Ortnamnen på Ödängla del 2

en interaktiv lista över 400 ortnamn i en Småländsk kustby

version 24 september 1998

av Ingemar Lönnbom

Innehåll

Förord

År 1974 inventerade jag ortnamnen i min hemby. Inventeringen
var ett så kallat specialarbete som genomfördes under min
näst sista termin på gymnasiets treåriga
naturvetenskapliga linje. Begreppet ortnamn användes här i
en ganska vid bemärkelse och en mera adekvat benämning vore
kanske ort- och platsnamn, men språkvetenskapen använder
termen ortnamn för båda begreppen.

Mina källor var byborna, skriftliga primärkällor
(främst lantmäterihandlingar), kartor och några
skrifter av den främste experten på Mönsterås
sockens ortnamn, Ivar Modéer. En mera komplett
källförteckning finns på annan plats. Den här
versionen av inventeringen med kommentarer är helt omarbetad och
påbörjades i oktober 1988. Jag har här
försökt komplettera och bygga under mina slutsatser. Ibland
har jag tvingats överge uppfattningar jag haft tidigare. Oftare
har jag modifierat och kompletterat.

Även om det är en något äldre man som skriver
dessa rader är han lika mycket amatör på
ortnamnsforskningens område som den gymnasieelev som lade fram
sitt specialarbete på nyåret 1975. Därför kan
man inte ta mina uppgifter och slutsatser för den slutgiltiga
sanningen. Jag har naturligtvis i den nya versionen arbetat in
nybildade ortnamn som tillkommit sedan 1970-talet. Specialarbetet
trycktes i två upplagor vårterminen 1975 och det blev
kanske totalt ett hundratal exemplar. Vidare publicerades två
uppsatser i Stranda hembygdsförenings årsskrift Stranda.

Det förtjänar kanske också att påpekas att
min inventering rönte intresse från lantmäteriverket
som på den nya ekonomiska kartan 1981 har fört in en del
av de ortnamn jag velat rädda från glömska. Eftersom
alla bybor fick kopior av mitt specialarbete kan den nutida
ortnamnsfloran på Ödängla vara något rikare
än om de gamla namnen inte fått någon
uppmärksamhet.

När nu listan över Ödänglas ortnamn
presenteras på Internet sker det i form av ett interaktivt
dokument, med korsvisa referenser. Man kan alltså
genomströva byns marker nästan som om man vore där.
Listan kommer att kompletteras med ljud och bilder i mån av
tid.

Ingemar Lönnbom

Innehåll:

Förord

Inledning

Ortnamnens ålder

Vad betyder Ödängla?

Ödänglas geografi

Bestämning av respektive plats.

Öar

Vikar och sund

Kås

Håmmstånd

Notvarp

Skogar och hagar

Åkrar

Sankområden

Backar

Vägar

Prepositionsnamn på land

Stenar

Bebyggelsenamn

 

Inledning

Ödängla är namn på både en halvö och en by i Mönsterås kommun, Kalmar län. Här har funnits bebyggelse åtminstone sedan medeltiden. Jag har i
ett annat arbete, Ödänglas historia, försökt  skissera byns historia från 1350-talet och framåt. Redan då Ödängla först möter oss i de skriftliga
källorna från slutet av medeltiden är det adelsmän som äger halvön. Så var det fram till åren kring 1840, då baronen Albrect Rappe sålde
den. Först då blev bönderna på Ödängla självägande. Tidigare hade de varit arrendatorer, eller som det hette förr, landbor eller åbor.

De första skriftliga källorna där man kan finna
namn på mindre lokaler i naturen är
lantmäterihandlingar och kartor. Den första bykartan kom
till i samband med så kallat Storskifte år 1810. Innan
dess hade man bestämt gränsen, rågången, mot
grannbyn Björnö åren 1797-99. Den karta som då
ritades visar bara området kring just rågången. Den
gränsdragningen har jag också ägnat speciellt
intresse i en uppsats betitlad ”den som icke förlikas, så
får de träta”.

Efter det att bönderna friköpt byn från tidigare
adliga ägare i början av 1840-talet genomförde de 1842
en sämjedelning av tidigare gemensamma områden och torpens
marker. Jag har studerat sämjedelningen och det Laga Skifte som
genomfördes 1896 – 1903 och till vilket den nu gällande
bykartan uppmättes och ritades. De dokument som skapades i
samband med lantmäteriförrättningarna har varit en
mycket viktig källa för att dels bestämma ortnamnens
minimiålder, dels för att spåra glömda ortnamn
och ibland för att få en fingervisning om hur ortnamn
uttalats förr.

Ortnamnshistoriker av facket varnar för olika felkällor
i skriftligt material. Man kan aldrig vara säker på att
den skriftliga versionen av ett ortnamn ger en korrekt bild av
namnets betydelse eller uttal. Jag har försökt återge
namnen så korrekt som möjligt och samtidigt redovisat
tidigare skriftliga former.

I
ortnamnsinventeringen använder jag en del fackuttryck som
bör förklaras. Läran om ordens historia kallas
etymologi. Ortnamnsforskare talar om folketymologi och
skrivaretymologi. Folketymologi är när ortsbefolkning eller
annat ”vanligt” folk försöker tolka ett ortnamn. Ofta leder
det till att namnen förvanskas. Exempel på folketymologier
är Stålgärsvik, som från början är
Storgärsvik och Garvskär som
egentligen borde heta Garpskär. De
folkliga tolkningarna av ortnamn är en naturlig del av
språkets utveckling och är därför inte ”fel”.
Tvärtom är de precis lika intressanta som de gamla
ursprungliga formerna av ortnamnen. Varje omtolkning eller ny variant
av ett ortnamn har något att säga.

Skrivaretymologier möter man på kartor och i
handlingar, ofta skrivna av olika typer av ämbetsmän.
Även här kan tolkningar ge upphov till ortnamnsformer som
skiljer sig från ursprunget. Ett exempel är Locke
fjäll, som en skrivare år 1797 präntade. Den plats
han skrev om var Lyckefjärd!

Två andra viktiga fackuttryck är primärnamn och
sekundärnamn. Typiska primärnamn är
Hästö,
Storgärsvik,
Tomterna medan
Hästöfjärd,
Storgärsviksudden och
Tomtekroen är sekundärnamn till
de tre först nämnda. Primärnamnet har alltså
gett upphov till namn på lokaler runt omkring. Det är inte
alltid helt klart vilka ortnamn som är verkliga primärnamn
och sekundärnamn. Det kan exempelvis diskuteras om
Hästeholm är ett äkta
sekundärnamn till Hästö.

Sekundärnamn bör uppmärksammas också
därför att nybildade ortnamn ofta är just
sekundärnamn. Nya ortnamn bildas ständigt och gamla
glöms bort. Exempel på att det just är bland
sekundärnamn som det skiftar fortast är den lilla ön
Hansevarpsgrundet, som också
kallas Lillönsgrundet. Båda är sekundärnamn som
har bildats till väl etablerade primärnamn, viken
Hansevarp och ön
Lillön.

Sekundärnamn och det som kallas appellativ har blandats
friskt i inventeringen. Ortnamnsforskare av facket anser
förmodligen att många av de namn jag kallat ortnamn
snarare är en benämning, så kallat appellativ. Om man
grovt ska förklara skillnaden mellan ortnamn och appellativ kan
man ta en potatisåker som exempel. Låt oss säga att
en åker saknar namn. Första året odlar man potatis
där. Den kallas potatislandet, men det är inget ortnamn,
utan ett appellativ. Nästa år odlas där råg. Om
man nu fortsätter att kalla åkern potatislandet och inte
rågåkern, ja då är man på väg att
bilda ett ortnamn. Det här sker hela tiden, att appellativer
blir till ortnamn. Jag har inte kunnat skilja det ena från det
andra, gränserna är ofta flytande.

Strikt räknat skulle exempelvis Vid
Kastanjerna
vara appellativ, men Alarna ett
ortnamn. Genom att notera båda sorterna ger jag framtida
ortnamns- och hembygdsforskare ett rikare material, det må bli
deras sak att sortera.

Finns det en Ödängla-dialekt? Att här talas
småländska av en viss typ kan man nog komma fram till. Men
byn har under de senaste dryga 200 åren upplevt stora
förändringar inom befolkningen. Stora utflyttningar har
växlat med stora inflyttningar. Av byns nutida befolkning
är bara en mindrepart född där. Ändå finns
det några uttalsregler man kan hålla i minnet:

1) Här används tungrots-r

2) Här hör man oftast tunt l, men ibland också
tjockt l.

3) Kombinationer av olika konsonanter ger olika resultat:

Ord som haft, hårt, barn, fors, blir (ungefär) hatt,
hå:t,

ba:n, fåss (kolon betecknar en lång vokal ofta med
svag

diftong).

4) G kan i vissa ord uttalas med j. Hagen, skogen, magen

blir hajen, skojen, majen med samma betoning av orden som i

så kallad rikssvenska.

5) Vissa å-ljud kan i genuin dialekt dra mot u.”Han kum

inte” hörde jag min farfar säga.

6) Vissa e-ljud blir i. Ordet mellan blir milla, liten blir

litin, ekorre blir (eller snarare blev) ikorne.

7) Det som i rikssvenska heter kastade, hamnade, förlorade

blir här kastede, hamnede, förlorede.

8) Ortnamnsändelser:

-ö blir -e (kort)

-öarna blir -öa

-grund blir -grunn

-grundet blir -grunnet

-grunden blir -grunna

-holmarna blir -hållma

-båden blir -båen

-hällen blir -hälla

-hällarna blir -hällera

-skogen blir -sko:jen

-hagen blir -ha:jen

-gården blir -gå:ren

-gärdet blir -jä:ret

-landet blir -lannet

-landen blir -lanna

-horvan blir -hå:rrva

-åkern blir -åckern

-åkrarna blir -åckra

-bukten blir -bu:kta

-viken blir -vi:ka

-fjärd blir -fjä:r

-sylten blir -syllta

-mossen blir -môsen (ô betecknar ett slags
å-ljud med

dragning åt ö)

-sund blir -sunn

-sundet blir sunnet

 

Innehåll

Ortnamnens ålder

 

De äldsta ortnamnen i den här förteckningen kan
vara kring ettusen år gamla. Många namn är
konstruerade på ett så ålderdomligt sätt att
man kan datera dem till före år 1500. Det gäller inte
minst de flesta ö-namnen. Professor Ivar Modéer (1904 –
1960) har i sin doktorsavhandling ”Småländska
skärgårdsnamn” (Uppsala 1933) visat att de ortnamn som
står i obestämd form (Ekö i
stället för Ekön, Gubbeholm i stället för
Gubbholmen osv.) är fornspråkliga och tillkommit senast
under medeltiden. Sådana namn är till exempel:
Ekleskär,
Knöslenäs,
Tällnäs,
Sandvik, Borum,
Västra fjärd,
Stenkås. Undantag från regeln
är bland annat namn där förleden uttrycker ett
ägande (Erlandsmosse,
Lindersvik, Gladers
grund
). ”Småländska skärgårdsnamn” är
en verklig guldgruva och borde finnas i varje hem i
Mönsterås kommun. Jag har valt att kortfattat redovisa
Modéers tolkningar. Om jag har egna funderingar redovisar jag
dem med lämpliga tillägg.

Innehåll

Vad betyder Ödängla?

Byborna har själva sökt förklara namnet på
sin hemort. En tolkning leder oss till den smala landtunga som
förbinder halvön med hammarglolandet. Här fanns
förr i tiden ett sund. Ödängla var då en ö.
Då man skulle ta sig över sundet fick man dänga,
göra ett slags stående längdhopp. En annan version
talar om en dängel, en lång och gänglig person som
bott på ön vid namngivningstillfället. En rolig, men
knappast trolig förklaring.

Ivar Modéer har mycket övertygande tolkat namnet
Ödängla i första kapitlet av boken
”Färdvägar och sjömärken vid Nordens kuster”
1936. Han redovisar flera gamla skriftformer av namnet, år 1355
skrevs det Ödängil. Namnet skulle enligt Modéer
bestå av två leder. Förleden Öd- kommer
från ett gammalsvenskt adjektiv, ödher, som betyder
”vadbar”. Andra leden -ängla kommer från fornsvenskans
anger, nusvenskans ånger. Ånger förekommer som
bekant i många norrländska ortnamn (Ångermanland,
Selånger) och har en gång haft den konkreta betydelsen
”trång passage”. Ödängla betyder alltså ”det
vadbara trånga sundet”.

Det gamla Ödängil, som är den ursprungliga formen,
har under tiden mellan 1355 och 1500-talet ersatts av
Ödängla. Formen Ödängla är egentligen en
beteckning på ödänglaborna! Om man i
mönsteråsdialekt ska tala om personer från ett visst
ställe kan man göra det genom att lägga ändelser
till bynamnet. De som bor i Alebo är aleboera, de som bor i
Boslät är boslätera och så vidare. Man kan till
och med tala om en enskild person som bosläten (mannen
från Boslät). På samma sätt har
människorna på halvön Ödängil kallats
Ödängila, där det avslutande a-et motsvarar vår
tids -era. Ödängila blev Ödängla, som
alltså var namn på människorna på halvön.
Med tiden har Ödängla kommit att betyda byn och till sist
halvön där byn ligger och därmed ersatt det
ursprungliga Ödängla.

Anledningen till att man ofta säger ”på
Ödängla” är, som ovan antytts, att ortnamnet då
ses som en beteckning på halvön. Benämningen ”i
Ödängla” har använts parallellt så länge
man kan följa de skriftliga källorna bakåt.

 

Innehåll

Ödänglas geografi

Ödängla är alltså en halvö, som
förr varit en ö. Den är som mest tre kilometer
lång och två kilometer bred. Till byns ägor
räknas förutom halvön ett vattenområde med strax
under 100 öar. Ytan inräknat öar är strax under
600 hektar. Ett hektar är 10 000 kvadratmeter. Då man
kommer på landsvägen från fastlandet har man ingen
större känsla av att man närmar sig vattnet. Strax
före bygränsen mellan Hammarglo och Ödängla har
man Hammarglos badplats till vänster. Just då passerar man
det gamla sundet, det som gett halvön dess namn. Strax kommer
man till Sandvik, där man till
vänster för första gången får utsikt
över en flik av Kalmarsund. Till höger ligger några
moderna villor i gult tegel.

Det är fortfarande ett par kilometer kvar till byn. Om vi nu
snabbt lyfter oss till ett fågelperspektiv, kan vi se hur
ödänglalandet snabbt blir allt bredare. Till
vänster Norra sidan [nårre si:n] som
vetter mot Lerviksfjärden. Till höger
ner mot Lyckefjärd ligger
sankområdet Sylterna [sylltera]. Mitt
på landet går vägen och fortsätter vi på
den märker vi att det är en ganska platt halvö vi
besöker. Bara på några få platser når
marken mer än tio meter över havet. Så intensivt har
Östersjöns vatten svallat grus och morän att de
större höjder som låg under vatten efter istiden har
plånats ut.

Ödänglahalvöns strandkonturer accentuerar två
riktningar. Här finns tydliga nord-sydliga linjer, men
framförallt en västnordvästlig axel. Den manifesteras
tydligast på Norra sidan, men är tydlig också vid
Västra Fjärd. Det är samma
riktning som Mönsteråsviken har, samma riktning som hela
Vållö har och den måste bero på att landisen
en gång drog sig tillbaka i den riktningen.

Här finns många olika naturtyper.
Norra skog [nårre sko:j] med sin ibland
tallmoliknande natur, ibland med granskog, strandängarna vid
Dösö. Stränderna kallas
förresten ”Sjölanna” – Sjölanden, ett närmast
poetiskt uttryck. Utanför Dösö ligger öarna
öppna för Kalmarsunds ömsom lätt skvalpande och
ömsom skummande vågor och kalla nordostvindar men inne i
fjärdarna ligger öar som man kan beskriva som
vattenomflutna hagar.

På land finns det några ställen med extremt mager
jord. Nedanför Kröken – kurvan strax
före bygatan – ligger ett stort område där det bara
växer enar och lavar samt en och annan tall. Ekekullen bakom byn
gränsar till en mager hage som i sin tur vetter mot
Marksehorvan, där man vissa år
kan se vacker spannmål.

Det inre av halvön bjuder på åkrar med vackra
holmar, skog och små mossar. Allt tillsammans ger en
omväxlande natur med stora skönhetsvärden.

Här finns en stor mängd ortnamn och ännu fler har
det funnits. Det rör sig om över 400 på en yta som
är knappt 600 hektar. Namnen på öar och uddar fyller
gott och väl fjärdedelen av hela inventeringen.

Det är det gamla Ödängla
som möter oss i ortnamnen, ett Ödängla där man
gick till fots, åkte efter oxar eller hästar, där man
rodde eller seglade och där själva naturen var arbetsplats.
Det är därför ortnamnsfloran är så rik och
varierad.

Innehåll

Bestämning av platserna

En av de större skillnaderna jämfört med de
första två upplagorna av ortnamnsinventeringen 1975
är att de olika platsernas läge är mera distinkt
angivna. Ofta med väderstreck och avstånd räknat
från byn. Jag har valt att utgå från den mest
centralt belägna gården i byn, Lilliehorns
Ödängla 1:2. Avstånden är räknade
från gårdens mangårdsbyggnad och uppmätta
på den ekonomiska kartan från år 1981.

En annan förändring gäller indelningen av
namnen. De tillhör fortfarande två huvudgrupper, men bland
kust- och skärgårdsnamnen har jag valt att slå ihop
huvudgrupperna öar och halvöar. Anledningen är att de
båda kategorierna ofta har samma typ av namn och det beror
på att halvöarna ofta varit öar vid
namngivningstillfället. Ett liknande gränsdragningsproblem
mellan olika typer av namn har lett till att jag slagit ihop vikar
och sund.

 

Innehåll

ORTNAMN OCH TOLKNINGAR

1. Kust- och skärgårdsnamn

1.1 Namn på öar och undervattensgrund; halvöar,
uddar, samt stenar till sjöss och på öar.

Alarna. Den nordligaste udden på
ön Svartingsskär. Ett
håmmstånd bär samma namn. Namnet betyder udden
där det växer alar. Uttalas Alera. Ett likalydande ortnamn
finns på Vållö. Jämför Vid
Boken
och Vid Kastanjerna.

Arneholm. Ö som uttalas Anneholm i
våra dagar. Skrivs Ärneholm 1810, 1896, Erneholmen 1896,
Ön ligger 300 meter rakt söderut från
Kröken, den markerade kurvan vid
inledningen av bygatan. Den har på grund av landhöjningen
växt samman med Kvinnskär som
ligger väster om Arneholm.

Professor Modéer tolkar namnet med hjälp av antingen
gammalsvenskans arn, örn, eller mansnamnet Arne som i sin tur
kommer av arn. Det finns två tolkningar efter bybor: ”Annas
holme” och ”Hänneholm” det vill säga ”holmen
härintill”. Holmen ligger nära både gamla och nya
byn. Andra öar med fågelnamn är
Prackskär och Labbeskär, den
senare under grannbyn Björnö.

Barons Trädgård. Annat namn
på ön Dösö vid
ödänglahalvöns nordosthörn cirka 1,5 kilometer
nordost om byn. Namnet upptecknat av Modéer på
1930-talet. Kallades då också Rappes Trädgård.
Se Dösö.

Blåhäll. Stenhäll,
även namn på ett gammalt
håmmstånd. Modéer har
på 1930-talet upptecknat formen Blåhällen, uttalas
Blåhälla’, men en av mina uppgiftslämnare på
1970-talet angav alltså formen Blåhäll med samma
ålderdomligt klingande betoning som ovan för
Bovik. Blå betydde i gammal svenska
blåsvart eller svart. Afrikas negrer kallades av vikingarna
för blåmän. Harald Blåtand hade
förstås minst en svart tand.

Borrstickleskär.
Avlång holme i ytterskärgården strax sydväst om
Ekö och belägen cirka 2,3 kilometer
sydsydost om byn. Gränsen mot Björnö stryker över
öns västra udde. 1798 skrivs öns namn
Borstickelsskär. Modéer har mig veterligt ej tolkat
namnet.

Min egen teori är att förleden borrstickel är ett
bortglömt dialektalt ord för någon växt. Hagtorn
ligger nära till hands. Det växer spetshagtorn på
ön – på 40-talet fanns här ett tiotal träd.
Stickel betyder i vissa dialekter spets eller tagg. (Hellquist:
Etymologisk ordbok). Borrstickel skulle kunna syfta på
hagtornens spetsar. Andra kandidater skulle exempelvis tistlar kunna
vara.

Borrstickleskärsgrundet.
Liten ö 150 meter söder om
Borrstickleskärs östligaste
udde. Har fått sitt namn från den större
ön.(Sekundärnamn).

Boviksgrundet. Liten ö vid
Bovik på halvön
Lindö i Västra
fjärd
. Samma som Lilla Ugglan eller Lilla Uggleholmen. Se
Ugglan och
Ugglefällan.

Busken. Ö mellan
Kålskär och
Svartingsskär öster om
Ödängla. Den ligger två kilometer öster om
halvön Näsets sydspets och 300 meter
från
Svartingsskärsrevet. Den har
genom sin litenhet och sitt utsatta läge blivit sparsamt
bevuxen. En eller ett par vindpinade träd har från land
sett ut som en buske. 1810 antecknade lantmätaren ”Busken,
beväxt med en stor Rönd som tjänar till
sjömärke” På generalstabskartan från 1870-talet
stryker en farled förbi mellan Busken och Svartingsskär och
vidare mellan Dösö och
Solskär. Det är det så kallade
Buskefarvattnet, som alltså har fått sitt namn efter den
lilla ön. Längre norrut bytte farleden namn till
Svartöfarvattnet. Se Röndörn.

