Kategori: Uncategorized

Blekingeförfattare utsatta för näthat

Patrik Lundberg och Katarina Mazetti, med bakgrund i Sölvesborg respektive Karlskrona berättade om det näthat de har utsatts för under senare tid. Foto: Ingemar Lönnbom.

Patrik Lundberg och Katarina Mazetti, med bakgrund i Sölvesborg respektive Karlskrona berättade om det näthat de har utsatts för under senare tid. Foto: Ingemar Lönnbom.

Det är faktiskt olagligt att hota, att förtala, att hetsa mot folkgrupp, även om det sker anonymt och på nätet. Författaren Katarina Mazetti talade klarspråk när hon och kollegan Patrik Lundberg framträdde vid ett arrangemang genomfört av Sveriges Författarförbund på Bokmässan i Göteborg. De personer som begår olagligheter på nätet ska naturligtvis lagföras, var bådas slutsats.

Båda författarna har av en slump rötter i Blekinge. Patrik Lundberg som förutom författandet också är skribent i Aftonbladet, växte upp i Sölvesborg och gav förra året ut sin andra roman, Onanisterna. Den handlar om ett grabbgäng i Sölvesborg och vad som händer när de slutar skolan. Den har fått mycket bra kritik.

Katarina Mazetti föddes i Karlskrona och besökte bokmässan för att marknadsföra sin senaste roman Snö kan brinna. Den handlar om 68-generationen och har jämförts med hennes megasuccé Grabben i graven bredvid.  Snö kan brinna handlar om fyra unga vänner som har gruppförlovat sig och bor tillsammans i ett kollektiv i 70-talets Umeå.

 

Annonser

Annonser, del 3

Ännu några underbara annonser från förr fångade i fina bloggen ”I Blekinge bygga och bo…”! Undrar hur det skulle funka med en turistannons undertecknad ”Drätselkammaren” idag? Förföriskt och lockande…

... i Blekinge bygga och bo...

Ytterligare annonser ur ”Blekingsekan – Blekinge Gille i Stockholm – Jubileumsskrift 1935-1945″ …

IMG_6758

IMG_6730

IMG_6720

IMG_6729

IMG_6741

IMG_6753

View original post

Annonser, del 1

Jag vill gärna rekommendera bloggen …I Blekinge bygga och bo. Här är senaste inlägget.

... i Blekinge bygga och bo...

I dessa turisttider, då möjligheten finns att locka folk tillbaka, för nytt besök eller för gott, kan det passa bra med lite reklam för vårt landskap och dess städer och verksamheter.

Annonserna är från ”Blekingsekan – Blekinge Gille i Stockholm – Jubileumsskrift 1935-1945″ .

IMG_6702

IMG_6719

IMG_6718

IMG_6747

IMG_6740

IMG_6722

View original post

Recension: Blekinge för 1400 år sedan

Fyra blekingska runstenar i social kontext

Ulvarna i gränslandet heter en ny uppsats, skriven av Antonia Hellstam, där fyra mytomspunna runstenar från cirka år 600 står i centrum. Men här handlar det inte om myt utan om renaste vetenskap, dessutom spännande och med frågeställningar som kan leda vidare. 

Kunskapen om Blekinges förhistoria har ökat väsentligt under senare år, inte minst tack vare arkeologiska utgrävningar i E22-ans nya sträckning vid Vesan i västra Blekinge och de sensationella fynden vid Kasa Kulle i byn Västra Vång. Med denna nya kunskap och på stabil grund i tidigare vetenskapliga verk har Antonia Hellstam vid institutionen för arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet skrivit en uppsats som är mycket läsvärd för alla oss som gillar Blekinges historia.

Antonia Hellstam är väl inläst på tidigare litteratur om Blekinge och har valt att koppla samman olika vetenskaper; såväl arkeologi som ortnamnsforskning och landskapsanalys har här smält samman. Ibland ser man att forskare som är hemma i ett visst område tyvärr blir dilettanter när de ger sig in i andra discipliner. Så icke Antonia Hellstam, som såvitt jag kan bedöma behåller sans och balans i alla lägen. Det vore annars säkert lockande att dra iväg på fantasins blankis eftersom ämnet är en tämligen källfattig tid, 550-650 e Kr.

