Det är något djupt provocerande i att Kulturrådet ser de regionala kulturplanerna som ett sätt att skapa arbetstillfällen för dem som är verksamma inom kultursektorn. Som jag ser det är detta ett helt bakvänt sätt att resonera. Alla dessa människor som är verksamma inom kulturen är snarare en outnyttjad resurs som kan göra ännu större nytta i samhället om de får möjlighet. Kulturen är inte ett fält för arbetsmarknadsåtgärder, kulturen är vårt gemensamma minne och skapar visionerna av framtiden.

Mina funderingar kommer efter det sista av fem möten i Blekinges kommuner där Region Blekinge bjudit in alla intresserade att diskutera fram prioriteringar inför den kommande nya kulturplanen. Jag har deltagit vid tre av tillfällena som representant för Sveriges Författarförbund. Förbundet har under senare år fått kämpa hårt för att litteraturen ska få sin rättmätiga plats i samma division som konst, teater, dans och så vidare. Det borde vara självklart: att värna litteraturen och läsandet är helt fundamentalt i ett samhälle där vi ser allt sämre resultat i mätningarna av kvaliteten i skolorna.

Mycket som generellt kan sägas om kulturen är också giltigt för litteraturen. Som detta att vara vårt gemensamma minne. Hur ska vi förstå oss själva om vi inte har en susning om vad som rörde sig ens i våra far- och morföräldrars huvuden. Det slog mig häromdagen att många unga idag inte ens kan läsa ett handskrivet brev från första halvan av 1900-talet, en metafor så god som någon för den minnesförlust som vårt samhälle hotas av. Ja, jag tycker att den är ett hot och att kulturen har en viktig roll att skapa möten mellan generationerna. Vi kan inte ha ett samhälle där unga är rädda för gamla och gamla rädda för unga. Kulturen måste bestå av mångfald, men det fina är att kulturen kan lära oss att vara trygga i detta att vi är olika. Mångfald, olikhet, skillnader är inte ett hot i kulturens värld, de är en förutsättning för skapande och ett utbyte som får oss att växa som människor.

Men kulturen kan också fungera som ett sätt att förstå vad som händer just nu och skapa visioner av framtiden. Jag brukar säga att skrivandet är ett sätt att tänka: under tiden man skriver föds nya tankar och insikter. När man sedan ser sin text, kanske många år efter att den skrevs, kan man som författare bli förvånad: ”skrev jag verkligen det där?”, verket blir på något sätt större än människan, bara vi låter går in i skapandet på allvar, släpper spärrar och låter intuitionen tala.

Det här låter kanske idealistiskt i överkant. Men det viktiga är att när vi låter kulturen få ta plats, talar vi också om för människorna i samhället att de duger, att de är något värda, att deras erfarenheter har betydelse. Jag tror att det leder till större tillit, större trygghet och därmed också ett samhälle som utvecklas bättre. Det finns faktiskt forskning som visar just att tillit är en av de viktigaste tillväxtfaktorerna, om vi nu ska använda ett nationalekonomiskt begrepp.

Vad kom då fram under det sista av de fem mötena mellan Kultur-Blekinge och Region Blekinge? Som vanligt en ganska spretig bukett förslag om prioriteringar, dessutom på olika nivå, från väldigt konkreta till mera övergripande. Glädjande för mig var att en tanke jag fört fram vid tidigare möten, idag kom från en annan grupp, nämligen att vi i Blekinge borde gå samman och skapa en fristad för förföljda kulturarbetare. Om inte enskilda kommuner klarar detta kanske vi kan göra det tillsammans.

Större utbyte, mera kunskap om varandra inom Blekinge – och mera samarbete både geografiskt och mellan olika kulturformer var teman med variationer under kvällens gång. All den kultur som kommer ur det civila samhällets föreningsliv var också uppe till diskussion – hur skapar man förutsättningar när samtidigt det blir allt svårare att locka medlemmar till de traditionella föreningarna?

Lade ni märke till att jag inte skrev ett ord om ”besöksnäring” i den här texten?