Om arbetet med ”Från Danmarks vedbod till Sveriges trädgård”

Föredrag för Föreningen Norden den 20 mars 1999

Först vill jag tacka för tillfället att få framträda inför föreningen Norden i Blekinge. Jag har av Tor Widfeldt fått veta att Blekinge har det nästa största distriktet i landet med 4.000 medlemmar. Det blir man inte utan att verksamheten har hög klass, jag ska så gott det går försöka leva upp till detta.

Det ska alltså handla om min bok, från Danmarks vedbod till Sveriges trädgård, som handlar om ett antal skeden i Blekinges historia. Jag kan aldrig hävda att detta blir en heltäckande historiebok, men den tar upp intressanta händelser och skeenden från det att isen försvann och fram till våra dagar.
Varför skriver man en sådan bok? Tor ville att jag skulle besvara den frågan, och det var nyttigt, för frågan tvingade fram ett tankearbete. Varför? Det finns naturligtvis ett antal svar på detta.

För det första, jag tror att den behövs. Något liknande har knappast skrivits sedan den så kallade Blekinge-Pelle, Emil Petersson på 1920-talet skapade sin klassiska läsebok om Blekinges historia. Sedan dess har mycket nytt kommit fram och mycket har hunnit att omvärderas i den historieskrivning som då var aktuell. Jag har under min tid som reporter på Radio Blekinge och inte minst under min tid som frilansjournalist efter år 1994 gjort ett antal intervjuer med arkeologer, historiker och amatörforskare inom området. Mycket av det senaste i forskningsväg är därför aktuellt för mig. Jag kan också nämna att min sambo Gunilla Lindgren, producent vid Utbildningsradion har gjort flera serier med Blekinges historia som utgångspunkt. En sådan serie, ”Historien omkring oss” finns i form av kassetter att låna på länets bibliotek.
Dessa kassetter är nästan ständigt utlånade. Det finns alltså ett starkt sug efter lokal historia. Blekinge har dessutom i långa stycken en mycket intressant och spännande historia som tyvärr är dåligt känd. Kontakter med lärare har också givit mig intrycket att det behövs litteratur om den lokala historien för skolorna. Tyvärr visade det sig att när det kom till kritan och jag förra året erbjöd skolorna att förhandsbeställa boken var intresset noll. Det är en orsak till att den nu är försenad, men ska alltså komma i god tid före årets hösttermin. Att den dessutom går att göra studiecirkel av, det har Ingemar Gustafsson visat på ett beundransvärt sätt. Som en del av er vet, fick jag förmånen att genom Ingemars förmedling testa mitt manus på två stycken studiecirklar i Karlskrona. Hans flit som bland annat gett upphov till en studiehandledning har gjort mig mycket glad, i kontrast till lärarnas ointresse.

Äventyret med den här boken började med ett av mitt eget livs stora äventyr, nämligen när jag våren 1994 sa upp mig från mitt arbete som nyhetschef på Sveriges Radio Blekinge. Jag hade då arbetat här i landskapet sedan september 1980 och haft en och samma arbetsgivare hela tiden. Nu ville jag pröva mina egna vingar som frilansjournalist. Döm om min förvåning och glädje, när tidningen Sydöstran så gott som omedelbart beställde ett riktigt drömjobb – för mig. Man ville ha tio stycken mittuppslag – rena, utan annonser – med text om Blekinges historia. Ambitionen var att så långt möjligt berätta om vanligt folks vardag, något som visade sig svårare än man kan tro, särskilt om de tidigare skedena av vår historia. Det var en härlig känsla att få dyka ner i den rika men något svåröverskådliga litteraturen om Blekinges historia. Jag minns hur jag den heta sommaren 1994 satt och svettades i Blekingerummet på stadsbiblioteket, febrilt sökande efter spännande vinklar och nya rön. Tidningen satsade rejält och satte tecknaren Karl Petermann som illustratör. Dessutom fick jag hjälp av Blekinge Museum som har ett omfattande bildarkiv. Resultatet blev alltså tio hela mittuppslag om Blekinges historia. Mycket roligt att göra och glädjande nog något som många fortfarande minns och efterfrågar.

