Category: Regional utveckling

Vem blir årets tändkula?

Bröderna Ivar och John Åkesson, Leråkra, pristagare år 2016.

Bröderna Ivar och John Åkesson, Leråkra, pristagare år 2016.

Björkeryds Bruks företagspris, Årets Tändkula blev instiftat år 2011 av bröderna Mats och Anders Fagerström.
Årets Tändkula delas ut till en ung företagsam person på landsbygden, växelvis i Ronneby kommun och i Karlskrona kommun.

Nu är det dags att nominera årets unga företagare!

Den här gången ska vederbörande komma från Karlskrona kommuns landsbygd.

Den som vill nominera någon till Årets tändkula eller få mera information kan ta kontakt med Birgith Juel, telefon 0760-333177.

Du kan också skicka in ditt förslag nu till info@lonnbom.se

Ändamålet med priset är att uppmuntra ungdomar som utvecklar nya idéer för arbetstillfällen som gynnar landsbygden.

2016 års pris, en statyett tillverkad på bruket, samt 5 000 kronor gick till bröderna Ivar och John Åkesson, Leråkra, Ronneby kommun.*

 

*)Motivering till valet av bröderna Ivar och John Åkesson som pristagare till Årets Tändkula 2016:

Bröderna Ivar och John Åkesson har djärvt och konsekvent satsat på ekologisk mjölkproduktion på föräldragården. De har visat att det trots stora utmaningar i omvärlden är möjligt att skapa något nytt och livskraftigt på en traditionell grund, bara man har fantasi och framåtanda.

Direktrapport från Kulturarvsforum Blekinge

Mer än 90 personer är samlade på Blekinge museum för att ta del av tankar och idéer om hur vi ska bevara vårt kulturarv. Ivar Wenster, som nu är ordförande i Region Blekinges kulturnämnd ska när detta skrivs precis inleda. Jag kommer att blogga här och lägga till nya stycken under dagens lopp.

Allra först välkomnar Marcus Sandekjer, Blekinge museums chef. Han berättar att detta forum blev fullbokat på fyra dagar, intresset är alltså stort.

Ivar Wenster inleder med att notera att han känner många, men är precis nytillträdd i kultur- och fritidsnämnden i Region Blekinge. Kulturarvsforum, grundtemat är två som hänger samman: utmaningen inför framtiden, hur ska vi tillgängliggöra kulturarvet under former som är under någon form av kontroll…

Ivar Wenster noterar att 40 000 människor i Blekinge har anslutit sig till sociala medier som behandlar kulturarvet. Där finns 20 000 bilder. Det är en utmaning, säger Ivar Wenster och visar på stort intresse och stor aktivitet. Det som skrivs i de sociala medierna är självrättande. Det finns alltid någon som vet bättre om man skriver fel.

Den andra delen av detta – det omvända. Vad finns det för bromseffekt i kulturarvet, funderar Ivar Wenster, hur ska man arbeta praktiskt för att synliggöra kulturarvet i det fysiska landskapet.

kl 9.12 börjar Jonas Eckerbom, fotoantikvarie på Blekinge museum, berättar nu om hur man startar ett digitaliseringsprojekt. Han vänder sig både till exempelvis föreningar och till enskilda personer.

Köp en bra skanner – åk inte till Elgiganten, säger han. De behöver inte vara dyra men det finns vissa grundkrav. Det finns olika sorter: flatbädds, Jonas Eckerbom visar på Epsons V800 som museet använder. Den kostar 6.500 kronor och det är mycket billigare än proffsskannrarna. Det finns också filmskannrar. Han visar Plustek OpticFilm 8100 för cirka 2500.

Man kan också köpa en skanningstjänst. Museet gör aldrig så, och är enkelt om man har en mindre samling bilder. Kostar mellan 4-10 kronor per bild.

Man kan också fotografera av ett foto. Det går fort men kräver viss noggrannhet.

