Category: Almedalsveckan

Sven Edvin Salje inspirerade Margareta Skantze

Margareta Skantze lockade en stor publik till biblioteket i Olofström.

Margareta Skantze lockade en stor publik till biblioteket i Olofström.

Författaren, dramatikern, radioproducenten med mera, Margareta Skantze, fick nya impulser av sina möten med Sven Edvin Salje på 1980-talet. Då gjorde hon kulturprogram i lokalradion, hade nyss flyttat till Blekinge och kände till en början inte alls till Salje. Men mötet med Jämshögs-författaren fick igång ett intresse som följt Margareta Skantze hela livet – insikten att historien kan ses på andra sätt än det som finns i de officiella historieböckerna.

Margareta Skantze framträdde den 8 april på biblioteket i Olofström inför en stor publik vid ett arrangemang som ingick i hundraårsfirandet av författaren Sven Edvin Saljes födelse.

Det var 1979 som Margareta Skantze kom till Blekinge och ett av de första uppdragen hon fick som kulturreporter var att resa till Jämshög och intervjua Sven Edvin Salje. Under de här åren skrev han ”Hantverkargatan” och ”Genom lindens krona”. Bara det faktum att hon som välutbildad och läsande människa ändå inte kände till Salje tycker hon idag var en viktig lärdom, en aha-upplevelse.

Något som gjorde stort intryck var Saljes stora förmåga att berätta om historien på ett sätt som var levande.  Saljes sätt att gå vetenskapligt till väga imponerade också. Exempelvis intervjuade hon honom om försvenskningen på 1600-talet och noterade hur Salje under ett helt år bodde i Kristianopel för att parallellt med forskningen och författande också uppleva årstidernas växlingar i den trakt där han sedan lät ”Kustridaren” utspela sig. Den romanen blev så småningom stor succé som sommarteater i Karlshamn, i regi av Ulf Fembro. Det var Margareta Skantze som förde samman Fembro och Salje, ett möte som alltså fick gott resultat. Hon passade denna kväll på att uppmana Saljesällskapet att bjuda in Fembro för att berätta om sitt arbete med Blekingeförfattaren.

Ju mer Margareta Skantze träffade Salje, desto mer intresserad blev hon av försvenskningsperioden, som hon beskriver som ett stort ingrepp i den lokala kulturen. Där finns enligt Skantze fortfarande ett spänningsfält i landskapet Blekinge på grund av detta, med långa rötter bakåt i tiden. Det är också en historia som inte återfinns i den officiella historieskrivningen, som enligt Skantze fortfarande bygger på en propaganda från centralmakten som har pågått i flera hundra år. Gustav Vasa och hans efterlevande var en katastrof för Blekinge, med Ronneby blodbad 1564 och massakern i Kristianopel 1611 som de mest tydliga exemplen.

Margareta Skantze gjorde också en intervju med Salje när han blev hedersdoktor vid Ultuna. Han var mycket glad över detta erkännande, men man kunde också ana en viss bitterhet att det inte var en historisk institution utan ett lantbruksuniversitet som belönade honom. Man kunde känna starkt att han hade önskat ett annat erkännande från det akademiska etablissemanget, berättade Margareta Skantze.

Margareta Skantze på Olofströms bibliotek.

Margareta Skantze på Olofströms bibliotek.

Saljes stora betydelse för Margareta Skantze blev att han satte henne på spåret att se den svenska och nordiska historien ur ett annat perspektiv. Hon gick vidare och studerade vad exempelvis Vilhelm Moberg, Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Elisabeth Bergstrand Poulsen med flera har skrivit. Allt detta har gett resultat i en stor samling teaterpjäser, böcker och radioprogram.

