Kategori: Medier

Idrottens gyllene ögonblick

P1-morgon den 13 augusti undrar om vi måste välja mellan en dopningsfri idrott och att få fortsätta uppleva gyllene ögonblick när det sätts nya rekord. Både och skulle alltså vara omöjligt. Det är sorgligt att frågan ens ska behöva ställas på det sättet. Om idrott ska ha någon mening i samhället så måste den handla om att ge oss alla goda föredömen, ge oss inspiration att vårda vår kropp och själ genom fysisk och mental aktivitet. De gyllene ögonblicken är underbar underhållning, javisst, men om vi ska använda samhällets resurser till att satsa på idrotten, måste det finnas en kärna av nytta i idrotten inte bara för elitidrottarna utan för var och en av oss, annars är det förspillda pengar.

I Karlskrona har ett antal ishockeyspelare betett sig illa i samband med en så kallad inkilning av nya spelare i laget. Som gammal journalist och sedermera mediehanterare förundras jag över den valhänthet som genomsyrar klubbens hantering av skandalen. Å andra sidan hycklar man inte med att det är okej att supa till och leva rövare. Bara det inte hamnar i pressen. Till och med en av granskarna, Björn Skarpsvärd, tycker att det går an.

Hur kan jag dra sådana slutsatser? Jo, det är bara att läsa vad som sägs och skrivs. Sportchefen på Karlskrona Hockeyklubb säger följande om sina spelare enligt BLT/Sydöstran: ”Ska man hitta på något sådant här håller man sig borta från folkmassorna. De åkte ju till Aspö sen, varför stack de inte dit direkt i stället.” Lite senare antyder han att Karlskrona är en riktig skvallerhåla där man inte kan bete sig illa utan att det kommer fram: ”Det man har förstått är att här är alla spelare mer påpassade. Hemma i Värmland och i Karlskoga där jag kommer ifrån är man mer skyddad.”

Kan inte hjälpa att jag blir upprörd och ledsen över detta sätt att resonera. Det borde vara självklart att den här typen av agerande, superi, förnedrande behandling osv. aldrig är okej. Vare sig på Karlskrona stortorg eller på Aspö (är Aspöborna ett särskilt härdat släkte som kan förväntas stå ut med sånt?).

Spiken i kistan blir emellertid hur granskarna av idrotten agerar: de tycks anse att detta är något man får acceptera. Visserligen rapporterar man njutningsfullt om svinerierna, men i en kommentar skriver ”Blekinges bästa twittrare” Björn Skarpsvärd: ”Har man inte lärt sig någonting att är man hockeyspelare i KHK så kan man inte uppföra sig hur som helst. Så stor är inte staden. Sköt saker snyggt, och välj era platser. Hela Rosenholmsområdet var väl ledigt!?”. Men hallå! Han tycker alltså likadant som sportchefen, alltså att det stora felet var att man gjorde bort sig i offentligheten, själva beteendet var okej! Enda skillnaden är att Skarpsvärd tycker att spelarna borde ha förnedrat sina nya lagkompisar på Rosenholm i stället för på Aspö. Ridå.

Datadisciplin på Radio Blekinge för 20 år sedan

Det är härligt att leva i nuet, intressant att se framåt och roligt att titta bakåt! För en tid sedan hittade jag ett dokument som jag skrev för tjugo år sedan. Den gången var jag nyhetschef på Radio Blekinge och vi hade nyligen datoriserat det redaktionella arbetet (inte utan motstånd). Det var inte lätt att få alla medarbetare att följa de regler som vi hade kommit överens om. På den tiden fanns det exempelvis inte någon automatisk sparfunktion, vilket gjorde att texter som inte hade sparats ibland försvann. Gissa om de data-skeptiska på redaktionen klagade – trots att de själva hade låtit bli att spara! Den lätt mästrande attityden i dokumentet beror antagligen på att detta inte var första gången informationen gick ut.

Om data på Radio Blekinge:

Det verkar som om det mesta fungerar bra.
Det finns dock en del saker som behöver påpekas!

Det ligger alldeles för mycket i de personliga korgarna. Ska ni skriva i de personliga korgarna, använd helst inte MANUS-dokument, utan gör det i BREV-dokument. Dels blir det snyggare (radavstånd 1), dels ökar vi hastigeten i hanteringen av MANUS-dokumenten.

