Category: Litteratur

Salje som kvinnoskildrare ämne för nästa årsbok

IMG_2430SALJESÄLLSKAPETS ÅRSMÖTE. Den 21 maj samlades cirka 130 Saljeentusiaster i Jämshög för att hålla årsmöte. Miljökämpen Stefan Edman höll föredrag, men allra först hölls själva årsmötesförhandlingarna, där ordföranden Gustav Fredriksson avslöjade att den kommande årsboken kommer att handla om Sven Edvin Salje som kvinnoskildrare.

IMG_2444

Mats Lindbom blev glad av att få veta att nästa årsbok från Saljesällskapet kommer att ta upp Salje som kvinnoskildrare.

Nyheten väckte anklang i publiken, inte minst hos Mats Lindbom, medlem från Karlskrona, som gratulerade styrelsen till ett bra val av ämne. Han nämnde särskilt skildringen av Tarps Elin i ”Den söker inte sitt”.
Gustav Fredriksson omvaldes till sin post som ordförande i föreningen och inte heller i övrigt var det stora förändringar. Som ny styrelseledamot valdes Leif Håkansson, Karlshamn in. Vidare lämnade Per Hansson sitt uppdrag som kassör i föreningen och han fick en bokpresent som avgångsgåva.

IMG_2434

Leif Håkansson, ny ledamot i styrelsen för Saljesällskapet. Här tillsammans med hustrun Gunnel Håkansson.

God Jul önskar Lönnbom media – i samarbete med Länsstyrelsen!

Ingemar Lönnbom signerar. Foto Ola Hallqvist.

Ingemar Lönnbom signerar. Foto Ola Hallqvist.

Blekinges byggnadsminnen har fått sin egen skrift.

En 144 sidors skrift om Blekinges alla enskilda byggnadsminnen lämnade tryckpressarna strax före jul. Varje byggnadsminne får en kort presentation och visas också i bild. Det är Länsstyrelsen Blekinge som har tagit fram skriften, layouten är gjord av Hans Andersson, Froarp. För text och större delen av bildmaterialet står Lönnbom media.

Visste du det här: Harry Martinson har inte bara gått i skola i Alltidhult, han har också suttit i häkte i Karlskrona. Det var starka kvinnor som styrde såväl Grevagården i Karlskrona som Forneboda i Kyrkhult. Tingshuset i Sölvesborg är världsberömt i arkitektkretsar. På konstnären Thure S Wahlströms hus i Karlshamn finns en vindflöjel som hans son en gång slöjdade. Om något av detta är nyheter för dig, kan jag rekommendera att läsa ”Blekinges byggnadsminnen”.

Det finns många intressanta hus i Blekinge. En del av dem har fått status som kulturhistoriska minnesmärken och har fått en bronsplatta fastskruvad på fasaden. Skriften ”Blekinges byggnadsminnen” lyfter fram just dessa byggnaders historia och sätter in dem i ett sammanhang. Den som vill göra utflykter och titta på byggnadsminnena kan i faktarutorna snabbt få reda på om de är privata, eller om det finns en chans att komma in och även se interiören.

byggnadsminnen - 1Det har varit mycket roligt och lärorikt att resa runt och besöka dessa konkreta påminnelser om vår kulturhistoria. Jag har blivit väl mottagen överallt och träffat många eldsjälar som antagligen skulle vårda sina vackra hus lika hängivet även utan bronsplattan på väggen. Förteckningen över Blekinges byggnadsminnen innehåller allt från backstugor och fattighus till slott och herrgårdar. Som skribent och fotograf har jag haft nöjet att samarbeta med den skicklige layoutaren Hans Andersson, som har sporrat mig genom glada tillrop men också värdefulla tips exempelvis om vad som krävs av en bra bild.

Jag hoppas nu att skriften får den spridning den förtjänar, inte för att jag har skrivit den, utan för att innehållet förhoppningsvis är intressant. Länsstyrelsen tar inte betalt för skriften, utan delar ut den till alla som vill ha den och den kommer att finnas exempelvis på turistbyråerna i länet. Själv kommer jag att erbjuda föreläsning och berätta om arbetet och om de vackra och intressanta byggnaderna runt om i Blekinge.

Ingemar Lönnbom

Blekinge på Bok- och biblioteksmässan 2015

Philip Thorsholen, Petra Nordin och Dixi Wejdell från Brinellgymnasiet i Nässjö fick en dag på Bokmässan tack vare Harry Martinson-sällskapet.