Sedan behöver man ett bildredigeringsprogram. Photoshop är en favorit, men den är dyr. Man betalar cirka 4000 kronor per år och man får mycket avancerade funktioner som man inte behöver. Alternativen är Photoshop elements som innehåller mycket av originalprogrammet, kostar 800 kronor eller kommer med skannern. Enklare programvaror: acdsee (600 kr) som används för bearbetning, eller Faststone som är gratis och båda används av Blekinge museum.

Hur ska man sedan lagra dem så att de är säkrade för framtiden? Spara inte på cd eller dvd-skivor. Det är inte säkert. Däremot externa hårddiskar, som numera är billiga. Lagring i molnet, det vill säga att man köper lagring på nätet. Det ifrågasätts, vad händer om företaget går i konkurs? Men Jonas Eckerbom säger att det känns bäst just nu. Välj ett etablerat företag, Microsoft eller Google. Det är stora utrymmen som man kan använda gratis, behöver man mer får man betala.

Om man använder USB-minnen ska man ändå inte enbart använda sådana.

Jonas Eckerbom har gjort en kalkyl:

Dator 5.000

Skanner 6.500

Extern hårddisk 700

Photoshop elements 800

13.000 räcker långt.

Vad ska man då göra med bilderna? Tillgängliggöra på nätet. Exempelvis Facebook. Flickr. ger möjlighet att lagra bilder gratis. Men det är bara i jpg-format, Jonas vill helst att man sparar i okomprimerat format.

9.40 är det dags för Mölletorps byalag att berätta om hur man kan lyfta upp kulturarvet i en bygd. De har skapat en egen kulturstig. Lars Sjöstrand, Mölletorps byalag berättar om detta. Det är ett arbete som har pågått i två år. Området ligger norr om Lyckeby och har flera stora gårdar som har sitt ursprung i samband med att Karlskrona vara örlogsbas.

Lars Sjöstrand berättar om de kulturminnen som finns i området och om den vandringsled som byalaget har arbetat fram tillsammans med Lyckeby gille. Man har gjort en broschyr med information om områdets historia och sevärdheterna.

Kommunen har planer på att bygga i området. Det handlar om både flerfamiljshus och villor. Lars Sjöstrand redogör för detta och för de protester som har blivit följden.

10.40 intar Maria Casagrande från Skånes Hembygdsförbund scenen.  Hon presenterar en smartphone-applikation som heter Tidsmaskinen. Med hjälp av den kan man skapa rundvandringar med valfritt innehåll.

11.10 berättar Mikael Kluge om applikationen Hi-Story. Han visar också en film om Slup- och barkasskjulet som jag har skrivit manus till. Speakern Katarina Ewerlöf gör verkligen historien rättvisa! Filmen är en del i en pilotproduktion som ska visa hur man kan använda modern teknik, bland annat drönar-kameror för att levandegöra historia och Karlskronas världsarv i synnerhet.

11.35 är det Per Lundins tur (Blekingearkivet). Jag har fått jobbet att dra ner stämningen genom att prata om risker, säger han. Behovet av backup är en sak, men det är i samband med publiceringen som det kan bli bekymmer. Hur ska vi hantera risken för stöld? Vi visar upp värdefulla saker som finns på exempelvis museer, hur skyddar man dem? Detta diskuteras just nu. Ett annat diskussionsämne är hur man ska hantera att en del personer använder dokument från kulturarvet i politiska syften. Där fick Per Lundin inte igång någon diskussion, antingen är ämnet för känsligt, eller så är det inte något problem? Han påpekar en helt annan sak, nämligen hur man ser till att kvaliteten på den information som hör till de digitaliserade dokumenten är fortsatt hög.

Sven Edvin Salje inspirerade Margareta Skantze

Margareta Skantze lockade en stor publik till biblioteket i Olofström.

Margareta Skantze lockade en stor publik till biblioteket i Olofström.

Författaren, dramatikern, radioproducenten med mera, Margareta Skantze, fick nya impulser av sina möten med Sven Edvin Salje på 1980-talet. Då gjorde hon kulturprogram i lokalradion, hade nyss flyttat till Blekinge och kände till en början inte alls till Salje. Men mötet med Jämshögs-författaren fick igång ett intresse som följt Margareta Skantze hela livet – insikten att historien kan ses på andra sätt än det som finns i de officiella historieböckerna.