Senare under året kom storjobb nummer två, nämligen en beskrivning av Blekinge från väster till öster. Det är en turistbroschyr som varje år kommer i en ny upplaga på 90.000 exemplar och heter ”Sevärt i Blekinge Sveriges trädgård” och ej är att förväxla med den bok som Anne Beate Killander skrev på 1980-talet. Min broschyr, som alltså skrevs på beställning av Blekinge turism har faktiskt också använts som studiecirkelunderlag, något som gläder mig mycket. Den är översatt till engelska och torde därmed vara den mest omfattande beskrivning av vårt landskap som finns på ett främmande språk. Tyvärr vet jag inte om det blir möjligt att översätta historieboken, men man vet aldrig.

Under ett par säsonger gjorde jag också kortprogram om historia i den lokala P4-kanalen under rubriken ”Detta har hänt”. Under 1996-97 skrev jag tillsammans med Susanne Ström boken ”Med smak av Blekinge” om Blekinges matkultur. Susanne Ström är bland mycket annat bokformgivare och vi bildade efter det givande samarbetet med Blekinge Museum ett eget bokförlag, i akt och mening att ge ut blekingelitteratur, främst då sådan där vi själva drivit bokprojekt.

Det första projektet är den nu aktuella boken, ”Från Danmarks vedbod till Sveriges trädgård”. Där ligger alltså ytterligare en förklaring till att den här boken kommer till: vi ville fortsätta ge ut böcker och sålunda ge oss själva arbete. Nu har Susanne Ström fått arbete på Blekinge Museum och har därför inte lika mycket tid som tidigare att driva bokprojekt, men på andra förlag har hon nu senast varit med om att skapa boken om flickskolan i Karlskrona, Flickor, flickor. Men vårt eget gemensamma förlag, som alltså ännu inte gett ut några böcker, heter Galatea efter en galjonsbild på Marinmuseum, som i sin tur har sitt namn efter en halvgudinna från den grekiska mytologin. Hon är en dotter till havsguden Neptun, vilket kan vara passande här vid Östersjöns strand.
Galatea bedriver dock en del verksamhet i cyberrymden på så sätt att vi har en så kallad sajt, det vill säga ett antal sidor på Internet. Här finns bland annat en del historieföredrag publicerade liksom en diskussionsgrupp för dem som har e-post och vill hänga med i ett fritt utbyte om tankar och synpunkter på Blekinges historia. Här finns också ett antal korta författarbiografier med Blekingeförfattare.

Tor tyckte nu att jag skulle ge några exempel på vad som kommer med i boken och jag väljer två delar, dels en berättelse om en synnerligen spännande personlighet från 1500-talets dackefejd, dels en intressant reseberättelse som ger en bild av Karlshamn vid 1700-talets mitt:

Jon Andersson i Ulvsmåla –
blekingebon som vägrade bli Dackes närmaste man!
Man brukar säga att Kalmarunionen fick sin definitiva dödsstöt när Gustav Vasa i början av 1520-talet fördrev den danske kungen Kristian II från den svenska tronen. Så upplevde man det naturligtvis inte då. Det är tydligt att inte minst Gustav Vasa under hela sin regeringstid fruktade att själv bli avsatt och att han dessutom gärna hade lagt vantarna på större eller mindre delar av Danmark. Blekinge försökte han propagera sig till strax efter att han stigit upp på den svenska tronen.
På 1530-talet var Kristian II avsatt även i Danmark och Fredrik I gjorde inte några försök att återupprätta unionen. När så Fredrik dog, agerade den tyska hansestaden Lübeck snabbt och försökte under befälhavaren greve Christian av Oldenburg gripa makten. Nu blev utvecklingen i Danmark farlig för Gustav Vasa. Om man lyckades återinsätta Kristian II som kung, skulle även hans kungliga värdighet sättas i fråga. Det var redan uppenbart att exempelvis smålänningarna inte var att lita på, där hade redan förekommit en del uppror. Summan blev i alla fall att Gustav Vasa tog ut hårda extraskatter för att delta i den så kallade grevefejden, som ju var ett danskt inbördeskrig med minst sagt tydlig inblandning från Lübeck och Sverige.
Dessa extraskatter var en viktig orsak till Dackefejden.
Dackefejden varade mellan hösten 1542 och mars 1543. Det var mycket nära att upproret hade kastat Gustav Vasa från tronen. En överenskommelse som slutits mellan den segrande i grevefejden, nu kung med namnet Kristian III och Gustav Vasa, Brömsebrofördraget från 1541 ledde nu till att den danske kungen inte utnyttjade situationen – trots att Dacke sökte hjälp utomlands fick han inte någon öppen hjälp från Danmark. Men en del borgare i de blekingska städerna, främst Ronneby, stödde i hemlighet Dacke och hans folk med eldvapen och krut och kunde också ge dem en fristad här på den danska sidan gränsen. De drev också hemliga underhandlingar med Dacke eftersom det låg i deras intresse att handeln över gränsen fortsatte. Gustav Vasa ville ju att den handel som tidigare gått över danska Ronneby skulle gå över svenska Kalmar.
Dackefejden och Dackes död i Blekinge har relaterats många gånger. Därför berättar jag här i stället om en man som säkert kunde ha blivit lika känd som Dacke om han velat. Hans namn var Jon Andersson och han tillbringade större delen av sitt vuxna liv i Blekinge.
När man läser om denne Jon Andersson är det uppenbart att det fanns stora skillnader i hur man uppfattade honom på den danska och den svenska sidan. Man kommer osökt att tänka på hur massmedier i krigförande länder även i våra dagar kan ha fullständigt olika versioner av en och samma händelse.
Redan i den första noteringen om Jon Andersson 1536 knyts hans namn till Nils Dackes. De båda Möre-bönderna dödade ridfogden Inge Arvidsson, en kronans tjänsteman som hade till uppgift att driva in skatt. Dessa gränsbönder levde ett hårt liv och hade säkert inte mycket pengar över till att betala skatt, men dessutom tog kungen nu ut en extraskatt för att kunna hjälpa den danske kungen i det inbördeskrig, ”grevefejden”, som pågick. Man kan anta att dessa bönder med släkt på båda sidor om riksgränsen var ointresserade av att ge bidrag till krigståg i danska bygder. Missnöjet mot extraskatterna var störst just i gränstrakterna, Möre och Konga härader.
Efter två års landsflykt kunde Jon Andersson och Nils Dacke återvända till sina hemtrakter, sedan deras släktingar ställt upp och betalat dryga böter, på 200 mark var. Summan motsvarar det dåtida värdet av 12 oxar.
Jon Andersson valde nu att flytta till Ulvsmåla i norra Blekinge. Den gård han tidigare brukat, Flaka, togs över av Dacke. Här låg fröet till ännu en konflikt. Bonden på den blekingska gård som gränsade till Flaka, hävdade att Dackes gård egentligen tillhörde den danska sidan och att denne därför inte hade någon rätt till det ålfiske i Lyckebyån som var en viktig inkomstkälla.
När dackeupproret bröt ut 1542 valde Jon Andersson att lämna sin gård och gå under jorden. Han var troligen rädd för att Dackes män skulle försöka komma åt honom. Anledningen var att Dacke frågat honom om han ville bli överbefälhavare för upproret, men att han svarat nej. Jon Andersson ansåg att han inte längre hade något otalt med svenskarna. Det fanns förmodligen folk i Dackes närhet som ville straffa Jon Andersson och därför valde han att ”försvinna”.
Men det verkar ändå som om han blivit indragen åtminstone i efterspelet till dackeupproret. 1544 greps Jon Andersson vid ett tillfälligt besök i Konga på den svenska sidan gränsen. Han misstänktes för att ha hjälpt en av Dackes förnämsta sympatisörer, prästen Rolf i Nöbbele. Eftersom han var dansk medborgare stannade det dock vid att svenska myndigheter hade ögonen på Jon Andersson och att han ofta blev gripen när han var på den svenska sidan.
Det här var en hård tid i Blekinges skogsbygder. Rättvisa skipades ofta utan att rättsväsendet blandades in. Jon Andersson var inte främmande för att använda våld.
Så sent som på 1550-talet betraktas Jon Andersson av den svenske kungen som ett möjligt hot mot ordningen. År 1557 skriver Gustav Vasa i ett brev till fogden på Kronobergs slott: ”det vore icke onyttigt att samme Jon Andersson av vägen komme måtte…”. Tydligare kan det knappast sägas, kungen vill ta livet av honom.
Ett nytt krig mellan Danmark och Sverige 1563 gav svenska knektar anledning att gå över gränsen. De dödade Jon Andersson och tog åtminstone en av hans söner till fånga.