Margareta Skantze konstaterar att det fortfarande i stor utsträckning är Gustav Vasa som satt tonen i historieskrivningen. Den som i stället för honom borde välkomna besökarna på Nordiska museet är drottning Margareta, tycker hon. Unionsdrottningens visioner och praktiska politik vore värda mycket mera uppmärksamhet, anser Margareta Skantze. Själv har hon gjort en stor insats genom sin pjäs ”Kung Byxlös” som spelades i en stenlada på godset Johannishus år 2011. Hon tycker också att unionsdrottningen borde placeras som staty i Ronneby. Kanske kan det i alla fall bli en ny, mindre uppsättning av ”Kung Byxlös”. Margareta Skantze är flitigt verksam och arbetar också på ett fyrdelat historiskt verk, där hon vill sammanfatta de insikter hon har fått under alla år av historiska studier.

 

 

Annonser

En region som vågar

VISBY. Idag, lördag, blev jag rejält inspirerad! Var på besök hos Region Västerbotten som funnits på plats i Visby hela Almedalsveckan. Regionens kommunikationschef Thomas Hartman gav mig en halvtimme av sin tid för att berätta om varför en region väljer att satsa på en veckas närvaro så långt hemifrån mitt i sommaren och vad man åstadkommer.

Thomas berättade bland annat att det koncept Region Västerbotten har jobbat fram är så attraktivt för intressenterna i Västerbotten att de själva vill vara med och satsa – för att de själva får ut så mycket av den regionala närvaron i Almedalen. Region Västerbotten har därmed kunnat samla resurser att ha ett gemensamt hus 100 meter från Donners plats (centrum för alla aktiviteter under veckan), anordna välbesökta seminarier, kort sagt göra allt det som hör till en seriös aktör under Almedalsveckan, utan att det kostar skjortan.

Som jag ser det, har Region Västerbotten sett igenom fördomar och slentriantänkande och ser vad Almedalsveckan är idag, nämligen:

  • Ett miniuniversitet med närmare 2000 seminarier i viktiga samhällsfrågor – idag skickar exempelvis kommuner och andra som behöver vara sparsamma sina tjänstemän till Almedalen för att få gratis kunskap. Det är kunskap som i höst kostar 10 000 kronor per person och dag att inhämta när den serveras i Stockholms kommersiella konferensutbud.
  • En möjlighet att informera och påverka politiker på riksplanet, inte genom spektakulära utspel utan genom nätverkande och kontakter.
  • En möjlighet att nätverka med kollegor från andra delar av landet. Inte minst finns ju ”alla” där – det vill säga en stor del av organisationssverige (som ju annars finns utspritt främst i Storstockholm).
  • Ett sätt att samla folk från den egna regionen som av olika anledningar finns i Visby under veckan. Och ge dem en gemensam och därmed mera slagkraftig plattform.
  • Ett sätt att lära folk från den egna regionen att börja tänka i termer av marknadsföring, nätverkande, varumärke i en stimulerande omgivning.

Det är här jag tror att man ofta underskattar möjligheterna mest: det har naturligtvis stor betydelse för i det här fallet västerbottningar att campera ihop i en hel vecka. De lär känna varandra på ett helt annat sätt än på hemmaplan där de stressar från sammanträde till sammanträde, fasta i sina respektive roller. Jag ser en enorm potential i detta!

Att ta plats på en nationell arena är viktigt för lokala och regionala organ. Det handlar om att bygga varumärke, javisst, men det handlar också om att bygga självförtroende och framtidstro i den egna gruppen.

Vad gör det om inte DN eller Aftonbladet eller andra riksmedier ger så stort utrymme åt Region Västerbotten – man får lokal uppmärksamhet i Västerbotten för att man vågar och väljer att satsa i ett stort sammanhang. Och de som är med får ny energi, nya kontakter, nya idéer.

Efter att ha pratat med Thomas Hartman kan jag bara göra den enkla reflektionen: det här kunde andra, exempelvis Region Blekinge (som av naturliga skäl ligger mig varmt om hjärtat) också göra.

Nu riktigt ser jag hur arméer av jantelagare rynkar pannan. Vad ska en liten region i Almedalen att göra. Där är väl bara en massa lobbyister och politiker? Svaret är alltså:jo visst finns de där, men Almedalen är mycket mer än så.

