Category: Medier

Peter Aronsson intervjuad 1996

 

Häromdagen blev det klart att professor Peter Aronsson är Linnéuniversitetets nya rektor. För 21 år sedan intervjuade jag honom efter att han hade vistats ett halvår i England. Intervjun var ett av många jobb jag som frilansjournalist gjorde för dåvarande Högskolan i Växjö. Tempus fugit. Mycket har förändrats sedan dess. 

Engelskt halvår gav Peter

idéer till förändringar i Växjö

Historie-docenten Peter Aronsson och hans kollega Börje Björkman gjorde ett avsteg från programmet. Under en englandsresa med väl inplanerade universitetsbesök gjorde de en avstickare till University of East Anglia (UEA) i Norwich. Det besöket kom att få stora konsekvenser för Peter – och håller på att få för högskolan i Växjö.

Att träda in på universitetet i Norwich var nästan som att komma hem till Växjö: totalt 7.000 studenter (plus 2.000 på hög nivå), bra historisk institution, en skandinavisk avdelning och regionala studier samt likartad lokalisering. Peter Aronsson skämtar:

– Jag undrade ”var är företagsekonomerna?”, men den frågan förstod de inte. Ekonomi-ämnet har inte samma centrala ställning i Norwich som här i Växjö.

Däremot är historieämnet mera centralt i England. En engelsk företagsledare eller förvaltningschef i hög position har i allmänhet studerat både historia och statskunskap. Det räcker inte med att ”bara” vara affärsekonom för att leda ett företag, man ska vara brett allmänbildad. Ett annat exempel är att det fanns 30 fast anställda lärare på historieinstitutionen i Norwich – de är tre i Växjö.

– Men vi har förstås många duktiga doktorander som deltar i arbetet här, skyndar sig Peter att tillägga.

Grundutbildning

-Redan efter en dag kände vi att vi ville ha utbyte med UEA, säger Peter Aronsson om sitt första intryck – och han har själv föregått med gott exempel. Första halvåret 1996 har han tillbringat på universitetet och fått fördjupade kunskaper om det akademiska livet i England:

– Vi har god forskarutbildning i Sverige, men vi har mycket att lära när det gäller grundutbildningen. Kraven på självständighet och egen produktion av studenterna är på tok för låga. Vi fortsätter i för hög grad en gymnasietradition, säger Peter, som här refererar till sitt eget ämne, historia.

Englandsvistelsen har inspirerat Peter till att vilja göra rent hus med litteraturlistor och den detaljstyrning som möter dagens historie-studenter.

– Vi ger studenten en byggsats. Det blir visserligen säkert en fin liten modell, men det kan vara mycket oinspirerande för studenten.

Han vill genomföra en nyordning som delvis redan har satts igång: Studenterna ska själva – i samråd med examinator – lägga upp sina studier och redan under grundutbildningen skriva självständiga essäer. Då gör man sina egna litteraturlistor och tränar in ett akademiskt förhållningssätt, anser Peter.

– Idag är det först i samband med C-uppsatsen som det akademiska börjar på allvar, säger Peter. Studenterna är dåligt förberedda på de nya kraven på självständighet. De tas på allvar och ventileras offentligt. Det gör att C-uppsatsen ofta upplevs som en bromskloss.

Peters idé om större studentansvar kan komma att möta motstånd:

– Det blir ju lite besvärligare för dem, men de flesta studenterna är (numera) seriösa. De ser att studierna innebär en stor satsning, i tid och pengar, så de flesta vill göra något nytt, något som inte är ett gymnasium igen.

Idén kräver också lärare som vågar släppa detaljkontrollen – och därmed behöver betydande kringsyn.

Bra forskarutbildning

Men å andra sidan: på forskarnivå är den svenska akademiska modellen på många sätt är bättre än den engelska, enligt Peters bedömning.

– I Sverige kan man åka till ett universitet och följa ett forskarseminarium och där komma i kontakt med miljön och vad som produceras där. Det går inte utomlands, där det i mycket större utsträckning handlar om personliga kontakter med skickliga forskare.

Peter har naturligtvis inte bara fått nya impulser för historie-institutionens arbete. Hans egen forskning har fått en kick framåt:

– Jag har konsekvent skrivit på engelska och fått föreläsa på engelska, berättar han. Två artiklar har det blivit, en som handlar om nordisk lokalpolitik de senaste 200 åren och en som handlar om hur begrepp som ”nation” och ”region” har sorterats in i olika akademiska fack. Begreppet region har uppfattats som något kulturellt eller ekonomiskt. Därför har historikerna tidigare inte arbetat med region-begreppet. Det har i förlängningen fått betydelse för hur man i Sverige uppfattar sin identitet.

