Kategori: Uncategorized

Lokalradion 40 år – ett bortglömt jubileum

Sveriges Radio firar i år sitt 90-årsjubileum under rubriken ”Avgörande ögonblick”. Ett ”avgörande ögonblick” som vi lär få höra väldigt lite om är det klubbslag i Sveriges riksdag den 6 februari 1975 som innebar att vi skulle få lokalradio. På 35 orter i landet skulle den nya verksamheten sättas igång, med 15 personer på varje plats.

Ett viktigt skäl till lokalradions tillkomst var krisen för landets lokaltidningar. På allt fler orter lades de mindre tidningarna ner och lokal information och opinionsbildning riskerade att domineras av de kvarvarande tidningshusen. Ett starkt argument var också behovet av en förbättrad samhällsinformation. Ja, det är intressant att läsa hur man resonerade kring den nya aktören på den svenska mediemarknaden. Du kan läsa hela propositionen här.
Hur blev då resultatet? Svaret beror på vem du frågar och vilken tid i lokalradions historia du vill studera.

Rockbandet Fiendens musik delade många ungdomars totala avståndstagande från Lokalradion som de uppenbarligen tyckte var töntig. Det var den kanske ibland, men lyckades ändå dra stora skaror lyssnare. Låten ”lokalradio” från 1977 har lånat slogans från Radio Malmöhus.

Här har jag samlat några klipp ur lokalradions tidiga historia. Du har kanske egna, dela gärna med dig i så fall!

Ett annorlunda sportreportage från Radio Kalmars första sändning:

Radio Blekinge besöker ”miljonprogrammet” Kungsmarken i augusti 1980:

Mer Radio Blekinge: En ubåt har gått på grund i Karlskrona skärgård, oktober 1981:

Radio Blekinge fyller fem år, 1982:

Dick Harrison har mycket att berätta om Blekinges historia

Det är mycket roligt och uppfriskande att höra Dick Harrison berätta och det är många som vill göra det. Onsdagen den 14 oktober var han i Mjällby på Listerlandet. Mjällby kyrka var helt fylld – det är alltså inte bara Sweden Rock eller Mjällby AIF som drar stora skaror till denna intressanta men ofta bortglömda del av landet.

Fullsatt i Mjällby kyrka när Dick Harrison bland annat berättade om Listers historia och om korståg.

Fullsatt i Mjällby kyrka när Dick Harrison bland annat berättade om Listers historia och om korståg. (Klicka på bilderna om du vill de dem i större format)

Det som är uppfriskande med Dick Harrisons framställning är inte minst att han i praktiken gör en enmans teaterföreställning. Han gör halsbrytande jämförelser med nutiden (Danmark gick bankrutt på 1300-talet – dagens Grekland är mindre illa ute), han skojar med våra etniska fördomar, förställer rösten, han lyfter betydelsen av historiska händelser, fornminnen och arkeologiska fynd i vår del av världen.

Apropå Björketorpsstenen säger han att om den hade funnits i Mälardalen i stället, hade den funnits med i alla svenska historieböcker och folk hade vallfärdat dit. Nu nöjde han sig med att ryta till alla närvarande att de absolut måste resa dit och läsa inskriften – som han själv naturligtvis kan utantill.

Björketorpsstenen är rest någon gång på 600-talet i det som idag är Ronneby kommun, i samma trakter där man nyligen har grävt fram en gammal kultplats och där man hittade så kallade guldgubbar. Här har alltså människor levt i många hundra, sannolikt flera tusen, år. Det Dick Harrison berättar är i korthet att denna sten – ett kort stycke från samhället Listerby – sannolikt var en gränsmarkering. Så här långt österut kan alltså det land eller hövdingadöme ha sträckt sig vilket under Medeltiden har gått under namnet Lister. Dick Harrison kastar fram teorin att området tidigare har kallats något annat, nämligen Niuha, ett ord som återfinns på en runsten rest i området. Detta ord skulle också leva kvar i Noger i Nogersund. Detta är inte en oomtvistad uppgift, men den är spännande!

Listers härads vapen finns upphängt i Mjällby kyrka.

Listers härads vapen finns upphängt i Mjällby kyrka.

Av naturliga skäl berättar Dick Harrison mycket av vad man vet och tror sig veta om detta Lister, som ännu på 1300-talet nämns som en egen enhet vid sidan av Skåne och Blekinge. Blekinge var alltså betydligt mindre än idag, vare sig Listerlandet eller det som idag är Olofströms kommun räknades dit, så gränsen gick i Mörrumsån.

