Mönsterås – Ivar Modéer 1926

År 1926 var Mönsterås-sonen Ivar Modéer 22 år gammal. Men han var också filosofie kandidat vid Uppsala universitet där han 1923 hade skrivit in sig. I slutet av 1926 skulle han bli Filosofie magister och några år senare doktorera, ännu inte 30 år fyllda. Han var en flitig akademiker som ändå fann tid till att forska i hembygdens historia. Han publicerade sina rön i en skrift, betitlad Mönsterås och som jag kom över under tiden i styrelsen för Stranda Hembygdsförening på 1970-talet. Här publicerar jag en inscannad version av denna skrift, som utgör startskottet för den hembygdsforskning som nu frodas i Mönsteråstrakten. Här kan finnas en del felaktiga tecken på grund av dålig inscanning men det hela ska i stort sett motsvara Modéers text. Fotnoterna låg naturligtvis i nederkanten av sidorna, men jag har här låtit dem ligga kvar i den löpande texten på samma plats som i originalet.

Mönsterås

av Ivar Modéer.

Tryckt 1926

FÖRORD.

Någon som helst litteratur om Mönsterås köping och dess omgivningar har hittills ej funnits. Det är därför på tiden, att denna på historiska minnen så rika trakt blir föremål för beskrivning. Jag har för avsikt att under de närmaste åren av trycket utgiva ett par arbeten om Mönsterås. Då dessa sannolikt bli relativt omfattade och detaljerade, har en kortfattad översikt sådan som den föreliggande även ansetts behövlig. för såväl mönsteråsarna själva som besökande främlingar bör den hunna giva vad som avsetts – en kort historisk-fotografisk orientering.

Författaren.

FÖRSTA GÅNGEN VI I HÄVDERNA MÖTA namnet Mönsterås, är år 1309 * Detta år testamenterar Carl Ragnfridsson en halv mark till ”hospitali in Mielstadahass”, d. v. s. Oknebäcks hospital. ”Mielstadahass ” avser här Mönsterås socken församling. I denna betydelse förekommer ordet ett flertal gånger under 1300-talet och följande århundraden. Namn på enstaka gårdar i socknen

*) Namnet Mönsterås, äldre Mielstadahass, Mölstadhaas etc., torde betyda ”åsen vid kvarnstället”. Formen ”Mölstadås” utvecklades så småningom till ”Mölsterås”, senare ”Mönsterås”. Traktens befolkning säger i regel endast ”Åsen”, ”på Åsen”.

finnas t. o. m. bevarade redan från 1200-talet. Nuvarande köpingen Mönsterås är däremot under medeltiden nämnd endast ett par gånger, första gången redan 1378, då Eringisel Sunesson Jarl och hans hustru skänkte till Vadstena kloster bl. a. en landboränta på tre öre ”aff mölstadha aas”. Under 1400-talet började en relativt livlig handelsrörelse växa fram på Mönsterås. I en jordebok över Bielkarnas gods från något av 1500-talets första år omnämnas ”fyra hustomter på Åsen”. Det var huvudsakligen sin egenskap av marknads- och -tingsplats, som Mönsterås hade att tacka för, uppblomstring vid denna tid. I början av 1500-talet var det på god väg att utvecklas till ett efter tidens förhållanden ganska betydande handelscentrum. Denna utveckling blev emellertid i hög grad hämmad genom de stränga förbud mot all handel där, som upprepade gånger utfärdades. Enligt den tidens åsikter på det merkantila området borde all handel i riket koncentreras till ett fåtal stora handelscentra. Inom större delen av Kalmar län skulle sålunda endast staden Kalmar äga rätt till handelsprivilegier. En annan orsak till att Kalmar av konungamakten blev i så särskild grad omhuldat, var dess stora betydelse som gränsfästning mot Danmark. Redan 1524 förbjöds – vid Gustaf Vasas personliga besök i Kalmar – all den olaga handel, som bedrevs i Vetlanda, Mönsterås, Eksjö, Vimmerby, Pata och Avaskär, ”Kalmar stad till stor skada och försvagelse”, och detta förbud upprepades 1527 för Pata, Mönsterås, Skäggenäs och Värnanäs och 1532 för Vimmerby, Pata och Mönsterås. De som bodde på dessa platser hade att välja mellan att upphöra med sitt yrke och att flytta in till städerna.