Margareta Skantze framträdde den 8 april på biblioteket i Olofström inför en stor publik vid ett arrangemang som ingick i hundraårsfirandet av författaren Sven Edvin Saljes födelse.

Det var 1979 som Margareta Skantze kom till Blekinge och ett av de första uppdragen hon fick som kulturreporter var att resa till Jämshög och intervjua Sven Edvin Salje. Under de här åren skrev han ”Hantverkargatan” och ”Genom lindens krona”. Bara det faktum att hon som välutbildad och läsande människa ändå inte kände till Salje tycker hon idag var en viktig lärdom, en aha-upplevelse.

Något som gjorde stort intryck var Saljes stora förmåga att berätta om historien på ett sätt som var levande.  Saljes sätt att gå vetenskapligt till väga imponerade också. Exempelvis intervjuade hon honom om försvenskningen på 1600-talet och noterade hur Salje under ett helt år bodde i Kristianopel för att parallellt med forskningen och författande också uppleva årstidernas växlingar i den trakt där han sedan lät ”Kustridaren” utspela sig. Den romanen blev så småningom stor succé som sommarteater i Karlshamn, i regi av Ulf Fembro. Det var Margareta Skantze som förde samman Fembro och Salje, ett möte som alltså fick gott resultat. Hon passade denna kväll på att uppmana Saljesällskapet att bjuda in Fembro för att berätta om sitt arbete med Blekingeförfattaren.

Ju mer Margareta Skantze träffade Salje, desto mer intresserad blev hon av försvenskningsperioden, som hon beskriver som ett stort ingrepp i den lokala kulturen. Där finns enligt Skantze fortfarande ett spänningsfält i landskapet Blekinge på grund av detta, med långa rötter bakåt i tiden. Det är också en historia som inte återfinns i den officiella historieskrivningen, som enligt Skantze fortfarande bygger på en propaganda från centralmakten som har pågått i flera hundra år. Gustav Vasa och hans efterlevande var en katastrof för Blekinge, med Ronneby blodbad 1564 och massakern i Kristianopel 1611 som de mest tydliga exemplen.

Margareta Skantze gjorde också en intervju med Salje när han blev hedersdoktor vid Ultuna. Han var mycket glad över detta erkännande, men man kunde också ana en viss bitterhet att det inte var en historisk institution utan ett lantbruksuniversitet som belönade honom. Man kunde känna starkt att han hade önskat ett annat erkännande från det akademiska etablissemanget, berättade Margareta Skantze.

Margareta Skantze på Olofströms bibliotek.

Margareta Skantze på Olofströms bibliotek.

Saljes stora betydelse för Margareta Skantze blev att han satte henne på spåret att se den svenska och nordiska historien ur ett annat perspektiv. Hon gick vidare och studerade vad exempelvis Vilhelm Moberg, Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Elisabeth Bergstrand Poulsen med flera har skrivit. Allt detta har gett resultat i en stor samling teaterpjäser, böcker och radioprogram.

Margareta Skantze konstaterar att det fortfarande i stor utsträckning är Gustav Vasa som satt tonen i historieskrivningen. Den som i stället för honom borde välkomna besökarna på Nordiska museet är drottning Margareta, tycker hon. Unionsdrottningens visioner och praktiska politik vore värda mycket mera uppmärksamhet, anser Margareta Skantze. Själv har hon gjort en stor insats genom sin pjäs ”Kung Byxlös” som spelades i en stenlada på godset Johannishus år 2011. Hon tycker också att unionsdrottningen borde placeras som staty i Ronneby. Kanske kan det i alla fall bli en ny, mindre uppsättning av ”Kung Byxlös”. Margareta Skantze är flitigt verksam och arbetar också på ett fyrdelat historiskt verk, där hon vill sammanfatta de insikter hon har fått under alla år av historiska studier.