Buskegrunden. Numera okänt namn
som inte betecknar Röndörarna.

Byskär. Ö sydost om
Lindö och söder om
Eneholm drygt en kilometer sydsydväst om
byn. Modéer förklarar namnet med närheten till den
gamla bykärnan. Byskär är emellertid inte den ö
som ligger närmast den gamla byn, det gör Eneholm och
Arneholm. Byskär ligger snarare mitt
emellan de båda byarna Björnö och Ödängla,
dessutom nära gränsen mellan dem.

Byskärsgrundet. Liten ö
strax väster om Byskärs
nordvästligaste udde.

Djupe Udden. 1842 namn på en udde
på halvön Trehörna. Namnet
betyder väl att stranden sluttar brant, vattnet är djupt.
Det används inte nu för tiden.

Dragsrännan. Ett annat namn
Varggården, det vill
säga det näs som en gång var ett sund som skilde
ön Ödängla från fastlandet. Jag har inte
hört det användas av ödänglabor i senare tid, men
det påminner om när sjöfarande drog sina båtar
över svaget vid Varggården för att fortsätta
resa på andra sidan. Det berättas att särskilt
vållöborna tog den här genvägen till
Mönsterås. Se Varggården,
Vargbacken samt inledande artikel
”Vad betyder Ödängla”.

Dösö. Ö vid Ödänglas
nordostligaste udde 1,5 kilometer nordost om byn. På 1874
års generalstabskarta skriver man Dosö. Byborna talar om
Inre Dösö och Yttre Dösö. Inre Dösö
är det landområde som ligger mellan
Storgärsvik och
Lillgärsvik. Kanske har Inre
Dösö för flera hundra år sedan verkligen varit
en ö. I så fall har den avgränsats i väster av
det som nu är sankmarken
Dösömad. Yttre Dösö
är själva ön. Mitt på Dösö ligger en
kulle och både den norra och den södra udden
fortsätter under vattenytan som långsträckta rev. Vid
Norra Revet har jag lagt märke till hur
vågorna tycks bölja in från två olika
håll på var sin sida om revets ås.

Modéer tolkar namnet med hjälp av det gamla ordet
dös, som betyder ”trave (av säd)”. Anledningen skulle
då vara att man slagit hö och stackat den på
ön. Ängsslåtter på öarna har
säkerligen förekommit och hjälpt till att hålla
dem öppna.

Den tidigare nämnda kullen har fått mig att fundera
över om man kunnat jämföra själva ön med en
dös. Delar av kullen är så steniga att man kan
få för sig att den är byggd av sten. I början av
1900-talet kallades Dösö också Rappes
trädgård eller Barons
Trädgård
. Enligt Ivar Modéers sagesmän
skulle baron Rappe ha begravt sina hästar därute.

I lantmäterihandlingarna från 1810 omtalas att den
adlige ägaren till Ödängla disponerade Yttre och Inre
Dösö, den senare som oxhage. Den upplysningen
förklarar det nutida namnet på området innanför
Inre Dösö, Oxehagen.

Namnet Barons Trädgård väcker en del funderingar
kring öns vegetation. Där växer ett halvdussin
vildaplar, ett på vårarna mycket vackert
päronträd och en vittförgrenad idegran. Man
frågar sig om dessa träd är rester av en mera tuktad
växtlighet på ön. Vildaplar är
förstås vanliga över hela Ödängla, men de
på Dösö är större än de flesta. Se
Barons trädgård,
Rappes trädgård,
Oxehagen.

Ekeholmen. Ö i
Lyckefjärd strax öster om Lilla
Stavsö. 1810 växer där inga ekar utan bara små
tallar. Numera kallas den
Stavsögrundet.

Ekö. Ö två kilometer
sydost om byn, söder om
Kålskär. Den består av en
markerad åsrygg vinkelrätt mot den nordvästliga
riktning som så starkt markeras av Ödänglas
strandlinje och som jag skrivit om i inledningen. Kanske har
landisens kant en gång format åsen. Det finns på
1980-talet flera ekar på ön. Enligt min farfar, Axel
Lönnbom (1886 – 1974) växte det många ekar på
flera av byns öar i hans barndom. Men ett stort antal avverkades
i samband med laga skiftet åren 1896 – 1904. Där eken
försvann ersattes den ofta av barrskog.

På generalstabskartan från 1870-talet kan man se att
flera öar som idag domineras av barrskog hade lövskog vid
den tiden. Det gäller till exempel
Lindö,
Hästö,
Ängskär och
Kålskär.

På Ekös sydvästligaste udde, Vårkasen, har
det funnits en vårdkase. I norr hänger Ekö ihop med
Garpskär (uttalas Garvskär eller
Galvskär). Ekö är idag bebyggd. Se
Garpskär,
Mellanudden,
Vårkasen.

Ekebåden/Enebåden. En
liten ö 700 meter sydost om Ekö. Den
ekonomiska kartan från 1940-talet anger namnformen
Enebåden. Kobben är inte bevuxen och den enda rimliga
förklaringen till namnet skulle vara dess ensliga läge
(jämför Enesten). Byborna kallar den Ekebåden och
anledning är förstås läget sydost om Ekö.

Elis Björk/Ivans Huggormeholme. En
liten ö mellan öarna Stora
Stavsö
och Kisteholmen i
Lyckefjärd, 100 meter öster om
Stora Stavsö. Det är osäkert om någon
använder något namn på ön idag. Redan år
1810 heter den Elis Björk och antecknas bevuxen med en
björk. Båda namnen är knutna till personer. Elis
eller Elias som gett ön dess äldsta namn är obekant.
Han har dock knappast kommit från Ödängla,
såvida namnet inte är mycket gammalt. Sedan 1500-talet har
inga män från Ödängla har hetat så,
åtminstone inte några jag hittills stött på.
Före 1500-talet har ön knappast varit beväxt.

Ivan däremot är identifierad i Modéers
avhandling. Det var Ivan Hjelm från Hammarglo som i samband med
sjöfågeljakt år 1928 sköt en orm på
ön. Någon sjöfågel fick han inte, vilket
väl var tur eftersom han befann sig på grannbyns
territorium.

Eneholm. En ö väster om
Näset och 800 meter söder om byn.
Namnet är troligen medeltida och syftar antingen på riklig
förekomst av enar eller på någon speciell en som
vuxit där. 1810 skrivs ön Eneholm och anges beväxt med
enbuskar. Lägg märke till att Eneholm har ett e mellan
namndelarna, medan önamnet i olika sammanställningar ofta
saknar detta e. Det gäller bland annat
Enholmsfjärden och
Enholmsgrundet.

Enesten. Betyder den ensligt
belägna stenen. Man kan också höra den moderna
varianten Enstenen.

Enholmsgrundet. Liten ö
mellan Eneholm och
Arneholm, två öar söder om
byn.

Enholmsrevet. Detta är den
långsträckta södra delen av
Eneholm en kilometer söder om
Ödängla by. Numera hänger revet ihop med själva
ön, men så sent som på 1874 års
generalstabskarta är revet markerat som en ö för sig.
Angående förlusten av e mellan de båda första
lederna av namnet, se Eneholm.

Fläskskär. Uttalas ibland
Fläskeskär. Liten ö i norra delen av
Västra Fjärd mellan
Lögareholmen och
Torpet. Ön nämns redan 1810 och
antecknas bevuxen med enar och törne. Numera växer där
flera stora ekar.

Ett annat ortnamn av samma typ är Smörpundet, liten
ö under Björnö. Båda namnen är
skämtsamt ironiska, Smörpundet kunde knappast ge avkastning
i form av Smör och Fläskskär har inte heller gett sin
ägare någon större vinning. I
Fårehagen öster om
Fläskskär ligger
Fläskhorvan, en sedan många
år igenlagd åker. Där kan finnas ett samband, men
Fläskskär torde vara ett äldre namn. Begreppet
fläsk leder idag tankarna snarast till matvanor som vi
avrådes från av kost- och bantningsexperter. Förr
hade ordet en helt annan betydelse. Fläsk var högtidsmat
och fanns inte alltför ofta på bordet. På
Ödängla har man i alla tider ätit mycket fisk,
förstås, men dessutom har man skjutit sjöfågel
vår och höst.

Garpskär. Udde på
Ekö norr om huvudön och två
kilometer sydost om byn. Uttalet är Garvskär, vilket det
också står på den nya ekonomiska kartan från
1981. Garpskär har varit en egen ö. Det nutida uttalet
beror på att ortsbefolkningen velat förklara ett
svårbegripligt namn.

Garp är en gammal benämning på tyskar – det har
dessutom kommit att betyda skrävlare. Namnet kan alltså
syfta på besök av tyskar. Kanske är det ett så
kallat grundstötningsnamn, som kommer av att tyskar gått
på grund här. Redan på medeltiden gick en viktig
farled mellan kontinenten och Baltikum genom Kalmarsund. På
ön Hasslö sydväst om Karlskrona ligger Garpahamnen.
Vid tätorten Mönsterås ligger Kuggås, ett
ortnamn som berättar om att tyska hansans handelsfartyg ofta
setts i den småländska kustbygden.

Gladers fästning. Ett annat namn
Kålkuten, liten ö 100
meter öster om Arneholm i
Enholmsfjärden. Namnet kommer av
att en bybo, den förre båtsmannen Glad, byggde en
sjöbod i sten på ön. Modéer upptecknade namnet
på 1930-talet, men det är tämligen okänt idag.

Man kan fråga sig varför båtsmannen byggde en
sjöbod på en liten ö. Det måste ha varit
opraktiskt eftersom han då alltid måste ro till och
från boden. Kanske fick han inte bygga boden på land, som
båtsman måste han rätta sig efter vad bönderna
bestämde. Båtplatsen Gladers
Kåser
ligger 200 meter rakt norrut från den lilla
ön. Se Kålkuten,
Gladereträgårn.

Gladers grund. Ett annat namn på
Kålkuten, liten ö 100 meter
öster om Arneholm i
Enholmsfjärden. Namnet
används inte idag. Se Gladers
fästning
.

Grundet. Grund vid
Svartingsskär. Den här typen
av namn, utan förled, hittar man oftast i närheten av byn.
Åkrarna runt byn heter Släten
(uttalas: Släta), Horvan och
Gärdet. Varför ett så enkelt
namn återfinns här ute vid skärgårdens utpost
är svårt att förklara, men Svartingsskär är
speciellt på flera sätt. Se
Svartingsskär och förteckning
över håmmstånd.

Gubbeholm. Ö strax öster om
halvön Näset 100 meter från
land. Den är idag bebyggd och är relativt hög, med
främst barrskog. Gubbe kan vara ett personnamn, men betyder
förstås också äldre (gift) man.

Gubbeholmsgrunden. Små
övervattensgrund mellan öarna
Gubbeholm och
Manneholm, sydöst om halvön
Näset. Kallas även Manneholmsgrunden.

Gundleholmarna. Öar på
Norra Sidan, mellan
Sandvik och
Tällnäs närmare två
kilometer norr om byn. Jag följer här Modéers
namnform, även om uttalet idag snarare är något i
stil med Gullerehållma. På 1874 års
generalstabskarta skriver man Gullneholmarne. Det finns tre holmar
och de särskiljs med lägesord: Yttre, Mellre och Inre
(även: Oppre).

1810 konstateras att Yttre Gundleholmen är skoglös.
Mellersta och Inre Gundleholmen hörde då till torpet
Sandvik som betesmark. Det faktum att tre så pass stora
öar inte har varsitt särskiljande namn kan betyda att den
här delen av Ödängla sällan besökts av
byborna. Modéer hävdar att förleden är
kvinnonamnet Gunhild.

Hansevarpsgrundet. Liten ö
mellan Storöns norra udde och
Lillön. Den ligger 100 meter öster om
Lillön. Hansevarp är namnet
på ett notvarp som togs iland i den norra viken på
Storön. Kallas även
Lillönsgrundet.

Hilmas udde. Udde på Ödänglas
östra sida, strax norr om
Hästeholm en dryg kilometer
österut från byn. Samma som
Hästeskär. Udden har fått
sitt namn av Hästeholms sommarstugeinvånare som nyttjat
viken mellan Hästeholm och Hilmas udde som badplats. Vid viken
går gränsen mellan Anders Lönnboms och Karl-Bertil
Johanssons marker. Udden fick namn efter Karl-Bertils farmor, Hilma
Johansson, som ensam bebodde gården på 1950 och
1960-talen då den arrenderades till utomstående. Namnet
bör ha kommit till tidigast på 1950-talet. Se även
Hästeskär.

Horsegrund. Två små öar
i Lervik 200 meter norr om Mellre
Gundleholmen
. Vid den norra av dem stöter gränserna
mellan Hammarglo, Nygård, Svartö och Ödängla
samman. Förr gick även Siggehorvas vatten ner hit.
Nygård hette tidigare Nyttingsmåla. Uttalet växlar
mellan Hassegrund och Hårsegrund. 1798 skrev man
Horsögrund. Horsegrund är ett sekundärnamn till
Horseholmen som ligger strax norr om småöarna. Det gamla
substantivet horse betyder sto. Jämför
Hästö,
Kogrundet, Oxehagen
och Märsylten.

Hästeholm. Den udde en
kilometer öster om byn där ödänglaborna sedan
sekelskiftet 1900 haft sina sjöbodar. Varje gård har sin
speciella sjöbod. Se även Nabben.
Hästeholm har också blivit
benämning på den sommarstugebebyggelse som ligger på
och i anslutning till udden. Närheten till
Hästö gör det troligt att det
här är ett så kallat sekundärnamn, som
alltså bildats med namnet Hästö som grund och -holm
som ändelse. Men det har säkert gått hästar och
betat på Hästeholm och därför kan första
leden komma av häst.

Hästeskär. En udde
på Ödänglas östra sida, omedelbart norr om
Hästeholm en kilometer öster om
byn. Den har kallats Hilmas udde av byns
sommarstugefolk. Namnhistorien är troligen densamma som för
Hästeholm. Udden har alltså fått namnet av
närheten till ön Hästö i
söder. Både Hästeholm och Hästeskär har
för några hundra år sedan varit öar.

Hästö. Ön strax
söder om Ödänglas sydostligaste udde,
Hästeholm. Namnet syftar troligen
på att ön varit betesplats för byns hästar.
Hästö har legat relativt nära byn och samtidigt varit
tillräckligt stor för att ha betesmarker. Hästö
hänger idag ihop med Inre Holmarna,
Kyrkskär och
Ängskär som i inventeringen
betecknas som uddar.

Hästöfjärdsgrundet.
Trädbevuxen ö i västra delen av
Hästöfjärd 100 meter norr om
Inre Holmarna.

Hästösundsgrundet.
Gammalt namn på Kogrundet i
Hästöfjärd. Återfinns
på den ekonomiska kartan 1981. Namnet syftar på
läget i västra delen av
Hästösund.

Högeholm. En närmare fem meter
hög trädbevuxen holme söder om
Lindö på gränsen mellan
Ödängla och Björnö. Ön är hög i
förhållande till kringliggande öar. Den har sedan
länge varit en av hållpunkterna för gränsen
mellan byarna. Där ska finnas ett gränsmärke. 1798
skriver man Högeholm.

Högeholmsgrunden.
Småöar på ödänglasidan av
björnögränsen nordost om Högeholm. Det finns
några öar på björnösidan som har samma
namn.

Immarsgrundet. Liten ö på
Eköfjärden 200 meter öster
om Storön. Det här är en
föreslagen namnform som baserar sig på bybornas uttal av
ett önamn som från början torde ha varit
Ingmarsgrundet, och är sekundärt till Stora och Lilla
Ingemarsön. Se även notiser om Storön och
Lillön. Formen Inmansgrundet på
40-talets ekonomiska karta är troligen en så kallad
skrivaretymologi.

Inre Dösö.
Ödänglahalvöns nordostligaste udde, väster om
ön Dösö som också kallas Yttre Dösö.
Se Dösö.

Inre Holmarna. Uddar på västra
sidan av Hästö en knapp kilometer
sydost om byn. Uttalet är ungefär Inre Hållma. De var
små öar vid namngivningstillfället och låg
mellan gamla byn där man befann sig och Hästö på
andra sidan. Läget inom Hästö och
Ängskär gav namnet. När man
till fots skall ta sig till Hästö kan man vada över
till Inre Holmarna. Den sydvästligaste av dem kallades år
1810 Talludden.

Inre Lindö. Landområdet
väster om halvön Lindö i
Västra fjärd 1,5 kilometer
sydväst om byn.

Järnet. Liten men kraftigt
markerad udde på norra Hästö
cirka 50 meter öster om Sven Lilliehorns sommarstuga. Ett
håmmställe vid platsen bär samma namn. Det är
också håmmstället som ger oss det första
belägget i skriftlig form, år 1810. Järnet är
ett av gränsmärkena för byns interna fördelning
av fiskevatten.

Järnmalm har förr i tiden utvunnits ur bottenslammet i
småländska insjöar och skeppats ut bland annat via
Kalmar. Men inget är känt om någon sådan
utskeppning via en obetydlig by som Ödängla. Eftersom man
säger Järnet i bestämd form antar jag att det rör
sig om något föremål i järn som har anknytning
till platsen, eller kanske att själva platsen på
något sätt gett associationer till något
järnföremål. Om man kunde finna samma ortnamn
någon annanstans i trakten skulle det kanske gå
lättare att tolka det.

Kalkvikeudden. Udde på
Norra Sidan vid
Kalkviken 1,5 kilometer norr om byn.
Här finns en samfälld, bygemensam, lastageplats. Här
har man med skutor fört in kalk för
jordförbättring och fört ut exempelvis props,
gruvstöttor. Lastageplatser för småskutor och
pråmar har funnits på flera ställen:
Lastudden, Kalkvikeudden,
Storgärsviksudden,
Näset, Storön,
Lastplatsen (på Knöslenäs),
Lögareholmen, Lastplatsen (i det
inre av Västra Fjärd), Torpet,
Lindudden (på Yttre
Lindö
). Osläckt kalk har förts in som
gödning. Sista lasten props till England forslades ut år
1921.

Kisteholmen. Ö vid
Lyckefjärd mellan fastlandet och
Stavsö. Egentligen är det Stora och
Lilla Kisteholmen, men de båda öarna har numera vuxit ihop
med varandra och med fastlandet genom sankmarker. Öster om
öarna ligger Märsylten. Jag har
inte funnit någon muntlig tradition här som kan
förklara namnet.

Knöslenäs. Udde och
lastageplats vid Västra Fjärd 800
meter västsydväst om byn. Förled är ett numera
sällsynt substantiv ”knös”, som bland annat kan betyda
liten upphöjning, litet berg, kulle (Bengt Pamp: Ortnamnen i
Sverige). Knöslenäs är en udde med en liten kulle
på drygt fem meter. Eftersom vattnet är ganska djupt
utanför, 1874 års generalstabskarta anger 9 fot,
alltså tre meter, har småskutor kunnat lägga till
och lassat och lossat här. Den gamla skutan Karl Johan ligger
sjunken här. Jämför notvarpet
Gullringen.

Kogrundet. Ö norr om
Hästö. Samma som
Hästösundsgrundet.

Kogrundet. Ö på
Enholmsfjärden, 50 meter öster om
Eneholm. Namnet Kogrundet har uppkommit genom
att korna förr betade på holmarna. Kvinnorna i
skärgårdsbyarna fick ro ut till öarna för att
mjölka två gånger om dagen. Men de båda
öarna med namnet Kogrundet är för små att vara
permanenta betesholmar. I stället är det tillfälliga
ko-besök på öarna som gett dem deras namn. Korna blev
under sommarens lopp ganska duktiga simmare, som man inte riktigt
hade där man satt dem.

Kvinnskär. Ö väster
om Arneholm och hopväxt med den.
Kvinnskär ligger 200 meter rakt söderut från udden
Knöslenäs. Första delen av namnet är substantivet
kvinna. Skrivs år 1810 Qvinnskär och är bevuxen med
enbuskar och tall. I lantmäterihandlingarna 1896 skrivs namnet
”Qvarnskär”, men det får betecknas som en
”skrivaretymologi”. Ön har hetat Kvinnskär långt
innan kvarnen byggdes på 1880-talet. Se även
Kvarnbacken.

Kyrkskär. Udde på
södra delen av Hästö och drygt en
kilometer sydost om byn. 1810 skrivs den Kyrkeskär och antecknas
beväxt med enbuskar. Ligger vid viken Kyrkan. Se
Kyrkan.

Kyrkskärsgrundet. Liten
ö 100 meter sydsydväst utanför udden
Kyrkskär på södra
Hästö.

Kålkuten. Liten ö 100
meter öster om Arneholm och mellan
Arneholm och fastlandet i
Enholmsfjärden. Bevuxen med
några enar och ett litet körsbärsträd. Namnet
kommer av kål som benämning på olika
kålväxter. De har varit begärliga som foder
(jämför Kålskär).
Efterleden kommer av substantivet kut som betyder sälunge. Den
lilla ön har jämförts med en sådan. En annan
möjlighet att öns puckelliknande form direkt orsakat
namnet. Vi har ju uttrycket kutryggig. Jämför också
Gladers fästning och
Gladers grund, andra namn på ön.

