Kategori: Uncategorized
Murvel som minns: Rolf Larsson om U 137 och lokal journalistik
Lönnboms poddradio har släppt ännu en intervju med en journalist som plockar fram minnen från sin tid i yrket. Del tre i serien Murvlar minns är ett samtal med Rolf Larsson, som tillsammans med Thore Rundgren från Malmö var den första radioreportern ute vid U 137 den 28 oktober 1981.
Reportern Rolf Larsson kom i konflikt med ledningen på tidningen Sydöstran och värvades till Radio Blekinge. Han skulle snart få nytta av viss geografisk kunskap om Blekinges östra skärgård när en viss sovjetisk ubåt gick på grund där.
Ett starkt miljöengagemang och tron på öppen och sanningsenlig rapportering – även om politiskt känsliga frågor – det är ett sätt att sammanfatta Rolf Larssons journalistiska profil. Därtill kan läggas en lätt syrlig humor och förmågan att berätta en historia, så har ni en välgrundad anledning att lyssna på den tredje delen i serien Murvlar minns. Här får ni veta hur han tänkte när han såg U 137 på Torrumskär den 28 oktober 1981, men också hur han ser på lokal journalistik. Dessutom berättar han om några spionaffärer som berörde Karlskrona. Personer som nämns i samtalet:
Olof Palme
Erik Persson
Jan-Åke Porseryd
Lasse Möllersten
Ove Joansson
Annacarin Leufstedt
Hans Gustafsson
Torbjörn Sunesson
Tore Rundgren
Rolf Ohlsson
Karl Andersson
Bertil Sturkman
Rolf Lindén
af Klercker
Stig Wennerström
Tidigare avsnitt i serien:
Om länken ovan till samtalet med Rolf Larsson inte fungerar kan du i stället lyssna här:
Nytt avsnitt av ”Murvlar minns” – fast Anja Thorkelsson vill inte kallas murvel!
Det är lätt att begripa om en journalist inte vill kallas murvel, för det är nog från början ett nedsättande uttryck. Men graden av hängivenhet för yrket och för en journalistik som vill gå på djupet kan ingen tvivla på, när det gäller Anja Thorkelsson.
Jag träffade henne första gången för 45 år sedan, då jag kom till Radio Blekinge som nyanställd. Hon var också relativt nyanställd, men lokalradiochefen Jan-Åke Porseryd såg uppenbarligen en potential hos henne och gjorde henne till ansvarig för programverksamheten.
Sedan skapade hon sig en lång karriär, nästan helt inom radiomediet, och avslutade med ett drygt decennium som kanalchef på Sveriges Radio Kalmar. Hon har med andra ord ett brett perspektiv och mycket att berätta. Det blev ett nytt avsnitt i min nya poddserie med erfarna journalister som berättar om sina höjdpunkter! Lyssna gärna!
Här är några av dem som nämns i poddavsnittet:
Monica Adamsson
Hans Bloom
Erik Fichtelius
Hanna Flyborg
Valerie Geller
Donald Holmgren
Ragnar Jändel
Sigfrid Leander
Jarl Lindahl
Mats Lundegård
Harry Martinson
Bengt Mauritzson
Olof Palme
Gunnel Persson, sedermera Carlson
Göran Persson
Leif-Göran Persson
Ann-Britt Pettersson, sedermera Ryd-Pettersson
Göran Rosenberg
John Sawatsky
Margareta Skantze
Olle Stenholm
Pelle Thörnberg
Ingrid Törnqvist
Magnus Åkerlund
OBS: om länken till Lönnboms poddradio inte fungerar, kan du även lyssna direkt här på bloggen!
Enigt kommunfullmäktige beslöt att köpa tillbaka Nordenskjöldska gården i Karlskrona
Den 22 maj 2025 blev en glädjens dag för alla kulturvänner i Karlskrona och för alla vänner av bibliotek och kulturhistoriskt värdefulla tryck. Genom kommunfullmäktiges beslut att återköpa Nordenskjöldska gården blir det möjligt att återställa de 9 000 böckerna och trycken till det specialbyggda biblioteket. Böckerna har nu tillbringat ett drygt år i Stadsbibliotekets källare och vi inväntar nu ett iordningställande av byggnadens inre.