Alla måste skriva sluggord till sina dokument, alltså döpa dem. De flesta gör det, men det finns syndare.

Allvarligare är att många inte bryr sig om att logga ut efter morgonpass eller efter lunch. Det finns till och med medarbetare som inte loggar ut på kvällen.

OBS! Kom ihåg att snabbspara med F2. Gör det ofta när du skriver långa dokument.

Ingemar 930310

Från stabschef till officer på åtta månader

von krosigk spegelvändvon krosigk(in english below) Det hade jag inte trott för ett par veckor sedan – att jag snart åter skulle vara anställd. Men nu är det klart, från och med idag den 1 mars har jag en halvtidstjänst som ”Information officer” inom det internationella samarbetsprojektet Art Line. De senaste dagarna har jag försökt sätta mig in i detta projekt, som har pågått ett par år redan, en utmaning som är riktigt stimulerande. Därmed har jag gått från stabschef på Boverket till information officer på endast åtta månader. Det är titlar som låter militäriska, men som i praktiken båda handlar om kommunikation.

Som egen företagare inom kultur- och kommunikationsområdena kan man inte räkna med att jobben kommer flygande, särskilt inte i en stad av Karlskronas storlek. Samtidigt kan det lilla formatet vara en fördel –  alla känner alla och som bekant är personliga kontakter viktiga när man söker jobb och letar nya medarbetare.

Den här gången var det Östersjölokala konstprojektet Art Line, med Blekinge museum som en viktig hörnpelare, som behövde en informatör, eller som det heter i projektet ”information officer”. Jag fick frågan för inte alltför många dagar sedan, men behövde egentligen inte så mycket betänketid, eftersom jag ser det som en enorm möjlighet att lära mer och vara med om det angelägna kulturutbytet i vår del av världen. Vi som är kulturintresserade i sydöstra Sverige har allt att vinna på att samverka med länder där kulturen har betydligt högre status än här (min personliga bild).

Art Line arbetar inte bara för samverkan konstnärer och institutioner emellan, det finns också en tilltalande tanke om hur den konst som skapas också ger en bättre och mera stimulerande livsmiljö som kommer såväl fastboende som turister till del. Vi är ju dessutom turister hos varandra, vi som bor i SB-regionen (South Baltic). Känner mig riktigt upprymd när jag läser i den ursprungliga ansökan till projektet som egentligen är inne på slutvarvet just nu. Hoppas att andan från Art Line lever vidare även efter 2013, det är något att sträva efter som ”information officer”.

Att jag sedan förstås också fortsätter jobba med mitt och Ola Hallqvists hjärteprojekt Rotbygd.se är självklart. Jag ser fram mot ett år med många spännande möten, många berättelser och full sysselsättning för Lönnbom media.

My new job

The notion that I could once again be an employee did not cross my mind since I left my job at the Swedish National Board of Housing Building and Planning (Boverket), eight months ago. But now, as from today, March 1, I have a part-time position as ”information officer” within the international project Art Line. The last few days I have tried to get on top of this project, which has been going on for a couple of years already. Taking it all in is of course an impossible challenge – but also very stimulating. Thus I have gone from chief of staff at the National Board to information officer in just eight months. Both titles sound military, but in practice both are all about communication.

As self-employed in the cultural and communication areas, one can not expect that jobs will be coming your way effortlessly, especially not in a city of Karlskrona’s size. On the other hand, the small size can also be an advantage – everyone knows everyone and it is notoriously known that personal contacts are so very important when looking for a job or looking for new employees.

This time it was the South Baltic art project Art Line, with Blekinge Museum as an important cornerstone, which needed an ”Information Officer”. I was asked not too many days ago, but did not really need much reflection, because I see it as a huge opportunity to learn more and to be part of the – in my mind – very much needed cultural exchange in our part of the world. We who are interested in culture in southeast Sweden has everything to gain by interacting with our neighboring countries where culture and fine arts has much higher status than in Sweden (my personal view).

Art Line works not only for collaboration between artists and institutions, there is also an appealing idea depicting ​​how the art which is created also gives a better and more stimulating environment that will benefit both permanent residents and tourists. We are also tourists in each other’s countries, we who live in the SB region (South Baltic). I feel really excited when I read in the original application for the project. I hope that the spirit of Art Line lives on even after 2013, that is something to strive for as ”information officer”.