Detta förbud till trots ökades, särskilt under 1500-talets senare del, varuomsättningen i Mönsterås betydligt och bebyggelsen utvidgades. Och omkring år 1600 fingo såväl Mönsterås som Vimmerby privilegier som städer.

Första gången Mönsterås deltagit i städernas utskylder är år 1599, ~ då det utgjorde borgeläger till fem ~ mark. Vid Norrköpings riksdag år 1604 var Mönsterås såsom stad representerat genom utsända fullmäktige, deltog genom dessa i riksens ständers beslut och lovade utgöra sin del av den av borgerskapet beviljade hjälpen. Två dagar innan riksdagsbeslutet underskrevs? utfärdade Karl IX vissa privilegier för Mönsterås, stadsprivilegierna av den 20 mars 1604. De viktigaste bestämmelserna häri utlovade tullfrihet . för av borgarna själva införda varor, frihet från gästning och borgläger samt fri seglation till alla städer, inrikes och utrikes. Av borgerskapets hjälp förpliktade sig Mönsterås att varje månad till kronan utbetala fem daler – samma summa som erlades av Sigtuna, Skänninge, Falköping, Nådendal och Ekenäs.

Några märkligare politiska tilldragelser ha aldrig utspelats i Mönsterås. I samband med dackefejden och Kalmarkriget förtjänar dess namn dock att nämnas.

Bönderna i Stranda och angränsande härader voro ivriga anhängare till Dacke. Då denne 1543 var på flykt till Blekinge, vände sig därför hövitsmannen på Kalmar slott, Germund Svensson Some, enligt konungens befallning till allmogen i Stranda Handbörds, Sevede och Aspelands härader samt Tunalän och kallade dem till tings på Mönsterås. Konungens fribrev av den 24 augusti upplästes för den där församlade menigheten och allmogen tillfrågades, om de ville bliva konungen lydiga eller ”försaka hans nåd och rätt”. Härpå svarade de alla att de ville bliva konungen tro- och hörsamma, och lovade vara behjälpliga att hålla efter Dacken och hans ”sällskap”. Innan de lämnade Mönsterås, satte de tjugufyra män för varje härad i gisslan för sig.

Året därpå, sedan Dacken blivit bragt om livet klagade icke desto mindre konungen, att särskilt i socknarne Högsby, Fagerhult, Mölstadås och Mörlunda ”finnes ännu en skalkahop”. Samtidigt befalldes hövitsmannen Anders Smålänning att till dessa socknar skicka några rotar knektar för att där göra slut på oroligheterna. Mönsteråsarne togo tydligen livlig del i dackefejden. Men för Mönsterås såsom handels- och marknadsplats hade denna fejd ingen nämnvärd betydelse. Detta hade däremot Kalmarkriget I 611 – 12. Även denna gång var krigsskådeplatsen förlagd till bl. a. Stranda härad.

denna tid – 1600-talets första årtionde – betecknar en höjdpunkt i Mönsterås utveckling som stadssamhälle. Ett flertal yrken voro representerade — skräddarens, skomakarens, klockarens, målarens, smedens, fiskarens, skepparens, svarvarens, glasmästarens, märsbyggarens, sömskemakarens ; år 1560 nämnes t. o. m. en Rasmus Guldsmed. Åtminstone två skutor voro hemma i Mönsterås. Befolkningsnumrären år 1611 har jag beräknat till cirka ett hundra femtio personer, eller ungefär lika mycket, som flera andra småstäder vid denna tid kunde uppvisa. På ett halvt sekel hade befolkningssiffran fördubblats.

Denna lysande utveckling fick emellertid ej länge fortgå ostörd. År 1612 blev nämligen hela staden till grunden nedbränd av danskarna.

