Category: Boverket

Minnen från Boverket 2

Boverkets första logotyp, antagen vid ett dopkalas 1988. Här på ett kavajuppslag.

Boverkets första logotyp, antagen vid ett dopkalas 1988. Här på ett kavajuppslag.

”Kinesen” var det namn Boverkets medarbetare gav sin första logotyp. Nu kan jag avslöja hur det gick till 1988 när den skapades! Upphovsman är en ännu levande konstnär och grafisk formgivare vid namn Kurt Simons. Han bor i Mariehamn på Åland. Detta inträffade under den dynamiska tid då Boverket, en sammanslagning av två myndigheter, officiellt bar namnet ”Plan- och Bostadsverket”.

Enligt den grafiska manualen som sedermera kom att gälla förklarade Kurt Simons logotypens uttryck så här: ”Jag har arbetat med att symbolisera en handlingskraftig och dynamisk organisation, säger Simons. Organisationen är också framåtriktad och har därför gett symbolen rörelse och fart.Logon är gjord i två delar där den teoretiska delen symboliseras av triangeln och den mänskliga delen av den rundade halvelipsen.” Kurt Simons bor lustigt nog alltså i Mariehamn på Åland, det enda område i världen utanför Sverige där Boverkets byggregler gäller (såvitt jag vet).
Boverkets första generaldirektör, Gösta Blücher har berättat på Facebook om hur det hela gick till. 
Så här var det: Vi hade inbjudit 6 konstnärer att komma med förslag. Om jag minns rätt fick de 5000:- var. De flesta hade gjort varianter med bokstäverna P B och V. Vi diskuterade i den lilla direktionen på 5 pers och de flesta hade någon av dessa varianter som favorit, men så skulle vårt första barnbarn döpas. Vi hade radhuset i Nacka fullt med folk. Det handlar om våren 1988. Verket hade ännu inte formellt invigts. Jag ställde upp alla förslagen. Dopgästerna röstade också på bokstavsvarianterna, men då säger min pappa: Jag tycker du ska ta den där med triangeln och halvcirkeln. Den har mycket högre konstnärlig kraft. Man ska ju göra som pappa säger!
Eller hur
Gösta

Annonser

Minnen från Boverket 1

Den 19 oktober 2005 hölls redaktionsmöte på Boverkets informationsenhet. En av punkterna var diskussion om hur enhetens gemensamma arbetsuppgifter skulle omfördelas nu när det skulle komma en ny medarbetare, en pressinformatör. En annan var den nya ”portalen”, det vill säga den kraftigt försenade nya webbplats som Boverket nu skulle få under det kommande året. 

"Portal 2004" kom igång först år 2006 och såg då ut ungefär så här. (Skärmdump från Internet Archive)

”Portal 2004” kom igång först år 2006 och såg då ut ungefär så här. (Skärmdump från Internet Archive)

Som jag senare fick veta hade den nya webbplatsen fötts under ganska stora konvulsioner. I den arbetsgrupp som arbetade med den, fanns flera starka viljor med helt olika syn på hur Boverket skulle presenteras på nätet. När man tio år senare ser resultatet – den nya webbplatsen ”Portal 2004” tändes äntligen i början av år 2006 – är det uppenbart att den i första hand riktade sig till de redan insatta, exempelvis tjänstemän på landets kommuner och byggbranschen.

Den andra diskussionspunkten i protokollet, om den nya medarbetaren, handlade förstås om mig. Jag skulle tillträda tjänsten som pressinformatör den 1 november. Tyvärr saknas helt noteringar om vad som sades, så hur redaktionsmedlemmarna såg på arbetsfördelningen kan jag så här i efterhand bara gissa. Att man hoppades att jag skulle kunna göra mycket annat än att ha kontakt med medierna är uppenbart. Boverket var inte speciellt mycket i mediernas strålkastarljus, än idag figurerar myndigheten nästan alltid som uppgiftslämnare, expertmyndighet. Det är sällan verksamheten granskas kritiskt, antagligen därför att många av frågorna som hanteras är komplicerade och att landets främsta experter på området finns just på Boverket. Att Boverket som ett exempel på senare år har ändrat åsikt 180 grader i frågan om det finns risk för en bostadsbubbla har såvitt jag har sett aldrig ifrågasatts.

Det är i dagarna tio år sedan jag trädde in i de gamla logementslokalerna i den 220 meter långa byggnaden Kasern Sparre för att arbeta på Boverket. Om tiden medger kommer jag här på bloggen att berätta minnen från mina sex år och sju månader som statstjänsteman. En enormt lärorik och rolig tid som jag för alltid bär med mig.