Category: Tips

Det är Svenska mästerskap i Karlskrona snart!

https://www.powtoon.com/embed/ex4yya3XZCk/

Annonser

God Jul önskar Lönnbom media – i samarbete med Länsstyrelsen!

Ingemar Lönnbom signerar. Foto Ola Hallqvist.

Ingemar Lönnbom signerar. Foto Ola Hallqvist.

Blekinges byggnadsminnen har fått sin egen skrift.

En 144 sidors skrift om Blekinges alla enskilda byggnadsminnen lämnade tryckpressarna strax före jul. Varje byggnadsminne får en kort presentation och visas också i bild. Det är Länsstyrelsen Blekinge som har tagit fram skriften, layouten är gjord av Hans Andersson, Froarp. För text och större delen av bildmaterialet står Lönnbom media.

Visste du det här: Harry Martinson har inte bara gått i skola i Alltidhult, han har också suttit i häkte i Karlskrona. Det var starka kvinnor som styrde såväl Grevagården i Karlskrona som Forneboda i Kyrkhult. Tingshuset i Sölvesborg är världsberömt i arkitektkretsar. På konstnären Thure S Wahlströms hus i Karlshamn finns en vindflöjel som hans son en gång slöjdade. Om något av detta är nyheter för dig, kan jag rekommendera att läsa ”Blekinges byggnadsminnen”.

Det finns många intressanta hus i Blekinge. En del av dem har fått status som kulturhistoriska minnesmärken och har fått en bronsplatta fastskruvad på fasaden. Skriften ”Blekinges byggnadsminnen” lyfter fram just dessa byggnaders historia och sätter in dem i ett sammanhang. Den som vill göra utflykter och titta på byggnadsminnena kan i faktarutorna snabbt få reda på om de är privata, eller om det finns en chans att komma in och även se interiören.

byggnadsminnen - 1Det har varit mycket roligt och lärorikt att resa runt och besöka dessa konkreta påminnelser om vår kulturhistoria. Jag har blivit väl mottagen överallt och träffat många eldsjälar som antagligen skulle vårda sina vackra hus lika hängivet även utan bronsplattan på väggen. Förteckningen över Blekinges byggnadsminnen innehåller allt från backstugor och fattighus till slott och herrgårdar. Som skribent och fotograf har jag haft nöjet att samarbeta med den skicklige layoutaren Hans Andersson, som har sporrat mig genom glada tillrop men också värdefulla tips exempelvis om vad som krävs av en bra bild.

Jag hoppas nu att skriften får den spridning den förtjänar, inte för att jag har skrivit den, utan för att innehållet förhoppningsvis är intressant. Länsstyrelsen tar inte betalt för skriften, utan delar ut den till alla som vill ha den och den kommer att finnas exempelvis på turistbyråerna i länet. Själv kommer jag att erbjuda föreläsning och berätta om arbetet och om de vackra och intressanta byggnaderna runt om i Blekinge.

Ingemar Lönnbom

Dags att ladda för berättarkaféet om Erik Langemark

Många ville titta på Erik Langemarks porträtt av elever.

Många ville titta på Erik Langemarks porträtt av elever.

Den 10 oktober var det premiär för Blekinge museums och Föreningen Gamla Carlskronas minnesutställning om konstnären och karlskronaskildraren Erik Langemark. Hörsalen, där utställningen har satts upp, fylldes av förväntansfulla besökare.

Langemarks jubileumsår går mot sitt slut, men det är fortfarande flera aktiviteter på gång. Ett exempel är det berättarkafé som museet och Gamla Carlskrona kommer att anordna den 7 november klockan 14.00. Dit är alla välkomna som minns Erik Langemark eller som vill lyssna på berättelser om honom. Redan den 28 oktober anordnas dessutom en fotokväll, där museet önskar hjälp från allmänheten. Langemarks stora fotosamling innehåller en mängd bilder som saknar beskrivning. Alla som tror att de kan hjälpa till med identifiering av platser och personer är varmt välkomna till Blekinge museums bibliotek i Grevagården.