1 oktober 1611 hade konung Karl IX i sällskap med sonen Gustaf Adolf avrest från Ryssby till Ålems prästgård och därifrån vidare norrut, men hann ej längre än till Mönsterås, förrän han kände sig så svag, att han omöjligen kunde fortsätta resan landvägen. Han inskeppade sig därför i Mönsterås på en skärjakt och anlände sjöledes den 26 i samma månad till Nyköping, varest han avled fyra dagar därefter. Under tiden hade den svenska krigsstyrkan efter de blodiga striderna vid Ryssby skansar så småningom dragit sig uppåt Högsby, lämnande kustlandet öppet för fiendens härjningar. Gerdt Rantzau, den danske överbefälhavaren, som i början av år 1612 förhärjat Öland, sände därifrån sin underbefälhavare, hertig Ernst av Sachsen, med fotfolk och rytteri över till Mönsterås för att där uppföra en skans. Befolkningen i staden och dess omnejd hade visserligen till största delen hunnit rädda sig undan genom flykten, men dess kvarlämnade egendom bortfördes av fienden eller uppbrändes. Snart låg samhället i aska. Kyrkans dyrbarheter bortrövades och de fyra ”sköna” klockorna i klockstapeln nedtogos och bortfördes sjöledes. Den 27 juni, sedan Rantzau själv kommit över från Borgholm till Mönsterås, bröt hela den danska krigsstyrkan upp, tågande i två kolonner, en från Ålem och en från Mönsterås. Sedan fortsatte plundringstågen upp mot Högsby och Vimmerbytrakten, tills danskarna hejdades i sin vilda framfart av den unge konung Gustaf Adolf, som tvang fienden att vända tillbaka samma väg den kommit, varvid Strandabygden plundrades på vad som möjligen kunde finnas kvar sedan den förra hemsökelsen.

På försommaren 1612 hade Mönsterås alltså blivit nedbränt. Säkerligen fanns efter branden intet hus kvar med undantag för sockenkyrkan, som var uppbyggd av sten. Även denna hade dock blivit ”aff Fienden med Eeldh och brandh… mästadeels för därfvat”. I socknen hade de flesta gårdarna blivit lagda i aska. ännu sämre var det ställt i grannsocknen Ålem, där knappast någon gård skonats. Genom denna hemska hemsökelse blev all handelsrörelse i Mönsterås alldeles förlamad. Husen lågo nerbrända, folket hade blivit utfattigt och flyttade från platsen för att på annat håll söka sin utkomst. året förut hade danskarna bränt också Kalmar gamla köpstad. Båda dessa städer hade genom branden lidit lika mycket – i Kalmar räddades endast ett hus undan lågorna. Men de hade ej båda lika stora utsikter att resa sig igen – Mönsterås måste söka klara sig självt, Kalmar blev på alla sätt hjälpt av konungamakten. Gentemot det omhuldade Kalmar kunde Mönsterås ej längre göra några anspråk gällande.

Så kom det sig, att det lilla Mönsterås inom några år fullkomligt glidit in under Kalmar stads förmyndarskap.

Under de äldre vasakonungarnas tid hade man upprepade gånger gjort den erfarenheten, att de många förbuden mot olovlig lanthandel, ”landsköp”, voro omöjliga att upprätthålla. Det visade sig så småningom omöjligt att få bönder och småstadsborgare att upphöra med sin smyghandel för att i stället vända sig till de privilegierade städerna och till dess borgare avyttra sina varor. Avstånden voro för stora, och allmogen ville ha frihet att efter behag och med vem som helst driva handel med sina produkter.

Det var med dessa erfarenheter som bakgrund, som köpingsinstitutionen infördes.

I de privilegier, som 1620 gåvos städerna Kalmar ‘Västervik, Jönköping och Norrköping, stadgades, att på det allmogen icke måtte besväras med långa resor och förbuden mot landsköp bättre efterlevas, var och en av dessa städer skulle ha rätt att under hela året idka handel i vissa namngivna ”köpingar eller marknadzplattzer”. Av ”Mölsteråås Stad” blev 1620 ”Calmare stadz kiöping Mönsterås”.