På resa i det exotiska Karlskrona

Artikel om läsecirkeln Tolfvan i tidningen Vi läser.Stockholmsmedierna behandlar ofta Sverige utanför huvudstaden som en exotisk kontinent till vilken man gör expeditioner och sedan med ett ironiskt leende i mungipan rapporterar till den egna, mera förfinade publiken. Alexander Skantzes reportage i senaste numret av Vi Läser är förvisso inte det grövsta exemplet på detta, tvärtom andas det en viss förståelse, när han porträtterar Sveriges äldsta läsecirkel.

På omslaget till tidningen lockar en rosa rubrik: ”Kvinnor nej tack!” ty den läsecirkel som omskrivs heter ”Tolfvan” och består sedan 1895 av tolv herrar. En gång om året, iklädda frack men för övrigt i uppsluppna former, samlas de för att diskutera 12 böcker som de under 12 månaders tid har plöjt.

Alexander Skantzes bror Valdemar blir vid den här skildrade sammankomsten upptagen i sammanslutningen. Det är kanske därför det inte bara blir en blinkning till läsarna, utan också en ganska rättvis bild av en stad som både har förtjänster och fel. Karlskronas litterära anor apostroferas, med Läsesällskapets bibliotek som juvel i kronan. Det hade förstås funnits skäl att nämna exempelvis Örlogsmannasällskapets bibliotek, men det hade kanske orsakat överdos av maskulin kultur.

På det stora hela blir man som Karlskronabo på gott humör av Alexander Skantzes nedslag i sin gamla hemstad. För tjugo år sedan, när han emigrerade, fanns det egentligen bara ett försonande drag med Karlskrona: möjligheten att flytta härifrån. Nu synes han ha gått från den positionen till en som mera liknar Horace Engdahls. Den tidigare akademisekreteraren är nämligen uppväxt här, och har skrivit att Karlskrona för honom är den verkligaste staden och därmed också den lyckligaste (artikel i antologin Röster från Blekinge 1994).

Jurist ska få bullret mellan myndigheterna att lägga sig

Buller i planeringen

Femårsjubilerande skrift om buller i planeringen.

Det är intressant att se hur politiken hanterar svåra samhällsfrågor. Buller i storstäder kan förvisso kallas ett i-landsproblem, men det är å ena sidan helt klart att buller orsakar hälso- och andra miljöproblem – å andra sidan är det en naturlig följd av att vi människor klumpar ihop oss i stora städer. Nu ska en jurist klara det som myndigheterna inte har fixat.

Under många år har buller varit en konfliktfråga mellan flera myndigheter med olika uppdrag. Boverket, Naturvårdsverket, Socialstyrelsen – alla har de utifrån sina respektive uppdrag haft synpunkter på hur man ska hantera bullerfrågan. Tonen i debatten har stundtals varit hög och det har hela tiden varit svårt att få till en gemensam hållning. Frustrerade kommunpolitiker som vill ge klartecken för nya byggen har skyllt förseningar på de statliga myndigheternas oförmåga att enas.

Medierna har också haft problem i sin rapportering. Jag minns när jag som pressansvarig på Boverket för ett halvt decennium sedan var i Stockholm med dåvarande chefen för Planenheten, Mårten Dunér, och några av hans medarbetare. Vi skulle presentera publikationen Buller i planeringen som bland annat innehåller så kallade allmänna råd. Till och med inom samma mediebolag blev bilden kluven! SVT gjorde dels ett inslag i riksnyheterna (Rapport/Aktuellt) som handlade mycket om hur skadligt bullret i storstäderna är, dels i lokalnyheterna (ABC) om att Boverket fixat att det äntligen skulle finnas möjlighet att bygga i centrala Stockholm (som jag minns det). Två helt olika inslag var det!

Nu har det alltså gått ett halvt decennium sen dess och många problem kvarstår, myndigheterna agerar så att exempelvis kommunerna får intrycket att staten inte har en klar linje när det gäller buller. Då gör bostadsminister Stefan Attefall det han måste, lyfter över frågan till en (hyfsat) utomstående part. Det blir juristen Anders Lillienau, rådman vid mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt, som får denna intrikata uppgift.

Men myndigheterna slipper inte undan: Boverket och Naturvårdsverket ska fram till den 31 augusti ta fram vägledande underlag vid planering för byggande av bostäder i områden som är utsatta för buller från hamnar, industrier och annan liknande verksamhet. Jag gissar att det finns fd kollegor på min tidigare arbetsplats Boverket som får ta kort semester i år. Men det finns ju fina resmål som är som bäst på hösten.