Ny kurs!

– Jag skulle vilja ha en tvärvetenskaplig kurs ”regionala sammanhang” här i Växjö, säger Peter. Den skulle ta upp regionbegreppet och regional politik. Där skulle historiker, kulturgeografer, sociologer och ekonomer arbeta tillsammans!

En verklig aha-upplevelse tycks annars den smidiga anpassningen till det engelska samhället ha varit. Peter Aronsson reste nämligen över med hela familjen på det halvåriga gästspelet. För Peter, Bodil och sönerna Vidar, 8 och Björn, 5 år gamla fortsatte vardagslivet precis som förut, med ”småinfektioner hos barnen, post- och bankärenden…” Pojkarna gick i skola.

Bodil råkade stå utan fast tjänst när resan kom på tal, hon är distriktssköterska, och passade på att genomföra egna akademiska studier. Hon läste in ett språkcertifikat och gjorde jämförande studier av barnhälsovård i England och Sverige.

DSC_0056_2

Egen tid

Peter hade stipendium från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, något som naturligtvis gav en stor frihet. Det kan vara svårare om man ingår i ett lärarutbyte, vilket förekommer.

– Hur man ska lägga upp en sån här vistelse beror på vad man vill ha ut av den. Men jag tror att det är krävande att undervisa full tid i ett system man inte är van vid. Det blir svårt att dra nytta av miljön så som jag har gjort, säger Peter.

Hans råd är alltså att man har så mycket egen tid som möjligt i den nya miljön. En möjlighet förutom stipendium är naturligtvis att den som har forskningspengar förlägger sin forskning till ett universitet utomlands.

– Det kan man gott göra även om en vistelse i Tyskland, Danmark eller England inte har omedelbar relevans för forskningen, säger Peter.

– Även om det är mycket att ordna med så är en sådan här utlandsvistelse en oerhörd kraftalstrare, man kopplar av åtminstone en del av ansvaret, vilket ger lust att ta itu med vardagen hemma igen.

– Det har varit kul – en utmaning, säger Peter, som andra halvåret 96 fortsätter att arbeta utomlands. Nu är det Danmark och Köpenhamn som gäller.

Högskolan i Växjö har redan kommit igång med kontinuerligt utbyte med UEA. Höstterminen 1996 är en engelsk student i Växjö och två härifrån i Norwich. Förhoppningsvis blir det också kortare lärarbesök framöver.

TEXT: INGEMAR LÖNNBOM

Annonser

Det ruttnande folkhemmet 1965?

SVT sände den 4 januari 2016 en dokumentär med Maj Wahlöö, ena halvan av författarparet som hade enorma framgångar med serien ”roman om ett brott” åren 1965-75. Historieskrivningen i dokumentären väcker ett antal frågor, bland annat om den bild av det svenska samhället som har skapats av den internationellt välkända romansviten.

Det är en enig hyllningskör av kända författare som i dokumentären beskriver hur Sjöwall-Wahlöö skapade en ny genre. Men nog borde man ha nämnt att de parallellt med att skriva sina egna deckare också översatte Ed McBains välkända historier från ett lätt maskerat New York (Isola). Någon form av påverkan borde väl det arbetet ha haft?

Bilden av ett korrupt samhälle, ett ruttnande folkhem är något som ofta lyfts fram när dessa (i sig briljanta) romaner beskrivs. I själva verket var det som kallas folkhemsbygget inte på långa vägar klart när första romanen, Roseanna, kom ut 1965. Då fanns exempelvis ingen LAS, ingen MBL för att inte tala om ledsagartjänster eller hemsjukvård som vi känner den idag. Den förnyelse av det svenska bostadsbeståndet som regelmässigt häcklas (miljonprogrammet) påbörjades just detta år, 1965. Det vore intressant att förstå hur Sjöwall-Wahlöö skapade sin bild av samhället och hur denna bild förhåller sig till statistik och fakta från den tiden. Samhället var naturligtvis inte perfekt på långa vägar, men 1965 var det tjugo år sedan andra världskriget slutade, alltså på samma avstånd som mitten av 1990-talet är i förhållande till oss. Det var 14 år sedan ransoneringarna på importerade livsmedel hade upphört. Sverige var fortfarande på väg uppåt, både i välstånd och i sociala reformer. Ytterligare ett exempel som visar hur det år 1965 kanske var väl tidigt att döma ut samhällsutvecklingen: Trafiksäkerheten. Det fanns två miljoner bilar i Sverige år 1965, 1313 personer dog i trafikolyckor. Motsvarande siffror för år 2012 var fem miljoner bilar och cirka 300 döda i trafiken (självmord inräknade). Allt var inte bättre förr.

