Det ruttnande folkhemmet 1965?

SVT sände den 4 januari 2016 en dokumentär med Maj Wahlöö, ena halvan av författarparet som hade enorma framgångar med serien ”roman om ett brott” åren 1965-75. Historieskrivningen i dokumentären väcker ett antal frågor, bland annat om den bild av det svenska samhället som har skapats av den internationellt välkända romansviten.

Det är en enig hyllningskör av kända författare som i dokumentären beskriver hur Sjöwall-Wahlöö skapade en ny genre. Men nog borde man ha nämnt att de parallellt med att skriva sina egna deckare också översatte Ed McBains välkända historier från ett lätt maskerat New York (Isola). Någon form av påverkan borde väl det arbetet ha haft?

Bilden av ett korrupt samhälle, ett ruttnande folkhem är något som ofta lyfts fram när dessa (i sig briljanta) romaner beskrivs. I själva verket var det som kallas folkhemsbygget inte på långa vägar klart när första romanen, Roseanna, kom ut 1965. Då fanns exempelvis ingen LAS, ingen MBL för att inte tala om ledsagartjänster eller hemsjukvård som vi känner den idag. Den förnyelse av det svenska bostadsbeståndet som regelmässigt häcklas (miljonprogrammet) påbörjades just detta år, 1965. Det vore intressant att förstå hur Sjöwall-Wahlöö skapade sin bild av samhället och hur denna bild förhåller sig till statistik och fakta från den tiden. Samhället var naturligtvis inte perfekt på långa vägar, men 1965 var det tjugo år sedan andra världskriget slutade, alltså på samma avstånd som mitten av 1990-talet är i förhållande till oss. Det var 14 år sedan ransoneringarna på importerade livsmedel hade upphört. Sverige var fortfarande på väg uppåt, både i välstånd och i sociala reformer. Ytterligare ett exempel som visar hur det år 1965 kanske var väl tidigt att döma ut samhällsutvecklingen: Trafiksäkerheten. Det fanns två miljoner bilar i Sverige år 1965, 1313 personer dog i trafikolyckor. Motsvarande siffror för år 2012 var fem miljoner bilar och cirka 300 döda i trafiken (självmord inräknade). Allt var inte bättre förr.

Man kan fråga sig om de dystopier som tecknas de efterföljande Beck-filmerna i själva verket är ett självspelande piano som mera vilar på ursprungsberättelsernas grund än på en bild av verkligheten i det svenska samhället. Är det kanske så att vi vill se verkligheten dystrare än den är? Tusentals flyktingar med Sverige som mål har uppenbarligen inte läst vare sig Sjöwall-Wahlöö eller Wallander.

 

 

Annonser

One comment

  1. Eva Mårtensson Kangeman

    Såg också den här i o f s utmärkta dokumentären. Slogs dels av vilken undanskymd roll barnen fick spela i deras liv, t ex när paret Sjöwall-Wahlöö reste utomlands för att skriva i lugn och ro, dels av att Majs dagbokskommentarer från dessa resor ofta bestod av noteringar om hur ”bakis” de var! Men skriva eller planera böcker kunde de ändå!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s