Här kan du lyssna på en inspelning av något som är ganska unikt, nämligen att en enkel medborgare får möjlighet att tala inför den valda församlingen och dessutom få uppleva hur ett medborgarförslag går igenom.
Inte minst glädjande är den totala enighet om återköpet som manifesterades genom att flera ledande politiker gick upp i talarstolen och tackade medborgaren i fråga. En fin dag för demokratin.
Här får du veta allt om den 42:a kammarmusikfestivalen!
Hör Berth Nilsson berätta personligt och utförligt om Lyckå kammarmusikfestival, 29 juni-6 juli. Den här gången är temat orden och musiken. Det blir hela tretton programpunkter. Bland dem finns en nytolkning av Dantes gudomliga komedi. Karin Rehnqvist har äntligen tackat ja till att komma. Akademiledamoten Horace Engdahl kommer att vara ”solist” under en konsert. (Klicka på pilen för att sätta igång klippet)
Vill du läsa mer om festivalen, här är länk till dess hemsida: https://lyckafestival.com/
Berth Nilsson nämner i vårt samtal ett antal personer (levande och döda) som bidrar till festivalen:
Niklas Rådström
Andreas T Olsson
Stina Otterberg Engdahl – hennes bok heter Körlyriska läsningar och kom ut i år
Horace Engdahl
Vilhelmina Ståhlberg
Susanne Demåne
Martin Andersson, BTH
Helena Ek
Peter Jansson
Johannes Landgren
Tomas Tranströmer
Håkan Lennerstad, BTH
Karin Rehnqvist
Emilia Amper
Dan Knagg
Anders Löfberg
Ulla Olsson
Noora Karhuluoma
Michael Waldenby
Några av de verk som kommer att framföras:
Emilia Amper Trio låter så här:
AI-chocken hos Jändelsällskapet
Jändelsällskapet håller ställningarna. Visserligen är föreningen inte en av landets största litterära sammanslutningar, men medlemsantalet ligger sedan något årtionde fast förankrat kring 70 stycken. Den som skriver dessa rader lyckades ändå få årsmötets deltagare att se lite chockade ut — detta genom att använda den nya teknik som kallas AI.
Det var alltså årsmöte vid Jändels barndomshem i Jämjö, Långamon närmare bestämt. Vi var inte fler än att vi hade fått plats i den grå, återuppbyggda stugan, men traditionen bjuder utomhusträff. Traditionen bjuder dessutom på varmkorv och kaffe med kaka. Såna trivselfaktorer avstår man inte ifrån om det inte är absolut nödvändigt.
Det var lite kyligt och blåsigt, men Jändelsällskapets kärntrupper låter sig inte avskräckas. Årsmötet leddes vant av ordföranden Bengt Grönblad. Ur årsberättelsen lyfte han särskilt fram hur eleverna från skolan i byn kom till stugan för den årliga informationen om denne egensinnige poet. Ragnar Jändel levde ett kort liv, 1895 – 1939, men var en av landets mest kända författare på sin tid.
Eleverna lyssnade uppmärksamt och en del av dem gick därifrån med böcker skrivna av Jändel och med hälsning från Bengt Grönblad och sällskapet i dem alla.
Det är alltid trevligt att få komma till Jändelsällskapets årsmöte, så enormt olika Martinson-sällskapets tredagars maraton. Här i Jämjö räcker det med att ordföranden berättar lite Jändel-fakta och läser några av hans dikter. Stugan som sällskapet återuppbyggt är i gott skick och ekonomin är under kontroll. Styrelsen sitter kvar. Antalet medlemmar ligger alltså på samma nivå sedan något decennium, kring 70, detta trots att det varje år är några som faller ifrån. Nya kommer till hela tiden, men det är svårt att vända kurvan uppåt igen.
Chocken då? Jo, efter årsmötet bad jag att få presentera en överraskning med Jändelanknytning. Under eftermiddagen hade jag nämligen experimenterat med ett AI-program som skapar musik. Där finns möjligheten att mata in en egen text och få den tonsatt. Jändel borde vara en omöjlighet i det sammanhanget, eftersom han sällan skriver som en visa.