Philip Thorsholen, Petra Nordin och Dixi Wejdell från Brinellgymnasiet i Nässjö fick en dag på Bokmässan tack vare Harry Martinson-sällskapet. Ungdomarna introducerades av sällskapets ordförande Åke Widfeldt.

Det kan vara en synvilla, men nog verkar det som om Blekinges närvaro på Bokmässan i Göteborg minskat under senare år. Den tydligaste Blekinge-anknytningen har förstås Salje- och Harry Martinson-sällskapen, utöver dem finns det några nu levande författare som syns och hörs.

Två av de blekingeanknytna författarna som deltog på mässan är Katarina Mazetti (Karlskrona) och Patrik Lundberg (Sölvesborg). De framträdde vid ett arrangemang genomfört av Sveriges Författarförbund. Där beskrev de båda hur de har hotats på olika sätt på grund av vad de har skrivit. Detta har jag skrivit om tidigare här på bloggen.

Gunnel Carlsson har egen scen

Trädgårdsmästardottern från Asarum numera boende i Skåne, Gunnel Carlsson, är mycket aktiv som författare och som TV-personlighet med mera. Hon hade i vanlig ordning en egen scen på Bokmässan, där hon tog emot intressanta gäster med anknytning till trädgårdskonst och odling. Hon avslöjade för den som skriver dessa rader att hon gärna skulle skriva en bok med motiv från den egna barndomen i handelsträdgården i Asarum. Vi hoppas att hon får möjlighet att fullfölja den drömmen.

Gustav Fredriksson, ordförande i Saljesällskapet och Nils-Ingmar Thorell, Ronneby, förste vice ordförande i Studieförbundet Vuxenskolan.

Gustav Fredriksson, ordförande i Saljesällskapet och Nils-Ingmar Thorell, Ronneby, förste vice ordförande i Studieförbundet Vuxenskolan.

Kalmarförfattare fick Vuxenskolans pris av Nils Ingmar Thorell

Nils-Ingmar Thorell, ledande kommunalpolitiker från Ronneby, var på mässan och representerade där Studieförbundet Vuxenskolan i egenskap av dess förste vice ordförande. Som sådan delade han ut årets upplaga av Studieförbundet Vuxenskolans. Det blev en sydost-svensk som vann, nämligen Tove Folkesson som vuxit upp i Kalmar. Hon fick priset för romanen Sund som ”pricksäkert beskriver en ung kvinnas sökande efter sitt kall och strävan efter att finna sig själv i det tidiga vuxenlivet”. I motiveringen hyllar Studieförbundet Vuxenskolan också Folkessons ”målande landskapsskildringar och personporträtt befriade från landsbygdsromantik”.

– I mitt skrivande har jag velat lyssna på, lära känna och förstå röster som oftast inte hörs i offentligheten. Att bli uppmärksammad för skildringen av modern landsbygd känns oväntat, viktigt och rörande. Jag har tillbringat många timmar i ett särskilt kök på landet och skulle helst vilja skicka priset till de som bor där, säger Tove Folkesson i en kommentar.

Vinnaren av Studieförbundet Vuxenskolans författarpris ska spegla nutidens landsbygd och vara i början av sin karriär. Prissumman är 50 000 kronor. Bland tidigare års vinnare finns till exempel Gertrud Hellbrand, Carin Hjulström och Ronnie Sandahl.

Hantverksmästarna i Karlshamn av Rose-Marie Söderström var nära att bli årets hembygdsbok.

Hantverksmästarna i Karlshamn av Rose-Marie Söderström var nära att bli årets hembygdsbok.

Nära att bli Årets hembygdsbok

En blekingebok var i år nominerad till priset Årets hembygdsbok. Sveriges hembygdsförbund delar ut priset som ges till en bok som på ett föredömligt sätt levandegör det lokala kulturarvet och som givits ut under föregående år. Priset har funnits i fyra år.

I Blekinge ger hembygdsföreningarna varje år ut runt 30 skrifter som på olika sätt berättar om lokalsamhällenas människor, miljöer och utveckling under olika tidsepoker. Motsvarande siffra för hela landet är över 1 300 skrifter.