Ingen fick hädanefter driva handel i Mönsterås utan att vara edsvuren borgare i Kalmar och där äga hus och gård. I varje köping hade staden rätt att hålla en byfogde, som jämte häradsfogden skulle tingföra ”alla ährenden, som sig i köpingen tilldraga”. 1 köpingarna skulle vidare dömas efter stadslagen. Senare stadgas ock, att tull skall upptagas i köpingarna lika väl som i städerna.

1620 års köpingsinstitution verkade i hög grad hämmande på köpenskap och näringsflit i Mönsterås. I mera än två hundra år förblev Mönsterås lydköping under Kalmar. Det var först 1800-talets friare åsikter på det merkantila området, som löste på banden. År 1862 blev Mönsterås friköping.

Den enda byggnad på Mönsterås, som kvarstod efter branden 1612, var som nämnt den gamla kyrkan, antagligen byggd på 1200-talet. Dess exteriör känna vi genom den avbildning, den nitiske fornforskaren J. H. Rhezelius gjort 1634. Det mest karakteristiska hos den var de trettionio alnar höga, trappformiga gavelröstena. Det inre var uppfyllt av ett stort antal pelare. ~v samtida upplysningar framgår, att det stora templet varit av sällsynt skönhet Så skulle emellertid ej länge förbli förhållandet. Den fruktansvärda hemsökelse, som övergick Mönsterås 1612, upprepades nämligen redan 1677 under det då pågående kriget mellan svenskar och danskar. I augusti detta år nedbrändes ej endast Mönsterås köping till grunden, utan även traktens byar och herrgårdar, bland dem Kråkerum, blevo lagda i aska. Försöket att bortföra de nyförvärvade kyrkklockorna misslyckades visserligen, men klockkläpparna borttogos och kyrkan berövades sina kontanta pänningemedel och en hel del inventarier. Härvid stannade det dock ej. Den olycka, som 1682 hemsökte kyrkan, i det en stor del av dess murar och valv raserades, övergick alla föregående. Härom berättas, att en stormig dag två timmar efter gudstjänstens slut hela den östra gaveln, ”ifrån överst och till grunden”, och hela kyrktaket med dess höga resning föll ner och sönderkrossades. Två pelare, tredjedelen av valvet och större delen av sakristian blevo även raserade. Till råga på olyckan såg man sig tvungen att låta riva ner även den västra gaveln, som starkt lutade och hotade falla in i kyrkan. altare och altartavla, gravar och likstenar, predikstol och funt sönderslogos och förstördes; det som var kvar av dess dyrbarheter kunde knappast vara av stort värde.

Att återställa de värden, som detta år spolierats, var ej möjligt; kyrkan återfick aldrig sin forna glans. Den höga takresningen blev ej återuppbyggd. Taket :gjordes i stället något sluttande åt alla sidor. Den gamla kyrkan rymde 720 personer, men ansågs det oaktat snart alltför liten. Under 1700-talet voro förslag om tillbyggnad uppe; någon sådan blev dock aldrig av. Då på 1800-talet behovet av ett större tempel blev trängande, föredrog man tyvärr att bygga en helt och hållet ny kyrka, ljus och nykter, men kanske ej vackrare än den gamla. Denna revs ner år 1842. Några år därefter bortskaffades såsom obehövlig också klockstapeln, som hade sin plats å Klockarebacken norr om kyrkan.

Ännu finnas dock många äldre kyrkoinventarier av stor skönhet kvar. Bland dessa är först att nämna de båda altartavlorna; den äldsta anskaffades under senare hälften av 1600-talet, är utförd i skulptur och föreställer den korsfäste; den yngre, som är en kopia av altartavlan i Kalmar domkyrka, är målad av C~. Lindblom och föreställer Kristi nedtagande från korset. 1 koret står en av kalksten huggen dopfunt, försedd med uthuggna sirater. åldern är mig obekant. De många epitafier och vapensköldar, som ännu finnas i kyrkans ägo, äro även av stort intresse. *) En mängd skulpturer av evangelister och apostlar — fordom hörande till dels altarprydnaden, dels den äldre predikstolen – äro numera uppsatta i sakristian. Ett mindre antal vackra gravstenar från 1600- och 1700-talen finnas uppställda i kyrkans nedre del.

