Kategori: Kultur i Blekinge
Lite AI-genererad musik efter lördagens succé (?) på Saltö
Under Karlskronas kulturnatt lördagen den 30 augusti hade jag nöjet att framföra en berättelse om min förfader båtsman Anders Tjock. Den interfolierades av några AI-genererade musikaliska stycken, så det blev lite grand som ett sommarprat i radion. Även om det fanns en sjungande röst på låtarna, så sjöng jag med på mitt lite osäkra sätt. Det slipper ni höra på denna sida.
Jag fick en del frågor om hur jag bär mig åt för att tonsätta egna och andras texter med Suno, som tjänsten heter. Det är inte jättekomplicerat att använda Suno. Vem som helst kan använda en enkel version av tjänsten utan att betala. Den finns på https://suno.com/
Det enklaste sättet i Suno är att skriva in en egen text i därför avsedd ruta. Sedan beställer man vilken typ av musik man vill ha: opera, classical, folk music, hiphop etc. (man skriver på engelska). Därefter tar det bara några sekunder innan man har två förslag till melodier och sång. Man kan beställa antingen male vocals eller female vocals om man vill styra könet på sångaren. Ibland blir det bra, ibland blir det inte så bra. Men det är kul och lärorikt att testa.
Här kommer alltså länkar till några av de skapelser jag har lyckats klämma fram ur Suno, varje låt får en inledande kommentar:
- Vintersång (Winter song) Det fanns en fin folkrock-grupp i norra England som kallade sig Lindisfarne. 1970 gav de ut LP:n Nicely out of tune. På den fanns en Winter song skriven av Alan Hull i gruppen. Jag har alltid gillat den och försökte mig på att skriva en egen text. Sedan klinkade jag på gitarren och sjöng. Det lät rätt illa, men melodin blev i alla fall någotsånär rätt. Sedan laddade jag upp min enkla inspelning till AI-tjänsten/programmet Suno, som sedan fick göra ett lite mera tjusigt arrangemang. Ja, det är som trolleri!
2. Vad tänker tjejerna på? Det här är en av låtarna jag spelade upp på Saltö! Den bygger på en dikt jag skrev förra våren.
3. Tidens värde. En fin liten dikt av Johan Olof Wallin fick musik av AI-tjänsten/programmet Suno. Jag hörde den först i Dagens dikt, uppläst, letade upp den på www.litteraturbanken.se och klistrade in texten i Suno och valde därefter musikstil.
4. Vid Färjestaden. Den svenske skalden Erik Axel Karlfeldt var från Dalarna, men besökte en gång Öland. Där blev han förtjust och skrev flera dikter om landskapet. En av dessa är redan tidigare tonsatt, men jag tyckte att den tonsättningen inte fångade den melankoliska känslan i texten. Det här blev bättre tyckte jag!
5. Sensommarnatt. Den blekingske diktaren Ragnar Jändel är alldeles för okänd. Här är ett exempel på hans dikter, som AI-tjänsten/programmet Suno har fått tonsätta.
6. Save this country. Det eländiga tillståndet i världen, inte minst i USA, fick mig att skriva en text på engelska. Jag inspirerades av en fantastisk singer songwriter som hette Laura Nyro och fick efter lite trixande fram en röst som inte liknar hennes, utan mera som Aretha Franklin (tycker jag i alla fall). Lyssnar på den när jag behöver lite tröst efter ännu ett utspel av Trump.
7. Näcken. Den öländske skalden Erik Johan Stagnelius skrev dikten om näcken. Jag bad AI-tjänsten/programmet Suno att tonsätta:
8. Fregatten Fröyas resa till Medelhavet. Det här är visan som kronobåtsmannen Bengt Svan skrev efter att han kommet hem från en expedition till Medelhavet. Jag fick hjälp att få fram melodin av spelmannen Andreas Persson. Sedan laddade jag upp inspelningen där han framför melodin till musikprogrammet Suno och därefter skrev jag in texten. Det var lite pill, men det gick oväntat smidigt.
9. Flymens mila Selma. Den här var en av mina första låtar. Jag skrev texten som beskriver när man tände kolmilan i Flymen, norr om Karlskrona sommaren 2024.
Lyssna på Rolf Palvén!