I år är hade 14 böcker nominerats till Årets hembygdsbok och en av dem var Hantverksmästarna i det gamla Karlshamn av Rose-Marie Söderström. Den är slutresultatet av flera års forskningsarbete i ämnet. Fotografen Hans-Peter Bloom, grafiske formgivaren Hans Andersson och projektledaren Bengt-Göran Welander har hjälpt till. Boken gavs ut förra året av Karlshamns museum. Även här gick priset så att säga till Kalmar, eftersom den segrande boken heter Kalmar lexikon och har getts ut av Kalmar stads hembygdsförening.

Kim hjälper andra skriva

Författaren Kim Kimselius från Eringsboda har under senare år generöst börjat dela med sig av tips till alla unga människor som själva vill bli författare. Hon driver en blogg med det syftet och på Bokmässan genomförde hon tillsammans med två andra författare ett seminarium. Dessutom har hennes förlag, Roslagstext, egen monter på bokmässan, där hon tillsammans med maken Jan Kimselius hälsar alla fans, gamla och nya som kommer för att köpa hennes senaste böcker.

Stark Blekingeanknytning har förstås de båda litterära sällskap som har bildats kring Sven Edvin Salje och Harry Martinson, båda födda i Jämshög. De delar sedan många år en monter på mässan. En av Saljesällskapets verkliga slitvargar är Birger Johnsson, före detta folkhögskolelärare, som deltagit med liv och lust på bokmässan i åtminstone 15 år. Även i år höll han föredrag om Salje: Flykten som tema i Saljes romaner. I övrigt är det framför allt sällskapets ordförande Gustav Fredriksson som tillbringar mycket tid i montern, där det också blir möjlighet att planera för kommande Nässelfrossa (kulturveckan i Olofström) tillsammans med kollegan i Harry Martinson-sällskapet, Åke Widfeldt.

Ny årsbok från Harry Martinson-sällskapet

Harry Martinson-sällskapet fick i år precis fram sin nya årsbok till mässan. Den heter Månader med Harry Martinson och är en samling korta kommentarer till olika Harry Martinson-texter. Sådana kommentarer har under många år publicerats på sällskapets hemsida, nu kommer de alltså tryckta på papper.

Även Harry Martinson-sällskapet anordnar föredrag av olika slag. Man har också resurser till en särskild ungdomssatsning, som bland annat går ut på att bjuda ungdomar med Martinson- och litteraturintresse på en dags vistelse på mässan. Fem gymnasiestuderande fick i år möjlighet att ta del av Bokmässans enorma utbud och Martinson-sällskapets verksamhet.

Knut Larsson, som har gjort en serieversion av Harry Martinsons Aniara.

Knut Larsson, som har gjort en serieversion av Harry Martinsons Aniara.

Succé för Aniara i serieform

Harry Martinsons Aniara har nyligen kommit ut i serieformat. Det är tecknaren Knut Larsson som gjort sin egen tolkning av rymdeposet från 1956. Denna bok sålde slut redan efter två dagar på mässan!
Knut Larssons egen
förklaring till det stora intresset för hans seriebok är att han själv redan är välkänd som serieskapare och har en trogen läsekrets, att han dessutom nu når ut till sciencefiction-fantaster och kanske också till dem som tycker om Harry Martinson.
Knut Larsson läste Aniara redan för tio år sedan och fascinerades direkt av Martinsons berättelse. Han är idag glad för att det ändå dröjde ett antal år innan han kunde ge sig i kast med Aniara. Som bekant hade Erik Lindegren besvär med att skala ner de över hundra sångerna till en hanterbar opera 1959. Han talade om att koka ner en oxe till en buljongtärning. Knut Larsson säger lite skämtsamt att han har gjort Aniara till ett tuggummi.
Han verkar nästan omtumlad av framgången – och samma intryck ger förlaget Kartago, som alltså inte hade lyckats få fram tillräckligt många exemplar av serieboken för att kunna möta efterfrågan på mässan.
Knut Larsson tror att många fler nu också kommer att läsa originalet. Han berättar att det är vanligt att serieläsarna gärna vill ta del av inspirationskällan för att på så sätt själva göra en bedömning av hur bra en tolkning är.
Aniara i original finns nu bara som pocket, men inte ens den fanns att köpa på Bokmässan i år. Knut Larsson instämmer i Harry Martinson-sällskapets uppmaning att åter trycka original-Aniara så att den finns tillgänglig.