Man kan fråga sig om de dystopier som tecknas de efterföljande Beck-filmerna i själva verket är ett självspelande piano som mera vilar på ursprungsberättelsernas grund än på en bild av verkligheten i det svenska samhället. Är det kanske så att vi vill se verkligheten dystrare än den är? Tusentals flyktingar med Sverige som mål har uppenbarligen inte läst vare sig Sjöwall-Wahlöö eller Wallander.

 

 

Minnen från Boverket 1

Den 19 oktober 2005 hölls redaktionsmöte på Boverkets informationsenhet. En av punkterna var diskussion om hur enhetens gemensamma arbetsuppgifter skulle omfördelas nu när det skulle komma en ny medarbetare, en pressinformatör. En annan var den nya ”portalen”, det vill säga den kraftigt försenade nya webbplats som Boverket nu skulle få under det kommande året. 

"Portal 2004" kom igång först år 2006 och såg då ut ungefär så här. (Skärmdump från Internet Archive)

”Portal 2004” kom igång först år 2006 och såg då ut ungefär så här. (Skärmdump från Internet Archive)

Som jag senare fick veta hade den nya webbplatsen fötts under ganska stora konvulsioner. I den arbetsgrupp som arbetade med den, fanns flera starka viljor med helt olika syn på hur Boverket skulle presenteras på nätet. När man tio år senare ser resultatet – den nya webbplatsen ”Portal 2004” tändes äntligen i början av år 2006 – är det uppenbart att den i första hand riktade sig till de redan insatta, exempelvis tjänstemän på landets kommuner och byggbranschen.

Den andra diskussionspunkten i protokollet, om den nya medarbetaren, handlade förstås om mig. Jag skulle tillträda tjänsten som pressinformatör den 1 november. Tyvärr saknas helt noteringar om vad som sades, så hur redaktionsmedlemmarna såg på arbetsfördelningen kan jag så här i efterhand bara gissa. Att man hoppades att jag skulle kunna göra mycket annat än att ha kontakt med medierna är uppenbart. Boverket var inte speciellt mycket i mediernas strålkastarljus, än idag figurerar myndigheten nästan alltid som uppgiftslämnare, expertmyndighet. Det är sällan verksamheten granskas kritiskt, antagligen därför att många av frågorna som hanteras är komplicerade och att landets främsta experter på området finns just på Boverket. Att Boverket som ett exempel på senare år har ändrat åsikt 180 grader i frågan om det finns risk för en bostadsbubbla har såvitt jag har sett aldrig ifrågasatts.

Det är i dagarna tio år sedan jag trädde in i de gamla logementslokalerna i den 220 meter långa byggnaden Kasern Sparre för att arbeta på Boverket. Om tiden medger kommer jag här på bloggen att berätta minnen från mina sex år och sju månader som statstjänsteman. En enormt lärorik och rolig tid som jag för alltid bär med mig.

 

Blekinge på Bok- och biblioteksmässan 2015

Philip Thorsholen, Petra Nordin och Dixi Wejdell från Brinellgymnasiet i Nässjö fick en dag på Bokmässan tack vare Harry Martinson-sällskapet.

Philip Thorsholen, Petra Nordin och Dixi Wejdell från Brinellgymnasiet i Nässjö fick en dag på Bokmässan tack vare Harry Martinson-sällskapet. Ungdomarna introducerades av sällskapets ordförande Åke Widfeldt.

Det kan vara en synvilla, men nog verkar det som om Blekinges närvaro på Bokmässan i Göteborg minskat under senare år. Den tydligaste Blekinge-anknytningen har förstås Salje- och Harry Martinson-sällskapen, utöver dem finns det några nu levande författare som syns och hörs.

Två av de blekingeanknytna författarna som deltog på mässan är Katarina Mazetti (Karlskrona) och Patrik Lundberg (Sölvesborg). De framträdde vid ett arrangemang genomfört av Sveriges Författarförbund. Där beskrev de båda hur de har hotats på olika sätt på grund av vad de har skrivit. Detta har jag skrivit om tidigare här på bloggen.

