1. Sveriges yngsta kommunalråd i en tung uppförsbacke

Jag kommer aldrig att glömma mitt första möte med Bernth Johnson. Året var 1980 och han var ett relativt nytt kommunalråd i örlogsstaden Karlskrona. Han fick något bekymrat i blicken när han fick höra att jag kom från Småland. Han tyckte nämligen att reportrarna på Radio Blekinge borde ha lokal anknytning. “Det börjar bli rena främlingslegionen, där på radion”, skämtade han. Men det påverkade inte vårt förhållande som granskare och granskad. På den tiden var det lätt att få kontakt med även de främsta politikerna i en kommun. Man kunde ringa direkt till kontoret på Palanderska gården, där han satt tillsammans med det äldre kommunalrådet Gunnar Boström.

Bernth Johnson hade blivit Sveriges yngsta kommunalråd år 1977, då han började skolas in i rollen vid sidan av den äldre kollegan. Han tvingades ganska snart ta ett större ansvar eftersom Boström blev sjuk och avled.

Det var säkert ingen lätt uppgift att verka för Karlskrona kommuns framgång i slutet av 1970-talet. Blekinges befolkning stagnerade, residensstaden var i hög grad beroende av Marinen och Karlskronavarvet. LM Ericsson var också en stor arbetsgivare. Jag minns också att år 1980 stod flera butikslokaler tomma inne i stan och det gapade tomt på rivningstomter nedanför Tempo (Nuvarande Åhléns) och på Västerudd.

Bernth Johnson kunde dock i början av sin tid vid makten glädja sig åt en stabil socialdemokratisk majoritet både i kommunen och länet, man talade om “det röda Blekinge”, där det egentligen bara var Sölvesborg som ibland kunde skifta majoritet till de borgerligas favör. Det fanns med andra ord möjlighet att genomdriva en egen politik.

Karlskrona kommun var den kommun i Blekinge som var allra sist med den strukturrationalisering som kallas kommunsammanslagning. 1 januari 1974 var den nuvarande stora kommunen ett faktum. De förhandlingar som bedrevs mellan de olika kommuner som slogs ihop fick i alla fall ett påfallande resultat: för att alla kommundelar skulle kunna representeras i kommunfullmäktige fick församlingen inte mindre än 75 ledamöter. 

Om den talrika representationen var en fördel eller ej, kan diskuteras, men det är inte säkert att kommunledningen fick ett lättare jobb när kursen skulle sättas mot framtiden. Lokala särintressen kunde naturligtvis göra sig gällande, och jag har själv sett hur Bernth Johnson i fullmäktige kunde ta till ganska hårda ord mot sina egna partikamrater. 

Om det såg mörkt ut under 1970-talet skulle det snart nog bli ännu värre. År 1980 beskrivs situationen i en riksdagsmotion som krisartad i hela länet. Ericsson hade minskat antalet anställda med tusen under de senaste åren, Karlskronavarvet med 200 och varslade nu ytterligare 500, Uddcomb på Verkö hade minskat med 300 anställda och varslade ytterligare 300. Ett par nystartade företag i Karlskrona kommun, fritidsbåttillverkaren Adec i Nävragöl och Wessmanskidan hade en tid ingjutit hopp, men hade nu båda gått i konkurs.

Trots dessa motgångar präglades Bernth Johnsons hela utstrålning av stor optimism. Visst, han planerade och deltog i otaliga uppvaktningar på departementen i Stockholm, men grundtonen var positiv. Bara staten gjorde ordentliga satsningar, så skulle utvecklingen vändas. Här fanns en stor potential som bara väntade på att få momentum.

Det fanns förvisso en del att peka på som positiva möjligheter. Ett exempel är det stora industriområde som skapats på Verkö med början kring år 1970. Den mycket stora plana ytan, ämnad för nya stora anläggningar och rejäla kajer, kom till på bekostnad av ett grönskande område med idylliska trähus med snickarglädje. Det väckte naturligtvis protester, men drevs igenom trots detta.  Här fanns nämligen stora planer. Men idén att bygga en industri för tillverkning av oljeplattformar stannade vid just en idé och en vägskylt. Kanske fanns det också ett litet kontor inrymt i en barack. 