(Ovanstående text har till stora delar även publicerats i tidningen Bas Blekinge)

 

Hela Blekinge ger Berättarkraft nystart i vår

Den allblekingska berättarfestivalen Berättarkraft har haft det lite trögt. I höstas hölls den för andra gången, med ganska klent deltagande från Blekinge. Förutom Olofström var det framför allt Bromölla (i Skåne!) och Ronneby som visade intresse. Men nu ser det bättre ut. Samtliga Blekinges kommuner har nu sagt att de vill vara med – om festivalen byter från att vara ett höstarrangemang till att bli ett vår-dito.

Det är Olofströms nya kulturchef Joanna Holden som avslöjade detta under kommunens sammandragning med det lokala föreningslivet, ”Kulturrådet” på kvällen den 5 maj.

Det blir alltså en ny festival med namnet ”Berättarkraft” för tredje gången. Boka den 7-13 mars 2016 för att uppleva denna numera helt länsomfattande berättarfestival.

Hur arrangemanget kommer att riggas är fortfarande lite oklart – just nu söks pengar bl a hos regionen och kulturrådet.

Eivor Martinus drottningbiografi uppmärksammas i TV

Eivor Martinus är sommarbleking sedan många år, bor större delen av året i England. Hon skriver böcker både på svenska och engelska. Nu kommer Kunskapskanalen att visa ett samtal om hennes senaste bok ”Barndrottningen Filippa och hennes värld” som handlar om en engelsk prinsessa som blev svensk drottning. Programmet visas dels i ”vanlig” TV den 7 april 2015, dels på internet, UR Play (länk).

I programmet intervjuas hon av John Crispinsson. Sändningstillfällena är klockan 19.00 den 7 april, tjugo minuter efter midnatt och klockan 9.00 den 8 april.

Så här presenteras boken av Carlssons förlag:

Filippa, yngsta barnet till Mary de Bohun och kung Henrik IV, var inte ens åtta år fyllda när hon trolovades med Erik av Pommern, systerdotterson till drottning Margrethe. År 1406 gick bröllopt av stapeln och Filippa blev drottning av Sverige, Danmark och Norge, vid tolv års ålder. Trots detta är hon näst intill okänd idag och många av spåren efter henne är igensopade. Eivor Martinus har med hjälp av bland annat samtida vittnesmål och brev försökt bygga upp en trovärdig bild av denna unga kvinna från England som blev en omtyckt drottning i Norden.

Med stor inlevelseförmåga skildrar Eivor Martinus Filippas liv och värld. Vi får följa henne från den svåra färden över Nordsjön till det nya landet, via ankomsten och anpassningen till det nya annorlunda landet och livet som drottning, fram till hennes död i Vadstena kloster år 1430, trettiofem år gammal. Vi bjuds en levande skildring av England och Norden under början av 1400-talet och de maktspel som där utspelade sig. Martinus berättar om Filippas familj, om bakgrunden till äktenskapet mellan Filippa och Erik, om Heliga Birgitta och Vadsten kloster, som Filippa blev beskyddarinna över.

Eivor Martinus är författare och översättare, bosatt i London sedan sextiotalet. Hon har översatt femton Strindbergspjäser till engelska och översatt och dramatiserat verk av Pär Lagerkvist, Hjalmar Bergman, Hjalmar Söderberg och Ingmar Bergman för engelsk radio och teater. Fyra av hennes egna pjäser har uppförts i England, USA, Irland och Sverige. På Carlsson Bokförlag har hon tidigare givit ut Lite djävul lite ängel – Strindberg och hans kvinnor (2007).

Ny bok om sorg och att gå vidare

9789163775062Tiden är den drabbades vän – En bok om sorg och att gå vidare i livet

Som författare och tidigare förläggare har jag ofta fått frågor från personer med idéer om att skriva böcker av olika slag. I dag har glädjande nog en sådan bokidé blivit verklighet och jag har fått förmånen att följa hela tillkomsten. Den nya boken behandlar sorgen efter en bortgången son, ett sorgearbete som man får följa under nästan ett helt decennium. Boken heter ”Tiden är den drabbades vän” och är skriven av Dan Jansson, som till vardags är webbredaktör i Karlskrona och har ett förflutet som journalist samt med ett viktigt avsnitt skrivet av psykologen Berit Wallin i Malmö.