Kålskär. En av
ödänglaskärgårdens större öar mellan
Hästö och Ekö.
Liksom i önamnet Kålkuten kommer
namnet av skärgårdsöarnas kålväxter. Jag
håller för troligt att det ligger flera hundra år
mellan det att Kålskär fick sitt namn och den tidpunkt
någon gav Kålkuten sitt namn. Av det kan man dra
slutsatsen att ordet kål i betydelsen foderväxter på
öar levat länge hos ödänglaborna. Det ligger
nära till hands att tro att man slagit hö på
Kålskär förr i tiden. På Kålskär
liksom på den näraliggande
Ängskär finns bara sparsamt med
lövträd och inga barrträd inritade på
generalstabskartan från 1870-talet. Idag växer på
båda ställena en del barrträd, trots att öarna
betas sommartid.

Kåsgrundet. Ö i norra
delen av viken Sandvik. På land
innanför Kåsgrundet har funnits kåser, det vill
säga utgrävningar i strandkanten där man
förtöjt båtar. Har även kallats
Sköteholmen, se notis om det namnet. År 1810 hörde
den till torpet Sandvik som betesmark.

Lastudden. Udde på
Norra Sidan nära gränsen till
Hammarglo och nära två kilometer nordnordväst om
Ödängla by. Den är markerad som lastageplats på
1874 års generalstabskarta och fortfarande på ekonomiska
kartan från 1940-talet.

Lilla sjöboden. Liten udde i
Enholmsfjärden, nedanför
Gamla Byn och 200 meter öster om
Kålkuten. Fram till 1900-talets
början stod här en liten sjöbod. Strax intill ser man
också lämningar av gamla kåser.

Lillön. Ö norr om
Storön och söder om
Eneholm en dryg kilometer söder om byn.
Det här är en ganska stor ö för att vara i
ödänglaskärgården, men orsaken till namnet
är att den jämförts med den intilliggande Storön.
1810 och 1896 skrev man Stora och Lilla Ingemarsön.På
1630-talet skrivs namnet Jngwardsöö. Modéer har
velat tolka det med mansnamnet Ingemar även om formen från
1630-talet kan tyckas tala mera för Ingvar. Lillön och
Storön skulle alltså vara analoga med de tre
Gundleholmarna.

Jag tycker emellertid att man också bör ta med i
beräkningen någon variant med ordet mar. Mar betyder ofta
ungefär vik som snörpts av från havet. En
sådan, med namnet Maren, finns till exempel på
Vållö, den nordligaste av
mönsteråsskärgårdens bebodda öar. Jag har
sett på en karta över stockholmsskärgårdens
Ingmarsö att där finns en sådan mar. Små marar
kan mycket väl ha funnits på Storön och Lillön
och gett dem deras namn. Se Storön och
Immarsgrundet.

Lindersholm. Ö i fjärden
Lervik vid viken
Linnersvik nära gränsen mot
Hammarglo. Förled är ett gammalt mansnamn Linder. Linder
förekommer i flera ortnamn runt Mönsterås till
exempel Lindersmåla. 1810 skrevs ön Linnersholm som
anknyter till det lokala uttalet.

Lindö. Stor halvö i
Västra fjärd en dryg kilometer
sydväst om byn. Sammanbunden med land av en 20 meter bred
landtunga. Trots att den idag främst är bevuxen med
barrskog ligger en tolkning med lövträdet lind närmast
till hands. År 1810 antecknas dock att Lindö är med
stor furuskog beväxt. På kartan från 1870-talet
finns här uteslutande lövträdsmarkeringar. Halvön
kallas ofta också Yttre Lindö till skillnad från
landområdet åt väster, Inre Lindö. Ofta
används också namnet Lindö för hela skiften
från björnövägen i norr ut till halvöns
yttersta spets, Lindudden. Jämför
Dösö.

Lusebåden. Undervattensgrund,
för det mesta, mellan Tjutagrunden
och Svartingsskär. Förled
är troligen insekten lus, som förr var ett vanligt
plågoris för vårt lands befolkning. Namnet tyder som
så ofta på skämtsamhet från namngivarens sida.
En lus är ju också beteckningen på någon
obetydlig, kanske även obehaglig person. Obetydligt, men
också obehagligt kan förstås ett grund vara. Hur
litet det än är riskerar man att gå upp på
grundet om man inte ser upp. En annan möjlighet kan vara att
luse- är en förvanskning av ljuse-, ortnamnet skulle
då betyda ”den ljusa båden”. Både har med verbet
bebåda att göra, i vågdalarna och vid
lågvatten ”bebådas” stenarna.

Lögareholmen. Udde i norra
delen av Västra Fjärd, öster om Fläskskär
och en knapp kilometer väster om byn. Uttalas Löjereholmen.
1810 var den en ö, då med namnet Äreholmen.
Både namnen Äreholmen och Lögareholmen, samt
Hästeholm,
Hästeskär, Inre
Holmarna
, Knöslenäs och
Lastudden har tolkats av Ivar Modéer.

Äreholmen betyder ”alholmen” eller ”holmen med aldungen”.
Förleden äre- är från början ett äle-
med betydelsen aldunge. Jämför
Äspeskär. Lögareholmen betyder
Badholmen. Där återfinner vi det gamla ordet för att
bada: löga sig. Vi har det fortfarande i ordet lördag,
lögaredagen – dagen då man badade i det gamla
bondesamhället. En bybo tolkade om namnet till Löjeholmen.
En intressant fråga är om Lögareholmen har haft
två parallella namn eller om namnet Lögareholmen efter
år 1810 ersatt Äreholmen. Kallbad i sjön var väl
tämligen ovanliga förr i tiden.

Manneholm. Ö mellan Storön
och Ängskär sydost om Gubbeholm. Har väl
språkligt paralleller med Gubbeholm och Kvinnskär. Skrivs
år 1810 Maneholm och är då helt skoglös.
Förled är substantivet man eller ett mansnamn Man eller
Manne. Mellan Manneholm och Gubbeholm ligger tre småöar
som omväxlande kallats Manneholmsgrunden och Gubbeholmsgrunden.
Jämför Kvinnskär och
Gubbeholm.

Manneholmsgrunden.
Övervattensgrund mellan Manneholm och
Gubbeholm sydost om halvön Näset
på Ödängla. Kallas också Gubbeholmsgrunden.

Mellanudden. Nordvästra udden
Ekö. Uttalas Millaudden. Ett torp i
Mönsterås socken kallas Millabacka, ”Mellan backarna”.
Namnet Millaudden visar att man sett Garpskär som en udde
på Ekö vid namngivningstillfället. Mellanudden ligger
mellan Garpskär och den udde som heter Vårkasen.
Jämför Garpskär och
Vårkasen.

Mjölkehällen. Grund i
Hästöfjärd. Uttalas
Mjölkehälla. När man före sekelskiftet 1900 hade
sina båtar och bodar vid en sjöbodplan på
Nabben i Hästöfjärd fanns det
två faror på vägen genom Hästösund ut mot
exempelvis Kålskär,
Mjölkehällen och Ållat. När
man som tidigare nämnts (se Kogrundet)
rodde ut till holmarna för att mjölka korna, hände det
säkert olyckor med mjölkspannarna då och då. En
sådan händelse kan ligga bakom namnet
Mjölkehällen. Se även
Ållat.

Nabben. Udde i norra
Hästöfjärd 650 meter
öster om byn. Tidigare sjöbodplan och båtplats. Vid
sekelskiftet 1900 hade Hästösund
grundats upp så mycket att det inte längre var praktiskt
med en sjöbodplan i Hästöfjärd. Fisket i den
östra delen av byns vatten sköttes i stället
från den nya sjöbodplanen på
Hästeholm. 1896 fanns det fortfarande
tre sjöbodar kvar på Nabben, 1907 hade samtliga flyttats
till Hästeholm. Emil Svensson på nummer 2 var den
förste som flyttade gårdens sjöbod.

Norra Revet. Nordligaste udden på
ön Yttre Dösö 1,5 kilometer
nordost om byn. Udden fortsätter under vattnet långt ut
från land, ett rev som kan vara nog så besvärligt
när man ska ta sig förbi. Ett håmmstånd
här bär samma namn.

Notenäs eller Notenäset. Ett
numera helt okänt namn på en udde. Namnet är
konstruerat ur ett hagnamn som finns i 1810 års
lantmäterihandlingar, en hage som kallades Notnäshagen.
Förled är troligen namnet på fiskemetoden att
nota.

Näset. Stor udde 750 meter sydost
om Ödängla by. Näs betyder udde i
strandaskärgården. Näset är ett ortnamn av samma
typ som Grundet, Horvan,
Gärdet med flera. Det är namn med
bara en led, oftast ett ord som förekommer i andra ortnamn, men
då med ett annat ord som förled. Det är då
förleden som bestämmer ortnamnet, som skiljer det
från andra. Exempel med efterleden näs är
Knöslenäs och
Tällnäs. Jag har tidigare skrivit
att man oftast finner namn med bara ett led nära byn. Näset
ligger mycket nära Tomterna,
alltså platsen för den gamla byn. Man har inte behövt
någon särskiljande förled, det har inte funnits
någon risk för förväxling. Kanske har Näset
vid något tillfälle haft en sådan förled. I
grannbyn Hammarglo talar man också om Näset och menar
då den landtunga som mellan
Lyckefjärd och Lervik binder samman
hammarglolandet med ödänglahalvön. Det
landområdet kallas på Ödängla
Hammarglonäs. Kanske har Näset på Ödängla
kallats Ödänglanäs en gång!

Näset har tidigare varit uppodlat och man kan av de
många stenrören se att jorden varit stenig. År 1896
lär en del bybor ha önskat att Näset skulle bli
lastplats eftersom här är ganska djupt nära land.
Så blev det inte, men då bröderna Bengt och Bernhard
Bohman mellan 1920- och 60-talen hade skutor ankrade de ofta
här. Nu finns på halvön ett antal sommarstugor.

Ortudden. Liten udde på
Norra Sidan, vid östra kanten av
Lillgärsvik och 1300 meter nordost om byn. Även ett
håmmställe bär detta namn. Ort är det lokala
ordet för fisken id, en inte särskilt välsmakande och
synnerligen benrik fisk. Det är överhuvud taget
slående att det bara är skräpfisk som fått ge
namn åt olika lokaler. Vi har Mörtevik (mört),
Lillgärsvik (gärs) och Ortudden, men inte någon
Sikbukten, Laxfjärden eller ens Gäddenäs, som finns i
en av grannbyarna. Det verkar som om det varit tabu att i ortnamn
berätta om någon positiv fiskelycka. Fick man mycket ort,
mört eller gärs var det ju knappast positivt utan gav en
massa merarbete.

I Misterhults socken har en hel by uppkallats efter en
värdelös fisk – Simpvarp, där idag finns ett
kärnkraftverk. Kanske ville man inte heller tala om för
andra att det funnits gott om fin matfisk på en plats. Som ett
misstag framstår därför notvarpsnamnet Sillevarpet,
men här handlar det ju om ett kollektivt fiskesätt. Hade
halva byns manliga befolkning notat upp en mängd sill fanns det
ingen rimlig anledning att försöka hålla det hemligt.

Oxhagsgrundet. Undervattensgrund
i fjärden Lervik utanför
Lillgärsvik cirka 200 meter
från land. Namnet kommer förstås av läget
utanför Oxehagen.

Prackskär. Holme på
gränsen mellan Ödängla och Björnö mindre
än 100 meter från land, det vill säga den punkt
Inre Lindö där gränsen
löper ut i Västra Fjärd. 1798
skrevs namnet Prackskjär. Förled är det lokala namnet
på fågeln småskrake, prack (på latin heter
den Mergus Serrator). Se även
Skälholmen.

Ramsö. Halvö och före
detta ö i det sankmarksområde vid
Lyckefjärd som kallas
Sylterna eller Sylten. Ramsö ligger
två kilometer nordväst om byn. Modéer har inte
såvitt jag vet tagit upp namnet i sina böcker. Ramsö
kommer troligen av ordet ramm som betyder fuktig äng eller
träsk. Den betydelsen finns exempelvis i det skånska
ortnamnet Ramlösa som i likhet med Ramsö ska uttalas som om
det hade två m. Det finns också en möjlighet att
Ramsö kan tolkas med hjälp av det gamla substantivet ramn
som betyder korp eller ett likalydande mansnamn. Ramsös fuktiga
omgivningar talar dock för den första tolkningen. Ett
Ramsö finns också på ön Oknö, någon
mil söderut i mönsteråsskärgården.

Rappes trädgård. Annat namn
Dösö vid
ödänglahalvöns nordosthörn. Formen upptecknad av
Modéer på 1930-talet. Kallades också Barons
Trädgård. Se Dösö.

Rotvallsskären.
Småöar i Lyckefjärd
på gränsen till Hammarglo. Skrivs år 1810
Röfvallsskären. Kan därmed betyda skären där
det finns vallar med rö. Rö är vass, vi har ju
fortfarande talesättet ”vaja som ett rö för vinden”
och vall betyder gräsbevuxet område. Någon som har
läst det gamla Röfvallsskären slarvigt har kanske
tolkat f:et som ett t och förbisett prickarna över
ö:et. Då kan det lätt ha blivit Rotvallsskären.
Modéer har mig veterligt ej tolkat namnet.

Röda Sten. Stor sten på Stora
Stavsö i Lyckefjärd. Har fungerat
som gränsmärke i flera hundra år. Kallas oftast
Stavsö Sten. Se Stavsö Sten.

Röndörn. Stora och Lilla
Röndörn är två mindre, ej trädbevuxna
öar vid ön Busken. De ligger drygt
två kilometer ostsydost om byn. Förled är enligt min
mening en äldre form av trädnamnet rönn. Detta
rönd har sedan kopplats ihop med en efterled ören som
är bestämd form av substantivet ör som betyder grus.
Adjunkt Åke Domeij som var en stor hjälp då jag
skrev min första version av ortnamnsinventeringen har
påpekat att det just här i skärgården finns ett
centimeterstort runt grovt grus som skulle ha kunnat kallas rund
ör. Öarna med rund ör skulle ha kunnat bli
Röndörarna. Jag vidarebefordrar teorin, men ansluter mig
inte till den.

Tidigare har nämnts att ön Busken
år 1810 antecknas som bevuxen med en stor rönn som
används till sjömärke (jämför
Busken). Ön kan ha kallats Rönden,
men det är också möjligt att den därpå
växande rönnen så att säga bildat en egen lokal
och därmed varit ett eget ortnamn. Till detta Rönden har
kopplats de båda öarna, efter ett vanligt mönster:
gärdet vid Nabben blir
Nabbegärdet, grundet vid Storön
blir Storönsgrundet och så vidare. Det finns en bra
parallell på Vållö. Vid en ö som heter
Pinneholm (betoningen på båda stavelserna som i
mansnamnet Fridolin) ligger den lilla Pinnholmsören. Namnet med
efterleden -ören är alltså sekundärt till
Pinneholm. Lägg också märke till hur ett i uttalet
tydligt e i Pinneholm försvinner i sammansättningen
Pinnholmsören. Förhållandet är detsamma i
namnparet Eneholm och Enholmsfjärden. Det beror på att
betoningen ligger på olika stavelser.

Röstingsviksgrundet.
Grund i Röstingsvik mellan norra delen av Inre Lindö och
Torpet i Västra Fjärd.

Sandvikeudden. En udde vid
Sandvik på Norra Sidan.

Själebåden. Själ
betyder här säl.

Själehällen.
Stenhäll i vattnet vid Tällnäs
Norra sidan, 1,5 kilometer nordnordost
om byn. Kallas också
Tällnäsehällen. Den
sluttar långsamt på ena sidan och är mera tvär
på den andra. Sälarna kunde lätt ta sig upp på
hällen och om så behövdes kunde de snabbt ta sig
därifrån. Sälarna var förr vanliga längs
ostkusten och jagades oförsonligt av fiskarna som ansåg
att sälarna gjorde skada på fisket. År 1810
antecknas det att ödänglaborna av gammal hävd lagt
så kallade själgarn, nät för
sälfångst, runt Yttre Båden.
Trots att de därigenom inkräktade på
svartöbornas fiskevatten hade grannarna i norr inget att erinra
mot ödänglabornas sälfångst.

Skomakaren. Undervattensgrund med
några stenar ovanför vattenytan ungefär där en
linje mellan Knöslenäs och
Byskär skär en linje mellan Lindö och Eneholm. Grundet
ligger 1,1 kilometer sydväst om byn.

Förr reste skomakarna omkring i socknarna och tillverkade
skor i en by eller på en gård i taget. Det verkar troligt
att en sådan resande skomakare här i skärgården
fått ta seden dit han kom och rott eller seglat mellan byarna.
Skomakaren ligger förresten mitt emellan Björnö och
Ödängla bykärnor. Skomakaren är med stor
sannolikhet ett så kallat grundstötningsnamn och vi
får alltså tänka oss att den stackars skomakaren
gått på grund här mitt ute på fjärden.

Skuteviksgrundet. Liten
ö en kilometer sydost om byn i Skutevik.
Uttalas Skutteviksgrunnet. Kallas också Gubbeholmsgrundet.

Skälholmen. Liten ö 100
meter söder om Yttre Lindö. Den ligger helt på
Ödänglas vatten, men nära skälet, gränsen,
till Björnö. Förleden kan vara själ i betydelsen
säl, men det troligaste är väl närheten till
gränsen. Därför har jag valt samma skriftform som
förekommer på den ekonomiska kartan 1981. Gränsen
mellan Ödängla och Björnö var under en period av
minst 100 år, mellan slutet av 1600-talet och till 1799
tämligen flytande. Kanske har man trott att gränsen gick
här. Tanken har framkastats att man skulle ha
förväxlat Skälholmen med Prackskär, som ligger
mitt på gränsen, men det finns inga källor som talar
för det. Skälholmen kallades tidigare Skälgrundet.

Skälstenen. Sten i
skälet, det vill säga på gränsen, mellan
Ödängla och Björnö. Jämför
Själehällen!

Sköteholmen. Ö vid viken
Sandvik. Fiskarna har hängt upp sina
nät, skötar, på holmen. Kallas också
Kåsgrundet.

Solskär. Ö rakt öster
om Dösö och två kilometer
ostnordost om byn. 1810 skrev man Solskär, alltså samma
skriftform som jag valt att använda. På den ekonomiska
kartan från 1981 står det Soleskär. Avloppstuben
från Mönsterås bruk mynnar här. På grund
av sin lätta grönska och ljusa strand med sand och sandsten
framstår ön mycket ljus vid solsken. Vegetationen var
för 200 år sedan densamma som idag, 1810 antecknas ön
”beväxt med löfbuskar”. Öns ljusa karaktär kan ha
uppskattats av namngivarna. Det ligger nära till hands att tro
att man jämfört med den mörka ön
Svartingsskär som ligger längre ut i Kalmarsund.
Jämför Svartingsskär.

Solskärsbåden. Ligger
nordväst om Solskär. Kallas även Yttre Båden
(1810 skrivs den uttalsenligt Yttre Båen) och har fungerat som
byns gränsmärke längst ut i nordost. Se även
Yttre Båden.

Stavsö. Stora och Lilla
Stavsö ligger i Lyckefjärd
ungefär två kilometer väster om byn. Namnet kommer
enligt Modéer av ett gränsmärke i form av en stav
som förr ska ha funnits uppsatt på Stora Stavsö. De
senaste seklen har emellertid en sten, Stavsö Sten, varit
gränsmärke.

Stavsö Sten. Den sten på
ön Stora Stavsö i Lyckefjärd
där gränserna mellan Björnö, Boslät, Torp,
Hammarglo och Ödängla går samman. 1798 skrivs den
Stafsösten, alltså en sammandragning som kan reflektera
det dåtida uttalet. På den ekonomiska kartan år
1981 har det blivit feltryck: Stavsjö sten. Den har även
kallats Röda Sten.

Stavsögrundet. Liten ö
vid Stavsöarna. Kallades år 1810 Ekeholmen.

Stenbåden. 1798 namn på
ett grund som fungerat som gränsmärke mellan
Ödängla och Björnö. Det uppges ligga i öppna
sjön utanför Borrstickleskär.

Stora Örn. Liten ö 300 meter
söder om Byskär. Gränsen mellan Ödängla och
Björnö går tvärs över ön. Stavas
även Stora Ören. Lilla Örn ligger under
Björnö. Se Örn.

Storgärsviksudden. Udde
på fastlandet sydväst om
Dösö och 1200 meter ostnordost om byn.
Väster om udden ligger Storgärsvik. Uttalas ofta
Stålgärsvik.

Storön. Större ö rakt
söder om halvön Näset och 1,6 kilometer söder om
byn. Förr kallades den Stora Ingemarsön. Se
Lillön.

Storönsgrundet. Inre och
Yttre. Två små öar ett par hundra meter söder
om Storön.

Svartingsskär.
Långsträckt ö i Kalmarsund 2,5 kilometer öster
om Ödängla by. Modéer framför två teorier
om namnets ursprung. Den första anknyter till ortnamnet
Svartingstorp, en gård i kalmartrakten. Där handlar det om
ett personnamn. Den andra teorin, som jag tycker är mera
tilltalande, föreslår att ön till en början
skulle ha hetat något i stil med Swarting. Ganska snart skulle
man sedan ha ökat på det ursprungliga namnet med en
förklarande efterled -skär. Det kallas för expeges med
en språkvetenskaplig term. Namnet betyder i så fall den
svarta holmen. För denna teori talar en tidig form av namnet,
Swartingsholma 1684, där ju efterleden är en annan än
den vi använder idag. Dessutom är Svartingsskär en
mörk holme om man betraktar den från land. Det beror
väl främst på den alskog som växer där
idag. Ett håmmstånd på ön kallas
Alarna, uttal: alera.

Svartingsskärsrevet.
Ön Svartingsskärs västra
del dras ut i ett långsmalt rev 2,5 kilometer öster om
byn. Revet var en ö år 1810.

