2. Det vänder – fast efter mycket baxande!

Valåret 1985 hade nyss börjat när Karlskronas kommunledning under Bernth Johnson drabbades av ännu en svår motgång: regeringen beslöt förlägga det nya havsfiskelaboratoriet till Lysekil i stället för till Karlskrona. Detta trots att kommunen hade lagt ner ett stort arbete på att presentera en lösning med färdiga lokaler i kvarteret Sparre och på Stumholmen, ett område som inom några år skulle vara helt utrymt på grund av omvandling och neddragning inom försvaret. 

Bittra kommentarer i Karlskrona antydde att regeringen inte vågade annat än att satsa på Bohuslän, efter nedläggningen av Uddevallavarvet och den kritik den vållade.

En grupp marinbiologiska forskare fanns redan på plats i det personalägda företaget Svenska Miljöforskargruppen, MFG, och dessa kom i fortsättningen att finnas kvar i staden. Ett Östersjölaboratorium existerade fram till år 2016 på Saltö, men det är en annan historia.

Bernth Johnsons besvikelse över den uteblivna lokaliseringen var stor. Till Blekinge läns tidning sade han: har statsråden inget att komma med när de kommer till Karlskrona i fortsättningen behöver de inte komma hit. Detta var desto mera allvarsamt eftersom den regering han kritiserade var socialdemokratisk. Särskilt kritisk var han mot Thage G Peterson, industriminister, som i SVTs regionala nyhetsprogram Sydnytt hade kommenterat det uteblivna laboratoriet med orden “25-30 jobb kan väl inte betyda så mycket i Karlskrona”. Bernth Johnson tyckte enligt BLT att detta liknade ett hån.

Samtidigt denna vinter-vår pågick en infekterad strid mellan kommunalrådet och de politiskt tillsatta revisorerna. Bråket gällde bland annat de anmärkningar som revisorerna riktade mot Bernth Johnsons representation. Han var särskilt skarp mot Kommunförbundets revisionschef i Blekinge, vars avgång han krävde. BLT:s ledarsida anklagade honom nu för att vara odemokratisk, eftersom han inte accepterade revisorernas kritik.

Dessutom fick kommunledningen kritik för att man sade nej till att ta emot hundra flyktingar. Vid den här tiden förhandlade Invandrarverket med kommunerna om placering av nya flyktingar. Från kommunens sida tyckte man att Invandrarverket tycktes hacka särskilt mycket på Karlskrona, detta för att statuera exempel i den omstridda frågan. Det stormade alltså kring Bernth Johnson vid den här tiden. Han skapade rubriker, både positiva och negativa.

Bernth Johnson hade ett intressant och skiftande förhållande till medierna. Han insåg deras betydelse och han gjorde gärna utspel som väckte uppmärksamhet. När Radio Blekinge skulle byta chef i början av 1980-talet, kunde förbluffade radiolyssnare en morgon höra att han, kommunalrådet, nu skulle ta över även chefskapet där. Det fanns till och med en intervju där han bekräftade sin nya roll.

Kommunalrådet hade alltså konspirerat ihop med en radiojournalist för att få till ett trovärdigt (?) aprilskämt, naturligtvis med den avgående radiochefens goda minne. Något sådant hade varit helt omöjligt i dag. I vår tid, med massivt spridande av desinformation, måste public service hålla på trovärdigheten och upprätthålla gränser. Men i det tidiga 1980-talet var umgänget mellan politiker och journalister ibland sådant att detta var möjligt.

Kanske trodde en och annan lyssnare och läsare att det var ett senkommet aprilskämt, när Bernth Johnson i augusti 1985 kom med ytterligare ett utspel, ägnat att ge en framåtsyftande, positiv bild av Karlskrona. I samband med ett evenemang inför valet presenterade han planer på ett hotellbygge på Stakholmen och den intilliggande gasverkstomten. Det hela skulle bli ett bygge av så hög kvalitet att det kunde vinna arkitekturpriser.