Gunnel Carlsson har egen scen

Trädgårdsmästardottern från Asarum numera boende i Skåne, Gunnel Carlsson, är mycket aktiv som författare och som TV-personlighet med mera. Hon hade i vanlig ordning en egen scen på Bokmässan, där hon tog emot intressanta gäster med anknytning till trädgårdskonst och odling. Hon avslöjade för den som skriver dessa rader att hon gärna skulle skriva en bok med motiv från den egna barndomen i handelsträdgården i Asarum. Vi hoppas att hon får möjlighet att fullfölja den drömmen.

Gustav Fredriksson, ordförande i Saljesällskapet och Nils-Ingmar Thorell, Ronneby, förste vice ordförande i Studieförbundet Vuxenskolan.

Gustav Fredriksson, ordförande i Saljesällskapet och Nils-Ingmar Thorell, Ronneby, förste vice ordförande i Studieförbundet Vuxenskolan.

Kalmarförfattare fick Vuxenskolans pris av Nils Ingmar Thorell

Nils-Ingmar Thorell, ledande kommunalpolitiker från Ronneby, var på mässan och representerade där Studieförbundet Vuxenskolan i egenskap av dess förste vice ordförande. Som sådan delade han ut årets upplaga av Studieförbundet Vuxenskolans. Det blev en sydost-svensk som vann, nämligen Tove Folkesson som vuxit upp i Kalmar. Hon fick priset för romanen Sund som ”pricksäkert beskriver en ung kvinnas sökande efter sitt kall och strävan efter att finna sig själv i det tidiga vuxenlivet”. I motiveringen hyllar Studieförbundet Vuxenskolan också Folkessons ”målande landskapsskildringar och personporträtt befriade från landsbygdsromantik”.

– I mitt skrivande har jag velat lyssna på, lära känna och förstå röster som oftast inte hörs i offentligheten. Att bli uppmärksammad för skildringen av modern landsbygd känns oväntat, viktigt och rörande. Jag har tillbringat många timmar i ett särskilt kök på landet och skulle helst vilja skicka priset till de som bor där, säger Tove Folkesson i en kommentar.

Vinnaren av Studieförbundet Vuxenskolans författarpris ska spegla nutidens landsbygd och vara i början av sin karriär. Prissumman är 50 000 kronor. Bland tidigare års vinnare finns till exempel Gertrud Hellbrand, Carin Hjulström och Ronnie Sandahl.

Hantverksmästarna i Karlshamn av Rose-Marie Söderström var nära att bli årets hembygdsbok.

Hantverksmästarna i Karlshamn av Rose-Marie Söderström var nära att bli årets hembygdsbok.

Nära att bli Årets hembygdsbok

En blekingebok var i år nominerad till priset Årets hembygdsbok. Sveriges hembygdsförbund delar ut priset som ges till en bok som på ett föredömligt sätt levandegör det lokala kulturarvet och som givits ut under föregående år. Priset har funnits i fyra år.

I Blekinge ger hembygdsföreningarna varje år ut runt 30 skrifter som på olika sätt berättar om lokalsamhällenas människor, miljöer och utveckling under olika tidsepoker. Motsvarande siffra för hela landet är över 1 300 skrifter.

I år är hade 14 böcker nominerats till Årets hembygdsbok och en av dem var Hantverksmästarna i det gamla Karlshamn av Rose-Marie Söderström. Den är slutresultatet av flera års forskningsarbete i ämnet. Fotografen Hans-Peter Bloom, grafiske formgivaren Hans Andersson och projektledaren Bengt-Göran Welander har hjälpt till. Boken gavs ut förra året av Karlshamns museum. Även här gick priset så att säga till Kalmar, eftersom den segrande boken heter Kalmar lexikon och har getts ut av Kalmar stads hembygdsförening.

Kim hjälper andra skriva

Författaren Kim Kimselius från Eringsboda har under senare år generöst börjat dela med sig av tips till alla unga människor som själva vill bli författare. Hon driver en blogg med det syftet och på Bokmässan genomförde hon tillsammans med två andra författare ett seminarium. Dessutom har hennes förlag, Roslagstext, egen monter på bokmässan, där hon tillsammans med maken Jan Kimselius hälsar alla fans, gamla och nya som kommer för att köpa hennes senaste böcker.

