Den 13 oktober detta år, 2023, är det 175 år sedan en engelsk snaubrigg strandade på Svartingsskär i Kalmarsund, öster om Ödängla. Enligt en sägen som levt länge i kustbyn, ska ett dråp ha skett i samband med strandningen och dessutom ska den dödade mannen ha begravts på ön. Sant eller skröna? Inte helt lätt att svara på, ska det visa sig!

Denna grundstötning var dramatisk, men berättelserna om vad som hände går isär – och har gjort så i 175 år.

Tidningen Barometern rapporterar nämligen den 18 oktober att ett större engelskt fartyg gått på grund i samband med stormen mellan torsdagen och fredagen. Platsen benämns Svartö, troligen alltså en feluppfattning av Svartingsskär. Fartyget är enligt Barometern vrak, hade en last av hampa och kom från Cronstadt, en rysk stad strax utanför S:t Petersburg.

Citat ur Barometern: ”När fartyget törnade på gick masten överbord och dödade i fallet skeppskaptenen. Besättningen som lärer dväljas ombord på vraket är underkastad noggrann karantänsbevakning.” Detta senare låter rimligt, eftersom man var rädd för koleran och inte ville att den skulle spridas till den svenska befolkningen.

Nu ska för tydlighetens skull skrivas att vare sig fartygets namn eller skeppstypen finns angiven i Brometerns notering. Dessutom återkommer inte den här uppgiften någonstans i någon annan tidning, trots att det var mycket vanligt att tidningarna tog notiser från varandra, ofta utan att ange källa.

Barometerns konkurrenttidning Calmarposten, som även den trycktes den 18 oktober, har en lista med fem strandningar i Kalmar län som har skett i samband med storm, regn och tjocka. Däribland finns ett fartyg som har strandat vid Svartingsskär den 13 oktober. Det nämns ingenting om en dödsolycka, vare sig där eller i någon annan av de tidningar som numera lätt kan läsas på nätet (Kungliga biblioteket, digitaliserade svenska dagstidningar).

Enligt en sägen, som länge har berättats på Ödängla, ska skeppet ha gått på grund i tjocka och efter felnavigering. Den som lagt ut kursen skulle ha varit kaptenen, medan styrmannen hävdat att kursen var fel. När man så gick på grund vid det strandparti som har kallats Alarna på norra Svartingsskär utbröt ett gräl männen emellan, ett gräl som slutade med att kaptenen tog en spelspak – andra uppgifter förekommer angående redskapet – och slog ihjäl styrmannen. Någon har bevarat ett namn på den som blev ihjälslagen, han skulle ha hetat Clemens Ray eller Ray Clemens.

Sägnen hävdar också att kaptenen blev oregerlig efter dråpet, men att en storväxt ödänglabo lugnade ner honom. De två ödänglabor som ska ha varit först på platsen var Gustaf Svensson (1825 – 1900) och Carl Svensson (1826 – 1910), 23 och 22 år gamla.

Sägnen berättar vidare att med stora svårigheter och hjälp av ortsbefolkningen lyckades besättningen få fartyget av grundet. Några bybor fick följa med till Kalmar för att man skulle kunna hålla pumparna igång hela tiden. I Kalmar reparerades fartyget och gick sedan vidare till England.

Ödänglasägnen hävdar att kaptenen skulle ha dömts för mord och hängts i England.

Den döde styrmannen – eller om det nu var kaptenen – ska enligt sägnen ha begravts ute på ön. På kullen lades spelspaken som spelat en så dramatisk roll i dramat. Graven vårdades av ödänglaborna fram emot 1900-talets början. Bertha Nordström, (jag har tyvärr inte hennes födelsedata) dotter till Gustav Erik Gustafsson, berättade att hon som flicka varit med sin mor ute på Svartingsskär och lagt blommor där.

Vi går vidare i källorna. Enligt förlisningsregistret kom Argyra från S:t Petersburg och var på väg till England med last av talg. Oavsett varifrån skeppet kom, Petersburg eller Cronstadt (vilket från Kalmars horisont kan kvitta lika) kan det verka förvånande att man valde vägen genom Kalmarsund.

Argyra var en snaubrigg, det vill säga ett fartyg med två ”normala” skeppsmaster försedda med råsegel och vid den aktre en extra, klenare mast med ett bomsegel (ursäkta en landkrabba om denna beskrivning stör de mera kunniga).

Enligt de tidiga tidningsuppgifterna hette Argyras kapten Peter Riis, ett namn som inte verkar så särskilt engelskt. Stavningen Peter Ries förekommer också. Man får lätt associationer till Holland eller Tyskland. Men om man går in på försäkringsbolaget Lloyds skeppslistor vid den här tiden, även de tillgängliga på nätet, finner man att namnet i själva verket var Peter Rees. De svenska tidningarna har stavat så som det låter.

Argyra var byggd i Sunderland i nordöstra England 1839 och noteras för 282 ton i Lloyds register för 1848.

Hur var det med dråpet, eller dödsolyckan? Det nämns ingenting i tidningarna. Däremot framgår det att Peter Rees med besättning tillbringade ganska lång tid i Kalmar, antagligen för reparation av fartyget.

Besättningen hade ont om pengar och verkar ha tagit lån till höger och vänster, mot löfte om att deras kapten skulle betala. Peter Rees tvingades nämligen annonsera i Kalmartidningarna flera gånger om detta.

Jag är tyvärr inte helt klar över hur länge Argyra fick ligga kvar i Kalmar, men det kan vara så lång tid som till mars 1849, då Argyra utklareras från Kalmar (fast hon kan ju ha reparerats snabbare, gått till England och sedan gjort ytterligare en resa till Ryssland).

Ligger det en dräpt sjöman begraven på Svartingsskär? Har brottslingen i så fall kommit undan straff? Eller är den delen av historien ett utslag av Carl Svenssons omvittnat livliga fantasi, kanske uppeldad av ett felaktigt referat i Barometern den 18 oktober för 175 år sedan? Behöver vi egentligen veta?