För snart två veckor sedan lämnade jag in 50 brev adresserade till samtliga ledamöter inklusive ersättare i Karlskronas kommunstyrelse och i kultur- och fritidsnämnden. I dem försöker jag ge en så korrekt information som möjligt kring den pågående kulturtragedin med Läsesällskapets bibliotek.

Den (med få undantag) öronbedövande tystnad som har följt på mina och andras nödrop och förslag till lösning har fått mig att tro att en orsak till den är okunskap. För att dessa 50 beslutsfattare ska kunna avhjälpa den bristen, har jag mobiliserat några av mina vänner i kampen för ett återställande av biblioteket i dess rätta miljö.

Varför då skicka breven till kommunstyrelse och kultur- och fritidsnämnd? Jo, det är ks som har fått kommunfullmäktiges uppdrag att utreda det medborgarförslag som jag skickade in redan i mars och det är kultur- och fritidsnämnden som förvaltar och har ansvar för boksamlingen (även om det formellt är skolförvaltningen som äger den).

Här följer det brev som alltså de ansvariga politikerna fick i början av denna månad (under förutsättning att deras nämndsekreterare har distribuerat dem):

Karlskrona 3 juni 2024

Information till dig som är ledamot av kultur- och fritidsnämnden i Karlskrona

Som du kanske vet, har Karlskrona en kulturhistoriskt unik samling böcker som går under namnet Läsesällskapets bibliotek. Vi är ganska många, kommunmedborgare och andra, som är djupt oroade för denna samlings framtid.

Kommunen äger samlingen, som en gång skänktes till läroverket (det vi i dag benämner gymnasieskolan) och genom att den är en donation, har kommunen åtminstone en etisk skyldighet att ta vara på den på bästa sätt. 

Vi är gemensamt skyldiga förfäderna som en gång genom ekonomiska uppoffringar och i idealistiskt nit införskaffade samlingen att vårda den väl. Vi är också skyldiga nutidens människor att använda allt det kulturarv vi har omkring oss på ett sätt som ger största möjliga nytta i dag. Vi är skyldiga framtidens medborgare att bevara kulturarvet på ett sätt så att de kan njuta av det i oförstört skick. 

Det är uppenbart att många medborgare känner starkt för Läsesällskapets bibliotek. Mer än 1 000 personer anslöt sig till Facebooksidan “Rädda Läsesällskapets bibliotek. Nu.” 

Det har varit anmärkningsvärt tyst från er politiker i den här frågan. Kultur- och fritidsnämndens ordförande gav sin syn på frågan i en radiodiskussion i slutet av april, i övrigt har inläggen varit mycket få. 

Om orsaken till denna tystnad är att ni är osäkra om olika fakta kring samlingen, är det relativt lätt avklarat. Vi är flera personer som har kunskap om hur den här institutionen i stadens kulturliv en gång fick nytt liv då den efter 130 års törnrosasömn åter kom fram i ljuset i början av 1990-talet.

Eftersom det förekommer olika uppgifter om vad som har hänt och varför, vill vi gärna klargöra en del missförstånd och peka på motsägelser och otydligheter i den information som finns tillgänglig.

1. Boksamlingen och biblioteksinredningen är sedan invigningen 1991 en odelbar enhet och har tillsammans kommit att utgöra en kulturell mötesplats, ett besöksmål av nationellt intresse för författare, bokälskare och litteraturvänner, ett inredningsarkitektoniskt mästerverk som väcker beundran här och utomlands, en plats för lärande och en prestigefull sammanträdeslokal. Att man skulle kunna flytta inredningen till en annan lokal är en utopi, eftersom det skulle krävas att denna lokals innermått vore exakt desamma som finns på Nordenskjöldska gården. (Detta intygas av inredningsarkitekten själv, Åke Axelsson).