Dock försökte jag med några olika dikter. En del versioner blev alldeles för bombastiska. Jändel var visserligen till en början en kampdiktare, men hans dikter är alldeles för jordnära för att sjunga på ett pretentiöst sätt. Det fick bli mera trubadurliknande upplägg i alla fall. Jag måste erkänna att jag själv blev förvånad över hur väl det fungerade. Visserligen hade AI-sångaren lite problem med en del ortnamn och med ordet ”innande” (ett lokalt förstärkningsord), men på det stora hela går det att lyssna på dessa nya Jändeltonsättningar.
Kanske kan de få flera att upptäcka denne nästan bortglömde blekingeskald? Lyssna själv och bedöm!
Förhandstitt på programmet för Berättarfest 2024
Klicka på länken för att ta hem pdf-filen! https://lonnbom.se/wp-content/uploads/2024/05/planering-for-berattarfest-2024-slutlig-version-2-1-1.pdf
Ny intervju i Lönnboms poddradio
Jan Henrik Swahn är en mångfaldigt belönad författare och översättare, som har starka band till Karlskrona, trots att han växte upp i Köpenhamn. Det var nämligen här han tillbringade sina somrar, och han återvänder hit även nu. Som översättare har han gjort sig ett namn bland annat genom översättningarna av nobelpristagaren Olga Tokarczuks verk. Nyligen genomförde han också en nyöversättning av tegelstenen Quo Vadis av en annan nobelpristagare, nämligen Henryk Sienkiewicz.
Här berättar författaren om sina senaste böcker Vattenläkaren och Quo Vadis, den första hans egen roman och den andra alltså en översättning. Han ger också sin syn på översättarens yrke och dess framtid, samt om sitt besök i Nordenskjöldska gården i Karlskrona, där nyligen böckerna i Läsesällskapets bibliotek har avlägsnats och placerats i magasin i Stadsbibliotekets källare.
Sjömansgraven på Svartingsskär – skröna eller sanning?
Den 13 oktober detta år, 2023, är det 175 år sedan en engelsk snaubrigg strandade på Svartingsskär i Kalmarsund, öster om Ödängla. Enligt en sägen som levt länge i kustbyn, ska ett dråp ha skett i samband med strandningen och dessutom ska den dödade mannen ha begravts på ön. Sant eller skröna? Inte helt lätt att svara på, ska det visa sig!
Denna grundstötning var dramatisk, men berättelserna om vad som hände går isär – och har gjort så i 175 år.
Tidningen Barometern rapporterar nämligen den 18 oktober att ett större engelskt fartyg gått på grund i samband med stormen mellan torsdagen och fredagen. Platsen benämns Svartö, troligen alltså en feluppfattning av Svartingsskär. Fartyget är enligt Barometern vrak, hade en last av hampa och kom från Cronstadt, en rysk stad strax utanför S:t Petersburg.
Citat ur Barometern: ”När fartyget törnade på gick masten överbord och dödade i fallet skeppskaptenen. Besättningen som lärer dväljas ombord på vraket är underkastad noggrann karantänsbevakning.” Detta senare låter rimligt, eftersom man var rädd för koleran och inte ville att den skulle spridas till den svenska befolkningen.
Nu ska för tydlighetens skull skrivas att vare sig fartygets namn eller skeppstypen finns angiven i Brometerns notering. Dessutom återkommer inte den här uppgiften någonstans i någon annan tidning, trots att det var mycket vanligt att tidningarna tog notiser från varandra, ofta utan att ange källa.
Barometerns konkurrenttidning Calmarposten, som även den trycktes den 18 oktober, har en lista med fem strandningar i Kalmar län som har skett i samband med storm, regn och tjocka. Däribland finns ett fartyg som har strandat vid Svartingsskär den 13 oktober. Det nämns ingenting om en dödsolycka, vare sig där eller i någon annan av de tidningar som numera lätt kan läsas på nätet (Kungliga biblioteket, digitaliserade svenska dagstidningar).