Sedan kom Uddcomb, där det skulle tillverkas gigantiska kärl till kärnkraftverken. Den verksamheten fick aldrig den omfattning man hade hoppats på, motståndet mot kärnkraften och folkomröstningen 1980 fick även den verksamheten att tyna bort. Bernth Johnson arbetade ändå oförtrutet på för att skapa nya arbetstillfällen i kommunen. 

Det rapporterades om neddragningar på Karlskronavarvet som dessutom misslyckades med de försök att ställa om till civil produktion som ändå gjordes. Mest känt är väl den fiskebåt i sandwich-teknik (plast) som blev mångdubbelt för dyr för att någon fiskare skulle vara intresserad.

På tal om fisk, så var just fiskindustrin, baserad på torskfisket i Östersjön, en verksamhet som ingav stort hopp. Flera olika projekt startade med centrum på Saltö i Karlskrona, där det sedan tidigare fanns resurser för mottagning och nedfrysning. En ny idé om att distribuera torsk i en obruten kylkedja var många år före sin tid, och gick antagligen därför också om intet. Dessutom minskade torsktillgången katastrofalt. I dag finns istället ett område med bostadsrätter där de stora fiskindustrierna var tänkta att placeras. 

Det gick också knackigt för LM Ericsson, neddragningarna fortsatte, trots framgångar med nya telefonväxlar, AXE, som gick på export över hela världen, men som tillverkades på annat håll. När så småningom Ericsson började arbeta med mobil telefoni, NMT-systemet, kom inte heller det att tillverkas i Blekinge.

Bilden av Blekinge och Karlskrona blev, på grund av alla neddragningar och den stagnerande utvecklingen, ganska mörk. Detta kunde Bernth Johnson inte stillatigande se på. Han ville ge en positiv bild av den stad och kommun han hade så starka känslor för. Det blev olika ”jippon”, där det första stora var stadens 300-årsjubileum år 1980. Det blev mycket riktigt en stor PR-framgång, inte minst för att jubileet och ”Tall Ships Race” fick karlskronaborna att känna stolthet över sin stad och kanske bli lite mera av Karlskrona-ambassadörer själva.

Vid den här tiden började man även i det så kallade östblocket, de delar av Europa som fortfarande dominerades av Sovjetunionen, att försiktigt vända sig västerut. Ett exempel var det statliga polska färjebolaget Polferries som startade reguljära turer mellan Karlskrona och Gdynia. Oroligheter i Polen och ett militärt maktövertagande under general Jaruzelski satt stopp för det. Vid en turistkonferens i oktober 1981 luftades planer på att starta en färjelinje till Riga i den Lettiska sovjetrepubliken. På kvällen samma dag som den lettiska vice utrikesministern Nikolai Neiland gjorde sitt utspel, gick en ubåt med hemmahamn i Baltijsk på grund i Gåsefjärden. Därmed var även dessa färjeplaner tillbaka på ruta ett. 

I Stockholm trodde man inte så mycket på en positiv utveckling i Blekinge. De många uppvaktningarna kan ha påverkat på för och emot denna inställning på departement och i statliga verk. En stadig ström av kommunalråd som önskade nya Blekingepaket gav naturligtvis bilden av en landsända i kris. Samtidigt hoppades man säkert från Blekinges sida att de uppvaktade ministrarna skulle se möjligheterna på samma sätt som blekingarna själva.

1987 års regionalpolitiska kommitté fällde emellertid följande omdöme om den hårt drabbade residensstaden:

Slutsatsen blir att Karlskrona för närvarande har de sämsta förutsättningarna för tillväxt i Sydöstra Sveriges regionala centra. En förhållandevis stor industrisektor med stark inriktning mot investeringsvaror gör att orten är starkt utsatt för konjunktursvängningar. En förhållandevis svagt utvecklad tjänsteproduktion, bland annat saknar kommunen för närvarande högskoleutbildning, vilket gör att man inte får ta del av expansionen inom tjänstesektorn i samma utsträckning som Växjö- Alvesta och Kalmar.

Men Bernth Johnsons envisa optimism och strävan, inte minst tillsammans med landshövding Camilla Odhnoff (om man får tro Bernth själv), skulle inom kort få resultat. Andra halvan av 1980-talet kom att bli dramatisk och på många sätt positiv. Det Karlskrona vi ser i dag grundades i rätt stor utsträckning under andra halvan av 1980-talet. Till detta får jag återkomma i del 2 av min nutidshistoriska skiss.

Ingemar Lönnbom