Den nuvarande, på 1840-talet byggda kyrkan kan givetvis ej vara köpingens äldsta byggnad. Från senare hälften av 1700-talet och 1800-talets första årtionden finnas tvärtom många byggnader ännu kvar. Vi böra då först nämna det s. k. Ulfsparreska gravkoret i kyrkparkens sydöstra hörn. Detta vackra gravkor i gustaviansk stil är byggt 1783 av ägaren till säteriet Em i Mönsterås socken, ryttmästaren Gustaf Ulfsparre, efter ritningar av arkitekten Magnus Anckarswärd. Gravkoret hyser femton kistor. Sista gravsättningen där torde ha ägt rum för ungefär ett halvt sekel sedan. Som man kunde vänta,. har vidskepelsen omspunnit även detta dystra gravkor med mer eller mindre sannolika sägner. Djärves man sticka in fingret i det stora nyckelhålet i dörrlåset, kan man sedan omöjligen draga det tillbaka med mindre man sju gånger läser ”Fader vår” !

Den bebyggelse, som på 1700-talet gav Mönsterås dess särskilda prägel, var de många små marknads-

*) Några av dessa ligga sedan åtskilliga år tillbaka undankastade i en skrubb i kyrkan. Strandaortens hembygdsförening har emellertid tagit initiativ till deras renovering; det torde ej dröja länge innan de i presentabelt skick äro upphängda i kyrkan.

bodarna. Dessa sträckte sig i två långa rader utmed nuvarande Storgatan, från kyrkan norrut ungefär till torgets norra ända. Nere vid sjön, särskilt vid det s. k. Sjötorget, fanns ett antal sjöbodar; Sjötorget förbands med Storgatan genom Västgötabacken, vid vilken västgötaknallarna synas ha haft sina bodar~ Utom Sjötorget fanns ännu ett torg, ”Landtorget” eller ”Klockarebacken”, numera ”Stora torget”. jämte dessa marknadsbodar som ofta voro försedda med eldstäder och beboddes hela året om, funnos även större boningshus. Ett och annat av dessa ståtliga 1700-talshus finnas ännu kvar. Flera av marknadsbodarna ha i senare tid blivit till- eller ombyggda för att uteslutande användas som bostäder och ha på så sätt bevarats till våra dagar.

Det äldre tingshuset, som hade sin plats i köpingens norra del, kasserades i slutet av 1700-talet. Det nuvarande byggdes 1798 – 1800 och är beläget å Kuggås. Den monumentala byggnaden i för den tiden typisk herrgårdsstil har i vår tid blivit till sin exteriör något förfulad, i det en mindre arkivbyggnad, ej alls i stil med tingshusbyggnaden, blivit placerad omedelbart invid dennas östra gavel.

Storgatan söder om kyrkparken. (bild)

Ute på Kuggås var galgbacken belägen. Där ha flera avrättningar ägt rum. Vid Kuggåsström fanns. ett kruthus.

Till bebyggelsen för hundra å tvåhundra år sedan hörde också de inte minst intressanta tullstugorna. Vid södra infartsvägen till köpingen var Södra tullen belägen, och norrut hade vi Norra tullstugan. Men ej nog härmed. Man kunde även sjöledes komma fram till Mönsterås. På holmarna ”Gubben och Käringen” i hamnen fanns därför också en tullstuga, Sjötullen.