Stark Blekingeanknytning har förstås de båda litterära sällskap som har bildats kring Sven Edvin Salje och Harry Martinson, båda födda i Jämshög. De delar sedan många år en monter på mässan. En av Saljesällskapets verkliga slitvargar är Birger Johnsson, före detta folkhögskolelärare, som deltagit med liv och lust på bokmässan i åtminstone 15 år. Även i år höll han föredrag om Salje: Flykten som tema i Saljes romaner. I övrigt är det framför allt sällskapets ordförande Gustav Fredriksson som tillbringar mycket tid i montern, där det också blir möjlighet att planera för kommande Nässelfrossa (kulturveckan i Olofström) tillsammans med kollegan i Harry Martinson-sällskapet, Åke Widfeldt.

Ny årsbok från Harry Martinson-sällskapet

Harry Martinson-sällskapet fick i år precis fram sin nya årsbok till mässan. Den heter Månader med Harry Martinson och är en samling korta kommentarer till olika Harry Martinson-texter. Sådana kommentarer har under många år publicerats på sällskapets hemsida, nu kommer de alltså tryckta på papper.

Även Harry Martinson-sällskapet anordnar föredrag av olika slag. Man har också resurser till en särskild ungdomssatsning, som bland annat går ut på att bjuda ungdomar med Martinson- och litteraturintresse på en dags vistelse på mässan. Fem gymnasiestuderande fick i år möjlighet att ta del av Bokmässans enorma utbud och Martinson-sällskapets verksamhet.

Knut Larsson, som har gjort en serieversion av Harry Martinsons Aniara.

Knut Larsson, som har gjort en serieversion av Harry Martinsons Aniara.

Succé för Aniara i serieform

Harry Martinsons Aniara har nyligen kommit ut i serieformat. Det är tecknaren Knut Larsson som gjort sin egen tolkning av rymdeposet från 1956. Denna bok sålde slut redan efter två dagar på mässan!
Knut Larssons egen
förklaring till det stora intresset för hans seriebok är att han själv redan är välkänd som serieskapare och har en trogen läsekrets, att han dessutom nu når ut till sciencefiction-fantaster och kanske också till dem som tycker om Harry Martinson.
Knut Larsson läste Aniara redan för tio år sedan och fascinerades direkt av Martinsons berättelse. Han är idag glad för att det ändå dröjde ett antal år innan han kunde ge sig i kast med Aniara. Som bekant hade Erik Lindegren besvär med att skala ner de över hundra sångerna till en hanterbar opera 1959. Han talade om att koka ner en oxe till en buljongtärning. Knut Larsson säger lite skämtsamt att han har gjort Aniara till ett tuggummi.
Han verkar nästan omtumlad av framgången – och samma intryck ger förlaget Kartago, som alltså inte hade lyckats få fram tillräckligt många exemplar av serieboken för att kunna möta efterfrågan på mässan.
Knut Larsson tror att många fler nu också kommer att läsa originalet. Han berättar att det är vanligt att serieläsarna gärna vill ta del av inspirationskällan för att på så sätt själva göra en bedömning av hur bra en tolkning är.
Aniara i original finns nu bara som pocket, men inte ens den fanns att köpa på Bokmässan i år. Knut Larsson instämmer i Harry Martinson-sällskapets uppmaning att åter trycka original-Aniara så att den finns tillgänglig.

(Ovanstående text har till stora delar även publicerats i tidningen Bas Blekinge)

 

Kvinnohistoria från Karlskrona

Ni följer väl bloggen Kulturlandskapet i Östra Blekinge som drivs av Katarina Olsson? Där får man veta mycket om de oftast bortglömda kvinnor som kommit från Karlskrona och i olika sammanhang berett vägen för ett mera jämställt samhälle. Mycket intressant finns där att läsa.

Några exempel på kvinnor som porträtteras (med korta utdrag ur Katarina Olssons texter):

Ellen Kleman – med kvinnofrågor i centrum

Ellen Kleman 1867-1943.  Ellen föddes i Karlskrona 1867 och var lillasyster till Anna Kleman, se tidigare artikel här i bloggen. Ellen utbildade sig på flickläroverket i Karlskrona, där ju Anna Fischerström, som jag skrivit en kort artikel om tidigare på bloggen, var föreståndare!

 Anna Kleman 1862-1940 Anna föddes i Karlskrona år 1862, och var av sjöofficerssläkt.

Ottilia Adelborg – en pionjär

Ottilia Adelborg 1855-1936 Ottilia Adelborg betraktas av många som skapare av den svenska barnbilderboken, och hon är född och uppvuxen i Karlskrona. Hon föddes år 1855 i Tygmästarebostället, Gröna gången.