Södra Revet. Södra udden
Yttre Dösö 1,5 kilometer
ostnordost om byn. Namnet har sin pendang i Norra
Revet
på samma ö. Namnet bärs också av ett
håmmstånd som ligger här.

Talleholmen. En tallbevuxen
ö som stänger till mynningen av viken vid
Tällnäs
Norra Sidan.

Talleholmen. En tallbevuxen
ö i Sylterna, söder om
Ramsö och norr om sankmarken
Märsylten.

Tjutagrunden. Två
trädlösa öar öster om
Hästeholm. Namnet har samband med
verbet tjuta. Någon i byn har sagt att sälarna
hållit till här vid brunsttiden och att deras tjut skulle
vara grunden för ortnamnet. Minst lika troligt är väl
att det handlar om växten Tjuton. Tjuton eller Strätta som
den också kallas (på latin Angelica Silvestris) ser ut
som mycket frodiga hundlokor. Barnen har gjort visselpipor av de
ihåliga stjälkarna. 1967 avbildades växten på
ett 30 öres frimärke. Hur har då Tjuton kunnat bli
Tjuta i Tjutagrunden? Jo, på samma sätt som rikssvenskans
hallon blivit halla och kröson (lingon) blivit krösa i
ödänglamålet.

Trehörna. Stor halvö som delas av
Björnö och Ödängla. Den begränsas i norr och
väster av Lyckefjärd, i
öster av Västra Fjärd.
Namngivaren har sett tre hörn eller horn på landmassan.
Trehörna har varit en slags utmark för de båda
byarna, något som visas bland annat av att gränsen
över Trehörna var mycket oklar så sent som vid slutet
av 1700-talet. Vid den tiden påbörjades en del
torp-bosättningar på
Trehörna, men idag finns inget kvar av
dem.

Tällnäs. Udde på
Norra Sidan 1400 meter norr om byn.
Modéer anser att namnet är givet på medeltiden.
Förled är det gamla substantivet tälle som betyder
talldunge. Det finns täckning för det namnet än idag.
1896 skrivs namnet Tällnäsudd, men det är en
tautologi, eftersom näs som tidigare nämnts betyder udde.

Tällnäsehällen.
Stenhäll i vattnet vid Tällnäs
Norra Sidan. Kallas också
Själehällen.

Ugglan. Stora och Lilla. De två mindre
av de tre öarna strax norr om Lindö (Yttre Lindö) i
Västra Fjärd. År 1810 kallar man dem för Stora
och Lilla Uggleholmen. Frågan är om Ugglan är det
ursprungliga namnet och Uggleholmen i så fall är en
så kallad expeges, det vill säga en utökning. Man kan
också tänka sig att Uggleholmen är det ursprungliga
och Ugglan en förkortning. Det första alternativet verkar
dock troligast. Både Stora Ugglan och Lilla Ugglan är
beväxta med tall 1810. Troligen syftar namnen på stor
förekomst av ugglor eller att man hört ugglor här.
Lilla Ugglan kallas också
Boviksgrundet efter
BovikLindö.

Ugglefällan. Ö i
Västra Fjärd. Den största av de
tre holmarna vid Yttre Lindös nordsida.
1810 är Ugglefällan beväxt med en och tall och är
uppenbarligen inte en fälla. En fälla är i normala
fall ett område där man fällt träd eller
där träd fallit i storm. Kanske har man tidigare fällt
träd och odlat råg på Ugglefällan, även om
det verkar otroligt.

Uttergrunden. Små steniga
öar söder om Arneholm och
Kvinnskär. Här har det säkert
hållit till Uttrar. Uttern är sällsynt numera, i viss
mån har förvildad mink tagit över utterns roll i
skärgårdsnaturen. Uttern har år 1987 utsetts till
Smålands landskapsdjur.

Varpegrundet. Grund i viken
Varpet mellan Inre och Yttre
Lindö
i Västra Fjärd.

Vattengårdsudden. Namn
på en udde år 1842. Vattengård är den lokala
benämningen på ett stängsel som byggts ut i
sjön. Det är ett årligen återkommande
vårarbete att hägna vattengårdar när vinterns
isar förstört vad som byggts upp förra året.

Förr bestod vattengården av vanliga
gärdsgårdsstörar, som kallas staver med en gammal
dialektal term, på dessa stavrar fäste man långa
slanor. Det var tre slanor, som ofta var gammalt
gärdsgårdsvirke.

Vattengårdar är nödvändiga eftersom
hästar, nötkreatur och får som vistas vid
stränderna snart nog blir förtrogna med vattnet. Djuren har
då inget emot att bli lite våta om benen om det
hägrar bättre betesmarker på andra sidan
stängslet. Det är till och med så att korna, som
förr ofta betade på holmarna, lärde sig simma riktigt
bra. Jämför Kogrundet,
Fävattningen,
Oxevattengårdsbroen.

Varggården. Ett av flera namn
för det smala näs som förbinder halvön
Ödängla med fastlandet. Här byggdes för
länge sedan en tvärsgående träpalissad med en
vargfälla. Vargarna skulle utestängas, men om de kom in
på halvön kunde de drivas mot palissaden och fångas
där. Hammarglo bys badplats kallas varggården. Det finns
också ett gammalt talesätt som liknar de olika byarnas
innevånare vid djur. Hammarglo vargar, Ödängla
rävar, Björnö björnar och Svartö harar har
jag hört.

Vårkasen. Den sydvästra
udden på Ekö två kilometer sydost
om byn. Udden består av en grusås med Ekös
högsta punkt. Häruppe har funnits en vårdkase som
också gett udden dess namn. En vårdkase var en primitiv
signalanordning i form av en hög brännbart material som
skulle tändas på om fienden anföll landet.
Vårdkasarna låg som ett pärlband längs kusten
och var i spända lägen bemannade så att signaleringen
från den ena till den andra skulle gå snabbt. I mitten av
1800-talet infördes en efterföljare till vårdkasen,
nämligen den optiska telegrafen. Där kunde man skicka
meddelanden via specialbyggda signalanläggningar längs hela
kusten. Den optiska telegrafen bestod av några stolpar där
man monterat ett antal rörliga plattor som kunde vridas till
olika positioner. Olika meddelanden kunde sedan skickas genom att
telegrafisten vred plattorna på olika sätt. En optisk
telegraf planerades på Dösö, men
det är oklart om någon sådan verkligen sattes upp
där. Det har berättats mig att det planerade nätet
aldrig blev fullt utbyggt innan den elektriska telegrafen kom. Se
även Dösö.

Yttre Båden. Ligger nordväst
om Solskär. Skrivs Yttre Båen år 1810.
Ödänglas nordostligaste gränsmärke. Kallas
också Solskärsbåden. Se denna.

Yttre Dösö. Ö vid
Ödänglas nordostligaste udde. Se
Dösö.

Yttre Lindö. Halvö i
Västra Fjärd. Se Lindö.

Ållat. Grund i
Hästösund. Vid lågt vattenstånd förbinder
Ållat Hästö med fastlandet. Det
är samma ord som rikssvenskans ollon. Det sätt som
ortnamnet används på Ödängla är det
både ett ortnamn och ett substantiv som beskriver just ett
sådant här grunt område. Man kan alltså tala
om ett ”ålla” lite varstans i skärgården.

Ängskär. Udde på
södra Hästö. Ängskär
har varit en ö och skildes från Hästö av
Hästöbukten, som idag är en vik. Namnet antyder att
man har hämtat hö på ön. På
generalstabskartan från 1870-talet finns här endast glesa
tecken för lövträd och inga barrträd.

Äreholmen. Ö i norra delen
av Västra Fjärd år 1810. Idag
en halvö med namnet Lögareholmen. Äreholmen betyder
ön med aldungen. Se
Lögareholmen. Jämför
också Äspeskär,
Ekekullen.

Äspeskär. Ö i
Lervik, norr om den västligaste av
Gundleholmarna. Äspe betyder
aspdunge liksom älme betyder almdunge, björke
björkdunge och så vidare. Namnet betyder alltså
ön med aspdungen.

Öningeholmen. Ö eller
möjligen halvö som nämns i lantmäterihandlingarna
år 1810 där den också skrivs Ödingeholmen.
Namnet är okänt idag. Öning är ett gammalt ord
som betyder ölänning. Det har förekommit som efternamn
i mönsteråstrakten. Därför kan namnet syfta
både på en ölänning eller på en person
med det efternamnet. Formen Ödingeholmen kan vara en skriftform
där skrivaren tagit intryck av namnet Ödängla, men
förekommer så ofta att den mycket väl kan vara den
ursprungliga.

Örn. Kallas också Stora Örn
eller Stora Ören för att skilja den från Lilla
Örn som ligger på Björnösidan av gränsen.
Örn ligger söder om Storön. Den
saknar träd och buskar. Namnet kommer av det gamla ordet
för grus, ör, som också ingår i
Röndörn och
Örekroen. Man har uppenbarligen
låtit ordet också beteckna en liten ö med mycket
grus och sten.

 

Örensgrundet. Mycket liten ö
nära Örn.

 

Innehåll

1.2 Namn på vikar och fjärdar, sund och strömmar.

Badviken. Sommargästernas
benämning på viken mellan
Hästeskär och
Hästeholm 1100 meter öster om byn.
Se även Hilmas Udde.

Bovik. Vik på norra Lindö 1200
meter sydväst om byn, skiljer Lindudden från resten av
halvön. Namnet uttalas med betoning på senare stavelsen,
som sjukdomen ”kolik”. Verkar vara ett mycket gammalt namn. Det tyder
på någon form av bodbebyggelse för länge sedan.
Det skulle då vara ett gammalt Bodha-vik.
Bovik är också namn på ett
notvarp.

Det finns flera märkliga ortnamn kring Lindö. Nära
Bovik ligger öarna Ugglan och
Ugglefällan. Viken som skiljer Yttre
från Inre Lindö heter Varpet. Ugglan
och Varpet är ortnamn med bara ett led, något som
framförallt förekommer nära bebyggelse. Kanske har det
funnits tillfälliga bostäder av något slag i Bovik.
Jämför Näset. Se även Borum.

Byskärsström. Sundet mellan
Byskär och
Enholmsrevet en dryg kilometer söder
om byn.

Döpelsekoppen. Liten vik vid
åkrarna Torpet i nordvästra delen av
Västra Fjärd och 1200 meter
västerut från byn. Enligt en osäker uppgift skulle
familjen Lönbom på Torpet, eller delar av den ha varit
baptister. Jag tvivlar på det, eftersom det inte finns
några sådana anteckningar i kyrkoböckerna och
eftersom det i mitten av 1800-talet var ytterst suspekt att
tillhöra något annat samfund än statskyrkan.
Jämför Torpet.

Dösösund. Sundet mellan Inre och
Yttre Dösö 1,3 kilometer nordost om
byn.

Eköfjärden. Uttalas
Ekefjären. Vattenområdet väster om
Ekö.

Enholmsfjärden. Det öppna
vattenområdet mellan Eneholm och fastlandet 600 meter
söder om byn. Ordet fjärd används framförallt om
större vattenområden. Fjärdarna behöver inte ha
formen av en vik. Enholmsfjärden har flera inlopp.

Enholmsströmmen. Sundet mellan
Eneholm och Arneholm 800 meter sydsydväst om byn.

Fävattningen. Namn på liten
bukt mellan Hamrins gård och Granarna. Den ligger på
samfälld mark 500 meter sydväst om byn. Här vattnade
man kreaturen förr, man lät dem alltså dricka
där.

Garpskärsström. Sundet
mellan Garpskär och Kålskär
1,7 kilometer sydost om byn. Observera uttalet:
Garvskärsström. Se Garpskär.

Getviken. Vik mellan uddarna Inre Holmarna
Hästö en knapp kilometer
sydost om nuvarande Ödängla by. Vikens namn berättar
att byborna haft getter som betat på holmarna. Eftersom de
ligger nära gamla byn har det varit praktiskt att ha getterna
där.

Glasströmmen. Strömt
område med många stenar i vattnet norr om Arneholm och
200 meter söder om Kröken, den markerade kurvan i
inledningen till egentliga bygatan. Den enda ström som mig
veterligt har ett eget namn, så kallat primärnamn.

Byborna har ofta haft anledning att ta sig fram på isen i
närheten av strömmen. Glasströmmen har ansetts
förrädisk. Antagligen har isen här frusit tunt som
glas, därav namnet. Ibland hör man formen
Gladerströmmen. I så fall kommer namnet av ett personnamn,
Glad, som från början av 1700-talet till slutet av
1800-talet var namnet på byns båtsman.

Hansevarp. Bukt på norra delen av
Storön 1,5 kilometer söder om byn. Även ett gammalt
notvarpsnamn. Förled är troligen
mansnamnet Hans. Det finns inte någon förklaring till
namnet. Jämför
Hansevarpsgrundet.

Hemre Bukten. Namn på en liten vik
Svartingsskär närmare
tre kilometer ostsydost om byn. Ett håmmstånd här
heter likadant. Namnet kommer av läget närmare byn,
närmare hemmet. Hemre och Bortre är varandras motsats i
ortnamnsbruket på Ödängla. Hemre Bukten uttalas Hemre
Bukta.

Hästöbukten. Vik
på östra delen av Hästö.
Uttalas Hästebukta’. Viken gick en gång djupare in och
skilde då Hästö och
Ängskär åt.

Hästöfjärd. En grund
fjärd med två utlopp mellan
Hästö och fastlandet. Jämför
övriga namn på Häst-, Nabben, Kogrundet. Det har
berättats att byns barn i slutet av 1800-talet tränade
segling här. Man seglade med klinkbyggda ekor som också
med fördel kunde ros. Om båtarna kapsejsade här, var
det inte långt till land och inte heller djupt vatten.
Kunskapen att segla var praktisk för de blivande
fiskebönderna. Man tog sig ofta till Mönsterås via
Björnöström och
Lyckefjärd.

Hästösund. Sundet mellan
Hästö och fastlandet en kilometer
ostsydost om byn. Namnet förekommer så gott som
uteslutande bara på kartor och används inte i dagligt tal.
I stället talar man om Ållat, som är namnet på
den grunda ”tröskeln” i sundet.

Kalkviken. Vik på
Norra Sidan vid Kalkvikeudden 1300 meter norr om
byn. Här inskeppades kalk till jordförbättringsmedel.
Jämför Kalkvikeudden.

Kurran. Sundet mellan halvön
Näset och
Gubbeholm. Ordet kurra betyder bland annat
bukt, men i den lokala dialekten idag främst fängelsecell.
Båda betydelserna kan gälla som förklaringar till
namnet på det trånga sundet där Näsets
strandlinje buktar sig.

Kyrkan. En vik på
Hästö, mellan Inre
Holmarna
och Ängskär och 1200
meter sydost om byn. Namnet finns i lantmäterihandlingarna
år 1810. Kanske har sjöfarande sökt skydd i viken, i
så fall kan man ha dragit paralleller mellan den och en kyrka.
Den inre delen av viken har efterhand kallats Sakristian i analogi
med Kyrkan. Jämför Kyrkskär.

Kålskärsström. Sundet
mellan Kålskär och
Hästö. Det ligger 1,5 kilometer sydost
om byn.

Lervik. Stor fjärd norr om
Ödängla. Namnet är troligen mycket gammalt och syftar
på bottnens beskaffenhet. Man talar ibland om
Lerviksfjärden, vilket väl får betecknas som en
tautologi. Den kallas på vissa gamla kartor för
Labbefjärd. Det skulle kunna syfta på labbar, en sorts
sjöfågel.

Lillgärsvik. Liten vik på
nordvästsidan av landområdet Inre
Dösö
ödänglahalvöns nordvästhörn. Skrevs år
1810 Lille gärds vik. Fisknamnet gärs är andra led i
namnet. På södra sidan av Inre Dösö ligger
Storgärsvik. Se Storgärsvik.

Lindersvik. Vik på
Norra Sidan vid Lastudden och söder om
Lindersholm, nära gränsen mot Hammarglo. Skrevs 1810
Linnersvik. Förled är ett gammalt mansnamn Linder. Se
Lindersholm.

Lyckefjärd. Stor fjärd
väster om Ödängla. Modéer har tolkat namnet.
Det kan betyda antingen ”den stängda fjärden” eller
”fjärden vid lyckorna”. I det första fallet känner vi
igen betydelsen i den juridiska termen ”bakom lyckta dörrar”,
alltså bakom stängda dörrar. I det andra fallet
är det lycka i betydelsen liten omgärdad åker som
är grunden. Båda möjligheterna är fullt rimliga.

Det verkar troligt att man på 1700-talet uttalat namnet med
ett tjockt l i stället för rd i fjärd. Anledningen
till det antagandet är att i lantmäterihandlingarna vid
gränsbestämningen 1797-99 skrivs namnet Locke Fjäll
vid något tillfälle.

Mörtevik. Vik i
Lyckefjärd vid gränsen till
Björnö närmare två kilometer väster om
Ödängla by. Har någon gång skrivits
Mörtviken. Den nu gängse talspråksformen är
emellertid Mörtevik och det namnet används också om
hagen mellan viken och björnövägen. Förled
är naturligtvis fisknamnet mört.

Röstingsvik. Vik i
Västra Fjärd söder om
åkrarna Torpet och 1300 meter
västsydväst om byn. Kallas även Röstingsviken.
Den gamla formen Röstingsvik används inte mycket numera,
men upptecknades på 1930-talet av Modéer.
Jämför Blåhäll. Namnet
kommer av en stor röd sten som ligger i viken. Ett gammalt
Rödstensvik har ombildats till Röstingsvik. Stenen är
för övrigt ofta vit av sjöfågelspillning numera.

Sandvik. Vik på
Norra Sidan drygt 1,5 kilometer
nordnordväst om byn. Sandvik har också varit eller är
namn på två torp, flera åkrar och två nutida
egnahem. Se även övriga namn på Sandvik,
åkrarna. Namnet skrivs Sandviken
på ekonomiska kartorna. Den formen används så vitt
jag vet aldrig.

Skutevik. Vik strax öster om
Tomterna, alltså den gamla
bybebyggelsen och 800 meter sydost om nuvarande byn. Namnet uttalas
Skuttevik. Vid viken kan man se resterna av bybornas gamla
kåser, utgrävningar i stranden där de
förtöjde sina båtar. Förled är troligen,
trots det märkliga uttalet, båtbenämningen skuta. Det
finns en annan möjlighet till förklaring i namnet på
ett gammalt fiskesätt. Man har i vissa delar av landet talat om
”skott”, vilket betyder att man stänger av en vik med ett
nät som skjuts ut med hjälp av en stång. Skutevik kan
mycket väl ha lämpat sig för sådant fiske. I
så fall har den ursprungliga benämningen varit Skottevik.
Termen skott om viss typ av fiske är emellertid inte känd
på Ödängla.(Ortnamnssällskapets i Uppsala
årsskrift 1967)

Storgärsvik. Uppgrundad vik strax
söder om landområdet Inre
Dösö en kilometer ostnordost om byn.
Den skiljer av Storgärsviksudden från fastlandet. Liksom i
tvillingnamnet Lillgärsvik är det fisknamnet gärs som
ingår Storgärsvik. Ibland hör man uttalet
Stålgärsvik. Anledningen till att man inte kopplat ihop
Lillgärsvik och Storgärsvik och därmed
förstått att det inte är stål- utan stor-
är enligt min åsikt att man förknippat
Lillgärsvik med liljor. Uttalet av Lillgärsvik och ett
tänkt Liljorsvik skulle på ödängladialekt bli
exakt detsamma. Se Lillgärsvik.

Varpet. Viken som skiljer Yttre och Inre
Lindö från varandra 1,5 kilometer
sydväst om byn. Varp är ett ställe där man
notat. Jämför
Bovik.

Västra Fjärd. Stort
vattenområde och vik mellan Lindö,
Trehörna och egentliga
Ödängla. Den ligger väster om byn, därav namnet.
Det är troligt att namnet kommit till under medeltiden,
alltså före år 1500. Eftersom namnet anger
läget i förhållandet till byn, får vi här
ännu ett stöd för antagandet att Ödängla by
funnits sedan minst 500 år. På den ekonomiska kartan 1981
skriver man Västra Fjärden, en namnform som inte
använts av byborna.

Innehåll

1.3 Namn på -kås och andra båtplatser.

Ordet kås betyder för ödänglaborna en
utgrävning i strandkanten där man lägger sin
båt. Från början är det ett latinskt ord som
via fornfranskan och kontinentens kuster kommit till Danmark och
Sverige. Det betydde från början båtbrygga eller
båthamn.

Professor Ivar Modéer har rett ut detta på ett
lärt och underhållande sätt i en artikel i
Oskarshamnstidningen 3 februari 1951. Det nordligaste
kås-namnet finns på Blå Jungfrun och
därför kallas artikeln ”Från Rom till Blå
Jungfrun”. De olika formerna av ordet uttalas kås, kå:sa
(=kåsen, bestämd form singularis), kåser
(obestämd plural) och kåsera (bestämd plural).
Båtplatser och kåser har funnits på många
ställen runt halvön, här kan bara nämnas
några stycken med egna benämningar.

Gladers Kåser. Båtplats 150
meter söder om Kvarnbacken. Kallas
också (uttal:) Gladerekåsera. Här hade
båtsmannen Glad sin eka. Kanske var det också han som en
gång grävde kåser här. När kåserna
anlades var området bysamfällighet, efter
lantmäteriet vid 1900-talets början tillhör det en av
gårdarna i byn.

Granarna. Uttalas Grana’. Båtplats
med flera sjöbodar mellan Hamrins gård och
Knöslenäs vid
Västra Fjärd. Den ligger 600 meter
sydväst om byn. Samtliga bodar och båthus har kommit till
under 1900-talet. Numera finns inte längre någon gran
på platsen, men tidigare växte här flera stycken.