Det är en spännande historia, med sjöröveri, slaveri och annat otyg. Man får också en bild av hur staterna här i norra Europa har växt fram, med den katolska kyrkan som den första organisation som på allvar kunde skapa några större enheter. Det var när kristendomen fick sitt riktiga fäste i området som det också gick att skapa förstadierna till våra stater. Danmark var först, men det skulle dröja ett tag innan Blekinge kunde räknas till det landet.

Dick Harrison berättar också lättbegripligt och med liknelser om hur missionärer från olika länder, främst de tyska områdena och England konkurrerade om att få sprida den nya läran.

En synnerligen spännande berättelse var det i alla fall och arrangemanget i Mjällby kyrka var mycket väl genomfört i regi av Mjällby lekmannakår i samarbete med Folkuniversitetet. Dessutom texttolkades det hela av personal från Landstinget Blekinge.

Efter föredraget ville många träffa Dick Harrison och köpa hans böcker.

Efter föredraget ville många träffa Dick Harrison och köpa hans böcker.

Marcus Bernhardsson från Mjällby lekmannakår introducerade Dick Harrison i Mjällby kyrka.

Marcus Bernhardsson från Mjällby lekmannakår introducerade Dick Harrison i Mjällby kyrka.

Blekingeförfattare utsatta för näthat

Patrik Lundberg och Katarina Mazetti, med bakgrund i Sölvesborg respektive Karlskrona berättade om det näthat de har utsatts för under senare tid. Foto: Ingemar Lönnbom.

Patrik Lundberg och Katarina Mazetti, med bakgrund i Sölvesborg respektive Karlskrona berättade om det näthat de har utsatts för under senare tid. Foto: Ingemar Lönnbom.

Det är faktiskt olagligt att hota, att förtala, att hetsa mot folkgrupp, även om det sker anonymt och på nätet. Författaren Katarina Mazetti talade klarspråk när hon och kollegan Patrik Lundberg framträdde vid ett arrangemang genomfört av Sveriges Författarförbund på Bokmässan i Göteborg. De personer som begår olagligheter på nätet ska naturligtvis lagföras, var bådas slutsats.

Båda författarna har av en slump rötter i Blekinge. Patrik Lundberg som förutom författandet också är skribent i Aftonbladet, växte upp i Sölvesborg och gav förra året ut sin andra roman, Onanisterna. Den handlar om ett grabbgäng i Sölvesborg och vad som händer när de slutar skolan. Den har fått mycket bra kritik.

Katarina Mazetti föddes i Karlskrona och besökte bokmässan för att marknadsföra sin senaste roman Snö kan brinna. Den handlar om 68-generationen och har jämförts med hennes megasuccé Grabben i graven bredvid.  Snö kan brinna handlar om fyra unga vänner som har gruppförlovat sig och bor tillsammans i ett kollektiv i 70-talets Umeå.

 

Annonser, del 1

Jag vill gärna rekommendera bloggen …I Blekinge bygga och bo. Här är senaste inlägget.

... i Blekinge bygga och bo...

I dessa turisttider, då möjligheten finns att locka folk tillbaka, för nytt besök eller för gott, kan det passa bra med lite reklam för vårt landskap och dess städer och verksamheter.

Annonserna är från ”Blekingsekan – Blekinge Gille i Stockholm – Jubileumsskrift 1935-1945″ .

IMG_6702

IMG_6719

IMG_6718

IMG_6747

IMG_6740

IMG_6722

Visa originalinlägg

Recension: Blekinge för 1400 år sedan

Fyra blekingska runstenar i social kontext

Ulvarna i gränslandet heter en ny uppsats, skriven av Antonia Hellstam, där fyra mytomspunna runstenar från cirka år 600 står i centrum. Men här handlar det inte om myt utan om renaste vetenskap, dessutom spännande och med frågeställningar som kan leda vidare. 

Kunskapen om Blekinges förhistoria har ökat väsentligt under senare år, inte minst tack vare arkeologiska utgrävningar i E22-ans nya sträckning vid Vesan i västra Blekinge och de sensationella fynden vid Kasa Kulle i byn Västra Vång. Med denna nya kunskap och på stabil grund i tidigare vetenskapliga verk har Antonia Hellstam vid institutionen för arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet skrivit en uppsats som är mycket läsvärd för alla oss som gillar Blekinges historia.

Antonia Hellstam är väl inläst på tidigare litteratur om Blekinge och har valt att koppla samman olika vetenskaper; såväl arkeologi som ortnamnsforskning och landskapsanalys har här smält samman. Ibland ser man att forskare som är hemma i ett visst område tyvärr blir dilettanter när de ger sig in i andra discipliner. Så icke Antonia Hellstam, som såvitt jag kan bedöma behåller sans och balans i alla lägen. Det vore annars säkert lockande att dra iväg på fantasins blankis eftersom ämnet är en tämligen källfattig tid, 550-650 e Kr.