Verkar detta för bra för att vara sant? Varför inte gå in och titta på Region Västerbottens facebook-sida och kolla vilken aktivitet det är där (man kan exempelvis se genomförda ”spaningar” där): http://www.facebook.com/#!/regionvasterbotten – själv är bästa researcher…

Forskares rön om myndigheter kan komma att utnyttjas

(Ljud från evenemanget) magnus Fredriksson och Josef Pallas (se tidigare blogginlägg) kommer att älskas av medierna, särskilt vissa ledarskribenter, för deras forskning kan användas i populistiska syften. De forskar nämligen om myndigheters kommunikation, en verksamhet som självklart ska granskas, men som också omgärdas av en massa myter, till exempel att den är jättedyr.

Det har nyligen varit en massa snack om att Försvarsmakten lägger 745 000 kronor på att informera i Almedalen. Ursäkta, men hur skulle man annars nå så många – beslutsfattare, påverkare, allmänhet – på så kort tid? Och  745 000 är väl typ vad uttaxningen på banan med ett JAS-plan kostar?

Fråga stora svenska företag vad de lägger på PR så får ni veta! Nej visst nej, det får ni inte, för de har inte total öppenhet som myndigheterna.

Nu får jag säkert mothugg och jag erkänner genast att jag provocerar medvetet. men om man håller sig inom någotsånär vettiga ramar, så ser jag inget skäl till att myndígheter ska avhålla sig från att möta och föra dialog med politiker, påverkare och allmänhet. Och sådan verksamhet kostar pengar.

Ett utmärkt exempel är civil- och bostadsminister Stefan Attefalls statssekreterare Ulf Perbo, som förvisso vet vad man kan åstadkomma i Almedalen. Han har nämligen ett förflutet inom påverkarorganisationen BIL Sweden. Nu, som man i staten, är han visserligen närvarande i Visby, men sannolikt med en mycket lägre budget än i sitt tidigare jobb. I ett enkelt partytält i länsstyrelsens trädgård för han och socialdepartementet dialog med olika medparter i samhället. Praktiskt och effektivt, eftersom de andra ändå är på plats – och socialdepartementet har hand om länsstyrelserna så han har säkert låg tomthyra också!

Spännande forskning pågår om myndigheter

(Ljud från evenemanget) Varför vill svenska myndigheter kommunicera? Hur rättfärdigar man de pengar man lägger på kommunikation? Det är frågor som två forskare vid Göteborgs respektive Uppsala universitet just nu söker svaren på. På torsdagskvällen framträdde magnus Fredriksson och Josef Pallas i Nowas trädgård, Visby, och berättade om sina rön.

Forskningen pågår och det var därför framför allt de iakttagelser som har gjorts under materialinsamlingen som nu kortfattat redovisades. Och vilken insamling det har varit! magnus Fredriksson vid JmG har läst igenom samtliga styrdokument som reglerar kommunikationen vid våra 260 nationella myndigheter. Det är om jag hörde rätt tio fulla ringpärmar med A4-dokument. Då är att märka att det ”bara” är 180 av de 260 som har den här typen av urkund.

Forskarna tycker sig se att myndigheterna främst stödjer sig på tre principer för att motivera sin kommunikation: den industriella (ordning och reda, kommunikationen ska stötta myndighetens verksamhet), den civila (ett led i den demokratiska processen), ryktbarhet (myndigheten ska ha ett gott anseende, synas).

Nu vill forskarna gå vidare. Josef Pallas från Uppsala universitet har den senaste veckan följt ett antal myndigheters kommunikationsverksamhet i Almedalen. Hur väl stämmer det man faktiskt gör med de styrande dokument som finns?

En mycket intressant teori, som jag själv med erfarenhet från sex och ett halvt år i en statlig myndighet, tror det ligger mycket i är denna: de styrande dokumenten kommer till för att höja statusen för kommunikationsarbetet inom myndigheten. myndighetsledningar och-eller informationsavdelningar inser att kommunikation är viktig, men det behövs en teoretisk bas för att få acceptans för detta hos myndighetens medarbetare.

