Stadra teater i Bergslagen har i sommar valt att för andra gången sätta upp en pjäs om den svenska psalmdiktningens superstjärna: Johan Olof Wallin. ”Jordens oro viker” är en historia om framgång, men även om grusade förhoppningar och det stora tvång som det innebär att leva i ett klassamhälle. Manus skrevs för ett kvartssekel sedan av Magnus Bejmar från Ronneby, så detta är en nyuppsättning till Stadra teaters 25-årsjubileum. Även om historien är densamma, är ensemblen mera fulltalig den här gången – enligt DN:s teaterskribent Leif Zern var det fyra personer på scenen år 1999, nu är de väl elva.

Hela (nästan) ensemblen utanför den före detta ladugård där Stadra teater har sin stora scen. Allsång med publiken före insläpp.

Det finns flera trådar till blekingsk teaterhistoria i den här uppsättningen: Stadra teater i Bergslagen drivs av Magnus Wetterholm, på 1980-taltet skådespelare i Blekingeteatern (ja, det fanns en sådan) och sedan i UDG-teaterns storsatsning musikalen ”Från här till hit”. Den nämnde Magnus Bejmar har stått på scenen i olika sammanhang, bland annat revyer i både Ronneby och Karlskrona. Den nutida musiken i föreställningen är skriven av Anders Ortman, som i dag är en av Sveriges främsta teatermusikkompositörer och som inledde sin bana i våra trakter.

Johan Olof Wallin är däremot fast förankrad i Svealand. Den blivande psalmgiganten var dalkarl och hamnade som ung på Stadra herrgård som informatör, därav intresset från den 1998 alldeles nyskapade Stadra teater.

Teatern är i hög grad Magnus Wetterholms skapelse. Det började med ett fallfärdigt uthus, underbart vackert beläget nere vid sjön Grecken, vilket med viss möda gjordes om till teaterlokal. Lite längre fram skapades också den stora scenen i den gamla rappade ladugårdslängan. Stor och stor, det är fortfarande en tämligen intim teaterupplevelse att se Stadra teaters föreställningar.

Det tar nästan sex timmar att köra bil från Blekinge till denna del av Bergslagen, ett par mil från deckarförfattaren Maria Langs ”Skoga”, det vill säga verklighetens Nora. Det är med andra ord att rekommendera att ordna med övernattning någonstans på vägen om man ska vara tillräckligt skärpt för en helafton tillbaka i, som det står i programmet, Jane Austens tid.

Det kan tyckas som ett publikfriande trick, att antyda att det finns någon likhet mellan den här historien och det tidiga 1800-talets nu så populära relationsdramer i engelsk miljö. Men vi som har läst exempelvis historikern Eva Marie Ulvros’ beskrivningar av kvinnornas villkor i det tidiga 1800-talets svenska borgerskap känner igen det stenhårda klassamhället.

I pjäsen ”Jordens oro viker” får vi bland annat se hur den unge Johan Olof av dessa oskrivna regler tvingas avstå från de kärlekar han själv vill ha. Han är begåvad och har lärt sig att arbeta hårt. På scenen ser vi samtidigt den unge uppåtsträvande ynglingen och den gamle psalmdiktaren och ärkebiskopen. Deras dialog fungerar alldeles utmärkt och gör att pjäsen undviker att bli alltför sentimental.

Det är också bra att exempelvis en annan av tidens superkändisar, Fredrika Bremer, får debattera med Wallin och därmed peka ut en riktning mot ett mera jämlikt och bättre samhälle – både för män och kvinnor.

Manusförfattaren har uppenbart läst sin svenska historia och drar nytta av tidens turbulens, med statskupp och allt större strävanden mot demokrati efter den snöpliga förlusten av Finland 1809.

Den moderna musiken, av Anders Ortman, är mycket väl inpassad i skådespelet. Dessutom får Johan Olof Wallin med visst nöje konstatera att vi ännu på 2000-talet faktiskt kan några av hans hundratals psalmverser utantill. ”Var hälsad sköna morgonstund…” är en av hans. Dessutom lade han ner stort arbete på att modernisera de 200 år gamla hymnerna, exempelvis ”Den blomstertid nu kommer…” som både är begripligare och språkligt vackrare i Wallins omarbetning. Det är roligt att få se hur han och hans hustru, duktig sångerska i verkligheten, kämpar med Israel Kolmodins ålderdomliga text.

Det hade funnits mycket mer att säga om detta skådespel, men jag vill bara avsluta med att tycka att vi skulle kunna ha många fler historiska pjäser om händelser och personer i Blekinge. Här saknas inte verklig dramatik genom århundradena!