Köpenskapen denna tid koncentrerade sig huvudsakligen kring de stora årsmarknaderna. ”Mönsterås marken” var känd vida ikring. Egentligen höllos två marknader varje år, en vid midsommar – och det var den största – och en på hösten vid mickelsmässan. Sedan ett halvt sekel tillbaka existerar endast höstmarknaden. Den nuvarande marknaden är ett intet i jämförelse med de marknader, som höllos på 1700- och 1800-talen. Då besöktes Mönsterås av köpmän ej endast från Småland utan även kringliggande landskap, särskilt Västergötland. Fiskare från Västervikstrakten ned till Blekinge styrde varje år vid marknadstid sina båtar in i Mönsterås hamn, Ölänningarna gjorde alltid sina veduppköp i Mönsterås och sålde alltid sin säd där. När det gällde att köpa bröllopspresenter eller träffa viktiga avtal skulle detta alltid ske ”på Mönsterås marken”. Det var ju också där, som byskomakaren Jonas Stolt från Högsby första gången smakade kaffe.

Som vi minnas blev Mönsterås år 1620 lydköping under Kalmar stad. Trots detta ‘beroende och de stora olyckor som övergått köpingen – den hade blivit helt och hållet lagd i aska åren 1612 och 1677 – kunde den glädja sig åt en kraftig utveckling. Det bebyggda området utvidgades och befolkningen mångdubblades. Och i början av 1800-talet ansåg man sig ej längre behöva Kalmars förmyndarskap. Redan 1784 hade ett förslag framkastats att för köpingen söka utverka stadsrättigheter. Härav blev emellertid intet; först 1862 blev Mönsterås fullt självständig kommun, fortfarande under namn av köping. Utvecklingen efter 1862 har gått lugnt men stadigt framåt. Folkmängden var på 1820-talet fyra hundra personer, hade fyratio år senare tredubblats och är nu (efter en inkorporering den 1 januari 1926 av vissa delar av Mönsterås socken) uppe i mellan sjutton och aderton hundra personer.

En främling kommer ej att ångra ett besök i det vackra Mönsterås. Dess idylliska gatupartier och gårdsinteriörer, dess parker och promenader – jag tänker särskilt på Kyrkparken och på det vid köpingsgränsen belägna Nynäs med dess ”Paradis”, ”Kärleksstig” och badstrand – allt detta måste hänföra en besökande. 1 köpingens centrum möta vi småstadsidyllen koncentrerad: utmed den slingrande Storgatan med sina gamla köpingshus breder den lilla Kyrkparken ut sig med sina kastanjer, rabatter och gravkors, påminnande om den tid, då här ännu var kyrkogård. Här ligger en av församlingens största män begraven, författaren till ”Min son på Galejan” Jacob Wallenberg, kyrkoherde i Mönsterås 1777-78. I kyrkparkens sydöstra hörn strax bredvid ulfsparreska gravkoret reser sig ett ståtligt granitmonument till hans minne. En av dess fyra av bildhuggaren Axel Zetterlund modellerade bronsmedaljonger visar en Wallenbergs porträtt, en annan en galeja för fulla segel.

Mönsterås socken är en av vårt lands på ;intressanta kulturminnesmärken rikaste socknar. Från heden tid äro att nämna de till minst ett hundratal uppgående gravhögarna. De flesta av dessa äro från järnåldern, men även tidigare perioder finnas representerade. De största gravfälten ligga i trakten av byarna Mölstad, Elgerum och särskilt Kråkerum. ~ Fynd av guld, brons och andra metaller hava gjorts. Jämte Ryssby är Mönsterås den på funna stenåldersföremål rikaste socknen i Kalmar läns fastlandsdel.

Från kristen medeltid förskriver sig så ett av Sveriges få johanniterkloster, Kronobäcks kloster, ungefär två och en halv kilometer söder om Mönsterås köping. Ursprungligen hade denna institution ej karaktär av kloster. Det var nämligen först 1479 som Oknebäcks hospital enligt beslut av ett rådsmöte i Tälje förvandlades till Kronobäcks kloster. Första gången vi i hävderna finna hospitalet i Oknebäck omnämnt, är år 1292, då östgötalagmannen Svantepolk Knutsson gjorde ett jordabyte med hospitalet. Det erhöll under följande århundraden ett flertal donationer, och dess ökade rikedom torde väl hava bidragit till omändringen 1479. Var hospitalet legat, kan icke bestämt sägas. De ännu levande namnen Spetalehult och Spetalehultsvägen kunna möjligen giva någon upplysning.