Det är inte alltid som man får se en idé ta form. Vägen till bokutgivningen har gått via många samtal och funderingar. Det visade sig att inga av de stora förlag som Dan och jag tog kontakt med vågade chansa på en okänd författare.  Men nu ligger den färdig, utgiven på ett av den nya sortens förlag som låter egenutgivarna styra. I det här fallet har resultatet blivit mödan värd, tycker jag. Ämnet är mycket angeläget. Det unika är också att man kan följa sorgearbetet år från år, något som jag inte har sett tidigare. Bokens anspråkslösa format och mycket fina formgivning (Stina Envall) gör att man lättare tar till sig det tunga innehållet. Berit Wallins kommenterande kapitel och avrundningen med goda råd till andra drabbade är lagom långa och väl skrivna.

Beskrivning:

”Mitt agerande blev ofta flykt iväg från all sorg, en sorg som jag inte kunde ta till mig.”

Citatet är Dan Janssons. Dan har arbetat som journalist, redaktör och är nu webbredaktör. Breven till sonen Frei började som egenterapi för att hålla kontakten med honom efter hans bortgång. Det fanns fortfarande mycket att berätta. Tanken är att breven kan ge andra människor tröst, hopp och lite vägledning.

”Om sorgen är en resa kanske vi kan se den som en resa med tur- och returbiljetter.”

Orden är Berit Wallins. Berit är verksam som privatpraktiserande psykolog i Malmö och har mångårig erfarenhet av att möta människor i kris. Berit var under en period terapeut för Dan.

 

 

Min rapport från Akademien

Den 20 december genomför Svenska Akademien varje år sin högtidssammankomst, enligt regler som infördes av grundaren Gustav III. Koreografin är inte särskilt komplicerad, i varje fall inte för en betraktare. 2014 fick jag, tack vare Skrivarklubben i Blekinge och dess ordförande Sonja Johansson, möjlighet att närvara. Det var en stor upplevelse som naturligtvis väckte en mängd tankar. Jag återkommer strax till dessa.

Hur kan det då komma sig att Skrivarklubben i Blekinge kan sända en representant till denna förnämliga sammankomst? Svaret är att Skrivarklubben varje år utför arbete för Akademiens räkning och som tack får en biljett till högtidssammankomsten. Arbetet består i att vara en del av juryn för Kallebergerstipendiet. År 2014 beslutade Svenska Akademien tilldela Jenny Tunedal detta pris.

Stipendiet utgår ur Tekla Hanssons och Gösta Ronnströms donationsmedel, överlämnade till Akademien 1977, och skall utdelas för litterär verksamhet med företräde för lyrik. De senaste årens mottagare av stipendiet har varit 2010 Johannes Heldén, 2011 Ulf Karl Olov Nilsson, 2012 Lotta Olsson och 2013 Anna Hallberg. Prisbeloppet är på 50 000 kronor.

Svenska Akademien har de senaste åren visat goda bevis för att denna mer än 200 år gamla institution både äger engagemang och vitalitet. Kultur och bildning, humaniora på hög nivå tycks inte alltid vara någon självklarhet eller prioriteras i vårt land. Akademien har vid flera tillfällen stått upp till försvar när dessa värden har hotats. När året 2014 summerades under högtidssammankomsten den 20 december, förekom även här den bistra munterhet som uppstår när vältaliga akademiledamöter kommenterar samtidens dumheter. Det är underhållande, men också en smula oroande.

Hur hårt den här kritiken drabbar dem som hotar de kulturella värdena är svårt att veta. Om man tar åt sig beror naturligtvis delvis på om man ser Svenska Akademien som en kompetent och relevant aktör. Utan att vara expert på detta, vill jag ändå försöka förklara hur man kan betrakta Akademien i ett modernt sammanhang.

Svenska Akademien är alltså kunglig. Eftersom kungen är statsöverhuvud kan det vara lätt att tro att Akademien också är en statlig institution. Så är det inte. Den starka ställning Akademien har som rikslikare för språket (tänk SAOL) och värnare om en levande svensk litteratur (tänk klassikerutgivning, stipendier mm) har den uppnått genom kompetens, samverkan och klok delegering i stället för genom politik och byråkrati. Det är därför Akademien med sådan frimodighet och samtidigt tyngd kan gå till rätta med politikens snedsprång inom det egna intresseområdet.