Den 14 juni 2025 öppnades en ny utställning som ser tillbaka på konstnären Rolf Palvéns livsverk. Han dog förra året, men hans röst finns bevarad i den här intervjun från 1998! Det var året då boken om honom kom ut.
Skammen – Ny bok med motiv från Jämjö
Det är inte var dag det kommer en bok som handlar om människor på Jämjö (jo, det heter så). Men nu har det hänt. Häromdagen fick jag ett exemplar av Johnny Stammings nya roman/dokumentär Skammen, som bygger på hans morfars och dennes familjs levnadsöde.
Johnny Stamming är en 79-årig journalist och skribent som har flyttat runt i Sverige eftersom han har arbetat på ett stort antal redaktioner och företag. Han började skriva redan i tonåren, men Skammen är hans debut som skönlitterär författare.
Jag skriver ”skönlitterär” men boken är i hög grad dokumentär och handlar om Johnnys egen morfar, som var stenhuggare. Han råkade ut för en olycka som gjorde att han inte kunde fortsätta i yrket, något som var en katastrof för en familjeförsörjare på 1920-talet. Boken beskriver misären, skammen, men också att det fanns hopp och solidaritet även i de svåra stunderna.
Boken kom till tack vare att Johnny Stammings mor mot slutet av sitt liv berättade om några av de händelser som hon och alla andra i familjen dittills hade gjort allt för att dölja. Ingen talade om de svåra åren och alla fysiska spår i form av brev och annat brändes.
Det fanns därför mycket lite dokumentation kvar när författaren gav sig på att skildra dessa händelser. Han har lagt flera års arbete att försöka rekonstruera händelseförlopp och faktiska omständigheter. Resultatet är en blandning mellan roman och dokumentär, som av Stamming själv har fått epitetet dramadokumentär.
Något som gör boken särskilt intressant för oss litteraturintresserade, är att Jämjösonen Ragnar Jändel har en viktig roll i handlingen. Per, som stenhuggaren heter, och Jändel är goda vänner och den senare griper in när det har gått illa för Per.
Ragnar Jändel är oförklarligt bortglömd, trots att han var en av de mest kända arbetarförfattarna i början av 1900-talet (han gillade själv inte att bli kategoriserad). Han skrev inte bara kampdikter och realistiska barndomsskildringar från misärens Östblekinge, han skildrade också den blekingska naturen som ingen annan.
Johnny Stamming har valt att citera några av Jändels dikter i boken och man kan ju hoppas att flera får upp ögonen för skalden.
Inte minst unga läsare kommer i Skammen att få en bild av ett Sverige som det såg ut före bygget av folkhemmet, före sociala reformer och skyddsnät.
Nu arbetar Johnny Stamming hårt med att få ut den till en vid läsekrets. Officiell utgivningsdag är 21 november. I slutet av månaden kommer författaren att närvara vid boksläpp, dels i småländska Ryd, nära Blekingegränsen (25/11), dels i Vejbystrand (23/11), där han numera är bosatt.
Randelsällskapet hotas av nedläggning – kan slås ihop med Jändelsällskapet
Han var med och skapade en av 1800-talets mest framgångsrika musik- och teaterverk, Värmlänningarna. Det sällskap som en gång bildades för att hans minne skulle hållas levande har stora svårigheter att leva vidare. Ramdala-sonen Andreas Randel är en del av Blekinges kulturarv.
Det är tyvärr vanligt i dag att kulturföreningar tvingas lägga ner. En svårighet är att allt färre i dag är beredda att arbeta ideellt, en annan är ett allt snålare ekonomiskt klimat för kultur och folkbildning. Ett tecken på detta är exempelvis att det varje år är allt färre litterära sällskap som anser sig ha råd att vara representerade på Bokmässan i Göteborg.
När detta skrives har emellertid en arbetsgrupp bildats, för att Randelsällskapet ändå ska kunna leva vidare i någon form. Det ser ut som om Jändelsällskapet i Jämjö i så fall kan ta in Randelsällskapet i sin verksamhet. Exakt hur det ska gå till är inte bestämt.
Slutet för Randelsällskapet i sin nuvarande form ska manifesteras med någon form av högtidlighet, men inte heller där är tidpunkten fastställd.