Uppsatsen handlar alltså om fyra runstenar, varav tre fortfarande existerar, som en gång stått på Listerlandet respektive i Björketorp, Listerby. Ulvarna i gränslandet syftar på de tre personer som nämns på runstenarna och som alla har namn som slutar på -ulv (-wulfR). Genom väl underbyggda resonemang lyckas författaren göra troligt att en krigiskt sinnad släkt har existerat på Listerlandet kring år 600 och där haft stor makt och haft någon form av religiös roll (hon manar med hjälp av Stentoften-stenens inskrift fram bilden av djuroffer, men lyckas inte hitta indicier för människooffer). Likaledes har det vid Listerby funnits en liknande maktkoncentration hos en mäktig hövding eller släkt, men Antonia Hellstam vågar inte säga att det är samma släkt utan nöjer sig med att det finns intressanta likheter inte minst i runinskrifterna.

Uppsatsen rör sig med väl kända förhållanden och använder på ett mycket övertygande sätt de senaste årens nya fynd för att underbygga framställningen. Summan blir en gedigen genomgång av det aktuella forskningsläget och präglas av sunt förstånd.

Riktigt spännande är en antydan till en lösning av gåtan varför det finns så stora likheter mellan runstenarna på Lister och i Listerby (som ju ligger minst 60 km från varandra). Min tolkning – jag ber om ursäkt om jag går för långt här – är att Antonia Hellstam har slagits av tanken att släkten på Lister har drabbats av någon form av motgång och tvingats flytta till Listerby. Det är en intressant hypotes. Lika spännande är att hon i sina reflektioner också vågar dra fram intressanta tankar om eventuella kopplingar till Norge, något som hittills väl mest har setts som ett hugskott av den akademiska vildbasaren Åke Ohlmarks: Det finns mycket kvar att beforska, hoppas att Antonia Hellstam fortsätter med det!

Låt mig avsluta med en spekulation som Antonia Hellstam är helt oskyldig till, men som rann upp i mitt huvud när  jag läste uppsatsen. På en del runstenar saknas vissa runor, så är det på den ”skadade” Stentoftenstenen. Men tänk om det är en högst medveten ”skada”. Kanske har vi här en tidig form av censur, där efterlevande till Listerhövdingarna ville utplåna en runrad som vittnade om människooffer?

Afvelsgärde gård är nu byggnadsminne!

AfvelsgärdeIMG_3578minskadMåndagen den 22 juni 2015 invigdes Blekinges senaste byggnadsminne, Afvelsgärde gård i Lyckeby. Därmed har länet 86 byggda kulturmiljöer som åtnjuter lagligt skydd. Den officiella invigningen utfördes av landshövding Berit Andnor Bylund som med hjälp av en sax avtäckte den diskreta skylt som för alltid ska påminna om platsens speciella status.

BeritAndnorBylundIMG_3648besk

skyltIMG_3678besk

Afvelsgärde gård har funnits länge. Redan på den danska tiden bodde fogden på Lyckå slott här i krokarna, berättade Ivar Wenster, expert på såväl gamla byggnader som på Karlskronas rika kulturhistoria. Den nuvarande huvudbyggnaden räknar sina anor från sent 1700-tal och gården förvärvades 1811 av segelfabrikören Fabian Philip. Han var en framgångsrik entreprenör, vars kompetens var så viktig för riket att han fick särskilt tillstånd att bosätta sig i Karlskrona. Han var nämligen jude, och skulle enligt den tidens lagar endast ha kunnat bo i Stockholm, Göteborg eller Norrköping.

EdvardRubenIMG_3679minsk

Edvard Ruben, nutida innehavare av Afvelsgärde gård.

Invigningen gynnades av ett för denna sommar ovanligt fint väder, med uppehåll under den kritiska timmen när talarna avlöste varandra på den pelarförsedda trappan. Gårdens nuvarande innehavare, Edvard Ruben, hälsade välkommen och berättade om den verksamhet som idag bedrivs på gården. Han återgav också hur han och länsstyrelsens bebyggelseantikvarie Anna-Karin Skiöld för ett antal år sedan träffades och hur då tankarna på ett byggnadsminne började ta form.

AnnaKarinSkioldIMG_3606besk

Bebyggelseantikvarie Anna-Karin Skiöld.

