Podcast Episode: Radiohistoria I Blekinge
Pip: Ingemar Lönnbom har grävt fram en radiohistoria som de flesta i Blekinge inte visste att de saknade.
Mara: Det stämmer. Vi följer radions tidiga år i Karlskrona — pionjärer, störningar, en invigning och ett monopol som satte stopp för det hela. Låt oss börja med mannen som reste runt och försökte sälja in det nya mediet.
Blekinges radiohistoria tar form
Pip: Frågan som hänger över den här historien är hur man egentligen övertygade folk om att radio var framtiden när tekniken var ostabil, apparaterna dyra och resultaten ibland pinsamt magra.
Mara: Del 1 av serien lägger grunden: rundradio svepte över världen i början av 1920-talet, och i Karlskrona hade marinen redan 1909 inrättat en gniststation för att hålla kontakt med flottans fartyg. Det var den infrastrukturen som pionjärerna sedan byggde vidare på.
Pip: Och in i den bilden kliver ingenjör Einar Seger, som reste land och rike runt för att entusiasmera folk — med varierande resultat.
Mara: Del 2 beskriver ett av de mindre lysande tillfällena. Westerviksposten den 20 december 1923 var inte nådig: rubriken löd ”Rundradio eller konsten att förlora 1:65.”
Pip: En krona och sextiofem öre. Det var vad det kostade att sitta och lyssna på ingenting.
Mara: Publiken fick höra att ”De olika termerna, dämpad och odämpad, amplitud o. svängningstal, mottagningsantenn och allt vad det nu var, formligen snurrade runt öronen.” Sändningarna från Stockholm hade hunnit avslutas, och de brittiska sändningarna hade ett långt uppehåll just den kvällen.
Pip: Så vad det egentligen handlade om var dålig tajming, inte dålig teknik.
Mara: Precis. Och Seger gav inte upp. Han var med och grundade Karlskrona radioklubb 1924 och genomförde den första lokala sändningen — han var själv hallåman, och varje påannons inleddes med orden ”Hallå! Hallå!”
Pip: Programmet var genommusikaliskt: marscher, visor, sång till luta. Klassisk pionjärradio.
Mara: Del 3 visar att Seger i januari 1925 intervjuades av Dagens Nyheter, två veckor efter att Radiotjänst startat sina rikssändningar. Han berättade att Stockholmsprogrammet gick att ta in i Karlskrona, men krävde minst tre elektronrör — och han sålde själv radioutrustning, vilket texten påpekar med ett lätt leende.
Pip: Han nämnde också att man i Karlskrona kunde lyssna på radio från Danmark, Tyskland och England, om inte den militära stationen störde för mycket.
Mara: Den störningen var ett återkommande problem, och det är bakgrunden till del 4: den 5 juli 1926 invigde landshövding Sven Hagströmer en ny relästation i Karlskrona. En trerörsapparat kostade 195 kronor — motsvarande ungefär 7 000 kronor i dag — så relästationen öppnade programmen för en bredare publik.
Pip: Hundra år senare firar Blekinge museum det jubileet med ett berättarkafé den 5 juli, i samarbete med Sveriges Radio Blekinge.
Mara: Och del fem avslutar serien med Radiophon — handlanden Nils Svenssons lilla radioföretag i Karlskrona, som sände lokal underhållning från april 1924. När Radiotjänsts riksmonopol trädde i kraft den 1 januari 1925 var det i praktiken slut för lokala frifräsare. I slutet av april 1926 noterade flera tidningar lakoniskt att Nils Svensson och hans firmor Radiophon och Nils Svenssons musikimport ”inställt betalningarna.”
Pip: Monopolet behövde inte ens anstränga sig — marknaden försvann bara.
Mara: Det skulle dröja ytterligare femtio år innan Blekinge fick en lokal radiokanal igen.
Pip: Från gniststation till monopol på drygt femton år. Det är en ganska komprimerad medieutveckling.
Mara: Och jubileet den 5 juli ger en chans att höra resten av historien — vad landshövdingen faktiskt sa när han invigde stationen. Det vet vi tydligen inte än.
Ingemar Lönnbom 