Hotet mot kvalitetsmedierna

Det är slående att många seminarier med intressant innehåll här i Visby den här veckan saknar viktiga ingångsvärden. Igår var det begreppet ”neutral kulturinstitution” som diskuterades livligt utan att någon först hade definerat vad det betyder. Idag onsdag bevittnade jag ett seminarium där begreppen ”kvalitetsmedier” användes, men även det utan att man fick någon entydig bild av vad det betyder.

Det var medieföretagen som bjöd in under rubriken ”Fria informationsflöden och förändrade medievanor – hotas kvalitetsmedierna?”. Efter ett inledande och mycket underhållande inlägg av amerikanen Robert Levine kom diskussionen att handla en hel del om huruvida det är möjligt för medieföretagen att ta betalt för innehållet på nätet.

Något som blev mycket tydligt var att det är stor skillnad mellan medierna i Sverige och i USA. Den största skillnaden är public service där SVT och SR har en stor del i att så mycket material av hög kvalitet finns tillgängligt utan avgift hos oss.

Det var emellertid också tydligt att även representanter för tryckta medier och forskare ser positivt på framtiden för kvalitetsmedier och kvalitetsjournalistik.

Robert Levine hävdade, med stöd av exempel från USA, att enda sättet att överleva som kvalitetsmedium är att tjäna pengar, och då måste man ta betalt även för det som finns på nätet. En effekt av detta är också att fler behåller sin prenumererade papperstidning.

Journalistförbundets ordförande, Jonas Nordling, kritiserade medieföretagens ägare för att de har för lågt självförtroende och därmed inte värderar innehållet i sina medier efter förtjänst (min tolkning av ett inlägg som gjordes på engelska).

Lennart Wiklund, ordförande för medieföretagen, var väl den som var mest pessimistisk. Han påpekade vikten av att man bevarar upphovsrätten, det är enda alternativet, sade han. medieindustrin har en knagglig väg framöver.

Så följde en trepartsdiskussion mellan Thomas Mattsson, chefredaktör, Expressen. Cilla Benkö, blivande VD för Sveriges Radio och Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga biblioteket. Det var här skillnaden mot förhållandena i USA blev tydliga, bland annat hävdade Cilla Benkö med kraft att det inte är möjligt att ta betalt för nyheter i Sverige.

Thomas mattsson passade på att dödförklara presstödet (något som har gjorts i många år, men nu kanske det är dags att snickra till kistan). Samtidigt konstaterade han att svenska medier är mycket mera produktutvecklade än motsvarande på andra håll i världen och att det beror på ett antal politiska beslut. Därmed klarar man också bättre av den nya mediesituationen.

Cilla Benkö gjorde reflektionen att det riktigt stora hotet är att den unga generationen över huvud taget inte konsumerar traditionella medier. Hennes recept på det är att släppa materialet fritt.

En annan intressant notering är att den övervägande majoriteten av publiken vid en handuppräckning visade sig anse att kvaliteten på journalistiken i svenska medier är högre idag än på 1980-talet.

Så småningom släpptes även Elsa Falk, chef för Plan produktion och tidigare kommersiell redaktionschef på Aftonbladet, Ingela Wadbring, professor i MKV, Mittuniversitetet och Bosse Svensson, Mktmedia & Stampen in i diskussionen. Totalt sett en intressant och angelägen diskussion.

Se evenemanget på Bambuser: http://bambuser.com/v/2802223

Den neutrala kulturinstitutionens död

På senare år har vi fått uppleva hur vissa museer och andra kulturinstitutioner har tagit hänsyn till olika grupper i samhället, antingen därför att man har varit rädd att trampa på tårna eller för att man har upplevt att det har funnits en hotbild. Under ett ”debattle” – modernt begrepp för debatt med hårt styrda former – diskuterades på tisdagen ”Den neutrala kulturinstitutionen är död”.

Platsen var Riksutställningars lokaler på Artillerigatan, en liten bit utanför ringmuren i Visby.Till och med arrangören insåg att detta var en rubrik som är i fyrkantigaste laget. Nu valde man i alla fall att lägga upp diskussionen som ett ”debattle” där var och en får exakt lika lång tid och det inte sker något direkt meningsutbyte mellan deltagarna. Samtidigt twittrar publiken och dess inlägg publiceras på en skärm vid sidan av scenen.

I det lag som sades vara för påståendet att den neutrala kulturinstitutionen är död återfanns: Elisabeth Ohlson Wallin, fotograf. Behrang Miri, konstnärlig ledare för barn och ungdomsverksamhet på Kulturhuset. Edda Manga, idéhistoriker. Moderator var: Ted Hesselbom, chef Röhsska museet. I laget mot fanns: Tebogo Monnakgotla, tonsättare. Johan Wingestad, tf verksamhetschef Konstnärernas Riksorganisation. Eva Cooper, debattör Timbro.

Det visade sig att de sex deltagarna i detta debatt-fältslag var mycket artiga mot varandra, applåderade varandras inlägg och var allmänt välformulerade. Det visade sig också att var och en gjorde en egen tolkning av begreppet ”neutral” i detta sammanhang. Samstämmigheten blev synbarligen ganska stor och det intressanta som kom ut av diskussionen var bland annat det jag nämnde inledningsvis, nämligen att oavsett om kulturinstitutionen i fråga ser sig själv som neutral eller icke neutral, så måste ledningarna visa mod att våga utmana ”den goda smaken” eller koncensus. Det är i alla fall vad jag tar med mig från detta debattle. Sannolikt kommer det så småningom att läggas ut som film på bambuser av Riksutställningar, jag kunde inte få besked om när detta sker.

https://twitter.com/#!/search/debattle

Kultur är liv

Det finns människor som man litar på direkt, bara genom att de har en så genuin övertygelse och är så angelägna om att förmedla den till andra. En sådan person är Gunnar Bjursell, professor i Göteborg. Han framträdde på ett seminarium i Visby på måndagen, ett seminarium som gav min magkänsla rätt: kultur är inte bara ett tidsfördriv, den är avgörande för om vi mår bra rent fysiskt och mentalt också.

Det var Sveriges konstföreningar som anordnade, en folkrörelse som kämpar hårt för att intressera även yngre. Det är synd att det är motvind, för i en tid där bilden är slit och släng-vara behöver många lära sig att ta sig tid att verkligen betrakta bilden och låta den sjunka in, inte bara vara en del i ett flöde.

Gunnar Bjurvall inledde med att berätta att människan har skapat musik i mer än 80 000 år. Av detta drog han den logiska slutsatsen att det finns en positiv effekt på vår överlevnad som biologiska varelser av musiken (och annan kultur). Sedan följde ett oupphörligt intressant föredrag som i princip var en genomgång av en mängd tämligen nya upptäckter inom inte minst hjärnforskningen.

I USA, där man är mera ”lekfull” i forskningen, enligt Gunnar Bjurvall, har man gjort uppseendeväckande upptäckter när man tagit bilder av musicerande människors hjärnor. Musikens helande och lindrande effekter är inte bara något man ”inbillar sig” utan det finns numera gott om belägg för dess goda effekt, bland annat på intelligens (som i och för sig är en svårmätt materia).

Gunnar Bjurvall avslutade med att understryka hur enormt viktigt det är att ge små barn nycklarna till de kulturella aktiviteterna och upplevelserna. När de har kommit upp i puberteten är det för sent på många sätt. Men det man fick i barnaåren sitter kvar och kan ge frukt även vid hög ålder. Det är ingen slump att exempelvis stroke-rehabilitering tar hjälp av de drabbades egna musikalitet och musikminnen. Gunnar Bjurvall gav tips om en mängd olika forskningsprojekt och uppsatser. Jag hoppas kunna återkomma till detta snart!

Myndigheter med förtroende

20120702-133619.jpg Sveriges myndigheter åtnjuter ett ganska gott förtroende hos allmänheten. TNS SIFOs undersökning som presenterades i Visby idag pekar dock ut några stora myndigheter som har problem. De får låga förtroendebetyg, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, Migrationsverket.
Det finns säkert många skäl till detta, men det är väldigt tydligt att de myndigheter som har direkt kontakt med medborgarna och ofta förekommer i medierna ligger risigt till! Återkommer i frågan. På bilden från förmiddagens pk Maria Abrahamsson, riksdagsledamot och Birger Östlund, pr-firman Westander.

