Lyssna på ett automatiskt genererat poddavsnitt som sammanfattar två bloggartiklar från juni 2025!

Pip: Ingemar Lönnbom har skrivit om en man som försökte vända ett sjunkande skepp med optimism, lobbyarbete och ett aprilskämt i radio.

Mara: Det stämmer. Det handlar om Karlskrona, om industrinedgång och om det politiska arbete som till slut faktiskt vände utvecklingen. Låt oss börja med uppförsbacken.

Karlskronas politiska uppförsbacke

Mara: Det här är historien om vad det innebar att leda en stad när industrin krymper, varven varslar och Stockholm ser på med tveksamhet. Bernth Johnson blev kommunalråd 1977 och klev rakt in i en strukturkris.

Pip: Han fick inte mycket tid att vänja sig. Kollegan Gunnar Boström, som han skolades in vid sidan av, blev sjuk och avled, och plötsligt stod den yngste kommunalrådet i landet ensam med en stad som gapade tomt på rivningstomter.

Mara: Del 1 sätter scenen noggrant. År 1980 hade Ericsson dragit ner med tusen anställda, Karlskronavarvet varslade femhundra och Uddcomb på Verkö varslade ytterligare trehundra. Och det var inte ett tillfälligt hack, det var ett mönster.

Pip: Det är som att spela Tetris när bitarna bara faller snabbare.

Mara: En riksdagsmotion från 1980 beskriver läget som krisartat i hela Blekinge. Och 1987 års regionalpolitiska kommitté var ännu tydligare. Citatet lyder: ”Slutsatsen blir att Karlskrona för närvarande har de sämsta förutsättningarna för tillväxt i Sydöstra Sveriges regionala centra.”

Pip: Det är ett ganska brutalt omdöme att få nedskrivet i ett statligt dokument. Och ändå fortsatte Johnson att lobba och planera.

Mara: Det är kärnan i del 2. Motgångarna fortsatte in på 1980-talet. Havsfiskelaboratoriet gick till Lysekil. Industriminister Thage G Peterson kommenterade det med orden ”25–30 jobb kan väl inte betyda så mycket i Karlskrona”, vilket Johnson enligt BLT tyckte liknade ett hån.

Pip: Det svaret fick konsekvenser. Johnson sa offentligt att statsråden inte behövde komma tillbaka om de kom tomhänta. Vilket är ett rätt djärvt budskap till den egna partiledningen.

Mara: Men det vände. Boverket lokaliserades till Karlskrona i december 1987, efter en mer än tre timmar lång riksdagsdebatt. Johnson sa till Sydöstran: ”Det är ett klart trendbrott som innebär att välutbildade människor söker sig till Karlskrona.”

Pip: Och sedan kom högskolan, Blekingepaket med sammanlagt tvåtusen nya jobb och ett personligt löfte från Ingvar Carlsson. Johnson formulerade det som en trygghet, men läser man det noga var det nog också ett sätt att nagla fast statsministern vid sitt ord.

Mara: Vindkraftsprojektet från 1987 är ett av de mest slående exemplen på vad som inte lyckades. Havsbaserad vindkraft, tillverkning i Blekinge, Uddcomb på Verkö som partner. Tjugo år för tidigt, konstaterar texten lakoniskt.

Pip: Karlskrona 1989 är ändå en annan stad än Karlskrona 1977. Det är poängen som bär hela skissen.

Mara: Del 2 avslutar med just det: mycket av det Karlskrona vi ser i dag hade inte funnits, eller sett annorlunda ut, utan det arbete som lades ner under de här åren.

---

Mara: Optimism som politisk metod, i ett decennium när fakta talade emot den. Det är en ovanlig historia.

Pip: Och ändå fungerade den, tillräckligt. Vi ses nästa gång.