En annan lite rolig aspekt är att när Boverket för några år sedan frågade allmänheten vilken typ av buller som man störs mest av, visade det sig att det var – grannarna i minst lika hög grad som trafiken!

Berättelsens makt

Idag måste jag i all ödmjukhet berömma min tidigare chef, Janna Valik, generaldirektör på Boverket. Hon är en engagerad person, som dessutom har insett berättelsens möjlighet att göra världen lite bättre. Det bevisade hon senast i veckan som gick, då hon skrev ett blogginlägg som handlar om en dramatisk händelse i samband med ett nätverksmöte mellan Boverket och några av alla de många intressenter som myndigheten har i sin när- och omvärld. 

Läs gärna texten om en incident som hade kunnat gå alldeles åt pepparn på generaldirektoren.se! En riktig rysare, som genast får en att inse att det är ett viktigt arbete som Boverket utför. Det är samtidigt lite märkligt att den här händelsen inte har lett till mer uppmärksamhet. Nyhetsveckan har varit lite för tuff, med jättekrockar, skenande tåg och Janne Josefsson i hetluften. Då är Boverkets byggregler avsnitt 5 Brand lågt prioriterat. Men den som läser Janna Valiks berättelse, glömmer inte. Det är också alldeles klart att hon är en generaldirektör som bryr sig om sina medmänniskor. Så det blir säkert fler tillfällen att berätta om det nödvändiga i att ha byggregler som följs.

 

 

Dags för Revy-Richard igen!

Nu har det gått tio år sedan jag var med och instiftade Blekinges motsvarighet till Hollywoods Oscar, nämligen Revy-Richard. Häromdagen fick jag en glädjande inbjudan från min gamla uppdragsgivare, Sveriges Radio Blekinge, att åter träda in som bedömare av Blekinges revykonst. Den här gången är det inte årets, utan mera decenniets bästa som ska belönas. Gissa om det blir svårt!

Här följer radions eget pressmeddelande:

Revyhjälte prisas med jubileumspris

När RevyRichard fyller tio år kommer P4 Blekinge att dela ut ett jubileumspris.

RevyRichards jubileumspris ska gå till en eller flera personer som gjort en stor insats för revykulturen i Blekinge under RevyRichards tid.

Publiken kan nominera kandidater fram till den 13 jan. Juryn kan också nominera kandidater.

Fre den 18 jan kl 10.30 utses pristagaren i Nio till ett.

Syftet med RevyRichard är att uppmärksamma revykulturen i Blekinge. Därför väljer vi i år när RevyRichard fyller tio år att prisa en eller flera personer som betytt mycket för revykonsten.

Eftersom det bara är tre nyårsrevyer som vill vara med och tävla i år gör vi detta upplägg. Vi kommer under nästa år att ha en diskussion om RevyRichard med länets alla revyer för att se om vi kan hitta ett upplägg som passar alla.

Alla de som varit med och utsett pristagare i RevyRichard genom åren ingår i juryn: Martin Hult, Carina Henriksson, Ingemar Lönnbom och Bengt ”Mamma Bengt” Olsson.

Om RevyRichard

RevyRichard är P4 Blekinges revypris. Priset är döpt efter revyveteranen Richard Frigren (1913-2002) från Karlshamn.

Priset delas i år ut för tionde gången.

Revykulturen i Sverige har få priser. Därför är RevyRichard ett unikt pris.

Mer info:

Daniel Kjellander, projektledare för RevyRichard, 0455-36 68 34

Göran Eklund, kanalchef Sveriges Radio Blekinge, 0709-646 822

Till detta kan bara läggas att tyvärr saknas en av alla dem som har recenserat revyer i Blekinge under den tid jag har varit med, nämligen Björn Littorin, som avled för ett antal år sedan.

Effektivt tystad på Bokmässan i Göteborg

Det har talats mycket om yttrandefrihet den senaste tiden. Under årets bokmässa blev jag bestulen på denna rättighet – och det finns ingen jag kan klaga hos. Efter första dagen gav nämligen stämbanden upp. När jag försökte yttra mig kom bara en tunn väsning fram. Inte mycket att komma med i larmet på Bok- och biblioteksmässan. Därmed fanns ingen möjlighet att diskutera, nätverka, intervjua eller informera.