Industristaden Karlshamn
Den verkliga industristaden i Blekinge vid 1700-talets mitt är Karlshamn. Här finns: Skeppsvarv, spinnhus, fem tobaksspinnerier, ylle- och strumpfabrik, färgeri, stärkelsebruk och två repslagerier. I stadens närhet finns dessutom två såpsjuderier, ”beckhåf”, pappers- och tegelbruk, garveri, kopparhammare, åtskilliga kvarnar och hantverksstampar och ansenliga tobaksplantager. Tobaksodlingen var omfattande i hela västra Blekinge.
Idén att göra den lilla byn Bodekull vid Mieåns mynning till stad väcktes av Karl X Gustav som den 17 mars 1658 gjorde ett kort besök där. Blekinge hade då varit svenskt mindre än en månad. Kungen skriver i ett brev till riksamiralen Wrangel att ”Bodekulls hamn är en makalös hamn för skeppstimmerage”. Tio år senare hade Karlshamn fått sitt namn, dessutom stadsprivilegier och ett varv. Som bekant skulle Blekinge enligt freden i Roskilde få fortsätta att tillämpa den danska lagen. Det intressanta är att i Danmark ändrades lagen och styrelseskicket högst väsentligt två år efter Roskilde, då den danske kungen Fredrik III gjorde sig enväldig. Men i Skånelandskapen tillämpades alltså den gamla danska lagen som inte längre var helt aktuell i Danmark. Samma sak hände förresten när Sverige förlorade Finland, Gustav III:s lag tillämpades i Finland långt efter det att 1809 års regeringsform ersatt den i Sverige.
Vad har då detta med Karlshamn att göra, jo, Karlshamn var ett undantag, eftersom staden grundats av svenskarna, kom den att tillämpa svensk stadslag i en tid när Blekinge i övrigt åtminstone formellt tillämpade dansk lag. Samma sak kom det att bli med Karlskrona. De båda städerna blev juridiskt svenska öar i en dansk omgivning.
Man kan se hur Blekinge på några få år under 1600-talet får helt ändrade förutsättningar. Den lilla provinsen i utkanten av Danmark blir i Sverige i stället centralt placerad i den svenska östersjöväldet. Det fick alldeles säkert stora konsekvenser för befolkningen, både på gott och ont. Forskaren Kalle Bergman i Karlshamn har studerat hur den gamla tidens lokala rättskipning där målet var att lösa konflikter, byttes i centralmaktens diciplinering och då är det inte säkert att man brydde sig om vad den danska lagen sade.
Ett exempel är efterspelet till dråpet på stadstjänaren och ökände bråkmakaren Jens Andersen i Karlshamn år 1670. Han hade blivit knivhuggen till döds efter att själv ha uppträtt berusat och såväl muckat gräl som tagit till våld mot flera andra personer. Enligt tidens sed togs dråpet upp vid flera ting efter varandra, men det krävdes fler sammanträden än vanligt.
Den lokala nämnden, ”stockemännen” kom fram till att en av dråparna, Pär Olofsson, som ansågs ha varit mest aktiv, visserligen med rätt kunde dömas till döden, men borde benådas. En annan skulle betala böter och en tredje frikändes. Bakom denna dom låg säkert bland annat en tanke om att om man avrättade Pär Olofsson, skulle socknen tvingas ta hand om hans små barn. Man tog också hänsyn till att Jens Andersen var en ”dryckesbult och en krakelisk människa”, vi skulle säga fyllerist och grälsjuk person.
Men en så mild dom kunde inte accepteras av Göta Hovrätt i Jönköping, som i detta fall är den svenska centralmaktens representant. Här dömdes de båda dråparna hårdare, och den tredje, som inte förhindrat Per Olofsson från att fly, fick dryga böter.
Den gamla livsstilen med en resonerande och pragmatisk tillämpning av lagarna synes här vara hotat av det svenska maktövertagandet. Exemplet Jens Andersen visar hur det gamla sättet att sköta egna angelägenheter kördes över av den svenska centralmakten.
Men nu beger vi oss framåt en tid. År 1756, samma år som Mozart föddes, reste Anders Tidström genom västra Blekinge. Tidström var geolog och kemist men intresserade sig för allt nyttigt i trakten. Han noterar i sin reseberättelse genast åkrarna med tobak, som verkar vara mera intensivt odlad i Blekinge än i Skåne.