Det har sagts att knappast någon konstnär har betytt så mycket för Karlskrona och att inte heller Karlskrona har betytt så mycket för någon annan konstnär. Erik Langemark sysslade ständigt med att i bild dokumentera staden. Han skrev om den, han agerade för att bevara värdefulla stadsmiljöer och han mötte generationer av elever i teckningssalen på Läroverket, senare Chapmanskolan.

I utställningen visas delar av den gåva familjen skänkt till Blekinge museum bestående av konstverk, fotografier och arkivmaterial. Några målningar och teckningar är till salu och alla intäkter från denna försäljning kommer att tillfalla Erik Langemarks konstfond. Ett lotteri arrangeras också.

Mingelbilder från invigningen av utställningen:

Många ville titta på Erik Langemarks porträtt av elever.

Många ville titta på Erik Langemarks porträtt av elever.

IMG_9514

Birgitta Möller och Rolf Andersson framför en skiss av Erik Langemark.

IMG_9550

KG Svenson och Barbro Ingemansson samt Birgitta Svenson.

IMG_9558

Göran Mårtensson, ordförande i Gamla Carlskrona och Jonas Eckerbom, fotoantikvarie på Blekinge museum.

IMG_9565

Blekinge museums tidigare chef Tullan Gunér, nuvarande chefen Marcus Sandekjer och museets informationsansvariga Susanne Ström.

IMG_9577

Bo Löfvendahl och Olle Melin.

Erik Langemark i nytt ljus

Rasmus Renglin, Langemarksstipendiat 2015.

Rasmus Renglin, Langemarksstipendiat 2015.

I år skulle konstnären och pedagogen Erik Langemark ha fyllt 100 år. Den blide teckningsläraren har fortfarande många levande vänner och elever, en del av dem har några gånger samlats till minnessammankomster. Den 12-13 juni genomfördes flera arrangemang, som hade Erik Langemark som gemensam nämnare. En annan gemensam nämnare var Stadsbudskåren i Karlskrona, där konstnären var en av de första medlemmarna år 1983.

Stadsbudskåren var arrangör av minneskvällen den 12 juni, där årets Langemarksstipendiat presenterades. Hans namn är Rasmus Renglin. Han är verksam i Stockholm och född i Karlskrona. Motiveringen lyder: ”Renglin vill förstå vad pionjären Tessin såg för värden i den italienska byggnadskonsten och hur det kunde tillämpas i vårt nordliga klimat. Han har i sin ansökan visat stor skicklighet i tecknandets konst”. Renglin skriver i ansökan att Karlskrona genom Erik Langemarks bilder blivit verklig och att det lett till att vi kan förstå staden på djupet och känna tillhörighet. Stipendiet delades ut av Stadsbudskårens Tullan Gunér och Peter Althini.

Minneskvällens program inramat av konferenciern Katarina Mazetti innehöll också en prosadikt av poeten Tommy Olofsson, flera berättelser med minnen av Erik Langemark, stämningsfull musik framförd av den tidigare eleven Bengt Ernryd samt en analys av Erik Langemarks konst, signerad Max Liljefors, konstprofessor i Lund.

Max Liljefors, konstprofessor i Lund.

Max Liljefors, konstprofessor i Lund.

Den senare återkom dagen därpå, då den stora Langemark-utställningen i Karlskrona konsthall invigdes. Max Liljefors utmanade den gängse bilden av Erik Langemark, som den som beskrivit det gamla Karlskrona. I stället pekade konstprofessorn på hur Langemark fortsatte att utvecklas långt fram i livet och tog exempel från natur- och landskapsmåleri.

På lördagen den 13 juni var det dessutom invigning av en utställning på Blekinge museum, där två tidigare
Langemark-stipendiater, Björn Lundell och Hilda Hallén presenterade sina intryck från Rom. Stipendiet ska nämligen ge möjlighet att resa till Rom och studera arkitektur och stadsmiljö. De båda stipendiaterna har sökt paralleller mellan världsarvsstaden Karlskrona och världsstaden Rom.

RomstipendiaterIMG_3385minsk

Langemarksstipendiater 2013 och 2014 var Hilda Hallén respektive Björn Lundell.