Jag omges av härliga och hängivna kamrater i Harry Martinson-sällskapets monter.  Vi arbetar mycket bra tillsammans, men trots kamraternas glada tillrop blev denna Bokmässa en klar besvikelse. För vad är nyttan med att finnas på plats när man inte kan diskutera, informera, skämta, knyta kontakter, intervjua osv med hjälp av den egna rösten. Plötsligt är man en andra klassens invånare, ja, nästan som en invandrare som inte kan språket! En mycket nyttig erfarenhet, men inte så praktiskt för den som vill ta till sig ny information och få koll på vad som är på gång i litteraturen, biblioteken och bokbranschen. Väldigt mycket av det som var tänkt, gick helt enkelt inte att genomföra.

Innan rösten försvann helt, hann jag i alla fall göra ett gästspel hos Gunnel Carlson (känd från TV:s Gröna rum) och till min stora glädje få möjlighet att inte bara puffa för Harry Martinson utan också för Blekinge. Gunnel kommer ju härifrån och själv är jag övertygad om landskapets potential. Vi enades i alla fall om att Blekinge mycket väl kan betecknas som ”Sveriges trädgård”, ett begrepp som av någon anledning hamnat på undantag i de senaste årens marknadsföring. Nu finns det personer som mycket väl kan tänka sig att ta upp den tråden och använda begreppet. Gunnel och jag enades om att man borde kunna göra ännu mer. Får avvakta tills rösten har kommit tillbaka!

Rädda socknarna – för demokratins skull

Det finns inga tunga skäl att avskaffa socknarna i folkbokföringen. Däremot finns det tunga skäl att bevara dem. Ett avskaffande skulle vara ännu ett bevis för alla dator-ovana och kulturarvsintresserade att datorer är kulturarvets fiende. Detta i en tid när vi på alla sätt behöver öka den digitala delaktigheten. Kontraproduktivt är bara förnamnet.

Förslaget kommer från Skatteverket, en myndighet som under ett antal år under förre generaldirektören Mats Sjöstrand har lyckats väcka respekt och höjt sitt anseende hos allmänheten högst avsevärt. Nu jobbar hans efterträdare Ingemar Hansson och dennes medarbetare oförtrutet på att rasera det förtroendet, särskilt hos dem som arbetar för och med det svenska kulturarvet, där sockenindelningen är en viktig grundsten.

Det är ekonomiska och ”rationella” skäl som ligger bakom förslaget. För oss som ser det låga intresset för datorer och Internet som en demokratisk fara är detta resonemang obegripligt. I själva verket är det ju så att datorsystem idag mycket väl kan hantera en administrativ nivå till utan att storkna. Min teori är dessutom att det sannolikt inte ens skulle behövas exempelvis postnummer idag. Kan datorprogrammet Google Earth hitta en adress i Iowa och en i Pajala på metern när och dessutom räkna ut det exakta avståndet mellan dem utan postnummer, så borde det gå att skicka brev mellan sagda destinationer utan dessa gammaldags datakoder från hålkortens sextiotal.

Varför blir jag då så frustrerad över detta förslag att avskaffa socknarna? Jo, för att jag och en kollega just nu arbetar på ett projekt för att ÖKA den digitala delaktigheten i de grupper som är intresserade av kulturarv – såväl i staden som på landsbygden. Vår hypotes är att alla invånare i detta land behöver vara med på nätet eftersom så mycket av det demokratiska samspelet i samhället idag sker där. Det gäller debatt, det gäller myndighetsinformation, det gäller möjligheten att göra sin röst hörd och skapa nätverk. Samma hypotes har tydligen exempelvis Internetfonden och projektet Digidel, som varje år satsar av våra gemensamma medel (insamlade av Skatteverket!) på att öka den digitala delaktigheten.

Den här beskrivna klåfingrigheten från Skatteverkets sida leder bara till att de människor som tidigare sett datoriseringen som ett hot mot kulturarvet får vatten på sin kvarn. De blir knappast mer intresserade av att bege sig ut på den digitala arenan. Heder åt Blekinge läns tidning som tar upp frågan idag. I skrivande stund kan jag tyvärr inte länka till just den artikeln, men det finns mycket klokt skrivet sedan tidigare:

Debattartikel i Svenska Dagbladet, skriven av 22 tunga namn inom svensk kulturhistoria.

Ted Rosvall i GP

Webbtidningen Hela Gotland