 

 

Därför är kulturen en tillväxtfaktor

BildDet är något djupt provocerande i att Kulturrådet ser de regionala kulturplanerna som ett sätt att skapa arbetstillfällen för dem som är verksamma inom kultursektorn. Som jag ser det är detta ett helt bakvänt sätt att resonera. Alla dessa människor som är verksamma inom kulturen är snarare en outnyttjad resurs som kan göra ännu större nytta i samhället om de får möjlighet. Kulturen är inte ett fält för arbetsmarknadsåtgärder, kulturen är vårt gemensamma minne och skapar visionerna av framtiden.

Mina funderingar kommer efter det sista av fem möten i Blekinges kommuner där Region Blekinge bjudit in alla intresserade att diskutera fram prioriteringar inför den kommande nya kulturplanen. Jag har deltagit vid tre av tillfällena som representant för Sveriges Författarförbund. Förbundet har under senare år fått kämpa hårt för att litteraturen ska få sin rättmätiga plats i samma division som konst, teater, dans och så vidare. Det borde vara självklart: att värna litteraturen och läsandet är helt fundamentalt i ett samhälle där vi ser allt sämre resultat i mätningarna av kvaliteten i skolorna.

Mycket som generellt kan sägas om kulturen är också giltigt för litteraturen. Som detta att vara vårt gemensamma minne. Hur ska vi förstå oss själva om vi inte har en susning om vad som rörde sig ens i våra far- och morföräldrars huvuden. Det slog mig häromdagen att många unga idag inte ens kan läsa ett handskrivet brev från första halvan av 1900-talet, en metafor så god som någon för den minnesförlust som vårt samhälle hotas av. Ja, jag tycker att den är ett hot och att kulturen har en viktig roll att skapa möten mellan generationerna. Vi kan inte ha ett samhälle där unga är rädda för gamla och gamla rädda för unga. Kulturen måste bestå av mångfald, men det fina är att kulturen kan lära oss att vara trygga i detta att vi är olika. Mångfald, olikhet, skillnader är inte ett hot i kulturens värld, de är en förutsättning för skapande och ett utbyte som får oss att växa som människor.

Men kulturen kan också fungera som ett sätt att förstå vad som händer just nu och skapa visioner av framtiden. Jag brukar säga att skrivandet är ett sätt att tänka: under tiden man skriver föds nya tankar och insikter. När man sedan ser sin text, kanske många år efter att den skrevs, kan man som författare bli förvånad: ”skrev jag verkligen det där?”, verket blir på något sätt större än människan, bara vi låter går in i skapandet på allvar, släpper spärrar och låter intuitionen tala.

Det här låter kanske idealistiskt i överkant. Men det viktiga är att när vi låter kulturen få ta plats, talar vi också om för människorna i samhället att de duger, att de är något värda, att deras erfarenheter har betydelse. Jag tror att det leder till större tillit, större trygghet och därmed också ett samhälle som utvecklas bättre. Det finns faktiskt forskning som visar just att tillit är en av de viktigaste tillväxtfaktorerna, om vi nu ska använda ett nationalekonomiskt begrepp.

Vad kom då fram under det sista av de fem mötena mellan Kultur-Blekinge och Region Blekinge? Som vanligt en ganska spretig bukett förslag om prioriteringar, dessutom på olika nivå, från väldigt konkreta till mera övergripande. Glädjande för mig var att en tanke jag fört fram vid tidigare möten, idag kom från en annan grupp, nämligen att vi i Blekinge borde gå samman och skapa en fristad för förföljda kulturarbetare. Om inte enskilda kommuner klarar detta kanske vi kan göra det tillsammans.

Större utbyte, mera kunskap om varandra inom Blekinge – och mera samarbete både geografiskt och mellan olika kulturformer var teman med variationer under kvällens gång. All den kultur som kommer ur det civila samhällets föreningsliv var också uppe till diskussion – hur skapar man förutsättningar när samtidigt det blir allt svårare att locka medlemmar till de traditionella föreningarna?

Lade ni märke till att jag inte skrev ett ord om ”besöksnäring” i den här texten?

Nu är arbetet på ny Kulturplan igång

Grupparbete i full gång, Lokstallarna i Karlshamn.

Grupparbete i full gång, Lokstallarna i Karlshamn.