Langemarks-jubileet har tidigare uppmärksammats med kransnedläggning på Erik Langemarks grav, även där i Stadsbudskårens regi. Längre fram i höst kommer ytterligare en utställning och ett berättarkafé.

Media från jubileumshelgen 12-13 juni:
Här kan du se hela programmet från minneskvällen fredagen den 12 juni 2015:

Max Liljefors ögonöppnande föredrag vid vernissagen den 13 juni på Karlskrona Konsthall:

Här ljud från vernissagen på Blekinge museum av utställningen Rom-Karlskrona av Björn Lundell och Hilda Hallén:

Bilder från evenemangen finns här, fria för nedladdning.

Hela Blekinge ger Berättarkraft nystart i vår

Den allblekingska berättarfestivalen Berättarkraft har haft det lite trögt. I höstas hölls den för andra gången, med ganska klent deltagande från Blekinge. Förutom Olofström var det framför allt Bromölla (i Skåne!) och Ronneby som visade intresse. Men nu ser det bättre ut. Samtliga Blekinges kommuner har nu sagt att de vill vara med – om festivalen byter från att vara ett höstarrangemang till att bli ett vår-dito.

Det är Olofströms nya kulturchef Joanna Holden som avslöjade detta under kommunens sammandragning med det lokala föreningslivet, ”Kulturrådet” på kvällen den 5 maj.

Det blir alltså en ny festival med namnet ”Berättarkraft” för tredje gången. Boka den 7-13 mars 2016 för att uppleva denna numera helt länsomfattande berättarfestival.

Hur arrangemanget kommer att riggas är fortfarande lite oklart – just nu söks pengar bl a hos regionen och kulturrådet.

Kvinnohistoria från Karlskrona

Ni följer väl bloggen Kulturlandskapet i Östra Blekinge som drivs av Katarina Olsson? Där får man veta mycket om de oftast bortglömda kvinnor som kommit från Karlskrona och i olika sammanhang berett vägen för ett mera jämställt samhälle. Mycket intressant finns där att läsa.

Några exempel på kvinnor som porträtteras (med korta utdrag ur Katarina Olssons texter):

Ellen Kleman – med kvinnofrågor i centrum

Ellen Kleman 1867-1943.  Ellen föddes i Karlskrona 1867 och var lillasyster till Anna Kleman, se tidigare artikel här i bloggen. Ellen utbildade sig på flickläroverket i Karlskrona, där ju Anna Fischerström, som jag skrivit en kort artikel om tidigare på bloggen, var föreståndare!

 Anna Kleman 1862-1940 Anna föddes i Karlskrona år 1862, och var av sjöofficerssläkt.

Ottilia Adelborg – en pionjär

Ottilia Adelborg 1855-1936 Ottilia Adelborg betraktas av många som skapare av den svenska barnbilderboken, och hon är född och uppvuxen i Karlskrona. Hon föddes år 1855 i Tygmästarebostället, Gröna gången.

Föddes i Karlskrona Gertrud föddes 1865 i Karlskrona. Hon var intresserad av pedagogik och läste till lärare – 1886 examinerades Gertrud vid folkskoleseminariet i Kalmar.

Marie Louise Gagner – kulturarbetare och pedagog

Marie Louise Gagner 1868-1933.

Sofie Elkan

Sofie Elkan 1853-1921,  Författare Sofie Elkan var en berömd och hyllad författare kring förra sekelskiftet, känd främst för sina historiska romaner. Hon föddes i Göteborg, hennes föräldrar var Alexander Salomon och Henriette Abrahamson (född i Karlskrona), och hon växte upp i Göteborgs judiska köpmanssocietet.

Anna Fischerström föddes i Karlskrona år 1854 och var dotter till Louise Hubendick och hennes man. Som ung blev hon föreståndare för en privat flickskola 1876-81, och grundade sedermera Fischerströmska skolan i Karlskrona 1882.

Eivor Martinus drottningbiografi uppmärksammas i TV

Eivor Martinus är sommarbleking sedan många år, bor större delen av året i England. Hon skriver böcker både på svenska och engelska. Nu kommer Kunskapskanalen att visa ett samtal om hennes senaste bok ”Barndrottningen Filippa och hennes värld” som handlar om en engelsk prinsessa som blev svensk drottning. Programmet visas dels i ”vanlig” TV den 7 april 2015, dels på internet, UR Play (länk).

I programmet intervjuas hon av John Crispinsson. Sändningstillfällena är klockan 19.00 den 7 april, tjugo minuter efter midnatt och klockan 9.00 den 8 april.

Så här presenteras boken av Carlssons förlag:

Filippa, yngsta barnet till Mary de Bohun och kung Henrik IV, var inte ens åtta år fyllda när hon trolovades med Erik av Pommern, systerdotterson till drottning Margrethe. År 1406 gick bröllopt av stapeln och Filippa blev drottning av Sverige, Danmark och Norge, vid tolv års ålder. Trots detta är hon näst intill okänd idag och många av spåren efter henne är igensopade. Eivor Martinus har med hjälp av bland annat samtida vittnesmål och brev försökt bygga upp en trovärdig bild av denna unga kvinna från England som blev en omtyckt drottning i Norden.

Med stor inlevelseförmåga skildrar Eivor Martinus Filippas liv och värld. Vi får följa henne från den svåra färden över Nordsjön till det nya landet, via ankomsten och anpassningen till det nya annorlunda landet och livet som drottning, fram till hennes död i Vadstena kloster år 1430, trettiofem år gammal. Vi bjuds en levande skildring av England och Norden under början av 1400-talet och de maktspel som där utspelade sig. Martinus berättar om Filippas familj, om bakgrunden till äktenskapet mellan Filippa och Erik, om Heliga Birgitta och Vadsten kloster, som Filippa blev beskyddarinna över.

Eivor Martinus är författare och översättare, bosatt i London sedan sextiotalet. Hon har översatt femton Strindbergspjäser till engelska och översatt och dramatiserat verk av Pär Lagerkvist, Hjalmar Bergman, Hjalmar Söderberg och Ingmar Bergman för engelsk radio och teater. Fyra av hennes egna pjäser har uppförts i England, USA, Irland och Sverige. På Carlsson Bokförlag har hon tidigare givit ut Lite djävul lite ängel – Strindberg och hans kvinnor (2007).

Sven Edvin Salje inspirerade Margareta Skantze

Margareta Skantze lockade en stor publik till biblioteket i Olofström.

Margareta Skantze lockade en stor publik till biblioteket i Olofström.

Författaren, dramatikern, radioproducenten med mera, Margareta Skantze, fick nya impulser av sina möten med Sven Edvin Salje på 1980-talet. Då gjorde hon kulturprogram i lokalradion, hade nyss flyttat till Blekinge och kände till en början inte alls till Salje. Men mötet med Jämshögs-författaren fick igång ett intresse som följt Margareta Skantze hela livet – insikten att historien kan ses på andra sätt än det som finns i de officiella historieböckerna.

Margareta Skantze framträdde den 8 april på biblioteket i Olofström inför en stor publik vid ett arrangemang som ingick i hundraårsfirandet av författaren Sven Edvin Saljes födelse.

Det var 1979 som Margareta Skantze kom till Blekinge och ett av de första uppdragen hon fick som kulturreporter var att resa till Jämshög och intervjua Sven Edvin Salje. Under de här åren skrev han ”Hantverkargatan” och ”Genom lindens krona”. Bara det faktum att hon som välutbildad och läsande människa ändå inte kände till Salje tycker hon idag var en viktig lärdom, en aha-upplevelse.

Något som gjorde stort intryck var Saljes stora förmåga att berätta om historien på ett sätt som var levande.  Saljes sätt att gå vetenskapligt till väga imponerade också. Exempelvis intervjuade hon honom om försvenskningen på 1600-talet och noterade hur Salje under ett helt år bodde i Kristianopel för att parallellt med forskningen och författande också uppleva årstidernas växlingar i den trakt där han sedan lät ”Kustridaren” utspela sig. Den romanen blev så småningom stor succé som sommarteater i Karlshamn, i regi av Ulf Fembro. Det var Margareta Skantze som förde samman Fembro och Salje, ett möte som alltså fick gott resultat. Hon passade denna kväll på att uppmana Saljesällskapet att bjuda in Fembro för att berätta om sitt arbete med Blekingeförfattaren.

Ju mer Margareta Skantze träffade Salje, desto mer intresserad blev hon av försvenskningsperioden, som hon beskriver som ett stort ingrepp i den lokala kulturen. Där finns enligt Skantze fortfarande ett spänningsfält i landskapet Blekinge på grund av detta, med långa rötter bakåt i tiden. Det är också en historia som inte återfinns i den officiella historieskrivningen, som enligt Skantze fortfarande bygger på en propaganda från centralmakten som har pågått i flera hundra år. Gustav Vasa och hans efterlevande var en katastrof för Blekinge, med Ronneby blodbad 1564 och massakern i Kristianopel 1611 som de mest tydliga exemplen.

Margareta Skantze gjorde också en intervju med Salje när han blev hedersdoktor vid Ultuna. Han var mycket glad över detta erkännande, men man kunde också ana en viss bitterhet att det inte var en historisk institution utan ett lantbruksuniversitet som belönade honom. Man kunde känna starkt att han hade önskat ett annat erkännande från det akademiska etablissemanget, berättade Margareta Skantze.

Margareta Skantze på Olofströms bibliotek.

Margareta Skantze på Olofströms bibliotek.

Saljes stora betydelse för Margareta Skantze blev att han satte henne på spåret att se den svenska och nordiska historien ur ett annat perspektiv. Hon gick vidare och studerade vad exempelvis Vilhelm Moberg, Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Elisabeth Bergstrand Poulsen med flera har skrivit. Allt detta har gett resultat i en stor samling teaterpjäser, böcker och radioprogram.

Margareta Skantze konstaterar att det fortfarande i stor utsträckning är Gustav Vasa som satt tonen i historieskrivningen. Den som i stället för honom borde välkomna besökarna på Nordiska museet är drottning Margareta, tycker hon. Unionsdrottningens visioner och praktiska politik vore värda mycket mera uppmärksamhet, anser Margareta Skantze. Själv har hon gjort en stor insats genom sin pjäs ”Kung Byxlös” som spelades i en stenlada på godset Johannishus år 2011. Hon tycker också att unionsdrottningen borde placeras som staty i Ronneby. Kanske kan det i alla fall bli en ny, mindre uppsättning av ”Kung Byxlös”. Margareta Skantze är flitigt verksam och arbetar också på ett fyrdelat historiskt verk, där hon vill sammanfatta de insikter hon har fått under alla år av historiska studier.

 

 

Art Line lever

Art Lines logotyp.Igår, den 31 mars, avslutades formellt det EU-finansierade Art Line-projektet. Art Lines resultat däremot lever i högsta grad. En 260 sidor tjock katalog som presenterar en stor del av allt det som hände under de drygt tre år som projektet pågått, flera generösa resurser på nätet och ett stort nätverk med konstnärer, utbildnings- och kulturinstitutioner med flera.

För oss som har jobbat med Art Line är det närmast en självklarhet att projektet lever vidare, men det är en kunskap som tål att spridas.

För det första alltså katalogen, som innehåller massor med bilder, artiklar och essäer av mer än 40 författare från konstens och utbildningens värld. I den version av katalogen som ligger på nätet kan man dessutom titta på videor, föreläsningar, dokumentärer och såklart konstverk. Undersök denna skattkista på www.artlinecatalogue.eu.

Det finns dessutom ett nätbaserat galleri med berättelser från länderna runt Östersjön, väl värt ett besök och ett intressant exempel på hur kreativiteten släpptes lös under Art Line-projektet. Dels genom att det egentligen inte alls var meningen att berättelserna skulle få denna centrala roll, i stället skulle de fungera som inspiration för konstnärerna i subprojektet ”Telling the Baltic”, del genom att den ”utställningslokal” som skapats på nätet är så innovativ och bra genomförd: www.ttb.artline-southbaltic.eu

För att få ett snabbt visuellt intryck av Art Lines fantastiska mångfald rekommenderar jag ett besök på projektets Flickr-sida: www.flickr.com/photos/art_line/sets/ Om bilderna används i samband med texter om Art Line och attribueras rätt, är de fria för användning.