Stugan som försvann – en solskenshistoria

Plötsligt hade jag inte längre någonstans att bo. Resan var köpt, övernattningen bokad, men något hade blivit fel. Skulle jag tvingas ställa in min vecka i Almedalen?

Cyniker brukar ofta säga: ”om det är för bra för att vara sant, är det antagligen det”. Men eftersom jag tycker att jag har tur för det mesta, trodde jag faktiskt att den där lediga stugan på Kronholmens gård på Gotland verkligen var ledig. Den bokades på samma sätt som jag vid det här laget har bokat kanske tio hotellrum, via Booking.com. Det är ett alldeles utmärkt och mycket bekvämt sätt att leta upp, skaffa information om och boka hotell runt om i världen.

Efter ett halvt dygn, mitt under ett sammanträde (ett av mina sista sådana på Boverket) kom så ett telefonsamtal från Nederländerna. Eftersom jag inte känner någon som bor där just nu, såvitt jag vet, svarade jag inte. Mycket snart kom ett mejl: stugan var dubbelbokad, men Booking.com och ägaren till stugan försökte hitta en lösning.

Nästa gång det ringde från Nederländerna svarade jag, för det var naturligtvis så att Booking.com har sin telefontjänst där. En vänlig man förklarade läget och jag uppskattade naturligtvis att de hörde av sig, även om det inte fanns någon lösning ännu.

Så småningom fick jag också kontakt med en beklagande och mycket trevlig värdinna på Kronholmens gård, Anna Öhman, som hade lyckats hitta en fullgod ersättning. Skönt!

Summan av kardemumman blir att det trots både misstankar och bevis på motsatsen, faktiskt finns en massa seriösa och serviceinriktade människor där ute på nätet som dessutom tar ansvar för om något skulle gå fel. Och det är naturligtvis helt nödvändigt: om man inte kan lita på den andre blir det ingen affär av, och då avstannar allt!

Att det sedan finns både kunder och anställda på Booking.com som är missnöjda med detta företag är en annan sak. I det här fallet jobbade de exemplariskt!

Almedalen – med smartphone i allmänhetens tjänst

Nu är det klart! Jag inleder min nya era som egen företagare i mediebranschen i Visby. Just det, i Almedalen. Detta förtalade men ack så populära nöjesfält med åsiktsjonglörer och medietämjare av alla slag. Numera är Almedalsfenomenet så stort att man kan fylla hela radioprogram med analyser av hur, vem och varför.

Varför åker man dit då? Ja, förra året var första gången för mig, och då i egenskap av stabschef på Boverket, med ansvar för mediefrågor. Det var med viss skepsis jag reste dit, mest för att kolla av läget, men också för att vi som statlig myndighet alltmer utmanades på den här typen av arena. Almedalen har ett antal egenskaper som gör att den är perfekt för moderna påverkare och de så kallade sociala medierna. En uppenbar sak är till exempel att smartphones och surfplattor i kombination med appar och sociala medier faktiskt gör det möjligt att hitta rätt bland uppåt 2000 evenemang.

När man sedan kan läsa om sig själv i dessa apparater bara några minuter efter att det hela har hänt, alternativt se på bambuser eller youtube i videoformat, ja, då är det självklart att man blir livad som en dräng i Vimmerby på 1900-talet. Det finns med andra ord risk för att man överskattar det genomslag ens arrangemang får. Den stora nyttan, tror jag, är att det finns stora möjligheter att hitta personer att nätverka med (avskyr egentligen begreppet, det är vanligt enkelt bondförstånd av det slag som fick varenda by i det här landet att fungera när det alltid saknades pengar). TIllit och kontakter kan inte köpas för pengar, utan uppstår när människor möts. Livet kan bli lite enklare för politiker, myndighetspersoner, branschföreträdare och samhällsintresserade tack vare Almedalens högaktiva sociala liv. Då är det faktiskt ganska bra om journalisterna också kan hålla huvudet kallt och granska denna färggranna röra så att medborgarna inte känner sig totalt överkörda!