Region Blekinge anordnar fem möten, ett i varje kommun, inför den nya regionala kulturplan som ska antas under året. Det första hölls torsdagen den 13 februari i Lokstallarna i Karlshamn. Det är uppenbart att regionens kulturella tjänstemän, Malena Sandgren och Lisa Andersson, inte kommer att uppfinna hjulet på nytt. Den gamla planen ligger till grund för den nya och helst ska det bli lite enklare att prioritera i framtiden.

Det är i varje fall det intryck man får av det upplägg som det första mötet fick. Först redovisades den kulturella spelplanen, vilket sammanhang kulturplanen befinner sig i, nationellt och lokalt. Sedan fick de närvarande, främst verksamma i kulturen plus några politiker och några tjänstemän, arbeta i grupper där utgångspunkten var två framtidsscenarior: Ett Blekinge som är världsbäst på kultur och ett där kulturen är avskaffad eller motarbetas med alla krafter. De ”protokoll” som fördes i de små arbetsgrupperna samlades in och ska bilda underlag för arbetet med den nya kulturplanen.

Som representant för Sveriges Författarförbund gläder jag mig åt att i de grupper jag deltog i, såg man läsning och litteratur som mycket viktiga. I en av grupperna valde vi att välja Blekinges framgångsväg via internationella kontakter och internationellt samarbete. Tänk hur vi skulle kunna ändra bilden av Blekinge om vi öppnade regionen för förföljda författare från hela världen!

Mera information:

Ingemar Lönnbom telefon 0708 310392

Ladda hem bilder från: http://www.flickr.com/photos/62906264@N07/sets/72157640951507875/

Regionens sida om kulturplanen.

Arkeologin fördjupar bilden av Blekinges historia

Mikael Henriksson, arkeolog i mediernas hetluft, sedan han varit med om att offentliggöra de nya fynden från Johannishusåsen.

Mikael Henriksson, arkeolog i mediernas hetluft, sedan han varit med om att offentliggöra de nya fynden från Johannishusåsen.

De sensationella arkeologiska fynd från Johannishusåsen som just nu rapporteras i medierna ger ny kunskap men orsakar också en mängd nya frågor. Om vi kommer att få svar på dem är delvis en ekonomisk fråga.

Arkeologi är inte bara att hitta föremål och visa upp dem. Det tidsödande konserveringsarbetet, systematisk litteraturgenomgång, jämförande forskning, tvärvetenskapliga skarpsinnigheter och annat vetenskapligt arbete är inget man kan trolla fram. Att få fram resurser är också en fråga om att skapa den respekt och de begrepp som gör att allmänheten/skattebetalarna vill stå för fiolerna. En mycket viktig utgångspunkt är därför att fortsätta vara glada över denna gåva vi har fått från förfäderna men att avstå från att genast betrakta föremålen enbart som grund för en besöksnäring.

Vill vi skapa något av bestående värde, handlar det om att gneta fram ny kunskap och inte gå direkt på ”upplevelser”. Upplevelser och känslor, menar jag, blir starkare och innerligare om de grundar sig på kunskap. Det känns som om arkeologerna som har tagit sig an Vång-grävningarna och fynden är kloka nog att ta ett steg i taget. Hoppas att alla andra aktörer i sammanhanget också agerar klokt. 

Med utsikt mot Strindbergs lår

Strindberg i Tegnerlunden från mitt hotellfönster.

Strindberg i Tegnerlunden från mitt hotellfönster.

Det är alltid spännande att komma till Stockholm. Man vet aldrig vad eller vem man kommer att bli överraskad av, för överraskad blir man. Just nu i hotellrummet på Hotell Tegnerlunden ser jag ut över en regnpiskad stadspark där en strålkastare sätter fokus på August Strindbergs lår och vader. Det passar bra att vara granne med honom, för idag ska jag ”hänga” med författar/översättarkollegor från hela landet. 

Det är den nya kulturpolitiken, där regionerna har fått en större makt över pengarna, som har fått Sveriges Författarförbund att rekrytera regionala ombud. Författarna och litteraturen behöver personer som bevakar att författare/översättare och litteraturen inte kommer i strykklass när de regionala resurserna fördelas. Nu ser jag fram mot en heldag tillsammans med kollegorna från hela det litterära Sverige. Stimulans för hjärnan och sinnet!