Föddes i Karlskrona Gertrud föddes 1865 i Karlskrona. Hon var intresserad av pedagogik och läste till lärare – 1886 examinerades Gertrud vid folkskoleseminariet i Kalmar.

Marie Louise Gagner – kulturarbetare och pedagog

Marie Louise Gagner 1868-1933.

Sofie Elkan

Sofie Elkan 1853-1921,  Författare Sofie Elkan var en berömd och hyllad författare kring förra sekelskiftet, känd främst för sina historiska romaner. Hon föddes i Göteborg, hennes föräldrar var Alexander Salomon och Henriette Abrahamson (född i Karlskrona), och hon växte upp i Göteborgs judiska köpmanssocietet.

Anna Fischerström föddes i Karlskrona år 1854 och var dotter till Louise Hubendick och hennes man. Som ung blev hon föreståndare för en privat flickskola 1876-81, och grundade sedermera Fischerströmska skolan i Karlskrona 1882.

2014 – commemorating war and peace

Från västfrontens skyttegravar. Photo: Flickr

Från västfrontens skyttegravar. Photo: Flickr

(in English below) I krigens spår är temat för Kulturarvsdagen 2014 läser vi på Riksantikvarieämbetets webbplats. Skälet är att det är jämna årtal sedan första och andra världskriget bröt ut (100 år respektive 75 år). Än så länge är inte så mycket bestämt om vad som ska ske detta år, men det kan finnas skäl att nämna ytterligare ett årtal, nämligen 1814. Det är nämligen det år då det som ibland kallas Sveriges senaste krig, besegrandet av Norge, slutfördes och vi fick freden i Kiel. Att vi har haft fred i 200 år är väl ett minst lika viktigt jubileum.

Jag minns hur min farfar beskrev tiden kring första världskrigets utbrott. Han hade själv varit något år för ung för att bli inkallad när det nästan blev krig med Norge i samband med unionsupplösningen 1905. Men det fanns andra moln på himlen än den snart nog avklarade konflikten med Norge: stormakterna i Europa rustade och i Sverige fruktade man ryssarna mer än något annat. Det fanns starka opinionsbildare som varnade för ryska spioner som vandrade kring i Sverige och påstod att de var skärslipare, alltså erbjöd sig att mot betalning vässa knivar och andra eggverktyg. Man lyckades skrämma upp befolkningen såpass att en insamling på rekordtid fick ihop pengar till ett nytt krigsfartyg, pansarbåten Sverige, trots att den sittande regeringen hade skjutit upp byggandet av fartyget. De som hade bidragit fick en minnespeng i pansarplåt (som naturligtvis rostade med tiden) och en sådan peng fanns i farfars ägo.

Kriget kom i alla fall och detta var ju en tid när telefonnätet inte var fullt utbyggt. Mobiliseringen av försvaret skedde därför (jag antar för sista gången) med hjälp av kyrkklockorna, som ringde dessa ödesmättade dagar. I likhet med år 1939 var nog Sveriges beredskap inte den allra bästa, bland annat inkallades en del helt outbildade mannar, den så kallade landstormen, som dock så småningom fick åka hem igen.

I krigens spår är väl utmärkt som rubrik, men just detta att vi genom större delen av 1800-talet och det eländigt konfliktfyllda 1900-talet trots allt fick leva i fred måste väl ändå ses som minst lika värt att uppmärksamma. Och att berätta om krigens spår blir väl i sig en hyllning till freden.

In the aftermath of the wars is the theme of the Swedish Heritage Day 2014 , reports the National Heritage Board website. The reason for this is the even 100 years since WWI and 75 years since WWII . So far, there is little more information about this commemoration but this. I believe we should also mention one more year, 1814. That is the year of what is sometimes called Sweden’s last war , the invasion of Norway, which lead to the Treaty of Kiel that same year. The 200 years of peace is an equally important anniversary.

I remember how my grandfather (1886-1974) described the period around the outbreak of the First World War. He had been a few years too young to be called up when Sweden almost went to war in Norway once again – now in connection with the dissolution of the union in 1905. Luckily, this war was avoided through diplomacy. There were other clouds in the sky : the Great Powers in Europe armed themselves and in Sweden people feared the Russians more than anything else. There were strong opinion leaders who warned of Russian spies wandering around in Sweden and claimed the migrant knife-grinders of Russian origin were a threat. They succeeded in scaring people so that the nation wide collection of money for the so called F-boat gathered enough money to buy this new armored warship, Sverige, even though the cabinet in power had postponed the construction of the vessel. Those who had contributed got a memory coin in armor plating and such a coin (rusty) was in grandfather’s possession.