2014 – commemorating war and peace

Från västfrontens skyttegravar. Photo: Flickr

Från västfrontens skyttegravar. Photo: Flickr

(in English below) I krigens spår är temat för Kulturarvsdagen 2014 läser vi på Riksantikvarieämbetets webbplats. Skälet är att det är jämna årtal sedan första och andra världskriget bröt ut (100 år respektive 75 år). Än så länge är inte så mycket bestämt om vad som ska ske detta år, men det kan finnas skäl att nämna ytterligare ett årtal, nämligen 1814. Det är nämligen det år då det som ibland kallas Sveriges senaste krig, besegrandet av Norge, slutfördes och vi fick freden i Kiel. Att vi har haft fred i 200 år är väl ett minst lika viktigt jubileum.

Jag minns hur min farfar beskrev tiden kring första världskrigets utbrott. Han hade själv varit något år för ung för att bli inkallad när det nästan blev krig med Norge i samband med unionsupplösningen 1905. Men det fanns andra moln på himlen än den snart nog avklarade konflikten med Norge: stormakterna i Europa rustade och i Sverige fruktade man ryssarna mer än något annat. Det fanns starka opinionsbildare som varnade för ryska spioner som vandrade kring i Sverige och påstod att de var skärslipare, alltså erbjöd sig att mot betalning vässa knivar och andra eggverktyg. Man lyckades skrämma upp befolkningen såpass att en insamling på rekordtid fick ihop pengar till ett nytt krigsfartyg, pansarbåten Sverige, trots att den sittande regeringen hade skjutit upp byggandet av fartyget. De som hade bidragit fick en minnespeng i pansarplåt (som naturligtvis rostade med tiden) och en sådan peng fanns i farfars ägo.

Kriget kom i alla fall och detta var ju en tid när telefonnätet inte var fullt utbyggt. Mobiliseringen av försvaret skedde därför (jag antar för sista gången) med hjälp av kyrkklockorna, som ringde dessa ödesmättade dagar. I likhet med år 1939 var nog Sveriges beredskap inte den allra bästa, bland annat inkallades en del helt outbildade mannar, den så kallade landstormen, som dock så småningom fick åka hem igen.

I krigens spår är väl utmärkt som rubrik, men just detta att vi genom större delen av 1800-talet och det eländigt konfliktfyllda 1900-talet trots allt fick leva i fred måste väl ändå ses som minst lika värt att uppmärksamma. Och att berätta om krigens spår blir väl i sig en hyllning till freden.

In the aftermath of the wars is the theme of the Swedish Heritage Day 2014 , reports the National Heritage Board website. The reason for this is the even 100 years since WWI and 75 years since WWII . So far, there is little more information about this commemoration but this. I believe we should also mention one more year, 1814. That is the year of what is sometimes called Sweden’s last war , the invasion of Norway, which lead to the Treaty of Kiel that same year. The 200 years of peace is an equally important anniversary.

I remember how my grandfather (1886-1974) described the period around the outbreak of the First World War. He had been a few years too young to be called up when Sweden almost went to war in Norway once again – now in connection with the dissolution of the union in 1905. Luckily, this war was avoided through diplomacy. There were other clouds in the sky : the Great Powers in Europe armed themselves and in Sweden people feared the Russians more than anything else. There were strong opinion leaders who warned of Russian spies wandering around in Sweden and claimed the migrant knife-grinders of Russian origin were a threat. They succeeded in scaring people so that the nation wide collection of money for the so called F-boat gathered enough money to buy this new armored warship, Sverige, even though the cabinet in power had postponed the construction of the vessel. Those who had contributed got a memory coin in armor plating and such a coin (rusty) was in grandfather’s possession.

The war came anyway and this was a time when the telephone network was not fully developed . The mobilization of the defense was therefore (I guess for the last time ) executed by means of church bells, which rang these fateful days. As in the year 1939 Sweden’s preparedness was not the very best, including the summon of some totally uneducated men, known as the Landstorm, which, however, eventually could return home again .

In the aftermath of the wars is well suited as a theme for 2014, but we should take the opportunity to commemorate war and celebrate peace.