Karlshamns pappersbruk ligger en bit norr om staden och Tidström beger sig dit och börjar genast intervjua pappersmästaren. Han berättar att vattnet i Mieån inte är det absolut bästa för papperstillverkning eftersom det är lite rödaktigt, men skrivpapperet blir bra. Tidström kommer över lite sådant papper och skriver ner sina reseintryck på det.
Idag klagas det ibland på odören från Karlshamns AB som luktar pannkakor, om man ska vara snäll och Mörrums bruk, vad det luktar ska vi inte gå in på här. 1756 fanns inte dom fabrikerna, men väl en föregångare till dagens Stärkelse. Det bör ha luktat ganska illa om stärkelsebruket. Malt vete inklusive kli fick stå och surna i 14 dagar innan man började skilja från kliet och låta stärkelsen torka.
Tidström berömmer husen i Karlshamn. De är rödfärgade, något som är värt att notera eftersom husen ute på landsbygden inte rödfärgades förrän hundra år senare. Byggnadsmaterialet är typiskt nog för sjöfartsstaden rejäla båtplankor som är 12 centimeter tjocka. Utanför varje hus står en vattentunna, som säkerhet om elden skulle komma lös. Som vi snart ska se kunde eldsvådor i städerna lätt utvecklas till katastrofer på 1700-talet.
Hamnen i Karlshamn påstås vara något grund, men en ostindiefarare har enligt Tidström kunnat gå in där. Han noterar också att Karlshamn vid den här tiden har egen läkare, doktor Lars Gistrén, som är så populär att borgarna gärna skulle ge honom dubbel lön. Han får 100 plåtar om året.
När Tidström reser vidare norrut träffar han först på en bondkvinna i Tostarp som ska till stan och sälja krösen (lingon) och lite senare ett lass med näver som också ska säljas i Karlshamn. Näver användes bland annat som byggnadsmaterial vid taktäckning.
Man kan med fog säga att Olofström som industriort också har Karlshamn att tacka för sin existens. 1735 anlades Blekinges första industriella järnbruk vid Holje å. Men verksamheten fick ingen riktig stuns förrän några decennier senare. 1759 tog Olof Ohlsson från Karlshamn över järnbruksrörelsen. Nu började ett uppsving som skulle leda till dagens storindustri. Det är Olof Ohlsson som gett namn åt vår tids volvodominerade kommun. Men det är en annan historia!

Annonser

One comment

  1. Pingback: 15 år sedan historieboken kom till | Lönnbom media

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s