Anna-Karin Skiöld redogjorde också för hur det går till att arbeta fram ett byggnadsminne, uppenbarligen inget som sker på en kafferast. Nu var hon mycket nöjd med den överenskommelse mellan länsstyrelsen och ägaren som ska garantera att kulturvärdena i miljön kring gården bevaras. För det handlar inte bara om själva bostadshuset, utan även miljön med trädgård, kringliggande hus och ekonomibyggnader. Anna-Karin Skiöld pekade på Afvelsgärde som ett exempel på hur länsstyrelsen idag tar ett ansvar för hela vårt kulturarv, och även tar med ett mångfaldsperspektiv. I det här fallet alltså bland annat genom att hålla Fabian Philip och hans historia levande.

Ivar Wenster.

Ivar Wenster.

Den tidigare nämnde Ivar Wenster har tillsammans med pomologen och trädgårdsutbildaren Sven Plasgård gjort en utredning som har legat till grund för det fortsatta bevarandet av Afvelsgärde. Sven Plasgård berättade om den flerhundraåriga trädgårdshistoria som kan läsas ut i gårdens närhet. Här finns trädgårdspartier med drag av allt från 1600- till 1800-tal. Kanske är det till och med så att här finns unika sorter av krusbär, som genom ett under har räddats undan det tidiga 1900-talets stora katastrof. Det var nämligen då som den amerikanska krusbärsmjöldaggen slog ut ett stort antal av de svenska krusbär som var så populära.
Glädjen var stor hos alla parter, inklusive en skara medborgare som noterat länsstyrelsens och Afvelsgärde gårds inbjudan till evenemanget. Man avslutade eftermiddagen med promenader i trädgården, där små paviljonger i olika stilar pryder sin plats.

Berit Andnor Bylund och Edvard Ruben.

Berit Andnor Bylund och Edvard Ruben.

BeritAndnorBylundIMG_3643minskIMG_3602minskad

Jasenko Selimovic på besök i Karlskrona

Jasenko Selimovic, gäst vid Folkpartiet Karlskronas lunchmöte. Foto: Ingemar Lönnbom. Fritt för användande.

Jasenko Selimovic, gäst vid Folkpartiet Karlskronas lunchmöte. Foto: Ingemar Lönnbom. Fritt för användande.

Jasenko Selimovic var på fredagen den 22 maj gäst vid Folkpartiet Karlskronas lunchmöte. Innan dess hade han på Litorina Folkhögskola hållit ett inspirerat föredrag om svenska attityder till människor som kommer till vårt land. Han förstod inte vad han gjorde för fel när han försökte ta sitt öde i egna händer.
”Jag sade till målaren som gett mig jobb: jag fixar papperen tills i morgon – det var det dummaste jag någonsin har sagt” Jasenko Selimovic berättar om hur det var att komma till Sverige som flykting för drygt 20 år sedan och hur han lärde sig att ”ställa sig i kön” och inte visa att han var entreprenör.
”Det är inte meningen att du ska jobba” sa en tjänsteman till honom när han hade skaffat arbete efter en vecka i Sverige…
(ursäkta ljudkvaliten, men det ska inte hindra lyssning!)

 

Asarumsdalen – en kulturgärning

I god tid före jul kom den – 2014 års upplaga av Asarumsdalen. Nu har jag gått igenom den och blir som vanligt glad över den flit och omsorg som redaktionen från Asarums hembygdsförening lägger ner på sin publikation. Det är en viktig kulturgärning, detta att dokumentera och sprida berättelserna om det nyss inträffade. Det är nämligen framförallt 1900-talet som nu beskrivs i Asarumsdalen.

När hembygdsrörelsen började frodas, kring förra sekelskiftet, var det med känslan av att den gamla landsbygdskulturen var på väg att försvinna. I själva verket hade såklart stora förändringar skett kontinuerligt under all den tid det har funnits människor. Jag läste en gång byskomakaren Jonas Stolts memoarer. Han dog på 1880-talet, alltså under den tid som vi idag ser som den typiska bonde-eran. Men redan han ger exempel efter exempel på hur – som han tycker –  hans generation har fått vara med om den mest storslagna förändringen under mänsklighetens tillvaro.

Det är därför det är så viktigt med vardagsbilder och vardagsberättelser från de senaste hundra åren. Vi får syn på oss själva och kan sätta våra liv i ett större perspektiv när vi tittar bakåt. Flera av tidigare publicerade berättelser från Asarumsdalen finns förresten på berättarsajten Rotbygd.se, kom gärna in där och botanisera!

Mera om årsskriften Asarumsdalen och hur man kommer över den, finns här!