Uppsatsen handlar alltså om fyra runstenar, varav tre fortfarande existerar, som en gång stått på Listerlandet respektive i Björketorp, Listerby. Ulvarna i gränslandet syftar på de tre personer som nämns på runstenarna och som alla har namn som slutar på -ulv (-wulfR). Genom väl underbyggda resonemang lyckas författaren göra troligt att en krigiskt sinnad släkt har existerat på Listerlandet kring år 600 och där haft stor makt och haft någon form av religiös roll (hon manar med hjälp av Stentoften-stenens inskrift fram bilden av djuroffer, men lyckas inte hitta indicier för människooffer). Likaledes har det vid Listerby funnits en liknande maktkoncentration hos en mäktig hövding eller släkt, men Antonia Hellstam vågar inte säga att det är samma släkt utan nöjer sig med att det finns intressanta likheter inte minst i runinskrifterna.

Uppsatsen rör sig med väl kända förhållanden och använder på ett mycket övertygande sätt de senaste årens nya fynd för att underbygga framställningen. Summan blir en gedigen genomgång av det aktuella forskningsläget och präglas av sunt förstånd.

Riktigt spännande är en antydan till en lösning av gåtan varför det finns så stora likheter mellan runstenarna på Lister och i Listerby (som ju ligger minst 60 km från varandra). Min tolkning – jag ber om ursäkt om jag går för långt här – är att Antonia Hellstam har slagits av tanken att släkten på Lister har drabbats av någon form av motgång och tvingats flytta till Listerby. Det är en intressant hypotes. Lika spännande är att hon i sina reflektioner också vågar dra fram intressanta tankar om eventuella kopplingar till Norge, något som hittills väl mest har setts som ett hugskott av den akademiska vildbasaren Åke Ohlmarks: Det finns mycket kvar att beforska, hoppas att Antonia Hellstam fortsätter med det!

Låt mig avsluta med en spekulation som Antonia Hellstam är helt oskyldig till, men som rann upp i mitt huvud när  jag läste uppsatsen. På en del runstenar saknas vissa runor, så är det på den ”skadade” Stentoftenstenen. Men tänk om det är en högst medveten ”skada”. Kanske har vi här en tidig form av censur, där efterlevande till Listerhövdingarna ville utplåna en runrad som vittnade om människooffer?

Afvelsgärde gård är nu byggnadsminne!

AfvelsgärdeIMG_3578minskadMåndagen den 22 juni 2015 invigdes Blekinges senaste byggnadsminne, Afvelsgärde gård i Lyckeby. Därmed har länet 86 byggda kulturmiljöer som åtnjuter lagligt skydd. Den officiella invigningen utfördes av landshövding Berit Andnor Bylund som med hjälp av en sax avtäckte den diskreta skylt som för alltid ska påminna om platsens speciella status.

BeritAndnorBylundIMG_3648besk

skyltIMG_3678besk

Afvelsgärde gård har funnits länge. Redan på den danska tiden bodde fogden på Lyckå slott här i krokarna, berättade Ivar Wenster, expert på såväl gamla byggnader som på Karlskronas rika kulturhistoria. Den nuvarande huvudbyggnaden räknar sina anor från sent 1700-tal och gården förvärvades 1811 av segelfabrikören Fabian Philip. Han var en framgångsrik entreprenör, vars kompetens var så viktig för riket att han fick särskilt tillstånd att bosätta sig i Karlskrona. Han var nämligen jude, och skulle enligt den tidens lagar endast ha kunnat bo i Stockholm, Göteborg eller Norrköping.

EdvardRubenIMG_3679minsk

Edvard Ruben, nutida innehavare av Afvelsgärde gård.

Invigningen gynnades av ett för denna sommar ovanligt fint väder, med uppehåll under den kritiska timmen när talarna avlöste varandra på den pelarförsedda trappan. Gårdens nuvarande innehavare, Edvard Ruben, hälsade välkommen och berättade om den verksamhet som idag bedrivs på gården. Han återgav också hur han och länsstyrelsens bebyggelseantikvarie Anna-Karin Skiöld för ett antal år sedan träffades och hur då tankarna på ett byggnadsminne började ta form.

AnnaKarinSkioldIMG_3606besk

Bebyggelseantikvarie Anna-Karin Skiöld.

Anna-Karin Skiöld redogjorde också för hur det går till att arbeta fram ett byggnadsminne, uppenbarligen inget som sker på en kafferast. Nu var hon mycket nöjd med den överenskommelse mellan länsstyrelsen och ägaren som ska garantera att kulturvärdena i miljön kring gården bevaras. För det handlar inte bara om själva bostadshuset, utan även miljön med trädgård, kringliggande hus och ekonomibyggnader. Anna-Karin Skiöld pekade på Afvelsgärde som ett exempel på hur länsstyrelsen idag tar ett ansvar för hela vårt kulturarv, och även tar med ett mångfaldsperspektiv. I det här fallet alltså bland annat genom att hålla Fabian Philip och hans historia levande.