Svenska Akademiens högtidssammankomst den 20 december 2014 var en lång rad av stimulerande doser kultur och espri. Redan vid ingången möttes mitt sällskap och jag av hovmarskalk Karolin A. Johansson som synnerligen varmt och hjärtligt hälsade oss. Vi känner varandra sedan länge, har växt upp i samma by, så det var mycket speciellt att få ett sådant mottagande i detta högtidliga sammanhang! Karolin A Johansson är idag chef för kronprinsessan Victorias hovstat. Det är uppenbart att duglighet uppskattas vid hovet.

Att vara på plats när Kjell Espmark sopade banan med dålig kulturkritik, Sara Danius berättade historien om Selma Lagerlöfs inträde i Akademien och få höra nyheten om att Peter Englund slutar som ständig sekreterare före alla medier var bara några av höjdpunkterna. Hela programmet finns utförligt beskrivet och dokumenterat på Svenska Akademiens webbplats, så jag kan här nöja mig med att plocka några russin ur kakan.

Att Akademien, etthundra år efter Selma Lagerlöfs inträde, nu får en kvinnlig ständig sekreterare i Sara Danius är glädjande. Men 1700-talet var i vissa hänseenden mindre fördomsfullt än 1800-talet då kvinnor hade varit helt otänkbara i denna krets. Såväl Anna Maria Lenngren som Hedvig Charlotta Nordenflycht föreslogs som ledamöter i Akademiens barndom, men den tidens formalia kring kvinnors myndighet satte käppar i hjulet. Lenngren räknades trots detta ibland som den nittonde ledamoten! Hedvig Charlotta Nordenflycht har viss blekingeanknytning, eftersom hon en tid bodde i Karlskrona, där hennes make var amiralitetspastor.

En annan rolig notering för mig som född på 1950-talet, var att min barndoms första favoritförfattare, Lennart Hellsing, erhöll Akademiens stora pris. Priset utdelas inte varje år och under 2000-talet har det bara skett två gånger tidigare. Lennart Hellsing passade på att tacka akademien för att den – precis som han själv – tar barnlitteraturen på allvar. Krakel Spektakel och Sjörövarboken känner de flesta till. Jag minns särskilt boken om den krångliga kråkan, som kan läsas som en biografi över någon som inte riktigt passar in någonstans. En slags ”fula ankungen” för 1900-talet. Välförtjänt är ett alltför svagt ord! Att Kjell Espmark i sina hyllningsord jämförde Hellsing med Karlfeldt – en annan av mina favoriter – gjorde inte saken sämre.

I Peter Englunds sista redogörelse för ett gånget år i Akademien fanns den för oss i Blekinge trevliga noteringen att en bok om den intressante Carl August Ehrensvärd kommer i nyutgåva. Ehrensvärd var både konstnär och sjömilitär och var tillsammans med af Chapman en tongivande person i Karlskrona under det sena 1700-talet.

Det kändes också bra att Peter Englund kunde redovisa flera tillfällen när akademien rutit till och tagit tydlig ställning. Han noterade med begriplig stolthet att vi nu får en ny upplaga av Svenska Akademiens ordlista och ännu ett band av Svenska Akademiens ordbok: ”Det är Akademiens oberoende som är garanten för dessa projekt: om de hade finansierats med statliga pengar skulle någon excelarksmatador i finansdepartmentet ha lagt ned dem för länge sedan.”

Sven Edvin Salje inspirerade Margareta Skantze

Margareta Skantze lockade en stor publik till biblioteket i Olofström.

Margareta Skantze lockade en stor publik till biblioteket i Olofström.

Författaren, dramatikern, radioproducenten med mera, Margareta Skantze, fick nya impulser av sina möten med Sven Edvin Salje på 1980-talet. Då gjorde hon kulturprogram i lokalradion, hade nyss flyttat till Blekinge och kände till en början inte alls till Salje. Men mötet med Jämshögs-författaren fick igång ett intresse som följt Margareta Skantze hela livet – insikten att historien kan ses på andra sätt än det som finns i de officiella historieböckerna.

Margareta Skantze framträdde den 8 april på biblioteket i Olofström inför en stor publik vid ett arrangemang som ingick i hundraårsfirandet av författaren Sven Edvin Saljes födelse.

Det var 1979 som Margareta Skantze kom till Blekinge och ett av de första uppdragen hon fick som kulturreporter var att resa till Jämshög och intervjua Sven Edvin Salje. Under de här åren skrev han ”Hantverkargatan” och ”Genom lindens krona”. Bara det faktum att hon som välutbildad och läsande människa ändå inte kände till Salje tycker hon idag var en viktig lärdom, en aha-upplevelse.

Något som gjorde stort intryck var Saljes stora förmåga att berätta om historien på ett sätt som var levande.  Saljes sätt att gå vetenskapligt till väga imponerade också. Exempelvis intervjuade hon honom om försvenskningen på 1600-talet och noterade hur Salje under ett helt år bodde i Kristianopel för att parallellt med forskningen och författande också uppleva årstidernas växlingar i den trakt där han sedan lät ”Kustridaren” utspela sig. Den romanen blev så småningom stor succé som sommarteater i Karlshamn, i regi av Ulf Fembro. Det var Margareta Skantze som förde samman Fembro och Salje, ett möte som alltså fick gott resultat. Hon passade denna kväll på att uppmana Saljesällskapet att bjuda in Fembro för att berätta om sitt arbete med Blekingeförfattaren.

Ju mer Margareta Skantze träffade Salje, desto mer intresserad blev hon av försvenskningsperioden, som hon beskriver som ett stort ingrepp i den lokala kulturen. Där finns enligt Skantze fortfarande ett spänningsfält i landskapet Blekinge på grund av detta, med långa rötter bakåt i tiden. Det är också en historia som inte återfinns i den officiella historieskrivningen, som enligt Skantze fortfarande bygger på en propaganda från centralmakten som har pågått i flera hundra år. Gustav Vasa och hans efterlevande var en katastrof för Blekinge, med Ronneby blodbad 1564 och massakern i Kristianopel 1611 som de mest tydliga exemplen.

Margareta Skantze gjorde också en intervju med Salje när han blev hedersdoktor vid Ultuna. Han var mycket glad över detta erkännande, men man kunde också ana en viss bitterhet att det inte var en historisk institution utan ett lantbruksuniversitet som belönade honom. Man kunde känna starkt att han hade önskat ett annat erkännande från det akademiska etablissemanget, berättade Margareta Skantze.

Margareta Skantze på Olofströms bibliotek.

Margareta Skantze på Olofströms bibliotek.

Saljes stora betydelse för Margareta Skantze blev att han satte henne på spåret att se den svenska och nordiska historien ur ett annat perspektiv. Hon gick vidare och studerade vad exempelvis Vilhelm Moberg, Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Elisabeth Bergstrand Poulsen med flera har skrivit. Allt detta har gett resultat i en stor samling teaterpjäser, böcker och radioprogram.

Margareta Skantze konstaterar att det fortfarande i stor utsträckning är Gustav Vasa som satt tonen i historieskrivningen. Den som i stället för honom borde välkomna besökarna på Nordiska museet är drottning Margareta, tycker hon. Unionsdrottningens visioner och praktiska politik vore värda mycket mera uppmärksamhet, anser Margareta Skantze. Själv har hon gjort en stor insats genom sin pjäs ”Kung Byxlös” som spelades i en stenlada på godset Johannishus år 2011. Hon tycker också att unionsdrottningen borde placeras som staty i Ronneby. Kanske kan det i alla fall bli en ny, mindre uppsättning av ”Kung Byxlös”. Margareta Skantze är flitigt verksam och arbetar också på ett fyrdelat historiskt verk, där hon vill sammanfatta de insikter hon har fått under alla år av historiska studier.

 

 

Därför är kulturen en tillväxtfaktor

BildDet är något djupt provocerande i att Kulturrådet ser de regionala kulturplanerna som ett sätt att skapa arbetstillfällen för dem som är verksamma inom kultursektorn. Som jag ser det är detta ett helt bakvänt sätt att resonera. Alla dessa människor som är verksamma inom kulturen är snarare en outnyttjad resurs som kan göra ännu större nytta i samhället om de får möjlighet. Kulturen är inte ett fält för arbetsmarknadsåtgärder, kulturen är vårt gemensamma minne och skapar visionerna av framtiden.

Mina funderingar kommer efter det sista av fem möten i Blekinges kommuner där Region Blekinge bjudit in alla intresserade att diskutera fram prioriteringar inför den kommande nya kulturplanen. Jag har deltagit vid tre av tillfällena som representant för Sveriges Författarförbund. Förbundet har under senare år fått kämpa hårt för att litteraturen ska få sin rättmätiga plats i samma division som konst, teater, dans och så vidare. Det borde vara självklart: att värna litteraturen och läsandet är helt fundamentalt i ett samhälle där vi ser allt sämre resultat i mätningarna av kvaliteten i skolorna.

Mycket som generellt kan sägas om kulturen är också giltigt för litteraturen. Som detta att vara vårt gemensamma minne. Hur ska vi förstå oss själva om vi inte har en susning om vad som rörde sig ens i våra far- och morföräldrars huvuden. Det slog mig häromdagen att många unga idag inte ens kan läsa ett handskrivet brev från första halvan av 1900-talet, en metafor så god som någon för den minnesförlust som vårt samhälle hotas av. Ja, jag tycker att den är ett hot och att kulturen har en viktig roll att skapa möten mellan generationerna. Vi kan inte ha ett samhälle där unga är rädda för gamla och gamla rädda för unga. Kulturen måste bestå av mångfald, men det fina är att kulturen kan lära oss att vara trygga i detta att vi är olika. Mångfald, olikhet, skillnader är inte ett hot i kulturens värld, de är en förutsättning för skapande och ett utbyte som får oss att växa som människor.

Men kulturen kan också fungera som ett sätt att förstå vad som händer just nu och skapa visioner av framtiden. Jag brukar säga att skrivandet är ett sätt att tänka: under tiden man skriver föds nya tankar och insikter. När man sedan ser sin text, kanske många år efter att den skrevs, kan man som författare bli förvånad: ”skrev jag verkligen det där?”, verket blir på något sätt större än människan, bara vi låter går in i skapandet på allvar, släpper spärrar och låter intuitionen tala.

Det här låter kanske idealistiskt i överkant. Men det viktiga är att när vi låter kulturen få ta plats, talar vi också om för människorna i samhället att de duger, att de är något värda, att deras erfarenheter har betydelse. Jag tror att det leder till större tillit, större trygghet och därmed också ett samhälle som utvecklas bättre. Det finns faktiskt forskning som visar just att tillit är en av de viktigaste tillväxtfaktorerna, om vi nu ska använda ett nationalekonomiskt begrepp.

Vad kom då fram under det sista av de fem mötena mellan Kultur-Blekinge och Region Blekinge? Som vanligt en ganska spretig bukett förslag om prioriteringar, dessutom på olika nivå, från väldigt konkreta till mera övergripande. Glädjande för mig var att en tanke jag fört fram vid tidigare möten, idag kom från en annan grupp, nämligen att vi i Blekinge borde gå samman och skapa en fristad för förföljda kulturarbetare. Om inte enskilda kommuner klarar detta kanske vi kan göra det tillsammans.

Större utbyte, mera kunskap om varandra inom Blekinge – och mera samarbete både geografiskt och mellan olika kulturformer var teman med variationer under kvällens gång. All den kultur som kommer ur det civila samhällets föreningsliv var också uppe till diskussion – hur skapar man förutsättningar när samtidigt det blir allt svårare att locka medlemmar till de traditionella föreningarna?

Lade ni märke till att jag inte skrev ett ord om ”besöksnäring” i den här texten?

Med utsikt mot Strindbergs lår

Strindberg i Tegnerlunden från mitt hotellfönster.

Strindberg i Tegnerlunden från mitt hotellfönster.

Det är alltid spännande att komma till Stockholm. Man vet aldrig vad eller vem man kommer att bli överraskad av, för överraskad blir man. Just nu i hotellrummet på Hotell Tegnerlunden ser jag ut över en regnpiskad stadspark där en strålkastare sätter fokus på August Strindbergs lår och vader. Det passar bra att vara granne med honom, för idag ska jag ”hänga” med författar/översättarkollegor från hela landet. 

Det är den nya kulturpolitiken, där regionerna har fått en större makt över pengarna, som har fått Sveriges Författarförbund att rekrytera regionala ombud. Författarna och litteraturen behöver personer som bevakar att författare/översättare och litteraturen inte kommer i strykklass när de regionala resurserna fördelas. Nu ser jag fram mot en heldag tillsammans med kollegorna från hela det litterära Sverige. Stimulans för hjärnan och sinnet!