Stockholmsmedierna behandlar ofta Sverige utanför huvudstaden som en exotisk kontinent till vilken man gör expeditioner och sedan med ett ironiskt leende i mungipan rapporterar till den egna, mera förfinade publiken. Alexander Skantzes reportage i senaste numret av Vi Läser är förvisso inte det grövsta exemplet på detta, tvärtom andas det en viss förståelse, när han porträtterar Sveriges äldsta läsecirkel.

På omslaget till tidningen lockar en rosa rubrik: ”Kvinnor nej tack!” ty den läsecirkel som omskrivs heter ”Tolfvan” och består sedan 1895 av tolv herrar. En gång om året, iklädda frack men för övrigt i uppsluppna former, samlas de för att diskutera 12 böcker som de under 12 månaders tid har plöjt.

Alexander Skantzes bror Valdemar blir vid den här skildrade sammankomsten upptagen i sammanslutningen. Det är kanske därför det inte bara blir en blinkning till läsarna, utan också en ganska rättvis bild av en stad som både har förtjänster och fel. Karlskronas litterära anor apostroferas, med Läsesällskapets bibliotek som juvel i kronan. Det hade förstås funnits skäl att nämna exempelvis Örlogsmannasällskapets bibliotek, men det hade kanske orsakat överdos av maskulin kultur.

På det stora hela blir man som Karlskronabo på gott humör av Alexander Skantzes nedslag i sin gamla hemstad. För tjugo år sedan, när han emigrerade, fanns det egentligen bara ett försonande drag med Karlskrona: möjligheten att flytta härifrån. Nu synes han ha gått från den positionen till en som mera liknar Horace Engdahls. Den tidigare akademisekreteraren är nämligen uppväxt här, och har skrivit att Karlskrona för honom är den verkligaste staden och därmed också den lyckligaste (artikel i antologin Röster från Blekinge 1994).