Äldrelotsarna – Blekinges chans!

Blekinge läns tidning 9 november 2013.

Blekinge läns tidning 9 november 2013.

Äldrelotsprojektet i Blekinge har avslutats under hyllningar från primärvårdschef och landstingsdirektör. Det var verkligen inte självklart från början när detta nytänkande introducerades. Nu har Blekinge chansen att bli ledande på att utveckla ett område där behoven sannolikt kommer att öka enormt de närmaste åren.

Det ser lite dystert ut i tidningen idag: Inga fler äldrelotsar. Men det är bara en tidningsrubrik och sådana kan som bekant inte berätta hela sanningen. Under några veckor nu i höst har jag haft förmånen att sätta mig in lite i projektet och i likhet med många andra som har varit ännu mer skeptiska än jag, har min övertygelse växt: detta är en möjlighet som är väl värd att ta vara på.

Skeptikerna har bland annat tyckt att det inte behövs fler typer av tjänster i vården. Det som äldrelotsarna har gjort, enkelt uttryckt: hjälpt gamla och sjuka tillrätta i ett komplicerat vårdsystem, det ska detta vårdsystem självt klara av utan några fristående äldrelotsar. (Min tolkning). Det är en mänsklig reaktion: det är inte kul att upptäcka att man inte sköter sitt jobb i alla lägen. Jag är dessutom övertygad om att alla de instanser som den gamla och sjuka möter: från primärvård, akutsjukvård etc etc till färdtjänst, alla de vill och kan bli bättre.

Tavlan som beskriver äldrelotsprojektet - och som skänktes till primärvårdschefen Anders Rehnholm fredagen den 8 november.

Tavlan som beskriver äldrelotsprojektet – och som skänktes till primärvårdschefen Anders Rehnholm fredagen den 8 november.

Men den bild jag har fått är att den höga kvaliteten och kompetensen i den svenska vårdapparaten har den baksidan att ingen i kedjan har helhetssynen på vårdtagaren. Den helhetssynen har man skaffat sig i äldrelotsprojektet. Sannolikt med goda ekonomiska resultat och absolut säkert med stora vinster i att ge en av våra svagare grupper i samhället en så god livskvalitet som möjligt. Men även om projektet nu är slut, kommer vårdsektorn att fortsätta förändras i snabb takt. Det innebär att även om man skulle ta det just nu tydligen osannolika beslutet att fortsätta med äldrelotsar, så måste man utveckla och förändra även detta koncept. En implementering idag kan inte vara detsamma som att cementera ett upplägg och en metod, och inom äldrelotsprojektet har man lärt sig att vara flexibel och lära av varandra.

Ett litet tips till ”de som bestämmer”: ta tillvara den kunskap och kompetens som har arbetats upp inom äldrelotsprojektet. Blekinge med sitt hanterliga format och (i detta fall en fördel) många äldre skulle väl även i fortsättningen kunna vara ett nav i arbetet med att göra vården av de sjuka äldre både effektiv och mänsklig. Just nu finns chansen.

Fotnot: Om ni undrar varför jag har satt mig in i detta projekt: Fredagen den 8 november hade jag en liten roll som samtalsledare under slutkonferensen för äldreprojektet. Konferensen ska läggas ut i videoformat och det finns mycket information att hämta bland annat på: Landstingets webb och här (om boken om projektet) och i ett radioinslag från SR Blekinge  och här om användning av surfplattor…

Därför var BTH:s mediedesignare på Bokmässan

Roger Tónlist, projektledare, BTH.

Roger Tónlist, projektledare, BTH.

För första gången deltog Blekinge Tekniska Högskolas sektion för planering och mediedesign (jobbar bland annat med dataspel) på Bokmässan i Göteborg. Där hade man en monter där berättandet stod i centrum. Lyssna på projektledaren Roger Tónlist när han berättar om detta för Ingemar Lönnbom (här i egenskap av författare och sekreterare i Harry Martinson-sällskapet, samt Blekingebo…)