Ivar Wenster.

Ivar Wenster.

Den tidigare nämnde Ivar Wenster har tillsammans med pomologen och trädgårdsutbildaren Sven Plasgård gjort en utredning som har legat till grund för det fortsatta bevarandet av Afvelsgärde. Sven Plasgård berättade om den flerhundraåriga trädgårdshistoria som kan läsas ut i gårdens närhet. Här finns trädgårdspartier med drag av allt från 1600- till 1800-tal. Kanske är det till och med så att här finns unika sorter av krusbär, som genom ett under har räddats undan det tidiga 1900-talets stora katastrof. Det var nämligen då som den amerikanska krusbärsmjöldaggen slog ut ett stort antal av de svenska krusbär som var så populära.
Glädjen var stor hos alla parter, inklusive en skara medborgare som noterat länsstyrelsens och Afvelsgärde gårds inbjudan till evenemanget. Man avslutade eftermiddagen med promenader i trädgården, där små paviljonger i olika stilar pryder sin plats.

Berit Andnor Bylund och Edvard Ruben.

Berit Andnor Bylund och Edvard Ruben.

BeritAndnorBylundIMG_3643minskIMG_3602minskad

Jasenko Selimovic på besök i Karlskrona

Jasenko Selimovic, gäst vid Folkpartiet Karlskronas lunchmöte. Foto: Ingemar Lönnbom. Fritt för användande.

Jasenko Selimovic, gäst vid Folkpartiet Karlskronas lunchmöte. Foto: Ingemar Lönnbom. Fritt för användande.

Jasenko Selimovic var på fredagen den 22 maj gäst vid Folkpartiet Karlskronas lunchmöte. Innan dess hade han på Litorina Folkhögskola hållit ett inspirerat föredrag om svenska attityder till människor som kommer till vårt land. Han förstod inte vad han gjorde för fel när han försökte ta sitt öde i egna händer.
”Jag sade till målaren som gett mig jobb: jag fixar papperen tills i morgon – det var det dummaste jag någonsin har sagt” Jasenko Selimovic berättar om hur det var att komma till Sverige som flykting för drygt 20 år sedan och hur han lärde sig att ”ställa sig i kön” och inte visa att han var entreprenör.
”Det är inte meningen att du ska jobba” sa en tjänsteman till honom när han hade skaffat arbete efter en vecka i Sverige…
(ursäkta ljudkvaliten, men det ska inte hindra lyssning!)

 

Asarumsdalen – en kulturgärning

I god tid före jul kom den – 2014 års upplaga av Asarumsdalen. Nu har jag gått igenom den och blir som vanligt glad över den flit och omsorg som redaktionen från Asarums hembygdsförening lägger ner på sin publikation. Det är en viktig kulturgärning, detta att dokumentera och sprida berättelserna om det nyss inträffade. Det är nämligen framförallt 1900-talet som nu beskrivs i Asarumsdalen.

När hembygdsrörelsen började frodas, kring förra sekelskiftet, var det med känslan av att den gamla landsbygdskulturen var på väg att försvinna. I själva verket hade såklart stora förändringar skett kontinuerligt under all den tid det har funnits människor. Jag läste en gång byskomakaren Jonas Stolts memoarer. Han dog på 1880-talet, alltså under den tid som vi idag ser som den typiska bonde-eran. Men redan han ger exempel efter exempel på hur – som han tycker –  hans generation har fått vara med om den mest storslagna förändringen under mänsklighetens tillvaro.

Det är därför det är så viktigt med vardagsbilder och vardagsberättelser från de senaste hundra åren. Vi får syn på oss själva och kan sätta våra liv i ett större perspektiv när vi tittar bakåt. Flera av tidigare publicerade berättelser från Asarumsdalen finns förresten på berättarsajten Rotbygd.se, kom gärna in där och botanisera!

Mera om årsskriften Asarumsdalen och hur man kommer över den, finns här!