Stenkås. Kås på
Norra Sidan. Här går gränsen
för ett av byns fiskevatten iland mellan
Skyttevallen och Kalkvikeudden,
söder om Mellre Gundleholmen.

Innehåll

1.4 Namn på Håmmstånd.

Ålen har alltid haft stor betydelse för
ödänglaborna. Redan på Gustav Vasas tid, mitten av
1500-talet, var ålen hårdvaluta och användes att
betala skatt med. Man skiljer dessutom på ål och annan
fisk. Idag fiskar man ål med ryssjor och bottengarn. På
1800-talet och in på 1900-talets början använde man
deras föregångare håmman. Under 1800-talet
fördubblades antalet fiskeplatser för håmmor,
så kallade håmmstånd. Ett håmmstånd
består av två huvuddelar, en fast stenpir, håmmbron
samt själva håmman som naturligtvis är rörlig
och som i sig består av flera delar. Håmmstånden
har placerats där det varit troligt att fånga ål
på vandring, därför är de på
Ödängla koncentrerade till norr och öster. De har
cirkulerat mellan fiskerättsinnehavarna enligt en komplicerad
ordning som beror på andelen i bysamfälligheten. Det
övriga fisket, som kallas fjällfisket, har bytts varje
år den förste april, men ålfisket byttes den
förste januari. Håmmstånden presenteras här i
samma ordning som i bysamfällighetens beskrivning.

Kalkvikeudden. Håmmstånd
vid udden med samma namn. Namnet kommer
av att man här lossat kalk till jordförbättring
på Ödängla.

Tällnäs. Håmmstånd
vid udden med samma namn och öster om
viken.

Tjuvståndet. Håmmstånd
öster om Tällnäs. Enligt en
sägen blev en person som tjuvvittjade håmman här
ihjälskjuten i samband med brottet. Ägaren till
fiskerätten hade gillrat upp ett gevär så att den som
vittjade håmman genom sina rörelser skulle utlösa
skottet. Sägnen har inte kunnat bekräftas, men den visar
hur stor vikt man lagt vid att fisket gått rätt till. En
annan förklaring till namnet kan vara att någon som
beskyllts för att vara tjuv har byggt håmmståndet.

Gärsgårn. Håmmstånd
mellan Tällnäs och
Lillgärsvik. Troligen kommer namnet
av att man anlagt ett håmmstånd vid en
gärdesgård. Man kan dock inte helt bortse från
möjligheten att fisknamnet gärs ingår i namnet.

Långebron. Håmmstånd
strax väster om
Lillgärsvik.Ståndet har haft en
ovanligt lång bro, alltså den stenpir som var
håmmståndets fasta del.

Lillgärsvik. Håmmstånd
vid vik med samma namn. Existerade redan
1810.

Ortudden. Håmmstånd vid den
lilla udden med samma namn vid
Lillgärsvik. Ort är det lokala ordet för fisken id.

Robacheståndet.
Håmmstånd på nordvästra sidan av
Inre Dösö. Namnet kommer antagligen av
att någon i familjen Robach byggt håmmbron.

Lilla Ståndet. Håmmstånd
på norra sidan av Inre Dösö.
Namnet kan vara en pendang till
Långebron och i så fall betyda
ståndet med den korta bron.

Store Sten. Håmmstånd vid ett
flyttblock som kallas Store Sten och som ligger
vid stranden på norra delen av Inre
Dösö
. Håmmståndet Store Sten fanns redan
år 1810.

Ståndet bakom Store Sten.
Håmmstånd strax öster om Store
Sten
på Inre Dösö.

Norra Revet. Håmmstånd vid Yttre Dösös norra
udde. Namnet syftar på det undervattensrev som fortsätter
norrut i uddens riktning.

Djupa Ståndet. Håmmstånd på norra delen av
Yttre Dösö. Namnet anger att vattnet kring
håmmståndet är djupt. Jämför
Djupe Udden.

Djupe Hällen.
Håmmstånd på Yttre Dösö, strax öster
om Djupa Ståndet. Första delen av namnet talar om
vattendjupet, andra delen om att där finns en stenhäll.

 

Solskär. Ett håmmstånd
på ön Solskärs nordvästra udde.

Södra Revet. Håmmstånd på Yttre
Dösö. Håmmbron utgår från
Dösös södra udde.

Hästeskär. Håmmstånd vid eller norr om
udden med samma namn.

Järnet. Håmmstånd vid en
liten udde på norra Hästö.
Namnet belagt redan 1810, även då som namn på
håmmståndet. Troligen är väl Järnet en
benämning på den lilla udden. Kanske kan namnet syfta
på någon sedan länge försvunnen
förtöjning av järn.

Busken. Håmmstånd på ön
med samma namn
.

Garpskär. Håmmstånd på
udden med samma namn. Uttalas Garvskär.

Dubbelbron vid Ekö. Ett
håmmstånd med två broar, stenpirar, på
ön Ekö.

De tre södra broarna vid Ekö. Tre håmmstånd
Ekö varav ett har eget namn,
nämligen Södra Eköudden. Varför man säger
broarna vid Ekö och inte på Ekö är inte bekant.
Håmmståndet Södra Eköudden nämns redan
1810.

Alarna. Håmmstånd på Svartingsskär vid
udden med samma namn. Uttalas Alera. Betyder
här håmmståndet vid stranden där det växer
alar. Samma namn finns på Vållö.

Nyståndet. Ett håmmstånd
på Svartingsskär som förmodligen byggts senare
än de andra.

Yttre Hamnen. Håmmstånd vid
udden med samma namn på Svartingsskär.

Gaveln. Ett håmmstånd vid den del
av Svartingsskär som vetter mot Kalmarsund. Namnet syftar
på den raka strandlinjens likhet med en husgavel.

Hemre Bukten. Håmmstånd på Svartingsskär
vid viken med samma namn.

Hemre udden. Håmmstånd på
Svartingsskärsrevet och på en udde där med samma
namn.

Mobergeståndet.
Håmmståndet som ligger på Svartingsskär har
namn efter hemmansägaren Oskar Moberg (1842 – 1933). Kanske var
det han som byggde håmmbron.

Hällarna. Håmmstånd
på Svartingsskär. Uttalas Hällera.

Kvarnstensornen.
Håmmstånd på Svartingsskär. Enligt en
uppgiftslämnare sade ”di gamle”, alltså byborna förr
i tiden, Kvarnstenshoarn om platsen. Det är svårt att
gissa om namnanledning, kanske har här funnits en sten som
liknat en kvarnsten. Varför man som ändelse valt ornen, som
betyder galten eller hoarn som inte har någon känd
betydelse är oklart.

Kålskärshällarna.
Två håmmstånd vid
Kålskär.

Kålskärsudden.
Håmmstånd vid udden med samma namn.

Kålskärsström. Håmmstånd på
Kålskär vid
Garvskärsström, alltså
mellan Kålskär och Garpskär
(uttalas Garvskär). Håmmståndet ligger alltså
inte vid Kålskärsström om man med
Kålskärsström menar sundet mellan Kålskär
och Ängskär som är den södra udden på
Hästö. Namnet visar på den
namnförvirring som ibland uppkommer vid öar.
Småöarna som ibland kallas Gubbeholmsgrunden och ibland
Manneholmsgrunden är ett annat exempel på samma sak.

Håmmstånden år 1810 var 20 till antalet
och fanns på ungefär samma ställen som i senare tid.
De hörde till respektive gårdsnummer, alltså nummer
1 till 4. Här följer en kort uppräkning med
ursprunglig stavning (bortsett från att alla fått stor
begynnelsebokstav):

På nummer 1:

Mellanbroen vid inre Dösö.

Yttre Svartingsskärsståndet.

Inre Svartingsskärsståndet.

Lille gärds vik.

Röndören.

 

På nummer 2:

Stora Sten.

Södra Eköudden.

Inre Dösösund.

Hästeskär.

Hästeholm.

 

På nummer 3:

Kålskärsudden.

Garpskär. Observera att Garpskär
år 1810 stavades med ett p, vilket tyder på att det gamla
uttalet levde kvar.

Järnet.

Inre Kålskärsbroen.

Södra Kålskärsbroen.

 

På nummer 4:

Norra Vattengården.

Solskär.

Oxevattengårdsbroen. Det här är ett av
inventeringens mest sammansatta namn. Det är ett
håmmstånd i 1810 års förteckning och
förekommer inte senare. Det består av tre eller
möjligen två delar. Den första delen är Oxe, den
andra delen är vattengård, som betyder stängsel ute i
vattnet, och den tredje är bro, som i det här fallet
betyder håmmbro, den pir av sten som byggdes vid
håmmställena.

Troligen ska man tolka det som håmmbron vid
Oxevattengården och då blir det troligt att
Oxevattengården är en vattengård vid Inre
Dösö, där baron Rappe hade Oxehage
i början av 1800-talet. Hage används här i den
ursprungliga betydelsen inhägnat område.

Yttre Dösörefvet. Observera att det är ett rev
på Yttre Dösö, inte det yttre
revet som avses.

Yttre Dösöbron. Observera att det är en
håmmbro på Yttre Dösö och
inte den yttre bron som avses.

Innehåll

1.5 Namn på notvarp.

Notning kan förklaras som ett slags trålfiske där
man drog trålen, det vill säga noten, för hand.
Notningen genomfördes på vintrarna och ofta i vikar, men
även ute på fjärdarna. På Ödängla
fanns åtminstone sedan början av 1800-talet två
notlag. Det var först mot mitten av 1900-talet man gick ihop om
ett notlag för hela byn. Notning var ett hårt arbete som
krävde mycket arbetskraft. Det berättas att tonen mellan
notlagets medlemmar kunde vara ganska rå, kanske just beroende
på det ofta obehagliga arbetet.

Notvarpen presenteras i geografisk ordning, motsols från
björnögränsen räknat. Min sagesman är Johan
Bernhard Bohman, född 1902, utan vars hjälp notvarpsnamnen
hade gått förlorade.

Prästvarpet. Notvarp vid
gränsen mot Björnö.

Bovik. Notvarp i viken med
samma namn
på nordöstra
Lindö.

Ugglekroen. Notvarp vid ön
Ugglan norr om Lindö.
Kroe är en efterled som endast förekommer i varpnamn.
Ugglekroen kallas ibland skämtsamt Ugglekrävan. Svenska
akademins ordbok anger att ordet kroe är samma ord som
kräva, märkligt nog. Kroen är ofta en instängd
vik eller bukt, som alltså liknats vid den säckformiga
krävan hos en fågel.

Yttre Varpet. Notvarp i norra delen av viken
Varpet mellan Inre och Yttre
Lindö.

Inre Varpet. Notvarp i södra delen av
viken Varpet mellan Inre och Yttre Lindö.

Röstingsvik eller
Röstingsviken. Notvarp i viken med samma namn. Namnet kommer av
en röd sten i viken.

Döpelsekoppen. Notvarp vid en
liten vik intill åkrarna Torpet vid nordvästra delen av
Västra Fjärd. Enligt traditionen
skall baptister ha låtit döpa sig här.

Örekroen. Notvarp i liten vik i
nordöstra änden av Västra
Fjärd
. Namnet kommer av ör, som betyder grus och
småsten. Kroe är ett vanligt notvarpsnamn. Den som är
på väg till MHF:s husvagnscamping
ser Örekroen som en stor vassrugge till vänster
innanför grinden. Viken håller med andra ord på att
växa igen.

Stockekroen. Notvarp i den lilla viken
allra längs norrut i Västra
Fjärd
.

Bäckekroen. Notvarp i den lilla
viken omedelbart norr om
Lögareholmen i
Västra Fjärd och söder om
Stockekroen. Namnet kommer av att
Björnemossediket rinner ut i
viken. Björnemossediket kan ha varit en naturlig bäck en
gång i tiden, men det är också möjligt att man
tyckt att det liknar en bäck. 1810 kallas åkern på
kullen norr om Västra Fjärd
Bäckevarpshorvan, vilket antyder
att namnet på viken då var Bäckevarpet. Varp och
kroe har uppenbarligen använts parallellt och med samma
betydelse.

Långe Sand. Notvarp vid
Fårehagen strax söder om
Lögareholmen i Västra
Fjärd. Man notade här på en sträcka av sandig
sjöbotten. På land här innanför ligger
Hästelorten, se denna.

Slösan. Notvarp vid Fårehagen mitt
emellan Lögareholmen och
Knöslenäs. Här finns en liten
badvik. Ivar Modéer har i skriften ”Ortnamnen i Ålem”
tolkat namnet som Slösaren. Jag är lite tveksam till den
tolkningen. Slösan notade man bara om det hade gått bra
när man försökt Långe
Sand
. Därför kan det vara fruktbart att fundera
på om varpnamnet Slösan kanske betyder något i stil
med slumpen, eller hasarden om man ska ta till modernt
språkbruk. Samma varpnamn finns också på norra
sidan av ödänglahalvön.

Gullringen. Notvarp vid Lastplatsen
Knöslenäs, udde i
Västra Fjärd. Namnet har uppkommit i
slutet av 1800-talet. Det berättas att Carl Svensson (1826 –
1910) och hans hustru Lovisa (1840 – 1921) vid en flyttning till
Ödängla förlorade guldringar här. När
båten hade lagt till vid lastplatsen och man skulle lossa
bohaget råkade en låda i en klaff ramla ut. I lådan
låg Lovisas (hon kallades förstås Karl Svensa’
enligt bygdens sed) vigselringar. Sedan dess kallas notvarpet vid
Knöslenäs Gullringen. Det faktum
att många tvivlade på att det verkligen hade funnits
några guldringar i lådan gör inte berättelsen
sämre.

Granekroen. Notvarp vid båtplatsen
Granarna (uttalas Grana’) strax nedanför
Kåshorvan öster om
Knöslenäs.

Långe Lisa. Notvarp i
Enholmsfjärden mellan fastlandet
och Eneholm. Långe Lisa kan ha varit en
ovanligt lång kvinna i byn. Olika varianter av flicknamnet
Elisabeth har förekommit på kvinnor i trakten under 16-
17- och 1800-talen. Varpnamnet kan lika gärna vara en fri
konstruktion i gammal god allittererande tradition.

Näsekroen. Notvarp vid västra
sidan av halvön Näset
ödänglahalvöns sydligaste del.

Drevet. Notvarp i den lilla vik som bildas av
de sammanvuxna öarna Arneholm och
Kvinnskär i
Västra Fjärd sydväst om
Ödängla by. Drev är troligen ännu ett ord
för notvarp, liksom varp och kroe. Man har liknat notfisket vid
ett jaktdrev, en närliggande analogi. Jämför Marks
Drev.

Uttergrundsvarpet. Notvarp mellan
Uttergrunden söder om
Kvinnskär och
Eneholm. Noten togs iland på Eneholm.
Det här ansågs vara ett av byns mest givande notvarp.
Olaus Marks erinrade sig att fadern Marcus Salomonsson en gång
sagt: ”Nu Olaus får du la:je te’ Kalmar-sjussen, för nu
ska vi note Uttergrunnsvarpet”. Kalmarskjutsen var förstås
gårdens största och bästa åkdon.

Anneholmskroen. Notvarp i den lilla
viken på södra delen av Arneholm i
Västra Fjärd.

Branteland. Notvarp som togs iland vid en
ovanligt starkt sluttande strand på
Arneholm.

Marks Drev. Notvarp längs östra
stranden av Eneholm söder om
Ödängla by. Marks är antingen Olaus Marcusson (1812 –
1893) eller dennes far Marcus Salomonsson (1773 – 1851). Båda
har kallats Marks. Här notade man efter sik. Siken går in
i vikarna för att leka på hösten. Lägg
märke till att man inte kallat notvarpet någonting med
sik, till exempel Sikekroen. Bra matfisk har
sällan fått ge namn åt lokaler i
skärgården. Jämför
Ortudden.

Enholmsbukten. Notvarp i viken mellan
Eneholm och
Enholmsrevet i
Västra Fjärd. Viken kallas
Enholmsbukten.

Lillönskroen. Notvarp vid norra
sidan av Lillön söder om halvön
Näset.

Kurran. Notvarp i sundet mellan
Näset och
Gubbeholm. Kurran är namnet på
sundet som överförts till notvarpet. Just här är
strandlinjen på halvön Näset krökt. Ordet kurra
kan enligt Svenska akademins ordbok betyda krökning eller bukt,
men också en dyig vattenpuss. Men sundet som är
trångt kan ha upplevts som instängt. Likheten med en
kurra, det vill säga en fängelsecell, har i så fall
gett namnet.

Högeholmsvarpet. Notvarp vid
ön Högeholm söder om
Lindö på gränsen mellan
Björnö och Ödängla.

Höron. Notvarp på Västra
Fjärd, strax söder om Lindudden
på Lindö. Det enda dialektala ord som påminner om
Höron är hör som betyder lin. I
mönsteråstrakten har man emellertid haft ett tredje namn
på linet – to. Höron betonas som öron.

Långe Inte. Skall kanske
översättas Långa Intet. Notvarp i
Västra Fjärd strax väster om
Byskär. Har ansetts som ett dåligt
notvarp.

Hansevarp. Notvarp norr om
Storön i viken
Hansevarp.

Skutevik. Notvarp i
viken med samma namn nordost om
Näset. Uttalas Skuttevik. Uttalet är
ett exempel på en småländsk dialektal särart,
nämligen att det som i rikssvenska är kort vokal i dialekt
blir lång och tvärtom. Här har alltså en
lång vokal blivit kort. Se
Märsylten.

Getviken. Notvarp i en numera igenvuxen vik
på Inre holmarna, uddar på
Hästö och som ligger norr om
Skutevik. Namnet berättar om att man
haft getter på Ödängla och att de gått och
betat på Inre Holmarna, bara ett stenkast
från den plats där byn låg fram till cirka 1814.

Inre Holmarna. Notvarp söder om uddarna
Inre Holmarna på västra
Hästö.

Kyrkan. Notvarp i viken
med samma namn
på södra delen av
Hästö.

Ängskärskroen. Notvarp vid
sydöstra delen av Ängskär, en
udde på södra delen av
Hästö.

Kålskärsbukten. Notvarp
på västra sidan av
Kålskär.

Ekebukten. Notvarp i viken med samma namn
på Ekö, mellan uddarna
Garpskär och
Mellanudden (uttalas Millaudden).

Stora Örensvarpen. Ett antal notvarp
på djupt vatten, så kallade djupvarp, vid ön
Örn eller Stora Ören söder om
Byskär.

Sillevarpet. Ett notvarp mitt ute
på fjärden söder om
Storön. Här har man tydligen
fått sill när man notat. Det här är det enda
exemplet jag känner till på ett skärgårdsnamn
runt Ödängla som berättar om god matfisk.
Jämför Ortudden och
Marks Drev.

Hästebukten. Notvarp i viken med
samma namn på östra delen av
Hästö.

Håmmarmskroken. Skall väl
egentligen vara Håmmarmskroen. Notvarp i Hästösund
mellan Hästö och fastlandet.
Håmmarmen kan vara ett gammalt namn på
Hästösund, men det kan också vara en parallell med
namnet Hästelorten. I så fall
har man fått en gammal håmmarm, en del av fiskeredskapet
håmma, i noten.

Hästöfjärdsvassen.
Notvarp i viken mellan Hästö och
Inre Holmarna i
Hästöfjärd.

Tomtekroen. Notvarp i västra delen av
Hästöfjärd. Namnet syftar
på närheten till Tomterna, platsen
för den gamla byn där den låg fram till cirka 1814.

Storgärsvik. Notvarp i viken med samma
namn
, söder om Inre Dösö
på nordöstra delen av ödänglahalvön.
Uttalas ofta Stålgärsvik.

Dösösund. Notvarp i sundet
mellan Yttre och Inre Dösö.

Lillgärsvik. Notvarp i viken med samma namn på
nordöstra sidan av Ödängla.

Kalkviken. Notvarp i viken med samma namn på
Norra Sidan.

Slösan. Ett notvarp på Norra Sidan strax väster om
Tällnäs. I likhet med notvarpet med samma namn i
Västra Fjärd är det här ett notvarp man
försökte när det gått bra på notvarpet
intill, i det här fallet Kalkviken.

Skyttevallen. Notvarp vid en
strandremsa med samma namn vid nordöstra delen av viken Sandvik.
Här har det funnits en övningsplats för skarpskyttar.

Sandvik. Notvarp i
viken med samma namn.

Lilla Varpet. Notvarp strax öster om
Lastudden, udde nära gränsen mot
Hammarglo i Lervik.

Ävjeskaftet. Notvarp mellan
Lastudden och gränsen mot Hammarglo i
Lervik. Namnet antyder att bottnen är dyig och att det
gäller att inte göra noten för bred då man
fiskar här. Ävja betyder dy och skaft kan syfta på
något smalt.

Inre och Yttre Gundleholmsvarpet. Notvarp vid
Gundleholmarna
Norra Sidan.

 

Innehåll

2. Landnamn.

2.1 Skogsområden och hagar.

Bastuhagen. Hage vid torpet Sandvik
år 1810. Namnet är sedan länge ur bruk. Här har
säkert funnits en bastu, men inte av det finska slaget utan
förmodligen en så kallad linbastu.

Borumeskogen. Skogsområde som
vetter mot Lyckefjärd i väster
runt det för länge sedan rivna torpet Borum. 1896 skrev man
också Borumehagen.

Döshagen. Hagnamn som användes
år 1896. Namnet kommer av läget på Inre
Dösö som ligger 1,3 kilometer nordost
om byn.

