Kategori: Uncategorized

Sorg över en utebliven dialog

Många har bemött Athena Farrokhzads Sommar-program med ilska och hätska utfall. Jag tycker att det är fel sätt att bemöta en person som säkert själv besitter starka känslor och en stark övertygelse. Själv är jag mest sorgsen över både programmet och hur debatten efteråt har skötts. Det är inte den våldsbejakande musiken som spelades, eller alla felaktiga fakta i programmet som är det allvarliga.

Jag tog illa vid mig av programmet eftersom Athena Farrokhzad så tydligt visade att hon inte är intresserad av dialog. Som jag ser det måste vi kunna föra ett samtal i samhället även om vi har olika åsikter. Där tycker jag också att diskussionen efter hennes program har spårat ur. Vilken musik som spelades är mycket mindre intressant än att hon medvetet stänger dörren för en diskussion.

Hon har beskyllts för att vara okunnig. Det är helt okej att vara okunnig och föra fram felaktigheter – hon är ju inte journalist utan skönlitterär författare – men man måste vara beredd på att föra ett samtal och lyssna på argument. Eftersom hon utdefinierar mig och många andra i sin svartvita retorik, känns det som om jag aldrig kommer att få tillfälle att vare sig påverka henne eller bli övertygad av hennes argument.

De som svarat på hennes program med enbart vrede och anmälningar gör i mina ögon samma fel som hon. Soran Ismail framstår mer och mer som ett föredöme: han är både tydlig antirasist och för en dialog med motståndaren.

Annonser

Sydostsverige rasar mot TV4

En våg av missnöje sveper genom de sociala medierna i Sydöstra Sverige sedan TV aviserat att samtliga lokala nyhetsredaktioner i området kommer att läggas ner. Växjö, Kalmar och Karlskrona kommer helt att avlövas. Närmaste nyhetsbevakning från TV 4 kommer att finnas i Malmö och Jönköping. Frågan är nu om TV4 riskerar att förlora annonsintäkter på grund av sitt agerande.

Det finns inget skäl att hymla om detta: kommersiella medieföretag har en enkel affärsidé. Man ska leverera så stor publik som möjligt till sina verkliga uppdragsgivare, annonsörerna. Men under lång tid har det också funnits en bärande publicistisk idé, att förse medborgarna med information om viktiga samhällsfrågor, kanske också att bedriva opinionsarbete. TV4-beslutet känns som ännu en försvagning av denna ”samhällsnyttiga” aspekt på mediernas verksamhet. Tyvärr har jag inte kunnat finna några hårda fakta, men flera debattörer med insikt i mediebranschen misstänker att TV4 har sluppit ifrån de tidigare krav som har funnits just på att de ska leverera lokala nyheter. Det är i så fall är ett exempel på extremt dålig tajming av de politiska makthavarna att lätta på dessa tumskruvar just nu.

Det finns säkert olika tankar om vilket värde nyheter har i kommersiell TV. Vi har så småningom vant oss vid att de flesta kommersiella ”svenska” kanalerna inte har några nyhetssändningar alls. Men så sent som i mitten av 00-talet sände exempelvis TV3 nyheter. De var kanske inte de mest djuplodande eller de mest seriösa, poängen är dock att man till och med inom Stenbeck-sfären ansåg att nyheter var viktiga för att man skulle kunna attrahera annonsörer. Så verkar det inte vara idag, ens i TV4, åtminstone verkar en lokal bevakning vara alltför kostsam för en koncern som gör en vinst på 648 miljoner (om jag hörde rätt i P1:s direktsända debatt under torsdagsmorgonen). 

Självklart har man från TV4 gjort en kalkyl där ett eventuellt förlorat anseende i områdena utanför storstadsområdena vägs mot de kostnader som en fortsatt bevakning skulle föra med sig. Och hela Sverige blir inte nedsläckt, det kommer att finnas ett system som liknar det DN hade för många år sedan med ”riksredaktörer”, det vill säga journalister som är placerade på vissa platser runt om i landet. De uppgifter som har kommit ut om detta är dock mycket nedslående för alla som bor i den sydöstra hörnan. Karlskrona, Växjö och Kalmar blir utan och närmaste riksredaktörer finns i Malmö och Jönköping. Vem tror att dessa kommer att ha tid att åka till exempelvis Ronneby för att rapportera?

Det första dygnet efter avslöjandet av TV4:s planer har kritiken varit massiv i de sociala medierna. Mina vänner på Facebook har vältaligt beskrivit vad de tycker. Några noteringar kan vara värda en vidare spridning – förutom då detta att TV4 hänvisar till ekonomiska skäl, samtidigt som företaget går bra, inte minst enligt sina egna pressmeddelanden.