En vecka med frilansjournalisten 

Det är nu snart tio år sedan jag hade en praktikant på mitt dåvarande företag Journalist Ingemar Lönnbom, numera omdöpt till Lönnbom media. Praktikanten, vars namn framgår nedan, är numera anställd som processingenjör på en av södra Sveriges största industrier inom sin sektor. Det är otroligt hur fort tiden går! Sedan detta skrevs har jag själv hunnit med en vända på mer än sex år som statstjänsteman. Mina nuvarande kunder är av annat slag än för tio år sedan, men jag är åter min egen.

Så här beskrev min praktikant sin vecka hos mig – jag hade kontor på Arklimästaregatan i Karlskrona:

Jag har varit en vecka hos frilansjournalisten Ingemar Lönnbom, på min prao- vecka. Det är han som sagt till mej att skriva om vad som hänt mej den här veckan. 

Måndagen börjar med att Ingemar måste skriva en faktura till någon som beställt en bok. Ingemar har nämligen också skrivit böcker om Blekinge och han har även ett förlag. Det blev lite krångel med fakturan eftersom Ingemar glömde att skriva med frakten, så det tog en halv timme att skriva ut den istället för tio minuter.

Efter kollar vi upp konstutställningen soffor+konst på Internet, Ingemar ska göra intervjuer med två stycken som har med utställningen att göra. Väl framme vid båtsmanskasernen, där utställningen är, upptäcker Ingemar att batterierna i inspelaren är urladdade och att han dessutom glömt att ta med extrabatterier. Fast som tur var hade dom batterier i konsthallen. Första intervjun görs med en av dom nio konstnärerna, alla nio är kvinnliga. Hon berättar om vad hon har gjort med sin soffa och varför hon gjorde det. Sedan intervjuas en kompositör som skrivit en låt till en av konstverken, den enda man som smugit sig med.

Sedan kom den tråkiga delen av dagen, då vi var tvungna att åka till revisorn.

På tisdagen åker vi en tre timmars bilfärd till Linköping. Där höll Ingemar föredrag om Blekingemat, som kroppkakor. Jag själv fick också ett uppdrag där. Jag skulle gå runt och fotografera dom som kom och lyssnade. Bilderna jag tog kommer kanske med i en tidning. Klockan var halv två på natten när vi kom hem, efter ytterligare tre timmars bilfärd.

På onsdagen åker vi till en skola i Ronneby för att intervjua lärare och elever som håller på med 5D. Ett annat sätt att lära sig, med lek på lektionerna.

På torsdagen sitter vi och klipper till intervjun vi gjorde på måndagen om soffor+konst. Som vi sedan lämnar in till SR Blekinge, där får vi veta att den ska sändas dagen därpå (fredag).

På fredagen hjälper jag till att förbereda en intervju som Ingemar ska göra i helgen på konstnärer som är med i något som heter konstrundan. 

Jag som skriver heter Johanna Lönnbom.

Ingemar frågar Johanna:

– Skulle du kunna tänka dig att arbeta som frilansjournalist?

– Ja, men då måste jag nog jobba som vanlig journalist först.

– Vad verkar vara bäst med jobbet?

– Att man träffar mycket folk och att det är omväxlande. Man sitter och skriver eller klipper ibland, ibland är man ute och intervjuar.

– Vad verkar vara sämst?

– Att man måste jobba helger och att man måste bli färdig ganska snabbt med allting. Men som frilansjournalist kan man ju ta sovmorgon ibland.

15 år sedan historieboken kom till

År 2015 är det hela 15 år sedan ”Från Danmarks vedbod till Sveriges trädgård” publicerades. Min bok om Blekinges historia från stenåldern och framåt hade börjat som en artikelserie i tidningen Sydöstran 1994, vilket alltså är 20 år sedan.

Det var Sydöstrans färgstarke redaktör Donald Holmgren som hade gett mig uppdraget. Tio mittuppslag i Sydöstran sommaren 1994, ett av mina första frilansuppdrag efter att jag avslutat min anställning på Radio Blekinge. Det som sedan hände, var att Susanne Ström och jag skrev boken ”Med smak av Blekinge”, tryckt i november 1997. Med foton av Mats Kockum och förord av Jan-Öjvind Swahn blev boken en framgång för oss och för Blekinge museum som var förlag.

Framgången med matboken gjorde att Susanne Ström och jag startade bokförlag, Förlagshuset Galatea, som alltså gav ut ”Vedboden”. Vid den här tiden för 15 år sedan var arbetet med boken i full gång och jag fick förmånen att berätta om projektet vid en sammankomst i föreningen Norden. Läs hela föredraget här.