Enligt en sägen, som länge har berättats på Ödängla, ska skeppet ha gått på grund i tjocka och efter felnavigering. Den som lagt ut kursen skulle ha varit kaptenen, medan styrmannen hävdat att kursen var fel. När man så gick på grund vid det strandparti som har kallats Alarna på norra Svartingsskär utbröt ett gräl männen emellan, ett gräl som slutade med att kaptenen tog en spelspak – andra uppgifter förekommer angående redskapet – och slog ihjäl styrmannen. Någon har bevarat ett namn på den som blev ihjälslagen, han skulle ha hetat Clemens Ray eller Ray Clemens.
Sägnen hävdar också att kaptenen blev oregerlig efter dråpet, men att en storväxt ödänglabo lugnade ner honom. De två ödänglabor som ska ha varit först på platsen var Gustaf Svensson (1825 – 1900) och Carl Svensson (1826 – 1910), 23 och 22 år gamla.
Sägnen berättar vidare att med stora svårigheter och hjälp av ortsbefolkningen lyckades besättningen få fartyget av grundet. Några bybor fick följa med till Kalmar för att man skulle kunna hålla pumparna igång hela tiden. I Kalmar reparerades fartyget och gick sedan vidare till England.
Ödänglasägnen hävdar att kaptenen skulle ha dömts för mord och hängts i England.
Den döde styrmannen – eller om det nu var kaptenen – ska enligt sägnen ha begravts ute på ön. På kullen lades spelspaken som spelat en så dramatisk roll i dramat. Graven vårdades av ödänglaborna fram emot 1900-talets början. Bertha Nordström, (jag har tyvärr inte hennes födelsedata) dotter till Gustav Erik Gustafsson, berättade att hon som flicka varit med sin mor ute på Svartingsskär och lagt blommor där.
Vi går vidare i källorna. Enligt förlisningsregistret kom Argyra från S:t Petersburg och var på väg till England med last av talg. Oavsett varifrån skeppet kom, Petersburg eller Cronstadt (vilket från Kalmars horisont kan kvitta lika) kan det verka förvånande att man valde vägen genom Kalmarsund.
Argyra var en snaubrigg, det vill säga ett fartyg med två ”normala” skeppsmaster försedda med råsegel och vid den aktre en extra, klenare mast med ett bomsegel (ursäkta en landkrabba om denna beskrivning stör de mera kunniga).
Enligt de tidiga tidningsuppgifterna hette Argyras kapten Peter Riis, ett namn som inte verkar så särskilt engelskt. Stavningen Peter Ries förekommer också. Man får lätt associationer till Holland eller Tyskland. Men om man går in på försäkringsbolaget Lloyds skeppslistor vid den här tiden, även de tillgängliga på nätet, finner man att namnet i själva verket var Peter Rees. De svenska tidningarna har stavat så som det låter.
Argyra var byggd i Sunderland i nordöstra England 1839 och noteras för 282 ton i Lloyds register för 1848.
Hur var det med dråpet, eller dödsolyckan? Det nämns ingenting i tidningarna. Däremot framgår det att Peter Rees med besättning tillbringade ganska lång tid i Kalmar, antagligen för reparation av fartyget.
Besättningen hade ont om pengar och verkar ha tagit lån till höger och vänster, mot löfte om att deras kapten skulle betala. Peter Rees tvingades nämligen annonsera i Kalmartidningarna flera gånger om detta.
Jag är tyvärr inte helt klar över hur länge Argyra fick ligga kvar i Kalmar, men det kan vara så lång tid som till mars 1849, då Argyra utklareras från Kalmar (fast hon kan ju ha reparerats snabbare, gått till England och sedan gjort ytterligare en resa till Ryssland).
Ligger det en dräpt sjöman begraven på Svartingsskär? Har brottslingen i så fall kommit undan straff? Eller är den delen av historien ett utslag av Carl Svenssons omvittnat livliga fantasi, kanske uppeldad av ett felaktigt referat i Barometern den 18 oktober för 175 år sedan? Behöver vi egentligen veta?
Ålafett – en välsmord föreställning med mycket njutbar musik
Man borde ha anat att det var något skumt med begreppet ”Ålafett”. Men att det skulle handla om en blekingevariant av en amerikansk hårvårdsprodukt (?) stod klart först när denna musikal gick igång. Det handlar alltså om Karlskrona musikteaters senaste produktion som spelas i Vämöparken.