The war came anyway and this was a time when the telephone network was not fully developed . The mobilization of the defense was therefore (I guess for the last time ) executed by means of church bells, which rang these fateful days. As in the year 1939 Sweden’s preparedness was not the very best, including the summon of some totally uneducated men, known as the Landstorm, which, however, eventually could return home again .

In the aftermath of the wars is well suited as a theme for 2014, but we should take the opportunity to commemorate war and celebrate peace.

Därför var BTH:s mediedesignare på Bokmässan

Roger Tónlist, projektledare, BTH.

Roger Tónlist, projektledare, BTH.

För första gången deltog Blekinge Tekniska Högskolas sektion för planering och mediedesign (jobbar bland annat med dataspel) på Bokmässan i Göteborg. Där hade man en monter där berättandet stod i centrum. Lyssna på projektledaren Roger Tónlist när han berättar om detta för Ingemar Lönnbom (här i egenskap av författare och sekreterare i Harry Martinson-sällskapet, samt Blekingebo…)

Styrelse med begränsat inflytande

Hur kan Angeles Bermudez-Svankvist sitta kvar när Arbetsförmedlingens styrelse uttalar att den inte har förtroende för henne? För den som har erfarenhet från näringslivet och stora företag är detta antagligen obegripligt. Men svaret är helt enkelt att i myndighetsvärlden är det inte styrelsen som bestämmer vem som ska vara generaldirektör, det gör regeringen.

Det är inte ens nödvändigt för en myndighet att ha en styrelse. Boverket, där jag jobbade i sex och ett halvt år, har exempelvis inte  någon sådan. I stället har den tidigare styrelsen ersatts av vad som kallas ett insynsråd, vars uppgift kan beskrivas som ”samtalspartner för generaldirektören”. De formella beslut som tidigare togs av den dåvarande styrelsen har tagits över av generaldirektören.

Det finns en bok som handlar om generaldirektörernas arbetsvillkor, ”Generaldirektör – i rikets tjänst på politikens villkor”. Den är mycket intressant läsning för den som har följt en myndighets inre arbete (om än under begränsad tid). Författaren Jan Asplind har en unik kunskap eftersom han har fört djuplodande samtal med ett stort antal generaldirektörer genom åren. I boken finns inte ett enda kapitel om gd:s förhållande till styrelsen. Däremot beskrivs svårigheterna i ett jobb som är tidsbegränsat, med stort ansvar, politikstyrt och där myndighetens anställda inte alltid ser eller har förståelse för den verklighet som gd har att förhålla sig till.

Regeringens tystnad i frågan om Arbetsförmedlingens generaldirektör innebär alltså att den helt avgörande instansen, den som kan tillsätta och avsätta, än så länge inte finner skäl att avsätta. Därmed har Angeles Bermudez-Svankvist inte så stort val: hon kämpar på. Om hon skulle avgå självmant skulle hon sätta sin arbetsgivare/regeringen i en ännu svårare situation.

Tillägg 1: Aftonbladet återger på söndagsmorgonen anonyma uppgifter om att styrelsen har agerat med regeringens vetskap. Det är visserligen intressant, men eftersom regeringen fortfarande inte har sagt något offentligt kan Bermudez-Sandkvist – formellt helt korrekt – förklara att det snarare är styrelsen än hon som bör fundera på att avgå!

Tillägg 2: Vid lunchtid på söndagen ger ansvariga ministern, Hillevi Engström, besked efter flera dagars ogynnsam publicitet: generaldirektören får avgå med omedelbar verkan. Därmed har regeringen till slut tagit sitt ansvar. Man kan tycka att det sker på ett ganska yxigt sätt. Tidigare har man ofta inväntat en tidpunkt när mediestormen har bedarrat och man har hittat något annat jobb till den avsatta gd:n.

Sitter styrelsen säker? Ja, antagligen, men ett viktigt skäl till det är antagligen just att den inte tillnärmelsevis har samma ansvar för tillståndet i myndigheten som gd.