Egypten. En kanske skämtsam och ironisk
benämning på ett område vid Horvan vid norra
änden av den centrala bygatan. Horvan är egentligen en
gammal gårdsplan för Ödängla nummer 3. I samband
med lantmäteriet 1896 – 1903 revs hela gården.

Namnet lever kvar i ett talesätt vars innebörd har
gått förlorad ”I Albrektestuva’ i Ijypten har vi hatt
jubelfest”. Det finns inte några skriftliga belägg
för namnet. Albrektestuva’ bör ha varit ett hus som
låg vid slutet av den dåvarande bygatan. Den slutade vid
den fastighet som idag kallas Domeijs ända fram emot slutet av
1800-talet.

Kanske var Albrektestugan den stuga som man hade som märke
när man byggde den nya bygatan i början av 1800-talet. Vem
var då Albrekt? Jag har inte mött mansnamnet Albrekt bland
några av gångna tiders ödänglabor. Däremot
hette Ödänglas ägare under 1810- 20- och 30-talen
Albrekt Rappe. Det är intressant att tänka sig att han
på något sätt har gett namn åt stugan.
Även om den gamla byn låg ute mot
Näset fanns det bebyggelse ungefär
där byn ligger idag även under 1700-talet.

På kartan från 1810 kan man se en stor gård
där ”Domeijs” ligger idag. Detta alltså innan byn
flyttats. Den här gården arrenderades år 1810 av den
37-årige bonden Marcus Salomonsson, som kallades Marks. Men den
kan ha varit den gård som omtalas när Rappes släkting
Hedvig Eleonora Ljungqvist, född Rappe, dog år 1772. Hon
skall enligt Mönsterås sockens dödbok ha dött
”på sin gård Ödängla”. I så fall finns
det en geografisk koppling mellan byns adliga ägare och
Albrektestugan.

Ekekullen. Ligger strax öster om de
Johanssonska och Lilliehornska hustomterna och alltså mellan
gamla och nya byn. Namnet kommer förstås av
trädnamnet Ek, men det kan mycket väl betyda kullen med
ekdungen. Eke betyder nämligen ekdunge och det stämmer
väl med kullens utseende.

Enkans Husmossehage. 1810 namn på
hagen norr om nuvarande åkern Mosshorvan och därmed en del
av det som idag kallas Hästhagen. Troligen är den korrekta
benämningen helt enkelt Husmossehagen. Bestämningen Enkans
har lantmätaren gjort för att undvika alla
missförstånd om vad som menades. Så skedde ofta i
1810 års lantmäterihandlingar, det talas om Adams
täppa, Olof Göranssons Potatoesland, Salomons Lund och
så vidare. Husmossa är en speciell sorts mossa som kan ha
funnits i hagen. Det kan också vara så att det i hagen
har legat en mosse, den skulle i så fall ha hetat Husmossen.
Men det finns inget belägg för ett sådant namn.

Fårehagen. Större skogs- och
hagområde mellan Västra Fjärd och vägarna mot
Björnö och Ödängla bykärna. Fårehagen
sträcker sig från nordöstra delen av Västra
Fjärd vid Lögareholmen och ända fram mot
Knöslenäs och
Kåshorvan nära Hamrins
gård. Området ägs av dels Harald Hamrin och dels
Eric Lönnbom. Det är inte mer än cirka 50 år
sedan området var betydligt öppnare än idag. Hamrins
del av Fårehagen har medvetet röjts för att man
skulle få fram ett haglandskap, som sedan har betats av
får. Resultatet har blivit mycket tilltalande. Lönnboms
del har flera vattensjuka områden och däremellan tallskog.

Namnet kommer förstås av att byborna låtit
fåren beta den här magra marken. Kanske har man haft
fåren på bete gemensamt. På 1874 års
generalstabskarta löper en allé längs hela
vägen vid Fårehagen från nuvarande Bert Hanebrings
fastighet vid Björnö vägskäl till Kröken.
Kanske är någon entaka ask och ek rester av denna
allé. Jämför Vid Kastanjerna. Se
även Fläskhorvan,
Hästelorten,
Knöslenäs,
Lögareholmen,
Fällebacken,
Fårevallen.

Fårevallen. Hagområde mellan
Gubbåkern och
Busekärret, nordväst om nuvarande
Eric Lönnboms gård. Namnet förekommer i
lantmäterihandlingar från år 1842. Området
ligger nära Fårehagen. Fåren har kanske betat
bägge områdena samtidigt.

Granfeldtehagen. Hagen väster
om Granfeldtegatan. Användes 1896
men är okänt idag. Ännu ett namn vid den norra delen
av bygatan. Det kommer av att familjen Granfeldt hade en liten stuga
i hagen.

Hästefällorna. 1810 namn
på betesmark omedelbart norr om nuvarande
Nykärret, men söder om det som
år 1810 kallades Nykärret. Platsen ligger drygt 200 meter
norr om nuvarande Eric Lönnboms boningshus.

Hästhagen. Hage norr om
Horvan vid norra delen av Ödängla
bygata. Kallades år 1810 Markses
Hemhage
och Enkans Husmossehage. När
ödänglaborna så småningom hade möjlighet
att ha hästar i stället för oxar ville de
förstås ha dem nära byn.

Kalkvikehagen. 1896 namn på
hagen söder om Kalkviken
Norra Sidan.

Kopinan. Område på nuvarande
Gubbåkern och Nykärret vid Eric
Lönnboms gård som år 1810 var betesmark. Namnet
förekommer inte idag. Det är bekant för alla som har
med kor att göra att de ibland visar otrivsel på ett
område utan att man egentligen kan ange orsaken. På
Ödängla kan man säga att ”korna går inte still”,
det vill säga att de tar sig ut från inhägnaden
för att hitta bättre betesmarker. Kanske är det en
sådan erfarenhet som ligger bakom namnet Kopinan. Efterleden
pinan förekommer inte i något annat sammanhang på
Ödängla. Jämför
Kogrundet,
Gubbåkern.

Kåven. Namn på den lilla kullen
vid bygatan vid Horvan i norra delen av
centrala byn. Namnet uttalas Kôven, alltså med ett
vokalljud mellan å och ö. Här finns rester av en
gammal trädgård.

Lilla Hagen. Ett område väster om
den Lilliehornska ladugården. Troligen detsamma som år
1810 kallades Markses Lilla Hage.

Lund. Hage och åker strax öster om
Kvarnbacken. Skrevs år 1810 som Salomons Lund, vilket bara
berättar att området tillhörde Salomon Salomonssons
arrendegård. Bröderna Nyström, som var sonsöner
till den på annan plats nämnde Jon
Hemmingsson
, kallades Lundegubbarna ibland. Namnet har
ålderdomlig prägel och kan vara det ursprungliga namnet
på hela området runt
Kvarnbacken inklusive Ekekullen. Det var
kanske det här området strax nordväst om den gamla
byn som kallades Lund. Om Ivar Modéers ålderskriterier
stämmer kan det här vara ett namn från medeltiden. Se
inledningen om ortnamnens ålder.

Markses Hemhage. År 1810 ett namn
på en del av det som idag kallas Hästhagen norr om
bygatans norra ände.

Markses Lilla Hage. År 1810 ett namn
på det som idag kallas Lilla Hagen.

Mellanhagen. 1810 nämns den
här hagen som Millanhagen och är betesmark på torpet
Borums marker. Skrivformen Millanhagen ansluter till uttalet, som
bör ha varit ungefär Millaha:jen. Namnet förekommer
inte numera, såvitt känt.

Norra Hagen. 1896 namn på en hage.
Numera utdött.

Norre Skog. Namnet omfattar hela
skogsområdet på norra delen av Ödängla,
från Sandvik i nordväst till
Dösö i nordost. Namnet har en
ålderdomlig prägel och kan vara från medeltiden. Vid
framställningen av den nu aktuella ekonomiska kartan valde
lantmäteriverket att använda formen Norre Skog i
stället för Norra Skog. Norre Skog ansluter mera till
talspråkets Nårre Sko:j.

Notnäsehagen. Ett idag utdött
namn från år 1810.

Oxehagen. Stort skogsområde med
insprängda åkrar på Ödänglahalvöns
nordöstra sida. År 1810 disponerade baron Rappe
Inre Dösö som oxhage, enligt
lantmäterihandlingen. Baronen ägde hela Ödängla
och vad som menas med att han disponerade just den här delen
är något oklart. Frågan är om det var hans egna
oxar som gick här. Det var långt till hans
huvudgård, Boo, som ligger strax utanför
Mönsterås. Kanske var det unga stutar som så
småningom skulle bli oxar som gick här. Ursprunget till
ortnamnet har vi här, men man talar i lantmäterihandlingen
1810 både om en oxhage som företeelse och använder
ordet som ortnamn. Oxehagen, eller Oxhagen som man också
skriver och säger kan alltså vara ett ortnamn med 200
år på nacken. Märk också att Oxehagen idag
är betydligt större än bara Inre Dösö. Se
Dösö.

Ramsehagen. Skogsområdet omedelbart
öster om Ramsö, en halvö i
Sylten. Hagen ligger cirka 1,6 kilometer
nordväst om byn.

Smedhagen. Skogsområdet strax
nordost om byn mellan Granfeldtegatan
och gränsen mot fastigheten Ödängla 4:4 där man
kan säga att Oxehagen tar vid. Det är obekant varför
hagen heter så. Namnet har troligen uppkommit under 1800-talet
och är skriftligt belagt år 1896.

Trehörnehagen. Skogsmark på
Trehörnalandet. Skrivs också
Trehörningshagen.

Innehåll

2.2 Namn på åkrar och ängar.

Adams täppa. 1810 namn på en liten
åker vid dåvarande byn. Adam är Adam Svensson, en av
byns åtta bönder.

Betesgärdet. 1896 namn på ett
gärde. Namnet används inte idag.

Björnemosse. Åker och
sankmark mitt på ödänglahalvön 500 meter norr om
bycentrum. Lantmätaren år 1810 moderniserade namnet till
det nusvenskt klingande Björnmossen, stavat
Björnmåsen och Björnmåssen, men den
gammalsvenska formen Björnemosse är den enda som
används än idag. Det troligaste är att namnet har med
björnar att skaffa, även om det är länge sedan
det kan ha funnits björnar här. Vi talar ju idag om en
speciell mossa som kallas björnmossa, men jag har svårt
att koppla ihop det med ortnamnet. Däremot är det helt
klart att uttalet skulle vara exakt det samma om betydelsen vore
Björnö-mosse, alltså att mossen skulle ha något
att göra med grannbyn i söder. Någon rimlig anledning
till den tolkningen har jag emellertid inte kunnat finna.

Att åkrar har namn på mosse och kärr är inte
alls ovanligt eftersom en vanlig nyodlingsmetod har varit att dika ut
sanka områden. År 1810 var Björnemosse ännu
inte åker utan beväxta av ”tall och björk varaf en
del kan bli åker”, enligt lantmätaren.

Diket från Björnemosse är osedvanligt långt
och rinner ut i Västra Fjärd efter
närmare en kilometers vindlingar. Namnet på en liten vik
där det mynnar ut, Bäckekroen,
tyder på att det kan ha varit en naturlig bäck från
början.

Björnemossefällorna.
Betesmark söder om Björnemosse år 1810. Är idag
ett skogsområde. Namnet antyder att man tidigare
försökt odla, men låtit marken bli betesmark.

Borum. Stora och Lilla Borum är
åkrar vid platsen för ett torp som hette
Borum och som låg 1,3 kilometer
västnordväst om byn vid
Lyckefjärd. Stora Borumsåkern
är i princip platsen för torpet med sina olika byggnader.
Kallades Stora Horvan och Hushorvan år
1810.

Bremsebilan. Före detta åker
i Norre Skog 900 meter nordnordväst om byn och 200 meter nordost
om Flokärret. Den är idag igenlagd
och skogbevuxen. Kraftledningen till byn går tvärs
över Bremsebilan.

År 1810 kallades den Hemmings Nyhägnad. Då
består den ”af ett kärrdrag nyligen af skogen intaget,
beväxt med tall och gran samt måssa”. Bonden Hemming
Olsson hade nyss hägnat in och ämnade odla upp den.
På somrarna är det gott om olika stickande flygfän,
myggor, så kallade blindingar och bromsar. En dialektal variant
av ordet broms är brems. När den som odlade slet där
på sin nya åker var han säkert ofta omsvärmad
av sådana flygfän. Han högg ner de omnämnda
granarna och tallarna med sin bila, en stor yxa. Men ordet bila
är inte bara beteckning på en speciell sorts yxa. Dessutom
kan det enligt Svenska akademins ordbok som verb betyda ”med
årder upprista, uppköra, plöja (mark i synnerhet
linda)” Visserligen är ordet i den här betydelsen känt
från Österbotten, men inget hindrar att man använt
betydelsen även i Småland. Efterleden -bilan kan mycket
väl vara ett substantiv i bestämd form bildat till verbet
bila (som väl egentligen ska översättas ”bearbeta med
bill”). Summan av det hela blir åkern som bilats, där det
finns många bromsar, Bremsebilan.

Brunnshorvan. 1810 en åkerbit
på det nordligaste åkerkomplexet med namnet
Sandvik. Brunnen finns fortfarande kvar, men
de olika åkerbitarna har lagts samman.

Bråtlandshorvan. 1810 en
åker. Ett bråtland är en nyodling.

Busekärret. Åker vid
Björnövägskälet och som skiljs från detta
bara av en smal skogsridå. Den ligger 600 meter nordväst
om byn. Förled är buse som i det här fallet troligen
står för varg. Jämför Björnemosse. Om man
ska tolka namnet som Varg-kärret är frågan
varför man inte sagt så i stället. Förklaringen
är att varg var ett ord man ville undvika att säga
därför att man trodde att blotta nämnandet skulle
locka fram vargen.

Det finns många exempel på att man velat undvika
”farliga” ord i ortnamn. Ännu i våra dagar förvanskas
ortnamn därför att de inte är vackra nog. Ett numera
nedlagt bryggeri i Ödebo i Ålems socken fick inte namn
efter hemorten utan kallades Björklidens bryggeri. Ekleskär
i Mönsteråsviken blev Äppelskär när en
stadsbo köpte holmen. Buse är ett uttrycksfullt ord som har
flera dialektala betydelser, enligt Rietz dialektlexikon bland andra
skråpuke för att skrämma fåglar, huggorm, stor
och stark karl, troll och varg.

Alla betydelserna utom möjligen skråpuken är
möjliga förklaringar till namnet Busekärret.
Personbenämningar är ju mycket vanliga som delar av
ortnamn, så varför inte en stor stark man.
Ormförekomst har ofta gett upphov till ortnamn, jämför
Ormaryd vid Nässjö – Oskarshamns järnväg,
Ormkärr i förorten Hagsätra utanför Stockholm.
På Busekärret står den så kallade Trollstenen,
en stor och rundkullig sten som satt igång fantasin på
ödänglabor. Som synes finns det flera bestickande och
förbryllande fakta kring Busekärret. Se
Trollstenen och
Vargbacken.

Båtsmans Hemäng. 1896 äng
nära båtsmanstorpet.

Båtsmanshorvan. En mindre
åker vid platsen för det gamla båtsmanstorpet vid
Kvarnbacken.

Båtsmansvallen. År 1810
en åker. Har hört till båtsmanstorpet.

Bäckevarpshorvan. År
1810 namn på den åker som idag heter
Lastplatsehorvan och ligger en dryg
kilometer västnordväst om byn. Den ligger nära en
liten vik som kallades Bäckevarpet men numera heter
Bäckekroen.

Dasehagen. En åker sydväst om
Flokärret på andra sidan
vägen mot byn. Den ligger 900 meter nordväst om byn.
Substantivet dase betyder inlandsbo i motsats till kust- och
skärgårdsbor. I Svenska akademins ordbok kan man läsa
att verbet dasa betyder att lata sig, driva omkring eller att leva
otuktigt. En dase har alltså varit en lat person. I det gamla
Sverige var det naturligtvis en stor skam att vara lat.
Främlingar från andra socknar har säkert setts med
viss misstänksamhet. Ordet dase har alltså på
Ödängla och i övriga mönsteråstrakten
betecknat en inlandsbo. Eftersom namnet Dasehagen är äldre
än 1810 är det svårt att veta något om den
direkta orsaken till namnet. Många människor har under
århundradena kommit inflyttande till Ödängla eftersom
byns gårdar så länge bara kunde arrenderas, inte
ägas. De flesta har dock kommit från Mönsterås
socken. Troligen handlar det om någon dase som har odlat upp
hagen. Personer som kom från exempelvis Idhult – det var
några sådana som kom vid mitten av 1800-talet – kallades
Idhulte dase (Idhults dasar). Lantmätarna har feltolkat
ortnamnet både 1810 och 1896 och skrivit Dalshagen, en så
kallad skrivaretymologi.

Dashorvan. 1896 åker i
Dasehagen 900 meter nordväst om byn.
Lägg märke till att åkern numera heter Dasehagen.1810
skrevs den Dalshorfvan.

Dösfällan. 1896 nyodling vid
Dösö.

Ekorrekärret. Skriftform år
1896 för Ikornekärret.

Erlandsmosse. Numera skogsplanterad
åker på Karl Bertil Johanssons mark men belägen en
kilometer norr om byn i anslutning till Anders Lönnboms
Stora Sandvik. Den odlades upp av Erland
Nilsson. Han var född 1842 och var yngre bror till Sven Nilsson
som på 1860-talet flyttade med sitt hushåll från
Möckhult i Fliseryd. Erland Nilsson flyttade till
Ödängla från Gränebo år 1872 och flyttade
till Ålem 1876. Han bodde alltså på
Ödängla i endast fyra år. Någon gång
under denna tid bör han alltså ha odlat upp mossen.

Fikonalandet. Liten igenlagd åker
öster om Granfeldtegatan
nästan 200 meter från bygatan. Namnet är
förstås en gåta. Fikon växer inte här och
måste ha setts som en exotisk lyx av byborna. Det kan till och
med vara så att företeelsen fikon bara var känd
från Bibeln. Möjligen kan någon inhemsk växt ha
kallats fikon. En annan möjlighet är att namn använt
ordet fikon i en överförd bemärkelse. Man talar ju om
att få fikon när man inte får det man vill ha.
Kanske ställdes stora förväntningar på
Fikonalandet, förväntningar som inte infriades.

Det har berättats att en piga en gång arbetade på
Fikonalandet, möjligen tog hon upp potatis, samtidigt som man
skördade åkrarna längre bort i Norre
Skog
. För att hålla ordning på tiden hade hon
med sig en rejäl väckarklocka som hon ställde på
stenmuren. Skälmarna som körde lassen från
åkrarna frågade varje gång de åkte förbi
vad klockan var. Till slut blev pigan så irriterad över
detta att hon vände på klockan så att urtavlan vette
mot vägen.

Flokärret. Åker omedelbart
öster om vägen mot byn, vid en kurva mellan vägens
båda längsta raksträckor, 900 meter nordväst om
byn. Båda delarna av namnet talar om sankmark. En floe är
en vattensamling, det finns flera exempel i Mönsterås
socken. Knipefloe är en vattensamling där man sett
sjöfåglar, knipor. Kornfloen strax väster om
Hammarglo heter så därför att man på vintern
använt vattensamlingens plana isyta som underlag då man
tröskat. Flokärret på Ödängla har en
källåder som gör att stora delar av åkern
är grön även extrema torkår. 1810
förekommer inte namnet, i stället kallas åkern
Stackekärr.

Fläskhorvan. En sedan länge
igenlagd åker i Fårehagen 700
meter väster om byn. Den låg nära nuvarande
gränsen mellan Harald Hamrins och Eric Lönnboms delar av
Fårehagen. Åkrar har ofta roliga och uttrycksfulla namn,
Bremsebilan,
Fikonalandet,
Knappnålelandet.

I dag krävs det att åkrarna har en viss storlek
för att de ska få finnas kvar. För bara 100 år
sedan odlade man fortfarande upp ganska små jordstycken med
stor möda. Jag tror att en förklaring till de många
speciella åkernamnen finns just i att man tillbringade så
lång tid på åkrarna. Först när de odlades
upp och sedan med möda odlades och år efter år
stenröjdes. Namn som Fläskhorvan och
Fikonalandet kanske speglar
förhoppningar om goda skördar, förhoppningar som
dessutom ofta gick om intet.

Gladhägnen. 1896 namn på
åker. Har namn efter båtsmannen, Glad. Är kanske
båtsmannens trädgårdsland.

Gladåkrarna. 1810 åkrar. Har
fått namn efter båtsmannen Glad.

Grindbiten. Åker år 1810.
Låg vid en grind.

Gubbåkern. 1810 skrevs namnet
Gubbåkrarne. Åker 200 meter norr om Eric Lönnboms
gård, längst upp mot skogen som på 1800-talet
kallades Fårevallen. Kanske är
det någon äldre man som odlat upp åkern.
Jämför Gubbeholm. Den norra delen
av Gubbåkern kallades 1810 Kopinan.

Gärdet. Det här är ett exempel
på namn som förekommer nära bebyggelse. Jag har
tidigare skrivit om den här typen av namn med bara ett led i
samband med ortnamnet Näset. Gärdet
är namn på två olika åkrar som ligger i direkt
anslutning till gårdar i byn, Lilliehorns och Karl-Bertil
Johanssons.

När en åker ligger så nära gården
behöver man helt enkelt inte något mera bestämmande
namn. Ett motsvarande namn med bara ett led är Horvan.
Gärde betyder inhägnad åker, samma ord finns i
gärdesgård eller som vi oftast skriver
gärdsgård. Se även Hemgärdet och
Östra Hemgärdet.

Hagekärret. 1810 namn på en
betesmark.