2. Den nuvarande fastighetsägaren och den ansvariga förvaltningschefen på kommunen har under de senaste åren signalerat helt olika viljor. Vi konstaterar med förvåning att det verkar vara fastighetsägaren som under åren varit den som varit mest intresserad av att bevara Läsesällskapets bibliotek i Nordenskjöldska gården. Vid flera tillfällen har fastighetsägaren i pressen uttryckt viljan att göra gården till ett besöksmål med Läsesällskapets bibliotek som en viktig del. Samtidigt har kulturförvaltningen missat chansen att hyra lokalerna på lång sikt, upp till tio år, bland annat genom långsam hantering, trots tidsnöd som uppstått på grund av ett tidigare ingånget kortvarigt hyresavtal. Från kommunen har man också hänvisat till ett alltför högt hyreskrav. Det är naturligtvis en bedömningsfråga, men i våra öron låter 125 000 kronor om året inte som en orimlig hyra för en så centralt belägen lokal.

3. Fastighetsägaren har inte krävt att böckerna skulle flyttas från den nuvarande lokalen. Det fanns alltså inte något skäl att flytta dem den 18 mars 2024. Nu står hyllorna tomma och böckerna har placerats i ett källarförråd som knappast är den ideala platsen för 9 000 böcker som är 200 år gamla. Det är i och med detta också juridiskt oklart om inredningen fortfarande skulle tillhöra kommunen, eftersom den är väggfast. En uppdelning av boksamlingen och hyllorna kan uppfattas som en taktisk miss om man en gång ändå skulle vilja montera ner hyllorna och placera dem någon annanstans (vilket alltså är en omöjlighet, enligt skaparen av denna miljö). Att som kulturförvaltningen påstå att man genom sitt agerande har “räddat” boksamlingen är inte korrekt. Den har inte varit hotad. 

4. Argumentet att boksamlingen genom flytten skulle bli mera tillgänglig är bara till en liten del sant. En verklig, praktisk tillgänglighet som riktar sig till allmänheten kräver nämligen en lots, en tolk, en person som kan samlingen utan och innan, helt enkelt en bibliotekarie med Läsesällskapet som viktig del av sina arbetsuppgifter. Någon sådan person finns för närvarande inte, eftersom den person som hade den rollen förlorade sin anställning i våras. Böckerna hade alltså kunnat fortsätta förvaras på det säkra sätt som inredningen i Nordenskjöldska gården erbjuder. Till detta kommer att en eventuell ny hyresgäst i lokalerna inte kommer att ha så stor nytta av hyllorna, det är få företag i dag som har 9 000 böcker på sitt kontor eller i sin sammanträdeslokal.

5. Kommunens svaga ekonomi är självklart något som ni politiker måste ta hänsyn till. Frågan är dock om det var ett ekonomiskt smart drag att flytta på böckerna. I själva verket ter sig hanteringen av Nordenskjöldska gården nu i efterhand som en lång räcka av olyckliga beslut och åtgärder, kortsiktigt lönsamma och långsiktigt katastrofala. Det första var att sälja bland annat Nordenskjöldska gården för att få pengar till byggandet av Arena Rosenholm. För Nordenskjöldska fick kommunen in pengar motsvarande en jumbotron, alltså en storbildstv för arenor av den här storleken. Det kan ifrågasättas om det verkligen var en god affär, med tanke på Nordenskjöldskas långsiktiga värde. När sedan Svenska kyrkan tvingades att sälja fastigheten, valde kommunen att inte köpa tillbaka den. Den nuvarande ägaren satte genast igång med en renovering av huset, något som naturligtvis höjde dess värde och därmed också priset vid en eventuell ny försäljning. Svenska kyrkans försäljning ter sig alltså i dag som en missad chans för kommunen.