Men Stakholmsprojektet var i högsta grad verkligt, även om det inte sedan kom att realiseras. Däremot blev det långt senare ett hotell på gasverkstomten, ett hotell som när detta skrives dessutom har byggts ut rejält. Fast i det korta perspektivet såg det ut som ett misslyckande. I juni 1986 tvingades Bernth Johnson konstatera att det inte fanns någon kommersiell aktör som ville bygga på Stakholmen.

Det hade gått ganska bra för socialdemokraterna i Karlskrona med Bernth Johnson som kommunalråd. Efter valet 1979 kunde S tillsammans med V bilda ett majoritetsblock med 39 av fullmäktiges 75 mandat. 1982 fick S till och med egen majoritet, en fjäder i hatten för det fortfarande relativt unga kommunalrådet. Efter 1985 års val var han åter tvungen att få stöd av Vänsterpartiet som hade fördubblat sitt mandat, från två till fyra. De borgerliga var fortfarande i minoritet och skulle så förbli sex år till.

Den stora besvikelsen över det uteblivna havsfiskelaboratoriet och de tydliga budskapen till regeringen kan ha fått effekt, för året därpå, 1986, kom äntligen något som kunde tolkas som en satsning på Blekinge. I riksdagens frågestund 15 maj 1986 kallade Thage G Peterson Blekinge ett “sargat industrilän som behöver många insatser.” Han tillade: “Men det privata näringslivet måste också medverka.” Hans yttranden sågs som ett löfte.

Kommunen hade nu planer på en ny gymnasieskola och i en sommarintervju ställde också Bernth Johnson krav på Ericsson, som han tyckte borde ta ett socialt och regionalpolitiskt ansvar. Hans resonemang gick ut på att företaget under flera decennier hade utnyttjat arbetskraften här och därför måste ta ett ansvar även för framtiden. Ericsson hade i Blekinge under de senaste tio åren dragit ner från 5 000 till 2 400, mer än hälften.

Den 11 september 1986 landade industriminister Thage G Peterson på Kallinge flygplats. Han hade två ärenden. Dels skulle han inviga det nya VTC, verkstadstekniskt centrum i Karlskrona. Dels skulle han presentera en rad statliga satsningar. Han kom inte med några jobb till landsändan, men däremot pengar till en del satsningar, bland annat ett investmentbolag som skulle förse Blekinge med riskvilligt kapital. 

BLT skrev att industriministern i sitt tal läxade upp blekingarna. Utan att nämna några namn tillbakavisade han Bernth Johnsons kritik och visade tydligt att han inte gillade kommunalrådets uttalanden om att statsråden inte var välkomna till Blekinge om de kom tomhänta. Han varnade för att alltför ivrigt sätta krisstämpel på Blekinge och manade till krafttag i länet. Om så skedde, skulle staten också ställa upp.

Men Blekinge fortsatte att ha problem och framsynta satsningar gick om intet. Ett slående exempel är det vindkraftsprojekt som lades fram i september 1987.

BLT 8 september 1987:

”Vindkraft lyftet för Blekinge

Blekinge blir först i landet med en ordentlig satsning på havsbaserade vindkraftverk.

Vindkraftverken ska placeras i så kallade ”byar” ute till havs företrädesvis i östra skärgården.

Anläggningarna ska också utvecklas och tillverkas huvudsakligen i Blekinge och karlskronaföretaget Uddcomb finns med i planerna och Verkö blir utgångspunkt för verksamheten.”

När man betraktar tidningsklippen från dagen därpå, 9 september 1987 är det svårt att undgå reflektionen att Blekinge ibland faktiskt har legat flera steg före – och ändå inte har haft turen på sin sida. 

Karlskronavarvet byggde redan 1982 ett stort vindkraftverk som placerades i Maglarp i Skåne. Byggherre var Sydkraft och det var i drift fram till 1993, och var då det vindkraftverk i världen som hade producerat mest el.

Nu, 1987, beskrevs det som att Bernth Johnson och länsrådet Svante Ingemarsson tillsammans arbetade för att detta projekt skulle ros iland.

På nationell nivå hade man emellertid inte beslutat om några system för gynnande av vindkraften, vilket gjorde att Blekinge skulle behöva stöd från regering och riksdag för att kunna förverkliga projektet. Som bekant blev det inte mycket av det hela. En försöksanläggning, Sveriges första havsbaserade vindkraftverk, förlades till Nogersund. Dess livstid var åren 1989–2007.

I slutet av 1980-talet började det äntligen komma positiva nyheter för Blekinge och Karlskrona. En sådan var lokaliseringen av Boverket, ett ”nytt” statligt verk som bildades genom en sammanslagning av Statens Planverk och Bostadsstyrelsen.

Karlskrona hade starka motkandidater, framför allt Gävle där Lantmäteriverket med sin närliggande verksamhet fanns sedan mer än ett decennium. 

Bernth Johnson blev uppringd av partikollegan och riksdagsmannen Ralf Lindström på morgonen den 2 december 1987. Beskedet var att den socialdemokratiska riksdagsgruppen hade beslutat förorda Karlskrona som platsen för det nya verket (som inte hade fått sitt nya namn ännu). Därmed var saken i praktiken klar.

Kanske det gladaste telefonsamtal Bernth Johnson hade fått under sina elva år som kommunalråd. Till Sydöstran sade han: ”Det är ett klart trendbrott som innebär att välutbildade människor söker sig till Karlskrona. Det innebär också positiva bieffekter för det privata näringslivet.”

Alla var inte lika glada. Generaldirektören Lennart Holm, Planverket, riktade vred kritik mot planerna på en flytt till Karlskrona. Den 11 december 1987 när han fick in sin debattartikel i DN var det inte ens en vecka kvar innan riksdagen skulle ta sitt formella beslut. Lokaliseringen beskrev Holm som “ett djupt och välplanerat svek, ett brutalt dubbelspel”. Han skrev bland annat att Karlskrona var en ort med notorisk brist på sysselsättning, utbildningsresurser och överhuvudtaget ett positivt klimat för industri, handel och tjänster. Därtill finns inte ett spår av lämplig kunskapsmiljö, dundrade han.

Han fick också stöd från vissa riksdagsledamöter och debatten inför beslutet blev mer än tre timmar lång.

Men det var inte nog med Boverket. Mera statliga jobb kom med lokaliseringen av Kustbevakningen. Även Lantmäteriet placerade en enhet i Karlskrona.

1987 hade också utbildningsministern Lennart Bodström chockat Blekinges länsledning genom att till kaffet efter en god middag leverera ett väldigt speciellt tacktal:

”Den 10 februari 1987 var det buffémiddag i Karlskrona hos landshövding Camilla Odhnoff med länets och stadens stöttepelare. Jag kommer ihåg att jag stod i dörröppningen mellan de två rummen där gästerna var placerade och sa: Blekinge har nästan allting, men ingen högskola. En sådan ska vi arbeta för. Detta utvecklade jag nästa dag i ett anförande i Ronneby.”

Detta är anmärkningsvärt på flera sätt. Lennart Bodström ägnade sig här åt något som liknar ministerstyre. Det fanns nämligen inte mycket stöd på hans departement för tanken på att starta nya små högskolor ute i landet. Den tanken är fortfarande omstridd. Bodström drev ändå sin idé, och det är mycket troligt att Blekingepolitikernas starka stöd hade stor betydelse och avgjorde saken.

Dittills hade satsningarna på eftergymnasial utbildning i länet varit små. Några exempel var EC i Svängsta, med koppling till Lunds universitet och YTH, yrkesteknisk högskola, i Karlskrona. Nu handlade det om en riktig, om än liten högskola. Arbetet sattes genast igång under ledning av länsrådet Svante Ingemarsson. Det beslutades att högskolan skulle starta interimistiskt från hösten 1988 och reguljärt från 1 juli 1989.