Hemgärdet. Åkern vid Eric
Lönnboms gård. Eftersom det finns två gärden
vid gården har ägaren valt att skilja dem åt genom
att kalla dem Hemgärdet och Östra
Hemgärdet
. Se även Gärdet.

Hemkärret. 1810 namn på en
åker.

Hemmossen. 1896 namn på åker.

Hemåkrarna. 1810 namn på det
som idag kallas Näseåkern. 600 meter sydsydost om
nuvarande byn, men nära platsen för gamla byn. Namnet
kommer av läget vid byn. Se Näseåkern.

Hermansvensekärret. Ett annat namn
på Stora Kärret. Har sitt namn efter bonden Herman
Svensson som vid slutet av 1800-talet ägde gården
Ödängla 1:4. Herman Svensson var född i Ålems
socken 1845 och gifte sig 1877 med ödänglaflickan Helena
Robach. När han på 1890-talet några år befann
sig i Amerika för att tjäna pengar dog hans hustru i deras
nybyggda hus, nuvarande Eric Lönnboms gård, byggd 1888.
Helena Robach hade fött fyra barn varav tre levde till vuxen
ålder.

Hjeltemossen. Åker år 1810.
Skrevs Hjeltemåsen. Namnet kan komma av den gamla beteckningen
jält som betyder en ring på en hjulaxel. Det lär
från början vara samma ord som hjalt,
svärdsfäste. Kanske har odlaren kört fast med sin
bultvagn i mossen, eller tappat ringen till hjulaxeln här.
Namnet är utdött idag.

Hophorvan. Åker år 1810.
Namnet kommer av att horvan var gemensamt brukad, man hade den ihop.
Skrevs Hophorfvan.

Horvan. Ängsmark längst norrut
på ladugårdssidan av centrala bygatan. År 1810
kallades den Norra Horvan och omfattade då även ett
område söder om nuvarande Horvan. På Horvan kan man
se rester av ladugårdar och boningshus som hörde till
gården nummer 3 och som låg där från det att
byn flyttades cirka 1814 och fram till 1900-talets början,
då lantmätaren bestämde att gården skulle
flyttas ut från bykärnan.

Ett boningshus längst åt väster på Horvan
flyttades till Mönsterås, där det fortfarande
återfinns på Storgatan, nära Pingstkyrkan. På
grund av diverse gårdsköp blev det inget av med
utflyttningen utan gården nummer 3 lades samman med ett par
andra gårdar.

Horvan är ytterligare ett namn med bara ett led, som
Näset, Gärdet
med flera. Inte heller här har det inte varit
nödvändigt med någon närmare bestämning
eftersom Horvan legat så nära gården.

Hushorvan. 1810 den åker som torpet
Borums byggnader stod på. Idag
närmast Stora Borumsåkern. Den ligger 1,3 kilometer
västnordväst om byn.

Hägnet. 1896 namn på åker.

Hästefällorna. Betesmark
år 1810.

Ikornekärret. Trädbevuxet
området öster om
Granfeldtegatan, drygt 200 meter norr
om bygatan, nära Fikonalandet . Har en gång varit
åker. Ikorne är ett dialektalt ord för Ekorre och
är kanske dessutom ett mera ursprungligt ord för detta
djur. Det består av trädnamnet ek och orne som är ett
annat ord för galt, grishane. En ekorre kan säkert liknas
vid en liten gris om man tittar noga på huvudet.

Jag har själv ofta funderat över hur man kan kalla ett
däggdjur för orre, och lutar därför åt att
ekorne är den ursprungliga benämningen. Orne har sedan
blivit orre genom omtolkning,
folketymologi. Lantmätaren år
1896 har varit medveten om ordets ursprung och skrivit namnet
Ekorrekärret.

Johannas Mosse. Liten igenlagd åker i
Norre Skog. Den har sitt namn efter Johanna Svensdotter som
föddes 1834 i Råsnäs, Ålems socken och vid
åtta års ålder kom med sina föräldrar
till Ödängla. Fadern, Sven Persson, var en av de
nyinflyttade som köpte gårdar sedan baron Rappe sålt
Ödängla.

Hon gifte sig med Johan August Andersson från
Långserum som i slutet av 1860-talet försvann för att
aldrig mera höras av. Det visade sig att han hade stora
penningskulder som hans hustru inte kände till. Kronofogden kom
till gården i början av 1870-talet, men på
något sätt lyckades hon klara den svåra situationen.
Två av byns bönder är ättlingar till Johanna,
nämligen Carl-Axel Lilliehorn och Eric Lönnbom.

Jsraels kärr. 1810 namn på en
åker i det inre av Ödängla-halvön, cirka 300
meter rakt österut från nuvarande
Flokärret och 100 meter nordväst
genom skogen från
Björnemosse-åkrarna. Det
är ett typiskt nyodlingsnamn och talar troligen om för oss
att Israel Kristoffersson (död 1808) odlat upp den.

Kalvfållan. En åker strax
nordväst om Eric Lönnboms ladugård och som ligger vid
vägen mot byn. Kallades så från 1960-talet och
framåt. Ursprungligt namn är Sandrutan. På 60-talet
inhägnades åkern för att man skulle kunna ha kalvar
här under sommaren. När den sedan kallades Kalvfållan
även när där inte fanns några kalvar var ett
nytt ortnamn skapat.

Kilen. Åker intill vägen mot byn,
mellan den och vägen mot Ramsö och
Sylterna,
Syltegatan. Kilen ligger en dryg kilometer
nordväst om byn. Åkerns form var tidigare en kil med
spetsen där de båda vägarna möttes. Kilen har
odlats upp efter 1810. Numera är emellertid den södra
delen, kilspetsen, igenlagd. Dessutom har åkern utvidgats
åt väster så att det är svårt att idag se
den kil som namngivaren såg. Den utvidgningen har
förmodligen skett efter cirka 1870.

Knappnålelandet. Liten
skogsplanterad åker norr om Eric Lönnboms
Oxhagsåker vid
Granfeltegatan och 800 meter
nordnordost om byn. Den kallades år 1896
Nylandet av ägaren Oskar Moberg. Kanske
var det också han som odlat upp den. Efter lantmäteriet
kom den i Johan Lönboms ägo, nuvarande ägarens farfar,
och det var förmodligen någon i den nye ägarens
hushåll som gav åkern det lite vanvördiga namnet.
Den som själv odlat upp en åker med svett och möda
vill väl inte – ens om den är liten – kalla den
Knappnålelandet.

Korngärdet. 1810 en åker. Att
döma av anteckningarna år 1810 nyligen avbränd,
alltså en svedjeåker. Namnet korngärdet talar om att
man sått korn här. Vanligt var annars att man sådde
fälleråg på svedjelanden.

Krokskiften. År 1810 namn på
en krokig åkerlapp på halvön
Näset.

Kyrkåkrarna. 1810 åkrar
där Eric Lönnboms gård ligger idag. Namnet kan betyda
åkrarna vid kyrkvägen. Skrevs 1810 Kyrkåkrarne.
Namnet används inte idag.

Kåshorvan. Åker omedelbart
sydväst om Hamrins tomt och gårdsplan. Namnet kommer av
att man haft kåser, båtplatser i stranden nedanför
åkern. Se kapitel om namn på
kås.

Kärrhorvan. 1810 en åker.
Stavning: Kärrhorfvan.

Lagårdsåkern. 1896 namn
på den åker på Torpet, 1,2
kilometer väster om byn, som låg intill Carl Lönnboms
ladugård. Det är samma åker som idag hyser en
husvagnscamping.

Ladugårdshorvan. 1810 en
åker som idag är en del av
Marksehorvan 300 meter söder om byn.
Lantmätaren skrev Salomons Ladugårdshorfva. Det är
typiskt att man år 1810 oftare kallade åkrarna för
horva. 1896 blev det mera av åker i namnen. Det kan bero
på påverkan från lantmätaren, men också
vara något av en språklig modesak. Jämför
Lagårdsåkern.

Lasteplatsen. 1810 namn på en
åker vid Lastageplatsen i norra änden av Västra
Fjärd. Ligger en dryg kilometer väster om byn. Är
numera bevuxen av tallskog. Jämför
Kalkvikeudden,
Lastplatsehorvan och
Bäckevarpshorvan.

Lastplatsehorvan. Åker norr
om vägen mot Björnö alldeles vid nordöstra delen
av Västra Fjärd, drygt en kilometer väster om byn. Den
ligger nära en gammal lastageplats. Den kallades år 1810
Bäckevarpshorvan efter
Bäckevarpet, en liten vik i
Västra Fjärd. Jämför
Kalkvikeudden.

Långekärr. Avlång
åker norr om Stora Nabbegärdet 700 meter öster om
bykärnan. Långekärr var uppodlat redan 1810 och
stavades likadant då. Norra delen av åkern är numera
skogsplanterad. Namnet kommer av åkerns form.

Lyckan. Liten åker vid sydvästra
delen av viken Sandvik, 1,7 kilometer
nordnordväst om byn. Den hette likadant år 1810 och
tillhörde då torpet Sandvik som
låg i närheten. Torparen hette vid den här tiden Olof
Göransson. Ordet lycka betyder här inhägnat
område och kommer av ett verb lycka som betyder stänga.
Jämför Lyckefjärd.

Marklandet. Namn på en åker
1896. Kan vara en feltolkning av
Marksehorvan.

Marksehorvan. Åker omedelbart
öster om de båda bohmanska fastigheterna Ödängla
2:7 och 2:9 vid Kvarnbacken. Här hade
Olaus Marcusson, Olaus Marks, sin stuga där han bodde med sin
hustru Stina Cajsa Eliedotter. Olaus var född den 1 januari 1812
på den gård hans far Marcus Salomonsson (1773 – 1851)
arrenderade. Den låg på samma plats som nu ”Domeijs”
ligger, vid norra delen av bygatan. Marcus Salomonsson klarade inte
av att köpa sin gård utan blev inhyseshjon på
1840-talet.

Inte heller sonen Olaus klarade av att bli självägande
bonde, han var nu i 30-årsåldern. Kanske var det nu man
byggde den lilla knuttimrade stugan som kom att kallas Marksestuva’
(Marks-stugan) och som låg på det som nu är
västra delen av Marksehorvan. Olaus tre syskon flyttade
från byn, en blev köpman i Borgholm. Olaus Marks gifte sig
vid 50 års ålder med Stina Cajsa Eliedotter, som kommit
som piga till Ödängla i juni 1862 i samband med att Sven
Nilsson från Möckhult i Fliseryd köpte den gård
som oskarshamnsköpmannen Olof Funqvist tidigare ägt. Olaus
Marks blev något av en drift-kucku som unga bybor kom och
skämtade med. Han dog 1893, 81 år gammal. Se
Ladugårdshorvan,
Markses Hemhage, Marks
Drev
, Uttergrundsvarpet,
Hästelorten.

Mosshorvan. Åker omedelbart norr om
Horvan vid norra delen av bygatan. Namnet stavades år 1810
Måshorfvan. Skrivformen motsvarar uttalet. Mosse uttalas
môse, där ô-et står för ett vokalljud
mellan å och ö. Det är alltså lång vokal
i samtliga ortnamn med leden mosse. Det märks i skriftformerna
från 1810 där nästan samtliga mossnamn stavas med
å och ett s. Exempel är Hjeltemåsen,
Björnmåsen, och Måshorfvan. Mosshorvan är en
gammal utdikad mosse och kan vara ganska fuktig efter
snösmältning eller regn. På den ekonomiska kartan
1981 är den inte markerad som åker, men brukas ännu
1988. Jämför Björnemosse.

Nabbegärdet. Stora och lilla. De
båda åkrarna ligger norr om udden
Nabben vid
Hästöfjärd 700 meter
öster om byn. Sedan cirka 20 år går det en väg
över åkrarna och södra delen av Stora
Nabbegärdet är bebyggd med sommarstugor. 1810 skriver man
Nabbegärdet, precis som idag.

Nickehorvan. Åkern har fått
sitt namn eftersom den ägts av Nikolaus Jonsson, kallad Nicke
Glader. Han var son till förre båtsmannen på
Ödängla Jonas Jonsson Glad och ägde gården med
beteckningen Ödängla 1:2 en tid kring sekelskiftet 1900.

Norra Bråtlandet. 1810 betesmark
söder om Norra Kärret, numera
Norrekärr.

Norra Horvan. År 1810 namn på det
som idag heter Horvan och dessutom åkern
bakom nuvarande Anders Lönnboms ladugård
(Ödängla 4:2).

Norrekärr. En åker 700 meter
nordväst om byn och öster om
Flokärret. 1810 skrev man Norra
Kärret. Namnet kommer av läget i förhållande
till bybebyggelsen. Den bör ha fått sitt namn innan
Jsraels Kärr namngavs eftersom den
åkern ligger ännu längre norrut.

Norrhagsåkern. 1896 åker i
Norra Hagen.

Nykärret. Åker 150 meter norr om
Eric Lönnboms gård. Namnet är belagt redan år
1810 men gäller då en åker 150 meter norrut
från nuvarande Nykärret. Nykärret är redan
från början ett odlingsnamn, trots att det har
ändelsen -kärret. Jag anser att det är en logisk
följd av nyodlingsverksamheten på Ödängla i
gamla tider. Den räcka åkrar som sträcker sig
från nuvarande byn och norrut till
Flokärret samt därefter
sydväst mot Västra Fjärd har så gott som
samtliga namn på -kärr eller -mosse.

Många av de namnen är säkert ursprungliga namn
på de sankmarker som här dikades ut för nyodling. Nu
fanns det alltså en räcka åkrar som hette
-kärret eller -mossen. Så småningom accepterades
ändelserna som genuina åkernamn. När kärret
nyodlades kom det alltså naturligt att heta Nykärret,
trots att det förvisso inte var något nytt kärr utan
en ny åker. Flera namn på -kärret är
också uppenbarligen odlingsnamn och inte sankmarksnamn. Det
gäller till exempel förutom Nykärret också
Jsraels kärr, belagt 1810.
Jämför också Herman
Svensekärret
, Olivelandet,
Johannas Mosse,
Erlandsmosse,
Nickehorvan med flera.

Nylandet. 1896 namn på den före
detta åker som numera kallas
Knappnålelandet och som ligger
800 meter nordnordost om byn.

Näsgärdet. År 1810 ett
namn på en åker på halvön
Näset.

Näseåkern. Åker mellan
Tomterna, platsen för gamla byn, och
Skutevik. Den ligger alltså på norra delen av halvön
Näset och kallas därför ibland
bara Näset. Åkern ligger 600 meter sydsydost om byn. 1810
kallades åkern Hemåkrarna eftersom den låg så
nära byn.

Olivehorvan. Annat namn för
Olivelandet, liten åker 1,7 kilometer västsydväst om
byn.

Olivelandet. Liten åker intill
vägen mot Björnö, den ligger bara cirka 50 meter
från bygränsen, öster om vägen och 1,7 kilometer
västsydväst om byn. Namnet kommer av att den uppodlats av
Olivia Svensson (1855 – 1941), en av byns många kraftfulla
kvinnor. Åkern kallas ibland också Olivehorvan. Olivia
Svensson var inte själv jordägare och bodde i den lilla
Olivestuva’ som ligger vid bygatan strax söder om Karl Bertil
Johanssons gård. Det var två män som utförde en
stor del av själva odlingsarbetet, Ludde Granfeldt och Axel
Nyström. Olivia hade kommit överens med markägaren om
att hon skulle få bruka åkern som sin egen ett antal
år, senare skulle hon få betala arrende om hon ville
fortsätta att bruka sitt land. Sådana
överenskommelser var inte ovanliga och är egentligen en
slags mindre omfattande variant av torparsystemet. Olivia
härstammade från Per Kristersson som i kyrkoböckerna
kallas Peter Christophersson. Han var bror till den Israel som gett
namn åt Jsraels kärr. Olivia gifte sig med Johan Magnus
Svensson (1844 – 1914), kallad Snickar’ Svensson, som var den som
bland annat byggde kvarnen.

Oxhagsåkern. Flera åkrar i
skogsområdet Oxehagen bär detta
namn. Ofta använder man hagnamnet även för att
beteckna åkrarna. Man talar då om Anders’ Oxehage
(tillhör Anders Lönnbom) och Erics Oxehage (Tillhör
Eric Lönnbom) eller Hamrins Oxehage. I Hamrins Oxehage finns
inga åkrar kvar, de har planterats med tall. Anders
Oxhagsåker når man på vägen till
Dösö från bygatan. De båda
andra når man via
Granfeldtegatan.

Oxleskiftorne. 1810 namn på
åkrar. Kommer av att där vuxit oxlar. Oxeln är
något av en karaktärsväxt för
mönsteråsskärgården.

Potatoeslandet. 1810 en åker
på torpet Sandvik. Namnet berättar
att potatisen hade kommit till Ödängla år 1810 men
antyder också att den var en nymodighet.

Ramsekärret. 1810 namn på
åker? vid Ramsö.

Ramseåkrarna. Stora och Lilla.
Åkrar öster om halvön Ramsö
i Sylterna 1,5 kilometer nordväst om
byn. Åkern kallas faktiskt ofta enbart Ramsö.

Ramshorvan. 1810 namn på åker
öster om Ramsö.

Ramsöfällorna. 1810 namn
på område som användes som hästhage av baron
Rappe.

Reneskiftorna. Åkerlappar
på halvön Näset år 1810.
Namnet syftar förmodligen på åkerrenar.

Råbockehorvan. Namn på
åker år 1810, och stavades då
Råbåckehorfvan. Råbock är förstås
hanen i rådjursfamiljen.

Sandhorvan. Igenlagd åker vid
björnövägen, rakt söder om
Dasehagen och 800 meter
västnordväst från byn. Namnet syftar på
jordarten. Här växer idag mest björkar. 1810 skrivs
namnet Sandhorfvan.

Sandrutan. Åker omedelbart
nordväst om Eric Lönnboms ladugård. Kallas
också Kalvfållan.

Sandvik. Tre stora åkerkomplex
söder om viken Sandvik har fått
namn av den. Åkrarna har legat under torpet, eller torpen
Sandvik. Ett torp med namnet Sandvik låg i den kulle som idag
ligger mellan de två åkerrutorna närmast söder
om de två tegelvillorna. Det var där förfadern till
den ledande släkten på ön Västra Samoa
föddes. Åkrarna däromkring kallas Lilla Sandvik
för att skilja dem från Stora Sandvik som ligger
öster om viken.

Även åkrarna på Ödängla 1:5 söder
om Sandvik heter Sandvik. På 1840-talet upphörde torpen
på Ödängla och åkrarna delades upp mellan
bönderna i byn. Då försvann de gamla namnen på
åkerrutorna. Vid torpet Sandvik fanns rutor med namnen
Stugehorvan och
Brunnshorvan. På Brunnshorvan finns
brunnen kvar än idag.

Sandvikefällan. 1842 en
nyodling.

Sjumannakärret. Äng 1810.

Sjöribban. 1842 en smal åkerbit
nära vattnet.

Sjörutan. Namn på den av
åkerrutorna på Torpet som ligger längst åt
öster. 1,2 kilometer väster om Ödängla by. Se
Torpet.

Skinnskiftorne. Åker 1810.

Skogsfällan. 1842 nyodling.

Släten. Det stora
åkerområdet öster om Anders Lönnboms
gård, ner mot
Hästöfjärd. Nuförtiden
hör man ibland formen Slätten. Den genuina formen är
dock med lång vokal, uttal ungefär Slä:ta. 1810 skrev
man faktiskt Slätten, men det torde vara en så kallad
skrivaretymologi. Namnet syftar på markens flackhet, men
troligen också på att området saknat högre
växtlighet vid en tid då kreatur betade betydligt
hårdare än idag. Lilla Släten är ett
område söder om Släten som vetter mot
Hästöfjärd.

Stackekärr. 1810 namn på den
åker som numera heter Flokärret.

Stora Horvan. 1810 namn på nuvarande
Stora Borum(såkern).

Stora Kärret. Även kallat
Herman Svensekärret efter
hemmansägaren Herman Svensson.

Stugehorvan. 1810 namn på
åkerbit på nuvarande Lilla
Sandvik
. Det är den åker som ligger närmast de
gula tegelvillorna som idag är de enda
åretruntbostäderna i Sandvik. Namnet kommer av att torpet
Sandviks stuga låg på eller vid åkern.

Stugåkern. 1896 namn på
åker. Jämför Stugehorvan som förekom år
1810.

Syltehorvan. 1810 namn på
åker.

Syltängen. 1810 namn på
gräsäng i Sylterna.

Sävlandet. Åker 1,3 kilometer
nordväst om byn mellan åkrarna
Stora Ramsö och
Lilla Sandvik. Namnet syftar på
växtligheten. På Ödängla talar man om säv
och menar då Veketåg (på latin Juncus Effusus). Det
växer gott om veketåg i diket på Sävlandet.

Söderströmshägnen.
Åker 1896. Möjligen familjen Söderströms
trädgårdsland.

Södra Horvan. 1810 namn på
åker.

Torpet. Fyra åkrar på en udde vid
nordvästra änden av Västra
Fjärd
1,2 kilometer väster om byn. Här byggde
familjen Gustaf Lönbom 1865 ett torp och började odla upp
mark. Familjen hade varit torpare i byn Möckhult i Fliseryds
socken och flyttade med sin husbonde Sven Nilsson när han
lämnade Möckhult för att slå sig ner på
den några år tidigare köpta gården
Ödängla nummer 2.