Senaste nytt om Berättarfest 2024
Här samlar vi den senaste informationen om alla roliga och intressanta evenemangen under den utökade berättarveckan Berättarfest 2024. Surfa in här med jämna mellanrum och kolla också hemsidan https://www.berattarfest.se
Det finns också information på Facebook: https://www.facebook.com/BerattelserUnderEken
OBS: Evenemanget på Sturkö, ”Den siste båtsmannen” är tyvärr INSTÄLLT, detta på grund av sjukdom. Nytt datum kommer senare.
KOLLA IN FILMEN!
Här kan du ladda hem programmet som just nu är på tryckning!
Läsesällskapet: Viktig information och erbjudande till politikerna i Karlskrona
För snart två veckor sedan lämnade jag in 50 brev adresserade till samtliga ledamöter inklusive ersättare i Karlskronas kommunstyrelse och i kultur- och fritidsnämnden. I dem försöker jag ge en så korrekt information som möjligt kring den pågående kulturtragedin med Läsesällskapets bibliotek.
Den (med få undantag) öronbedövande tystnad som har följt på mina och andras nödrop och förslag till lösning har fått mig att tro att en orsak till den är okunskap. För att dessa 50 beslutsfattare ska kunna avhjälpa den bristen, har jag mobiliserat några av mina vänner i kampen för ett återställande av biblioteket i dess rätta miljö.
Varför då skicka breven till kommunstyrelse och kultur- och fritidsnämnd? Jo, det är ks som har fått kommunfullmäktiges uppdrag att utreda det medborgarförslag som jag skickade in redan i mars och det är kultur- och fritidsnämnden som förvaltar och har ansvar för boksamlingen (även om det formellt är skolförvaltningen som äger den).
Här följer det brev som alltså de ansvariga politikerna fick i början av denna månad (under förutsättning att deras nämndsekreterare har distribuerat dem):
Karlskrona 3 juni 2024
Information till dig som är ledamot av kultur- och fritidsnämnden i Karlskrona
Som du kanske vet, har Karlskrona en kulturhistoriskt unik samling böcker som går under namnet Läsesällskapets bibliotek. Vi är ganska många, kommunmedborgare och andra, som är djupt oroade för denna samlings framtid.
Kommunen äger samlingen, som en gång skänktes till läroverket (det vi i dag benämner gymnasieskolan) och genom att den är en donation, har kommunen åtminstone en etisk skyldighet att ta vara på den på bästa sätt.
Vi är gemensamt skyldiga förfäderna som en gång genom ekonomiska uppoffringar och i idealistiskt nit införskaffade samlingen att vårda den väl. Vi är också skyldiga nutidens människor att använda allt det kulturarv vi har omkring oss på ett sätt som ger största möjliga nytta i dag. Vi är skyldiga framtidens medborgare att bevara kulturarvet på ett sätt så att de kan njuta av det i oförstört skick.
Det är uppenbart att många medborgare känner starkt för Läsesällskapets bibliotek. Mer än 1 000 personer anslöt sig till Facebooksidan “Rädda Läsesällskapets bibliotek. Nu.”
Det har varit anmärkningsvärt tyst från er politiker i den här frågan. Kultur- och fritidsnämndens ordförande gav sin syn på frågan i en radiodiskussion i slutet av april, i övrigt har inläggen varit mycket få.
Om orsaken till denna tystnad är att ni är osäkra om olika fakta kring samlingen, är det relativt lätt avklarat. Vi är flera personer som har kunskap om hur den här institutionen i stadens kulturliv en gång fick nytt liv då den efter 130 års törnrosasömn åter kom fram i ljuset i början av 1990-talet.
Eftersom det förekommer olika uppgifter om vad som har hänt och varför, vill vi gärna klargöra en del missförstånd och peka på motsägelser och otydligheter i den information som finns tillgänglig.
- Boksamlingen och biblioteksinredningen är sedan invigningen 1991 en odelbar enhet och har tillsammans kommit att utgöra en kulturell mötesplats, ett besöksmål av nationellt intresse för författare, bokälskare och litteraturvänner, ett inredningsarkitektoniskt mästerverk som väcker beundran här och utomlands, en plats för lärande och en prestigefull sammanträdeslokal. Att man skulle kunna flytta inredningen till en annan lokal är en utopi, eftersom det skulle krävas att denna lokals innermått vore exakt desamma som finns på Nordenskjöldska gården. (Detta intygas av inredningsarkitekten själv, Åke Axelsson).