Institutionens glanstid inföll under 1400-talets båda sista årtionden och det följande århundradets tre första. Av klostrets priorer och bröder känna vi från dessa femtio år endast ett fåtal. Klostrets inkomster under denna tid utgjordes av avkastningen, ”räntan”, från dess gårdar i Kalmar län och på Öland och dess tomter på Mönsterås.

Någon större betydelse fick aldrig Kronobäcks kloster. Därtill var tiden för dess bestånd allt för kort och alltför orolig. Då reformationen kom drabbades också Kronobäck av reduktionen. 1529 förordnades, att klostret åter skulle omändras till hospital. Huru länge det använts som sådant är ej bekant. Men säkert är, att det på grund av tilltagande fattigdom snart råkat i förfall. I de kungliga fogdarnas räkenskaper under 1500~talet nämnas ofta föremål, som av dem borttagits från klostret.

De ruiner, som den besökande än i dag ser ute vid Kronobäck, äro efter allt att döma ej ruinerna av själva klosterbyggnaden. Vi ha här i stället att göra med lämningarna av den gamla klosterkyrkan, ”S:t Gertruds kapell”. Själva klostret har legat öster om de nu befintliga ruinerna, på andra sidan landsvägen. I åkern där ha påträffats stenflisor, tegel och murbruk, tydande på någon äldre stenbyggnad.

I trädgården strax söder om ruinerna ha vid grävningar påträffats gravar med människoben. Här har tydligen funnits en kyrkogård. Gravplatser torde ha funnits även inuti klosterkyrkan. Där har väl den vackra gravstenen över jungfru Barbara Bielke haft sin plats, numera endast känd genom en avbildning från år 1634. Den ståtliga stenens huvudfigur var en krönt kvinnobild med ätterna Bielkes och Körnings vapensköldar vid huvudet.

Om det är sällsynt att en socken kan uppvisa en klosterruin sådan som Kronobäcks, är det desto mera sällsynt att därjämte hysa en gammal riddarborg med anor från åtminstone 1500-talet. 1 trakten av Mönsterås köping finnas emellertid bådadera: lämningarna efter Kronobäcks kloster och ruinerna av Björnö riddarborg. Säteriet Kråkerum vid Mönsteråsvikens innersta del ägdes åtminstone sedan 1300-talet av den mäktiga Bielke-ätten. Då huvudgården Kråkerum var obefäst, byggdes – troligen på 1500-talet – på en av det stora godsets öar i Kalmarsund ett stenhus med tjocka murar och djupa valv, där de friherrliga trupperna kunde försvara sig. Om byggnaden någonsin hunnit bli fullt färdig, är ej utrett ; överhuvud är dess tillkomst och historia mycket dåligt känd.

Enligt folktraditionen äro ruinerna på Björnö lämningarna efter ett kloster, bebott av nunnor. Björnö kloster förbands med Kronobäck genom en lång gång under Mönsteråsviken.

Stranda härad har alltid varit rikt på stora herrgårdar. Ätterna Bielke, Stenbock, Skytte, Rappe, Ulfsparre m. fl. ha här ägt stora jordområden. Ett flertal intressanta herrgårdsbyggnader från 1700-talet och början av 1800-talet finnas ännu i Mönsteråstrakten: Västra och Östra Kråkerum, Em, Råsnäs, Berg m. fl.

Bland historiskt intressanta byggnader är till sist att nämna den väl ungefär tvåhundra år gamla prästgårdsbyggnad, som fortfarande finnes kvar i Lilla Forssa. I denna har bl. a. Jacob Wallenberg levat och dött. Den gamla idylliska byggnaden kommer att bevaras genom Strandaortens hembygdsförenings försorg. Den är byggd på verkligt klassisk mark – det var år 1358, som riddaren Nils Turesson till Kråkerum skänkte denna gård till prästbordet i Mönsterås.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s