Den nya högskolan fick redan i november 1989 ett tillskott på 20 miljoner till forskning. Det var mer än vad kollegorna i Växjö och Kalmar hade vid den här tiden. Forskningsområden som nämndes var bland annat artificiell intelligens (!), teletransmission, fysisk planering, östersjökunskap.

Forskningspengarna var en del i det Blekingepaket som presenterades den 10 november 1989. Nu handlade det om inte mindre än 1 200 nya jobb i Blekinge. 

Ett nytt utvecklingsbolag, Ankaret, skulle bildas med huvudkontor i Karlskrona. Det blev också pengar till Soft Center i Ronneby där också Sifo etablerades. Den största enskilda satsningen i jobb räknat, var en SAAB-fabrik med 500 nya jobb. 

Länsarbetsnämnden fick 30 miljoner till utbildningsinsatser. Nu skulle man bland annat för första gången stödja vidareutbildning av anställda som redan hade ett jobb, men som riskerade att bli av med det. 

Bernth Johnson sade till BLT att han kände sig lättad över att ”den allmänna mobiliseringen i länets kommuner resulterat i två Blekingepaket med sammanlagt 2 000 nya jobb och en högskola som blir drivmotorn för hela regionen.

–Vi fick dessutom ett mycket starkt löfte av Ingvar Carlsson personligen om att få återkomma ifall nya, svåra problem skulle uppstå. Det känner jag som en oerhörd trygghet.”

Det där sista var säkert ett sätt att nagla fast statsministern vid sitt löfte. Arbetsmarknadsministern hade nämligen rätt tydligt slagit fast att nu skulle det inte bli mer statliga pengar till Blekinge. Bernth Johnson tänkte på framtiden och visste av egen erfarenhet att det snart kunde bli kris igen.

Det saknades fortfarande inte mörka moln, men den här satsningen sågs som mera substantiell än de tidigare. Ericsson hade ju dragit ner ordentligt, hade nyss varslat om ytterligare neddragningar med 400 personer, och liksom Bernth Johnson tyckte arbetsmarknadsminister Ingela Thalén att företagskoncernen borde ta ett stort ansvar. Som bekant kom den frågan att så småningom försvinna i och med mobiltelefonin och den exposionsartade utvecklingen för Ericssons mjukvaruverksamhet.

Kustbanan var en annan fråga där Blekingepaketet 1989 inte löste något. Järnvägen kunde rulla vidare, men det blev inga pengar till upprustning. Där får man nog säga att regeringen tänkte fel, eftersom en folklig opinion samtidigt växte till orkanstyrka när länets trafikansvariga ville lägga ner kustbanan. Kampanjen Rädda Järnvägen kröntes med framgång mindre än tre år senare när den nya Kustpilen invigdes. Då hade Bernth Johnson avgått som kommunalråd och gett sig in i landstingspolitiken i stället.

Jag inledde förra artikeln med en minnesbild från en pressträff som Bernth Johnson höll 1980. Min tid som reporter på Radio Blekinge sammanföll rätt väl med hans tid som kommunalråd. Hans arbete som landstingsråd får andra beskriva, jag slutar här. 

Det är så mycket jag inte har fått med i den här skissen. När jag har gått igenom mina anteckningar och tidningsklipp blir jag imponerad av en livsgärning som pågick under lång tid och med kommuninvånarnas bästa som mål. Svåra motgångar i en tid som faktiskt var ganska olik den verklighet vi lever i nu. Men också en orubblig tro på framtiden och, som efterträdaren Mats Johansson nyligen noterade, en förmåga att lägga grunden till fortsatt utveckling. Mycket av det Karlskrona vi ser i dag hade inte funnits eller sett annorlunda ut om inte Bernth Johnson hade funnits.

Ingemar Lönnbom