Idrottens gyllene ögonblick

P1-morgon den 13 augusti undrar om vi måste välja mellan en dopningsfri idrott och att få fortsätta uppleva gyllene ögonblick när det sätts nya rekord. Både och skulle alltså vara omöjligt. Det är sorgligt att frågan ens ska behöva ställas på det sättet. Om idrott ska ha någon mening i samhället så måste den handla om att ge oss alla goda föredömen, ge oss inspiration att vårda vår kropp och själ genom fysisk och mental aktivitet. De gyllene ögonblicken är underbar underhållning, javisst, men om vi ska använda samhällets resurser till att satsa på idrotten, måste det finnas en kärna av nytta i idrotten inte bara för elitidrottarna utan för var och en av oss, annars är det förspillda pengar.

I Karlskrona har ett antal ishockeyspelare betett sig illa i samband med en så kallad inkilning av nya spelare i laget. Som gammal journalist och sedermera mediehanterare förundras jag över den valhänthet som genomsyrar klubbens hantering av skandalen. Å andra sidan hycklar man inte med att det är okej att supa till och leva rövare. Bara det inte hamnar i pressen. Till och med en av granskarna, Björn Skarpsvärd, tycker att det går an.

Hur kan jag dra sådana slutsatser? Jo, det är bara att läsa vad som sägs och skrivs. Sportchefen på Karlskrona Hockeyklubb säger följande om sina spelare enligt BLT/Sydöstran: ”Ska man hitta på något sådant här håller man sig borta från folkmassorna. De åkte ju till Aspö sen, varför stack de inte dit direkt i stället.” Lite senare antyder han att Karlskrona är en riktig skvallerhåla där man inte kan bete sig illa utan att det kommer fram: ”Det man har förstått är att här är alla spelare mer påpassade. Hemma i Värmland och i Karlskoga där jag kommer ifrån är man mer skyddad.”

Kan inte hjälpa att jag blir upprörd och ledsen över detta sätt att resonera. Det borde vara självklart att den här typen av agerande, superi, förnedrande behandling osv. aldrig är okej. Vare sig på Karlskrona stortorg eller på Aspö (är Aspöborna ett särskilt härdat släkte som kan förväntas stå ut med sånt?).

Spiken i kistan blir emellertid hur granskarna av idrotten agerar: de tycks anse att detta är något man får acceptera. Visserligen rapporterar man njutningsfullt om svinerierna, men i en kommentar skriver ”Blekinges bästa twittrare” Björn Skarpsvärd: ”Har man inte lärt sig någonting att är man hockeyspelare i KHK så kan man inte uppföra sig hur som helst. Så stor är inte staden. Sköt saker snyggt, och välj era platser. Hela Rosenholmsområdet var väl ledigt!?”. Men hallå! Han tycker alltså likadant som sportchefen, alltså att det stora felet var att man gjorde bort sig i offentligheten, själva beteendet var okej! Enda skillnaden är att Skarpsvärd tycker att spelarna borde ha förnedrat sina nya lagkompisar på Rosenholm i stället för på Aspö. Ridå.

Datadisciplin på Radio Blekinge för 20 år sedan

Det är härligt att leva i nuet, intressant att se framåt och roligt att titta bakåt! För en tid sedan hittade jag ett dokument som jag skrev för tjugo år sedan. Den gången var jag nyhetschef på Radio Blekinge och vi hade nyligen datoriserat det redaktionella arbetet (inte utan motstånd). Det var inte lätt att få alla medarbetare att följa de regler som vi hade kommit överens om. På den tiden fanns det exempelvis inte någon automatisk sparfunktion, vilket gjorde att texter som inte hade sparats ibland försvann. Gissa om de data-skeptiska på redaktionen klagade – trots att de själva hade låtit bli att spara! Den lätt mästrande attityden i dokumentet beror antagligen på att detta inte var första gången informationen gick ut.

Om data på Radio Blekinge:

Det verkar som om det mesta fungerar bra.
Det finns dock en del saker som behöver påpekas!

Det ligger alldeles för mycket i de personliga korgarna. Ska ni skriva i de personliga korgarna, använd helst inte MANUS-dokument, utan gör det i BREV-dokument. Dels blir det snyggare (radavstånd 1), dels ökar vi hastigeten i hanteringen av MANUS-dokumenten.

Alla måste skriva sluggord till sina dokument, alltså döpa dem. De flesta gör det, men det finns syndare.

Allvarligare är att många inte bryr sig om att logga ut efter morgonpass eller efter lunch. Det finns till och med medarbetare som inte loggar ut på kvällen.

OBS! Kom ihåg att snabbspara med F2. Gör det ofta när du skriver långa dokument.

Ingemar 930310