1) TV4 har haft lokala nyheter sedan 1993. I Växjö, säger en källa med insyn, var ekonomin dålig den gången, men idag skulle de intäkter som genereras i sydostregionen räcka till att driva en lokal TV-station. 

2) Hur intressant blir det för det lokala näringslivet i sydost att annonsera i ett TV4 utan lokala nyheter? Flera röster i de sociala medierna tycker helt enkelt att en bojkott från de lokala annonsörerna vore på sin plats.

3) Varför kommer detta besked nu, under ett valår, när den lokala bevakningen behövs mer än någonsin?

Medielandskapet förändras enormt snabbt just nu. Jag har själv den senaste tiden varit mest orolig för tidningarna, som ju också måste dra in annonser för att kunna överleva. Mitt intryck är att annonseringen i papperstidningar minskar kraftigt. Så lokaljournalistiken sitter antagligen pyrt till på flera håll. Men den behövs, frågan är i vilken kanal den kan överleva.

Kulturen angelägen i Olofström

Bild

Stort intresse för regionens kulturplan när Region Blekinge kom till rummet ”Klockrike” i Olofströms bibliotek. Se fler bilder på mitt Flickr-konto.

Region Blekinges turné genom Blekinge med ”After work”-träffar om kulturplanen nådde igår Olofström. Kulturen är angelägen i Olofström, det kom ett trettiotal personer, ungefär lika många som i Karlshamn (som ju är en dubbelt så stor kommun). Det blev en spänstig diskussion med många goda idéer och tankar, bland annat underströk olofströmarna vikten av en lättillgänglig kollektivtrafik, inte minst för att barn och ungdomar ska kunna ta del av kultur i olika former. Men även idéer som att göra Blekinge till en fristad för förföljda kulturutövare var uppe.

Regionens kulturchef Malena Sandgren hälsade välkommen och politikerna i regionen representerades av Asarumsbon och kristdemokraten Lennart Ung. Kristina Hedberg, sedan mindre än ett år ny länsbibliotekarie fick också presentera sig innan regionens Lisa Andersson gjorde sin inledande presentation. Hon blev mera avbruten i Olofström än i Karlshamn, intrycket jag fick var att Olofströmsborna är mera angelägna om att verkligen förstå det som sägs!

Själv hamnade jag först vid samma bord som Elisabeth Jonsson, kulturchef i kommunen, Hans Jonsson, Olofströms studiecentrum, Kristina Hedberg, chef på länsbibliotek Sydost och Johnny Karlsson, antikvariatsbokhandlare i Holje Bok. Idel litterärt bevandrade personer, alltså. Eftersom jag själv i detta sammanhang representerade Sveriges Författarförbund, kom vi direkt in på frågor om författares villkor, internationellt och interkulturellt arbete, hur vi ska främja läsandet hos unga och mycket annat.

Olofström har fått på litteraturen på sin lott när regionen har fördelat ansvaret för olika kultursektorer. Egentligen vet jag inte hur officiellt detta ansvar är, men Olofström har goda förutsättningar med sina välkända författare och en stark ställning för de litterära sällskap som har bildats kring Harry Martinson och hundraårsjubilaren Sven-Edvin Salje. Man tog också bollen genom att i höstas tillsammans med Sölvesborg anordna en litteratur- och berättarfestival som fick namnet Berättarkraft. Elisabeth Jonsson vill fortsätta på den inslagna vägen, men det är uppenbart att det behövs engagemang även från resten av Blekinge. 

Är blekingen värd bara en tredjedel av gotlänningen?

Resurser är viktigt, men bilden man får efter tre år med den nya kulturpolitiken är att det som skulle bli mera av regional makt över pengarna inte har inneburit några stora omprioriteringar. Det mesta lunkar på i gamla fotspår. Frågan är då om man skulle kunna påverka den nationella fördelningen av kulturpengarna. Blekinge ligger på två procent av den nationella kakan, lika mycket som Gotland som har en tredjedel så många invånare. Blekingen är alltså värd en tredjedel så mycket som gotlänningen? Nja, den synbarligen konstiga fördelningen beror antagligen på att det finns en eller annan penningslukande institution på Gotland, förmodades det på mötet i Olofström. Detta borde kanske undersökas mer – kanske kan vi argumentera för mera resurser med detta enkla rättviseargument.

Ett annat sätt att få mer kulturpengar till Blekinge är att komma med riktigt bra idéer för framtiden. Och det var ju detta som mötet i Olofström egentligen handlade om.