Fastigheten hade ett eget namn, troligen
Lindersholm, men det har inte använts
i dagligt tal. I samband med lantmäteriet kring sekelskiftet
upphörde den att vara egen fastighet och inkorporerades i Carl
Lönnboms gård. I dag kan man fortfarande se rester av
torpet, framförallt då en källare och brunnen.
Motormännens helnykterhetsförbund har husvagnscamping
på en av åkrarna. En åker som efter
lantmäteriet 1904 hamnade på en annan gård,
Ödängla 3:11, håller i slutet av 1980-talet på
att växa igen med björkar.

Trehörnemossen. Åker
Trehörna.

Trehörningsmossen. Åker
Trehörna.

Trehörningsåkern.
Åker på Trehörna.

Tresnippen. Liten åkerlapp i
trädgården till det stora boningshuset på
Ödängla nr 2, Karl-Bertil Johanssons. Den har sitt namn av
formen i ett hörn av trädgården. Tyvärr har jag
tidigare kallat den Trefliken, vilket alltså är fel.

Tällnäsemossen. År
1810 nyodling vid udden Tällnäs en
dryg kilometer norr om nuvarande byn. Stavas
Tällnäsemåssen.

Tällnäseviksfällan.
1810 betesmark vid udden Tällnäs en
dryg kilometer norr om nuvarande byn.

Västra Gärdet. Åker år
1810. Stavades då Westra gärdet. Låg nordöst
och öster om nuvarande Eric Lönnboms gård. Motsvarar
idag ungefär Östra Hemgärdet.

Västra Gärdesängen. Äng
år 1810. I dag åker. Norra delen av Eric Lönnboms
Hemgärdet vid mangårdsbyggnaden.

Yttersta Åkern. Den åker som
år 1810 låg ytterst på halvön
Näset en dryg kilometer söder om
nuvarande byn.

Ängen. Åker nära
Tomterna, gamla byn, med anknytning till
Släten i norr. Den ligger 350 meter sydost
om byn. Namnet har bara ett led, vilket kan förklaras med
närheten till gamla byn. Se Näset,
Gärdet.

Ängegärdet. 1810 en äng.

Östra Hemgärdet. Åker
nära Eric Lönnboms gård men med anknytning till
gärdena väster om centrala byns ladugårdar.
Ägaren har valt att särskilja de olika gärdena genom
att kalla det här Östra Hemgärdet och det vid
boningshuset endast Hemgärdet. 1810
kallades den Västra Gärdet eftersom den ligger väster
om dåvarande bebyggelse.

Innehåll

2.3 Namn på sankområden.

Se även 2.2 Namn på åkrar och ängar.

Dösömad. Sankmark på
landområdet Inre Dösö 1,2
kilometer nordost om byn. Är rester av det sund som en
gång måste ha skilt även Inre Dösö
från fastlandet. Här växer bland annat ängsull i
mängd. Ordet mad betyder helt enkelt sankmark och
förekommer i ganska många ortnamn.

Hopsylten. 1810 namn på del av
Sylterna. Namnet kommer av att den var samfälld och alltså
nyttjades av byns bönder ihop. Se
Sylterna. Jämför
Hophorvan.

Hästelorten. Sankäng i
Eric Lönnboms Fårehage, nära
gränsen mot Hamrins del av hagen, 650 meter väster om byn.
Vid högvatten blir den en liten grund damm. Det inträffar
då och då på höstarna. Byns ungdomar har
använt området som skridskobana då det frusit till.

Namnet Hästelorten är på sätt och vis ett
notvarpsnamn, även om man vid normalvatten inte kunnat nota
där på 200 år, minst. Det berättas
nämligen att vattenståndet vid något tillfälle
i slutet av 1800-talet var så högt att man skulle kunna
dra not på platsen. Någon i notlaget föreslog detta,
men den gamle Olaus Marks (se
Marksehorvan) avrådde. Han hade en
gång i faderns livstid varit med om att nota där och, som
han sade, ”de ende vi fick va’ en hästlort”.

Lindöglo. Sankäng på
Inre Lindö. Det är en gammal vik som
sträckt sig i nordlig riktning med utgångspunkt från
södra delen av Trehörna och som
grundats upp. Den ligger drygt 1,5 kilometer sydväst om byn.
Gränsen mellan Ödängla och Björnö går
rakt genom Lindöglo. Där växer grästuvor och en
del vass. Lindöglo nämns redan 1798 med samma stavning.

Märsylten.
Sankmarksområde 1,5 kilometer väster om byn. En del av
Sylterna på västra sidan av
Ödängla. Mär är den gamla dialektala formen av
ordet märr, som betyder sto. Här kan en märr på
bete ha gått ner sig och kanske omkommit. Jag har själv
sett hur ganska stora nötkreatur gått ner sig i Sylterna
och varit mycket nära att omkomma. Namnet är ytterligare
ett intressant exempel på den småländska dialektala
egenheten att uttala vokaler som i rikssvenska är korta med
lång vokal och tvärtom. Jämför
Skutevik,
Mosshorvan, Se
Sylterna.

Mörtviksäng.
Sjöäng vid Mörtevik vid
Lyckefjärd på västra sidan
av Trehörna, närmare två
kilometer västsydväst om byn.

Oceanen. Liten sankmark väster om
Granfeldtegatan, 300 meter norr om
bygatan och 300 meter söder om Eric Lönnboms
Oxhagsåker. Uttalas Osean’. Byns barn
har åkt skridskor här tidigare än på
Hästelorten och det betyder före
cirka 1930-talet.

Sylterna. Stort sankmarksområde
på västra sidan av Ödängla, mot
Lyckefjärd. Man talar också om
Sylten, uttalas Sylta’, och syftar på samma område. Sylt
är ett ord för sankmark. Det ligger en del holmar i Sylten,
holmar som man ibland kan ta sig ut till. Men ibland är gyttjan
bottenlös, så det gäller att se upp.

Bönderna i byn ansåg förr att Sylterna var
värdefulla. Man menade att det var här arealen ökade
mest till följd av landhöjning och uppgrundning. Vidare har
man till mitten av 1900-talet slagit vass till kreatursfoder här
ute. I samband med lantmäteriet kring sekelskiftet 1900 blev en
bonde så förtörnad över att han inte fick
någon skift i Sylterna att han gick till tings.

Se även Ramsö.

 

Innehåll

2.4 Namn på backar och höjder.

Björkbacken. Namn på
Vargbacken, det vill säga den backe
som ligger på ödänglasidan av Varggården, vid
gränsen mot Hammarglo. Åke Domeij, som kommit med
många värdefulla synpunkter på ortnamnsinventeringen
år 1974, har med rätta tolkat namnet som en eufemism. Det
innebär att man i stället för att använda det
skrämmande Vargbacken har förskönat namnet till
Björkebacken. Själva ordet varg ansågs förr
locka fram de avskydda djuren. Jämför
Busekärret,
Varggården och
Vargbacken.

Fällebacken. Den backe 150
meter sydsydost om Björnö vägskäl, där
ortnamnsskylten ”ÖDÄNGLA” är monterad. Namnet kommer
av att man haft fällor vid vägen, träd har fällts
för nyodlingar. Nu växer där skog, men man kan
fortfarande se odlingsrösen mellan tallarna.

Gubbeholmskullen. Kulle med
åker på halvön Näset.
Namnet kommer av att kullen ligger med ön
Gubbeholm på andra sidan det smala
sundet Kurran.

Kvarnbacken. Den backe i södra
delen av byn där sedan över 100 år har stått en
kvarn. Innan kvarnen byggdes av Snickar’ Svensson (Johan Magnus
Svensson 1844 – 1914) kan backen ha haft namnet Källarbacken.
Kvarnen av holländsk typ med en vridbar tornhuv byggdes i
början av 1880-talet och användes till en början
för att driva en hyvel för takstickor. Kvarnstenar
köptes, men kom aldrig till användning. De ligger idag i en
trädgård intill det hus som en gång var snickarens
verkstad. Stenarna kallas ibland
Monumentet.

I samband med en nordvästlig storm lossnade en av
kvarnvingarna och den kom aldrig att repareras. Efter många
år av förfall återuppbyggdes själva kvarnhuset
av sommargästen Rolf Nordell. För en mera fullständig
berättelse om kvarnen, se min skrift ”Ödänglas
historia”.

Källarbacken. År 1896 namn
på den backe som ligger på ”Domeijs” tomt vid norra delen
av bygatan. Där finns en jordkällare och resterna efter
ytterligare en. Det finns två källare på
Kvarnbacken.

Vargbacken. Backen omedelbart söder
om Varggården på gränsen till Hammarglo. Ett annat
namn är Björkbacken. Se även
Varggården,
Dragsrännan,
Busekärret.

Innehåll

2.5 Namn på vägar och grind.

Den som kommer till Ödängla första gången
lägger märke till att vägen fram till byn från
Sandvik är tämligen rak. Det är
ingen tillfällighet. Från början var vägarna
på Ödängla lika krokiga som överallt annars. Men
i och med att baronerna Carl Henrik och Albrect Rappe kring
sekelskiftet 1800 gjorde om hela byn, rätades också
vägarna ut. Fadern till de båda bröderna, Carl Rappe
(1721 – 1790), var landshövding i Kalmar län. Han har
fått följande eftermäle: ”Memoarförfattaren
Ehrensvärd, som mycket prisar landsvägarna i Rappes
län, kallar honom ‘den illa beryktade generalen Carl Rappe,
hvilken endast har jemna vägar uti sitt län, men ojemna
gerningar och ojemn reputation’ samt är ‘snål efter
penningar'” (ur Stranda 1944-45). Faderns passion för bra
vägar tycks ha gått i arv till sönerna.

Fägatan. Numera igenvuxen väg
mellan bygatan vid Björneborg,
före detta Robachs gård (Ödängla 4:7) , och ner
till Hästöfjärd. För
att driva korna till bete vid
Hästöfjärd och på
Hästö har man tagit dem den här
vägen. Fä betyder här nötkreatur. Den vanligaste
benämningen är emellertid kräk för
nötkreatur. Vägen kallas också
Kogatan och Slätegatan.

Gatmarken. År 1810 namn på
område vid västra änden av
Hästöfjärd. Här slutade
den gamla bygatan. På kartan ser det ut som om här var
någon form av vändplan för vagnar.

Granfeldtegatan. Väg från
bygatan vid ”Domeijs” (fastigheten Ödängla 3:9)och norrut
till Hamrins och Eric Lönnboms
Oxehagsåkrar och skogsskiften i
Norre Skog. 1896 tolkade lantmätaren namnet
på hagen vid södra delen av vägen som
Granfällehagen. Men namnen kommer av efternamnet Granfeldt. En
familj med det namnet bodde i en liten stuga vid vägen.

Haggatan. Förut namn på
väg.

Kogatan. Annat namn för
Fägatan.

Kröken. Namn på den kurva
nära Kvarnbacken som inleder
egentliga bygatan.

Nabbegatan. Namn på byvägen
från ”Domeijs” (Ödängla 3:9) och fram till
Nabbegrinden vid
Hästöfjärd. Så sent
som på 1874 års generalstabskarta finns det inte
någon väg markerad från ”Domeijs” och österut
mot Hästeholm. Där måste ha
funnits en väg, men den var förmodligen så smal och
dålig att kartograferna inte ansåg det lämpligt att
markera den. Men självklart hade ödänglaborna en
väg bort till sjöbodplanen vid
Nabben.

Redan på 1810 års karta finns en väg planerad,
men planer är en sak, verkligheten en annan. Innan bygatan blev
belagd med hård yta någon gång i början av
1980-talet tvingades man med jämna mellanrum skrapa och grusa
vägen. Ödängla bys vägsamfällighet är
den institution som skötte dessa sysslor.
Vägsamfälligheten är tillsammans med reglerna för
fisket, stängsel och diken det som finns kvar av det gamla
byalaget.

Nabbegrinden. Namn på den plats
650 meter sydost från byn där Ödängla
bysamfällighets gemensamt skötta enskilda väg tar
slut. Det är länge sedan där fanns någon grind,
men eftersom namnet lever kvar i allmänt bruk och i till exempel
vägsynehandlingar är det ett ortnamn.

Norrhagsgatan. Utdött namn
på väg.

Rudhas aveny. Namn på liten
vägstump en kilometer västsydväst från byn som
förbinder två vägar som leder till
Hästeholm. Vägbanken har byggts i
det som en gång var ett sund som skilde Hästeholm
från fastlandet. Med Hästeholm menas här strikt den
halvö där ödänglaborna har sina sjöbodar
idag. Vägbiten anlades på 1970-talet. Rudha är en av
sommargästerna i det omgivande sommarstugeområdet. Det
här moderna ortnamnet är ännu ett exempel på den
humor som alltid tycks ha frodats i namngivningarna. Upptecknat 1988.
Jämför med andra ortnamn där personnamn ingår:
Hilmas udde,
Björneborg,
Skomakaren, Ivans
Huggormeholme
med flera!

Skarpan. Gammalt namn på ett grustag
som låg på andra sidan vägen från Eric
Lönnboms gårdsplan räknat, alltså söder om
vägen mot byn. Området är fortfarande
bysamfällighet, men varken namnet eller själva grustaget
används längre. Det är belagt i
lantmäterihandlingarna 1896.

Namnet är i grunden samma ord som vårt skorpa, som ju
har flera betydelser (torkat bröd, sårskorpa med mera). I
ortnamn kan skarpa ha betydelsen skrovlig yta eller som här
ofruktbart område. I lokal dialekt kan man säga om en
person att han är skarpen, vilket då ofta betyder att
vederbörande har magrat till följd av sjukdom. Namnet
förekommer även 1810.

Syltegatan. Utdött? namn på
vägen till Sylterna. Den börjar vid
åkern Kilen och leder mot
Ramsö i sankområdet Sylterna. Namnet
har förskönats till Syltängsvägen.

Innehåll

2.6 Prepositionsnamn på land.

Prepositionsnamn är något av ortnamnsvärldens
dagsländor. De uppfinns, används och glöms bort.
Eftersom de till sin natur är sekundärnamn glömmer man
ibland bort att de är ortnamn.

Vid Boken. Namn på platsen ungefär
mitt på raksträckan mellan Sandvik
och Flokärret, 1,2 kilometer
nordväst om byn. Vid vägen växer det här en bok,
ett ovanligt träd på Ödängla. Därför
är namnet funktionellt, ingen tvekan kan råda om vilken
plats man menar.

Vid Kastanjerna. Namn på platsen 1,5
kilometer nordnordväst om byn vid fyra hästkastanjer. De
växer vid norra änden av den norra raksträckan
på vägen till Ödängla by. De fyra kastanjerna
som växer parvis vid vägen är med stor sannolikhet
planterade. De antyder en tidigare allé eller en planerad
allé. På generalstabskartan från 1870-talet finns
det markerat en allé, men inte här utan från
nuvarande vägskälet till Björnö och fram till
Kröken.

Innehåll

2.7 Namn på stenar på land.

Store Sten. Sten vid stranden på norra
delen av Inre Dösö 1,4 kilometer
nordost om byn. Här finns ett gammalt håmmstånd som
nämns redan år 1810. Store Sten är ett rejält
flyttblock som fungerat som ett bra landmärke.

Trollstenen. Stor rundkullig sten
på åkern Busekärret 550
meter nordväst om byn och 150 meter västnordväst om
björnövägskälet. Stenens märkliga form
sätter fantasin i rörelse. Det berättas att
lantbrukaren Oskar Moberg ska ha känt matos från stenen en
gång när han arbetade på åkern. Här
skulle alltså vara en bostad för de underjordiska. Kanske
var det efter detta tillfälle stenen fick sitt namn.

Innehåll

2.8 Bebyggelsenamn, gårdar, hus, torp och brunn.

Björneborg. Namn på det hus i
slutet av Ödängla by, där direktör Björn
Hansson flyttat in under slutet av 1980-talet. Gården där
huset ligger har gått under flera benämningar under
årens lopp, men tidigare hörde husen ihop med markerna. Nu
är husen en egen enhet med fastighetsbeteckningen
Ödängla 4:7.

Namnet Björneborg uppkom när ägaren byggde till det
gamla huset med ytterligare ett hus i två plan. Den som hittade
på namnet tyckte väl att det hela blev storstilat.
Upptecknat 1988.

Jämför Gladers Fästning,
ett namn av samma typ och även det med en god portion folkhumor.

Borum. Namn på ett område och ett
rivet torp på västra sidan av Ödängla,
omedelbart norr om halvön Trehörna. Det ligger 1,5
kilometer västnordväst om byn. Idag används namnen
främst om åkrarna vid det nedlagda
torpet. Namnet är förmodligen ett av de äldsta
på Ödängla och i facklitteratur hittills okänt
-rum-namn.

Det har förekommit två uttal av namnet. Dels med
betoning som i ordet ”korum” (soldat-andakt) grav accent, men
också med samma betoning som i Bovik,
alltså som i ordet ”kolik” (ett sjukdomstillstånd) akut
accent. Ursprungligen hette platsen troligen Bodharum, ett ortnamn
som betyder ”bodtomt” (Jöran Sahlgren, Svenska landsmål
1950). Kanske är namnet Borum ett spår efter den
första bebyggelsen på Ödängla.

Redan innan halvön var fast bebodd kan exempelvis fiskare
från fastlandet ha haft bodar här. Man kan också
tänka sig att Ödänglas innevånare haft
fiskebodar här. Borum ligger vid
Lyckefjärd som för flera hundra
år sedan faktiskt var en farled. Där finns rester av en
medeltida försvarsanläggning på ön
Källareholmen som beskrivits av Ivar Modéer. Hur otroligt
det än kan låta för den som sett
Lyckefjärd idag var den för bara
cirka 100 år sedan svartö- och vållöbornas
väg till Mönsterås.

Borum har alltså en gång legat betydligt mera centralt
för bygdens samfärdsel än vad ödänglabyn
där ute på udden kunnat göra. Torpet Borum har byggts
under 1700-talet och finns med som ett av byns torp i
lantmäterihandlingarna 1810. När baron Rappe sålde
Ödängla 1839 var torpens öde beseglat och
bönderna styckade upp deras mark mellan sig 1842. Förutom
Borum fanns också minst ett torp som hette
Sandvik.

Den troligen siste torparen på Borum hette Håkan
Nilsson Åström och var född i Fliseryds socken
år 1812. Han var gift med yngsta dottern till Anders Persson
på Nynäs. Bland deras barn märks Anna Maria,
född 25 september 1834 (modern dog), som var farmor till
framlidne Eric Nelsson, en av förgrundsgestalterna i
Stranda
Hembygdsförening,
Mönsterås.

Gamla byn. Ett annat namn på
Tomterna, platsen där Ödängla
by låg före cirka 1814. Tomterna ligger 400 meter
söder om nuvarande byn.

Gamla Hemmet. Annat namn på
ängsmarken Horvan i norra delen av
centrala byn. Namnet kommer av att familjen Johan Lönbom i
slutet av 1800-talet bodde här, men vid lantmäteriet
tvingades riva hela gården och flytta till en annan plats.
Marken som det gamla hemmet stått på kom att
fortsätta vara i familjens ägo, därför kom man
ofta att säga Gamla Hemmet.

Gladereträgårn. Den plats
strax norr om Kvarnbacken där det
gamla båtsmanstorpet låg. Båtsmannen på
Ödängla hette Glad och hade nummer 107 i Smålands
båtsmanskompani.

Johannesro. Fastighetsnamn på det
hus som en gång låg i nuvarande Karl-Bertil Johanssons
trädgård, fastigheten Ödängla 2:5. Uppkallat
efter husägaren Johan Sandström.

Jon Hemmingebrunn. Brunnen som ligger
några tiotal meter väster om kvarnen på
Kvarnbacken. Den grävdes på
1860-talet av Jonas Hemmingsson (1804 – 1871). Vattnet har ansetts
som öns finaste.

Kommungården. Ett namn på
den sista gården i byn, Ödängla 4:3. Den köptes
i början av 1960-talet av Mönsterås kommun. Kallades
också Robachs efter Ejnar och Selma Robach som bodde där.
Boningshuset kallas idag Björneborg.

Lindeholm eller Lindersholm.
Fastighetsnamn som i slutet av 1800-talet användes på den
fastighet som i dagligt tal kallades Torpet och
gör så fortfarande. Fastigheten upphörde vid
sekelskiftet och gick upp i Carl Lönnboms gård på
Ödängla nummer 4. Namnet är konstruerat och troligen
bildat på Lindö efter modell
från Hästö
Hästeholm. I byn har dessutom
förekommit formerna Linderum och Lindhem.

Marksestuva’. Namn på den lilla
stuga där Olaus Marks, egentligen Olaus Marcusson, och hans
hustru Stina Cajsa Eliedotter bodde i slutet av 1800-talet. Den
låg i västra änden av Marksehorvan. Se
Marksehorvan.

Mellangården. Namn på en av
gårdarna i gamla Ödängla by. Se
Tomterna.

Norregården. Namn på en av
gårdarna i gamla Ödängla by. Se
Tomterna.

Sandvik. Minst ett torp som fram till
mitten av 1800-talet låg strax söder om viken
Sandvik. Se Borum.

Stuvera’. Bybornas benämning på
sommarstugeområdet på och väster om
Hästeholm. Betyder förstås
Stugorna.

Söregården. Namn på en
av gårdarna i gamla Ödängla by. Se
Tomterna.

Tomterna. Namn på den hage och
åkermark strax nordväst om Näset
och 400 meter söder om nuvarande byn, där Ödängla
by låg fram till cirka 1814.

Tomterna är bestämd form pluralis av ordet tomt som
betyder plats där man byggt eller ska bygga hus. Området
kallas också Gamla Byn. Här finns fortfarande rester av
källare och husgrunder. Gamla byn var vackert belägen
på en liten ås på vilken bygatan slingrade sig.
Husen var små och låg tätt tillsammans. I
sydväst kunde man se grannbyn Björnö.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s