Ulvarna i gränslandet heter en ny uppsats, skriven av Antonia Hellstam, där fyra mytomspunna runstenar från cirka år 600 står i centrum. Men här handlar det inte om myt utan om renaste vetenskap, dessutom spännande och med frågeställningar som kan leda vidare. 

Kunskapen om Blekinges förhistoria har ökat väsentligt under senare år, inte minst tack vare arkeologiska utgrävningar i E22-ans nya sträckning vid Vesan i västra Blekinge och de sensationella fynden vid Kasa Kulle i byn Västra Vång. Med denna nya kunskap och på stabil grund i tidigare vetenskapliga verk har Antonia Hellstam vid institutionen för arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet skrivit en uppsats som är mycket läsvärd för alla oss som gillar Blekinges historia.

Antonia Hellstam är väl inläst på tidigare litteratur om Blekinge och har valt att koppla samman olika vetenskaper; såväl arkeologi som ortnamnsforskning och landskapsanalys har här smält samman. Ibland ser man att forskare som är hemma i ett visst område tyvärr blir dilettanter när de ger sig in i andra discipliner. Så icke Antonia Hellstam, som såvitt jag kan bedöma behåller sans och balans i alla lägen. Det vore annars säkert lockande att dra iväg på fantasins blankis eftersom ämnet är en tämligen källfattig tid, 550-650 e Kr.

Uppsatsen handlar alltså om fyra runstenar, varav tre fortfarande existerar, som en gång stått på Listerlandet respektive i Björketorp, Listerby. Ulvarna i gränslandet syftar på de tre personer som nämns på runstenarna och som alla har namn som slutar på -ulv (-wulfR). Genom väl underbyggda resonemang lyckas författaren göra troligt att en krigiskt sinnad släkt har existerat på Listerlandet kring år 600 och där haft stor makt och haft någon form av religiös roll (hon manar med hjälp av Stentoften-stenens inskrift fram bilden av djuroffer, men lyckas inte hitta indicier för människooffer). Likaledes har det vid Listerby funnits en liknande maktkoncentration hos en mäktig hövding eller släkt, men Antonia Hellstam vågar inte säga att det är samma släkt utan nöjer sig med att det finns intressanta likheter inte minst i runinskrifterna.

Uppsatsen rör sig med väl kända förhållanden och använder på ett mycket övertygande sätt de senaste årens nya fynd för att underbygga framställningen. Summan blir en gedigen genomgång av det aktuella forskningsläget och präglas av sunt förstånd.

Riktigt spännande är en antydan till en lösning av gåtan varför det finns så stora likheter mellan runstenarna på Lister och i Listerby (som ju ligger minst 60 km från varandra). Min tolkning – jag ber om ursäkt om jag går för långt här – är att Antonia Hellstam har slagits av tanken att släkten på Lister har drabbats av någon form av motgång och tvingats flytta till Listerby. Det är en intressant hypotes. Lika spännande är att hon i sina reflektioner också vågar dra fram intressanta tankar om eventuella kopplingar till Norge, något som hittills väl mest har setts som ett hugskott av den akademiska vildbasaren Åke Ohlmarks: Det finns mycket kvar att beforska, hoppas att Antonia Hellstam fortsätter med det!

Låt mig avsluta med en spekulation som Antonia Hellstam är helt oskyldig till, men som rann upp i mitt huvud när  jag läste uppsatsen. På en del runstenar saknas vissa runor, så är det på den ”skadade” Stentoftenstenen. Men tänk om det är en högst medveten ”skada”. Kanske har vi här en tidig form av censur, där efterlevande till Listerhövdingarna ville utplåna en runrad som vittnade om människooffer?