- Den nuvarande fastighetsägaren och den ansvariga förvaltningschefen på kommunen har under de senaste åren signalerat helt olika viljor. Vi konstaterar med förvåning att det verkar vara fastighetsägaren som under åren varit den som varit mest intresserad av att bevara Läsesällskapets bibliotek i Nordenskjöldska gården. Vid flera tillfällen har fastighetsägaren i pressen uttryckt viljan att göra gården till ett besöksmål med Läsesällskapets bibliotek som en viktig del. Samtidigt har kulturförvaltningen missat chansen att hyra lokalerna på lång sikt, upp till tio år, bland annat genom långsam hantering, trots tidsnöd som uppstått på grund av ett tidigare ingånget kortvarigt hyresavtal. Från kommunen har man också hänvisat till ett alltför högt hyreskrav. Det är naturligtvis en bedömningsfråga, men i våra öron låter 125 000 kronor om året inte som en orimlig hyra för en så centralt belägen lokal.
- Fastighetsägaren har inte krävt att böckerna skulle flyttas från den nuvarande lokalen. Det fanns alltså inte något skäl att flytta dem den 18 mars 2024. Nu står hyllorna tomma och böckerna har placerats i ett källarförråd som knappast är den ideala platsen för 9 000 böcker som är 200 år gamla. Det är i och med detta också juridiskt oklart om inredningen fortfarande skulle tillhöra kommunen, eftersom den är väggfast. En uppdelning av boksamlingen och hyllorna kan uppfattas som en taktisk miss om man en gång ändå skulle vilja montera ner hyllorna och placera dem någon annanstans (vilket alltså är en omöjlighet, enligt skaparen av denna miljö). Att som kulturförvaltningen påstå att man genom sitt agerande har “räddat” boksamlingen är inte korrekt. Den har inte varit hotad.
- Argumentet att boksamlingen genom flytten skulle bli mera tillgänglig är bara till en liten del sant. En verklig, praktisk tillgänglighet som riktar sig till allmänheten kräver nämligen en lots, en tolk, en person som kan samlingen utan och innan, helt enkelt en bibliotekarie med Läsesällskapet som viktig del av sina arbetsuppgifter. Någon sådan person finns för närvarande inte, eftersom den person som hade den rollen förlorade sin anställning i våras. Böckerna hade alltså kunnat fortsätta förvaras på det säkra sätt som inredningen i Nordenskjöldska gården erbjuder. Till detta kommer att en eventuell ny hyresgäst i lokalerna inte kommer att ha så stor nytta av hyllorna, det är få företag i dag som har 9 000 böcker på sitt kontor eller i sin sammanträdeslokal.
- Kommunens svaga ekonomi är självklart något som ni politiker måste ta hänsyn till. Frågan är dock om det var ett ekonomiskt smart drag att flytta på böckerna. I själva verket ter sig hanteringen av Nordenskjöldska gården nu i efterhand som en lång räcka av olyckliga beslut och åtgärder, kortsiktigt lönsamma och långsiktigt katastrofala. Det första var att sälja bland annat Nordenskjöldska gården för att få pengar till byggandet av Arena Rosenholm. För Nordenskjöldska fick kommunen in pengar motsvarande en jumbotron, alltså en storbildstv för arenor av den här storleken. Det kan ifrågasättas om det verkligen var en god affär, med tanke på Nordenskjöldskas långsiktiga värde. När sedan Svenska kyrkan tvingades att sälja fastigheten, valde kommunen att inte köpa tillbaka den. Den nuvarande ägaren satte genast igång med en renovering av huset, något som naturligtvis höjde dess värde och därmed också priset vid en eventuell ny försäljning. Svenska kyrkans försäljning ter sig alltså i dag som en missad chans för kommunen.