Ja ”Ålafett” håller upp en skrattspegel för John Travolta och Olivia Newton-John redan när historien drar igång. Elsie (Anna Lahmer) berättar med romantik i rösten för sin nya väninna Göta (Linnea Lahte) om sin kärlek till Ernst (Joakim Mostberg) som på en annan del av ön skryter om sin erotiska erövring för kompisen Kalle Ål (Daniel Gustavsson). Vi känner förstås genast igen ”Summer nights” från ”Grease”.
Så där fortsätter det. Den ena kända låten efter den andra, ofta från en vältummad amerikansk sångbok, har fått ny text som passar in i den inte alltför komplicerade handlingen. Det är roligt och välspelat, Anna Lahmer och Joakim Mostberg gör aldrig bort sig på scenen och sågs senast i Ulf Fembros ”Marinka och kärleken”. De har utmärkta sparringpartners i Daniel Gustavsson och Linnea Lahte.
Det som verkligen får oss i publiken att tappa hakan är emellertid musiken. Karlskrona musikteater har nämligen lyckats städsla den mest mångsidiga orkester som tänkas kan: Kvarteret (eller i varje fall största delen av bandet). Här spelar Rasmus Dahlström, Douglas Nilsson, Mille Metlid och Erik Olsson öbor som på olika sätt stöttar handlingen.
I maj i år vann gruppen pris i musiktävlingen Imagine, de tog hem segern i genren jazz/soul/R’n’B och fick därmed spela på Ystads jazzfestival! Låt oss gissa att de snart blir tvungna att byta namn, det verkar finnas minst två andra akter här i landet som kallar sig Kvarteret!
En annan gissning är att de snart kommer att vara alltför dyra att köpa in till Karlskrona musikteater. Så uppmaningen kan bara bli: gå och se ”Ålafett”. Det är fullt ös, lokal förankring och jättebra musik.
Karlskrona har i år minst tre olika sommarteateruppsättningar. De är kanske inte fullt lika ambitiösa som de storslagna scenproduktionerna i Karlshamn, men visst är det kul att det händer något även i Blekinges residenskommun.
Lucia – ett återuppståndet helgon
Luciafirandet tycks ha drabbats av skiftande konjunkturer under de hundratals år detta sicilianska helgon har noterats i almanackor och kalendrar. Sökningar i gamla svenska dagstidningar visar att Lucia ansågs urmodig på 1870-talet, men ökade i popularitet på 1890-talet och vid inledningen av det nya seklet. Det moderna firandet brukar dateras till 1930-talet, när Luciorna började utses genom tävlingar.
Fritz von Dardel tecknade ett luciatåg redan vid mitten av 1800-talet. Bild: Nordiska museet/Digitalt museum
I Blekinge har det ju varit ont om herrgårdar och slott, vilket gör att det antagligen inte har funnits något större tryck bland allmogen att spöka ut unga kvinnor med ljuskronor. Ljus var såklart en resurs som man behövde spara på, stearinljusen kom dessutom inte förrän i början av 1800-talet (den kände publicisten Lars Johan Hierta, Aftonbladets grundare, var även ljusfabrikant och levererade Liljeholmens produkter med början 1840).
Däremot lär det på olika platser runt om i landet ha varit populärt med luciafester och ungdomliga upptåg. År 1888 noterar tidningen Fäderneslandet att en så kallad lussefest, en slags kostymbal, anordnades i Nässjö. Men det noteras alltså som något exklusivt.
År 1907 skriver flera tidningar om en synnerligen stor lussefest, med 2 000 deltagare. Den har hållits i Chicago av det där befintliga Västgöta Gille. Tolv tärnor ingick i luciatåget och tusentals elektriska lampor belyste evenemanget, berättas det.
Det kan vara så att seden med Lucia har förädlats av svenskamerikanerna och därefter så att säga återimporterats till Sverige. Luciajipponas likhet med skönhetstävlingar får väl anses vara en indikation på detta.
Ingemar Lönnbom 