6. Nu finns ett medborgarförslag, inlämnat av Ingemar Lönnbom och i efterhand understött av mer än 130 personer. Det går ut på att kommunen ska köpa tillbaka Nordenskjöldska gården, för att på så sätt verkligen rädda den kulturhistoriska skatt som huset, biblioteket och dess inredning utgör. En återkommande fråga från dem som intresserar sig för detta är: “men är fastigheten till salu?”. Om kommunen och ni politiker tar möjligheten att komma med medborgarförslag på allvar, bör detta naturligtvis utredas ordentligt. Vilka möjligheter att rädda denna odelbara helhet finns? Om fastighetsägaren vid flera tillfällen har uttalat att han vill bevara Läsesällskapets bibliotek i Nordenskjöldska, borde han väl vara intresserad av en förhandling? Kanske finns till och med en möjlighet att lösa detta utan att några penningsummor behöver tas fram ur en ansträngd kommunal budget? I en alltmer privatiserad värld, bör väl det privata näringslivet uppmanas att ta ett större ansvar för kulturen? Se bara på hur Förlagshuset Albinson och Sjöberg med sina museer och allt större aktivitet med utställningar och teaterföreställningar har blivit något av ett kulturhus. En annan möjlighet vore kanske en bytesaffär, där någon av kommunens fastigheter byttes mot Nordenskjöldska gården. 

Tack för att du har läst så här långt! Om du har frågor som rör Carlskrona Läsesällskaps Bibliothek (som den ursprungliga stavningen lär ha varit), hör gärna av dig till oss!

Ingemar Lönnbom Tina Lindemalm Barbro Ingemansson Meta Ottosson Andreas Nilsson

Du når oss via Ingemar Lönnbom, e-post lonnbom@hotmail.com

Fotnot: Medborgarförslaget, Ärendenummer 240318-008-OX00

Exempel på vad folk som stödjer medborgarförslaget har skrivit:

Vi har ett ansvar för att vårda och skydda vårt nationella kulturarv. Vår Karlskronahistoria måste skyddas för oss och kommande generationer.

Fantastisk miljö och fantastisk samling. Som bibliotekarie emeritus blev jag euforisk när jag var där

Som ordförande för Bokhistoriska Sällskapet har jag arrangerat utflykter till Karlskrona och Läsesällskapets biblioteket. Har därigenom insett att denna bibliotekspärla är en angelägenhet för bokintresserade från hela Sverige.

En unik samling som fortfarande finns kvar nära människorna i en liten stad. Viktigt när storstäderna vill ha monopol på allt.

Carlskrona Läsesällskapets Bibliothek kan med sin nuvarande utformning, placering och förtätade stämning betraktas som ett konstverk, vilket har skapats genom gemensamma krafter av karlskronabor från slutet av 1700-talet till i dag. Och det måste fortsätta.

Tiden är den drabbades vän – En bok om sorg och att gå vidare i livet

Som författare och tidigare förläggare har jag ofta fått frågor från personer med idéer om att skriva böcker av olika slag. I dag har glädjande nog en sådan bokidé blivit verklighet och jag har fått förmånen att följa hela tillkomsten. Den nya boken behandlar sorgen efter en bortgången son, ett sorgearbete som man får följa under nästan ett helt decennium. Boken heter ”Tiden är den drabbades vän” och är skriven av Dan Jansson, som till vardags är webbredaktör i Karlskrona och har ett förflutet som journalist samt med ett viktigt avsnitt skrivet av psykologen Berit Wallin i Malmö.

Det är inte alltid som man får se en idé ta form. Vägen till bokutgivningen har gått via många samtal och funderingar. Det visade sig att inga av de stora förlag som Dan och jag tog kontakt med vågade chansa på en okänd författare.  Men nu ligger den färdig, utgiven på ett av den nya sortens förlag som låter egenutgivarna styra. I det här fallet har resultatet blivit mödan värd, tycker jag. Ämnet är mycket angeläget. Det unika är också att man kan följa sorgearbetet år från år, något som jag inte har sett tidigare. Bokens anspråkslösa format och mycket fina formgivning (Stina Envall) gör att man lättare tar till sig det tunga innehållet. Berit Wallins kommenterande kapitel och avrundningen med goda råd till andra drabbade är lagom långa och väl skrivna.

Beskrivning: