In English below

Häromdagen kommenterade jag en artikel av Nina Lekander på Expressens radioblogg med en suck av lättnad och tacksamhet. Skrev på hennes Facebook ungefär ”skönt med en text som är lång och är skriven av en människa och inte av en attityd”. Kommentaren satte kanske myror i huvudet på en del, men det jag ville uttrycka var trötthet över jakten på lättköpta one-liners i dagens journalistik.

Tycker alltså att ett äkta engagemang ger bättre läsning än dessa ständiga lustifikationer som ofta utgår från en förenklad bild av världen och inte sällan av en rent felaktig bild. Nina Lekander kunde i sin artikel peka på historieförfalskning eftersom hon själv var med om de händelser som hade refererats fel i radion. Men hur ofta cementeras inte en felaktig bild, därför att den sprids om och om igen?

Ines Uusmann sa inte att internet är en fluga, men det är en sanning som lever vidare i hundratals krönikor trots att man hittar dementier utan att jobba sådär jättehårt med google och andra instrument. Hon utvecklar saken själv i den här intervjun i SR Blekinge 2006. Det finns många liknande exempel. Nu senast blev jag störd av att en krönikör i Boston Globe, Alex Beam, avslutade en ”lustig” krönika om bland annat Nobelpriset med att hävda att Harry Martinson och Eyvind Johnson är helt okända författare som gav Nobelpris till sig själva.

Vem är då denne krönikör? I en videointervju med Alex Beam får man veta en del intressanta saker. Mellan raderna framgår det rätt tydligt att de ansvariga redaktörerna på Boston Globe är väldigt noga med kollen när de läser Mr Beams manus. I USA kan det ju bli ganska dyrt att förolämpa någon. Det mest anmärkningsvärda är dock att krönikören bekänner sitt credo ungefär så här: ”som skribent behöver man inte ha rätt och inte vara rättvis”. I original: ”You don’t have to be right, you don’t have to be fair, frankly, but you do have to be readable” – man måste vara ”readable”, det vill säga läsbar, läsvärd, en duktig, driven skribent. Ska det vara så svårt att vara en läst och läsvärd krönikör och samtidigt hålla sig till vad som är sant och rätt? Tråkig inställning, tycker jag.

In English (translated by google, so sorry for any mistakes!)

The other day I commented on an article by Nina Lekander, culture editor at the evening paper Expressen with a sigh of relief and gratitude. I wrote on her Facebook ”nice to have a text that is long and is written by a human and not by an attitude.” The comment might puzzle some, what I wanted to express was tiredness of the hunt for easy come one-liners in today’s journalism.

I believe that a genuine commitment gives better reading than these constant ”entertaining” texts often based on a simplified picture of the world and often based on misinterpretions or misunderstandings (more or less deliberate). Nina Lekander was able to point at the falsification of history because she was involved in the events that had been referenced wrongly on the radio. But a false picture is very often spread, because it is spread over and over again.

Former infrastructure minister Ines Uusmann did not say that the internet is a fad, but it has become a truth that lives on in hundreds of chronicles, although you will find contradictions easily without working very hard on google and other instruments. She is telling the tru story herself in an interview of SR Blekinge 2006 which still is available on the net. There are many similar examples. Most recently, I was disturbed by a columnist in the Boston Globe, Alex Beam, who in a ”merry” chronicle about literary prizes wrote that Harry Martinson and Eyvind Johnson are completely unknown writers who gave the Nobel prize to themselves.

Who is this columnist? In a video interview with Alex Beam you can learn some interesting things. Between the lines, it appears quite clear that the responsible editors at the Boston Globe are most particular  when they read Mr. Beams drafts. In the U.S., as we know, it can be quite expensive to offend someone. The most notable is that the chronicler confesses his credo something like thisl: ”You do not have to be right, you do not have to be fair, frankly, but you do have to be readable”. Is this really true? Must it be so hard to be worth reading at the same time as you stick to what is true and correct? In my opinion, that is a booooring attitude.