- Nu finns ett medborgarförslag, inlämnat av Ingemar Lönnbom och i efterhand understött av mer än 130 personer. Det går ut på att kommunen ska köpa tillbaka Nordenskjöldska gården, för att på så sätt verkligen rädda den kulturhistoriska skatt som huset, biblioteket och dess inredning utgör. En återkommande fråga från dem som intresserar sig för detta är: “men är fastigheten till salu?”. Om kommunen och ni politiker tar möjligheten att komma med medborgarförslag på allvar, bör detta naturligtvis utredas ordentligt. Vilka möjligheter att rädda denna odelbara helhet finns? Om fastighetsägaren vid flera tillfällen har uttalat att han vill bevara Läsesällskapets bibliotek i Nordenskjöldska, borde han väl vara intresserad av en förhandling? Kanske finns till och med en möjlighet att lösa detta utan att några penningsummor behöver tas fram ur en ansträngd kommunal budget? I en alltmer privatiserad värld, bör väl det privata näringslivet uppmanas att ta ett större ansvar för kulturen? Se bara på hur Förlagshuset Albinson och Sjöberg med sina museer och allt större aktivitet med utställningar och teaterföreställningar har blivit något av ett kulturhus. En annan möjlighet vore kanske en bytesaffär, där någon av kommunens fastigheter byttes mot Nordenskjöldska gården.
Tack för att du har läst så här långt! Om du har frågor som rör Carlskrona Läsesällskaps Bibliothek (som den ursprungliga stavningen lär ha varit), hör gärna av dig till oss!
Ingemar Lönnbom Tina Lindemalm Barbro Ingemansson Meta Ottosson Andreas Nilsson
Du når oss via Ingemar Lönnbom, e-post lonnbom@hotmail.com
Fotnot: Medborgarförslaget, Ärendenummer 240318-008-OX00
Exempel på vad folk som stödjer medborgarförslaget har skrivit:
Vi har ett ansvar för att vårda och skydda vårt nationella kulturarv. Vår Karlskronahistoria måste skyddas för oss och kommande generationer.
Fantastisk miljö och fantastisk samling. Som bibliotekarie emeritus blev jag euforisk när jag var där
Som ordförande för Bokhistoriska Sällskapet har jag arrangerat utflykter till Karlskrona och Läsesällskapets biblioteket. Har därigenom insett att denna bibliotekspärla är en angelägenhet för bokintresserade från hela Sverige.
En unik samling som fortfarande finns kvar nära människorna i en liten stad. Viktigt när storstäderna vill ha monopol på allt.
Carlskrona Läsesällskapets Bibliothek kan med sin nuvarande utformning, placering och förtätade stämning betraktas som ett konstverk, vilket har skapats genom gemensamma krafter av karlskronabor från slutet av 1700-talet till i dag. Och det måste fortsätta.
Förhandstitt på programmet för Berättarfest 2024
Klicka på länken för att ta hem pdf-filen! https://lonnbom.se/wp-content/uploads/2024/05/planering-for-berattarfest-2024-slutlig-version-2-1-1.pdf
Bilda folket, men bilda det rätt!
Det är hårda tider för folkbildningen. Statsbidragen till bildningsförbunden minskar med 30 procent och de ska dessutom utsättas för strängare granskning. Används skattepengarna rätt? Det är en fråga som ekar genom seklerna. Redan 1906 ifrågasattes folkbildningen av riksdagens revisorer.
Häromveckan var jag på en informationsträff om de nya villkoren för studieförbunden. De som ser med oblida ögon på dessa folkbildande institutioner har som bekant kunnat peka på oegentligheter i några fall. De skurkar som har nästlat sig in och fuskat till sig pengar kan komma att visa sig vara folkbildningens dödgrävare.
Jag ser framför mig hur de nya reglerna för studieförbunden gör att det blir mycket svårare för dem att göra rätt. Det är nämligen mycket svårt att planera en verksamhet när man måste ange långt i förväg hur omfattande den ska vara och vad den ska innehålla. En av studieförbundens (och folkhögskolornas) styrkor har varit att de snabbt har kunnat anpassa sig till den aktuella verkligheten – exempelvis under flyktingkrisen.
Nu kommer alltså studieförbunden att utsättas för ett verkligt stresstest. Ska de kunna klara en så långsiktig planering utan att det blir fel och de därigenom blir straffade? Och kommer de krafter som vill folkbildningen illa att utnyttja situationen genom att öka kritiken mot de ”fuskande” förbunden som har gjort fel därför att reglerna blivit krångligare?
Det är lätt att säga att folkbildning är bra. Men den statliga överheten, läs högerkrafterna, vid 1900-talets början såg med oro på att de många nya föreläsningsföreningarna inte lärde ut rätt saker. Därför fick riksdagens revisorer uppdraget att undersöka saken. Som alltid när det gäller statlig verksamhet, delegerades själva arbetet neråt, så exempelvis tvingades ett antal föreläsningsföreningar i Blekinge att än en gång redovisa sin verksamhet.
Det är förstås en intressant läsning.
Ett exempel, här är Nättraby föreläsningsförenings program för år 1905:
H. Simmons: Fyra år med Sverdrup bortom Grönland.
G. Geijer: Den musikaliska folksagan.
B. Sjövall: Från faraonernas rike.
W. Ekedahl: Hvari består det stora i Sveriges storhetstid?
A. Herrlin: Andliga farsoter.
C. Lemchen: Blekinge.
E. Svensén: Kina.
B. Forssell: Lapparnes nuvarande lefnadsförhållanden.
G. Geijer: Vallskogens musik.
F. Hjelmqvist: Jon Maclaren, en skotsk humorist och folklifsskildrare.
P. Rosemus: Om lungsoten.
C. L. Lohmander: Ur vår folkskolas tillkomst- och utvecklingshistoria
Exakt vad riksdagens revisorer tyckte om detta utbud får vi nog inte veta. Man kan dock ana det, med hjälp av det som tjänstemännen vid Blekinges länsstyrelse Josef Fröberg och Albert Lilja skriver i sin kommentar. Den är undergiven och ursäktande, men försvarar ändå mycket av det som lärdes ut.
Riksdagens revisorer hade antagligen brännmärkt E. Svenséns föredrag om Kina, eftersom det enligt dem var anmärkningsvärt att föreläsningar ”mycket ofta omfattat aflägse belägna länders natur och folk”. Däremot var det enligt revisorerna så att ”föreläsningar, afsedda att bland arbetarbefolkningen sprida kunskap om hvad vårt eget land eger af skönhet och utvecklingsmöjligheter, sparsamt förekommit, samt att ett afsevärdt antal föreläsningar varit af ringa praktiskt värde för arbetsklassen.”
Nej, vad skulle arbetarna använda kunskap om andra länder till? De kanske skulle finna det intressant att emigrera? Det tåget hade förresten redan gått, någon miljon svenskar fanns redan i Nordamerika!
”Föreläsningskursernas viktigaste uppgifter vore, enligt Revisorernes förmenande, ej mindre att väcka håg för själfbildning än äfven att sprida kännedom om och kärlek till fosterlandet…” Känns tongångarna igen?
Ja, det gällde även då att se till att det var rätt saker som lärdes ut till befolkningen. Nu ser jag att utbildningsminister Mats Persson (L) har tillsatt nutidens motsvarighet till dessa riksdagsrevisorer från anno 1907.
Ur ett pressmeddelande: ”För att säkerställa att statsbidraget till folkbildningen används korrekt har regeringen beslutat att förordna Pia Brundin som revisor i Folkbildningsrådet och Studieförbundet SISU Idrottsutbildarna till och med den 1 juni 2026.”
Källor:
Rapporten från (bland annat) Blekinge om föreläsningarna i början av 1900-talet:
Pressmeddelande april 2024 från regeringen:
Magnus Bejmars pjäs om psalmdiktaren Wallin har fått nytt liv
Stadra teater i Bergslagen har i sommar valt att för andra gången sätta upp en pjäs om den svenska psalmdiktningens superstjärna: Johan Olof Wallin. ”Jordens oro viker” är en historia om framgång, men även om grusade förhoppningar och det stora tvång som det innebär att leva i ett klassamhälle. Manus skrevs för ett kvartssekel sedan av Magnus Bejmar från Ronneby, så detta är en nyuppsättning till Stadra teaters 25-årsjubileum. Även om historien är densamma, är ensemblen mera fulltalig den här gången – enligt DN:s teaterskribent Leif Zern var det fyra personer på scenen år 1999, nu är de väl elva.
Hela (nästan) ensemblen utanför den före detta ladugård där Stadra teater har sin stora scen. Allsång med publiken före insläpp.
Det finns flera trådar till blekingsk teaterhistoria i den här uppsättningen: Stadra teater i Bergslagen drivs av Magnus Wetterholm, på 1980-taltet skådespelare i Blekingeteatern (ja, det fanns en sådan) och sedan i UDG-teaterns storsatsning musikalen ”Från här till hit”. Den nämnde Magnus Bejmar har stått på scenen i olika sammanhang, bland annat revyer i både Ronneby och Karlskrona. Den nutida musiken i föreställningen är skriven av Anders Ortman, som i dag är en av Sveriges främsta teatermusikkompositörer och som inledde sin bana i våra trakter.
Johan Olof Wallin är däremot fast förankrad i Svealand. Den blivande psalmgiganten var dalkarl och hamnade som ung på Stadra herrgård som informatör, därav intresset från den 1998 alldeles nyskapade Stadra teater.
Teatern är i hög grad Magnus Wetterholms skapelse. Det började med ett fallfärdigt uthus, underbart vackert beläget nere vid sjön Grecken, vilket med viss möda gjordes om till teaterlokal. Lite längre fram skapades också den stora scenen i den gamla rappade ladugårdslängan. Stor och stor, det är fortfarande en tämligen intim teaterupplevelse att se Stadra teaters föreställningar.
Det tar nästan sex timmar att köra bil från Blekinge till denna del av Bergslagen, ett par mil från deckarförfattaren Maria Langs ”Skoga”, det vill säga verklighetens Nora. Det är med andra ord att rekommendera att ordna med övernattning någonstans på vägen om man ska vara tillräckligt skärpt för en helafton tillbaka i, som det står i programmet, Jane Austens tid.
Det kan tyckas som ett publikfriande trick, att antyda att det finns någon likhet mellan den här historien och det tidiga 1800-talets nu så populära relationsdramer i engelsk miljö. Men vi som har läst exempelvis historikern Eva Marie Ulvros’ beskrivningar av kvinnornas villkor i det tidiga 1800-talets svenska borgerskap känner igen det stenhårda klassamhället.
I pjäsen ”Jordens oro viker” får vi bland annat se hur den unge Johan Olof av dessa oskrivna regler tvingas avstå från de kärlekar han själv vill ha. Han är begåvad och har lärt sig att arbeta hårt. På scenen ser vi samtidigt den unge uppåtsträvande ynglingen och den gamle psalmdiktaren och ärkebiskopen. Deras dialog fungerar alldeles utmärkt och gör att pjäsen undviker att bli alltför sentimental.
Det är också bra att exempelvis en annan av tidens superkändisar, Fredrika Bremer, får debattera med Wallin och därmed peka ut en riktning mot ett mera jämlikt och bättre samhälle – både för män och kvinnor.
Manusförfattaren har uppenbart läst sin svenska historia och drar nytta av tidens turbulens, med statskupp och allt större strävanden mot demokrati efter den snöpliga förlusten av Finland 1809.
Den moderna musiken, av Anders Ortman, är mycket väl inpassad i skådespelet. Dessutom får Johan Olof Wallin med visst nöje konstatera att vi ännu på 2000-talet faktiskt kan några av hans hundratals psalmverser utantill. ”Var hälsad sköna morgonstund…” är en av hans. Dessutom lade han ner stort arbete på att modernisera de 200 år gamla hymnerna, exempelvis ”Den blomstertid nu kommer…” som både är begripligare och språkligt vackrare i Wallins omarbetning. Det är roligt att få se hur han och hans hustru, duktig sångerska i verkligheten, kämpar med Israel Kolmodins ålderdomliga text.
Det hade funnits mycket mer att säga om detta skådespel, men jag vill bara avsluta med att tycka att vi skulle kunna ha många fler historiska pjäser om händelser och personer i Blekinge. Här saknas inte verklig dramatik genom århundradena!
Oemotståndligt charmigt och inte mycket PK när Skrävle ger sin syn på omvärlden
Skrävle teatergrupp håller upp en skrattspegel för en galen omvärld. Varken uppmärksamhetsgalna swishjournalister eller kommunala byråkrater som vänder kappan efter (den politiska) vinden undgår gruppens vänliga men träffande satir. Det är omöjligt att värja sig för denna mycket charmiga uppsättning, som tyvärr redan har gjort sitt sista applådtack för säsongen.
Byn Skrävle ligger i nordöstra Blekinge, nära vägen mellan Lyckeby och Torsås, alldeles intill Sälleryd (ej att förväxla med Säljeryd, som ligger i Kronobergs län). Det här är en typisk blekingsk landsbygd med geografiskt sett ett litet avstånd till centralorten Karlskrona, men med desto större upplevda avstånd i livsstil och tänkesätt. Komedin Skrävle Bed and Breakfast – Bröllop och elkris lever i hög grad på kulturkrockar som uppstår när diverse underliga individer från omvärlden dyker upp i det lilla samhället.
Skrävle teatergrupp har funnits ända sedan 2009, men tvingades av pandemin till ett uppehåll. Nu var det äntligen dags igen. Jag tittade på den näst sista föreställningen av fyra, fredagen 21 juli.
Du som läser får ursäkta om jag inte nämner namn på alla som stod på scenen, det fanns nämligen inget program att hämta fakta ifrån. För 99 procent av publiken behövdes det säkert inte, för här känner alla varandra och förutsättningarna, inklusive tidigare uppsättningar, är mer än välkända.
Manusförfattaren Fredrik Karlsson berättade i alla fall att det påhittade ”Skrävle Bed and Breakfast” användes som sceneri redan 2016 och att persongalleriet var (mycket) löst tecknat efter förebild från världssuccén ”Fawlty towers”. Det märks, även om Basil inte på något sätt är sig lik – B&B:ns föreståndare är här betydligt mera letargisk och småslug än John Cleeses rollfigur. Här heter han Ruben och är lite smått fördomsfull, särskilt mot stadsbor, något som uppskattas mycket av publiken. Svär gör han också, men det är okej, så länge publiken hjälps åt och håller för öronen på de allra minsta…
Hustrun är naturligtvis den som får allt att fungera, här finns också en mycket lindrigt begåvad hjälpreda. Särskilt PK är det definitivt inte, men driften med olika företeelser är mycket vänlig och kan absolut inte kallas hån och väcker inte något hat. Mycket uppfriskande.
Ja, teatergruppen hinner med att driva med många nutida företeelser, swishjournalister, kulturbyråkrater och andra befattningshavare som inte låter landsbygdens invånare leva i fred. För en gångs skull är det glesbygdsborna som är de vettigaste rollfigurerna och de mest absurda typerna kommer nerdimpande från en avlägsen centralort.
Enda undantaget därvidlag är dottern till B&B-paret, som redan har flyttat in till stan och som nu kommer tillbaka till Skrävle med sin blivande make. Han visar sig inte vara så intresserad av att flytta till den lilla byn i kommunens utkant, trots att han genom vattentortyr (väldigt snäll sådan) av Ruben tvingas lova att göra detta.
Jag måste också nämna de tre yngsta på scenen. Tre flickor som spelade varsin klassisk sagofigur, Askungen, Törnrosa och Snövit. Deras respektive saga hade omtolkats och satts i Metoos och jämställdhetens stålkastarljus. Effekten av dessa små monologer var omedelbar, en riktig pärla, som mycket riktigt gav applåder inför öppen ridå.
Den övergripande berättelsen i denna komedi är tyvärr nog faktiskt att det stora samhället sviker landsbygden, även om den storyn berättas genom en serie mycket roliga scener. Själv skrattade jag stort när exempelvis ”Bibliotekspolisen” med mörka pilotglasögon och mössa med Bibliotekets logga kom och i maffiastil hotade Ruben med 25 000 kronor i böter eftersom han inte hade lämnat igen ”Utvandrarna” som han hade lånat 1991!
Strömmen hade han heller inte betalt, så hotet att elen till Skrävle B&B skulle strypas blev akut. Det tog Ruben med jämnmod, fram till dess att någon påminde honom om att hembränningsapparaten faktiskt kräver elektricitet. Då blev det för en gångs skulle fart på den annars så långsamme ”hotellchefen”.
Naturligtvis blev det lyckligt slut på alltihop. Den blivande svärsonen visade sig nämligen vara stenrik. Han hade uppfunnit nya appar som han hade tjänat stora pengar på. Så i avsaknad av inkomster, bidrag från kommunen och vettiga elräkningar, regnade nu pengarna över Skrävle Bed and Breakfast, när svärsonen öppnade sin plånbok. Pjäsen avslutades alltså med en Godot som verkligen kom fram! Härligt slut på den sagan.
Ingemar Lönnbom
Ingemar Lönnbom 