Blekinge som fristad

Vid vårt bord kom vi på följande goda idéer för att lyfta Blekinges kulturliv:

  • Blekinge blir fristad för förföljda kulturutövare (ett gemensamt ansvar för alla fem kommunerna)
  • Författare får uppdraget att vara läsambassadörer i skolorna
  • Skapande kultur – barn/unga
  • Dra nytta av den digitala kompetensen på BTH och göra en helt ny presentation av Gribshunden – virtuell marinarkeologi för alla – ett digitalt äventyr.
  • Bygga vidare på det litterära arvet på olika sätt

Johnny Karlsson satt också och funderade ut en viktig aspekt för att öka kulturarvsaktiviteten bland de unga: Se till att det blir lätt för skolbarnen att komma ut i verkligheten. Här nämndes Ire natur- och kulturskola som är en resurs som alla barn i hela Blekinge borde kunna utnyttja. En utredning kring detta med hur man kan använda den redan existerande kollektivtrafiken är på gång. Det ska bli intressant att se om det kan leda till en förbättring.

Nu återstår tre möten om kulturplanen. Det möte som skulle ha hållits i kväll i Ronneby är flyttat till den 12 mars, sedan är det Sölvesborgs tur den 19 mars och Karlskrona den 3 april.

Se bilder från evenemanget på mitt Flickr-konto (länk) – fria för användning! Ange gärna Foto: Ingemar Lönnbom vid vidarepublicering.

 

Boverket – en miljömyndighet

Som före detta Boverksanställd försöker jag följa myndighetens utveckling, något som inte är alldeles lätt. Den medieskugga som Boverket lätt hamnar i, verkar nu ha orsakat att miljöminister Lena Ek missat en viktig poäng: Boverket är en miljömyndighet. I Dagens Nyheter idag, berättar hon att nu ska miljömyndigheterna ses över – men i denna översyn finns inte två av de viktigaste aktörerna med.

Jag har inte kvar några band till Boverket, eftersom min nuvarande verksamhet inom kultursektorn inte överlappar myndighetens kompetensområde i någon större omfattning. Det kan därför finnas någon alldeles självklar anledning till att Boverket inte finns med i uppräkningen av miljömyndigheter som ska ses över. Men för mig som dels utomstående, dels med viss insyn i vad Boverket i praktiken arbetar med, så framstår det som kontraproduktivt att inte se och erkänna den stora roll myndigheten har för vår miljö.

Lena Ek nämner miljökvalitetsmålen, som ska bli lättare att uppnå när den nu beslutade översynen har genomförts. Boverket är av naturliga skäl huvudansvarig för ett av målen, nämligen God bebyggd miljö. Under den tid jag jobbade på Boverket imponerades jag av det grundliga arbete som utfördes inom ramen för detta ansvar – och blev ibland sorgsen över hur svagt genomslag myndighetens rön faktiskt fick. 

Boverket skriver byggreglerna – och är av denna anledning ständigt i skottgluggen med verkanseld från två håll: de som tycker att byggreglerna går för långt och de som tycker att de är för tama. Detta är emellertid precis som det ska vara, myndigheten har därmed oftast intagit en balanserad position, där hänsyn tagits både till miljö och till kraven på utveckling. Byggreglerna är i varje fall ett av vårt samhälles mest tydliga medel att påverka miljön och har exempelvis hjälpt till att minska energianvändningen och att göra det möjligt att bygga bostäder i bullriga storstäder. Detta har inte skett utan konflikter med andra myndigheter och det är väl ingen hemlighet att exempelvis Naturvårdsverket och Energimyndigheten – utifrån sina uppdrag – kastar lystna blickar på och gärna vill ta över Boverkets ansvar eller delar av det. 

Boverket är alltså helt klart en myndighet som har ansvar för och påverkar vår miljö – ett annat område är exempelvis planfrågorna som är intimt förknippade med klimatproblematiken. Energimyndigheten är också en miljömyndighet, enligt mitt sätt att se. Inte heller den sistnämnda är med i miljödepartementets översyn. 

Kanske är det så att hela denna problematik är ett symptom på en alldeles föråldrad syn på miljöfrågorna, nämligen att de kan isoleras till en viss ”sektor” eller till vissa ”kvalitetsmål”. I själva verket kanske det är så att miljöfrågorna måste finnas med i alla departement och på alla myndigheter, oavsett vilka ”stuprör” de tillhör i den svenska statsförvaltningen.

Oskarshamnsminnen

Idag fick jag via tidningen Bas Blekinge reda på att min gamle rektor från Södertornsskolan i Oskarshamn, Herbert Pihl, har avlidit. Han bodde som gammal i Alingsås, men var född i Karlskrona 1915. Som elev hade man inte mycket med rektorn att göra och därför kan jag inte säga att jag har en särskilt tydlig bild av honom. Två saker kommer till ytan direkt, dels hur jag upplevde hans avsked till oss som lämnade skolan 1975 och dels den nyckelroman som kom ut samma år där han var en av de häcklade personerna.

Jag minns fortfarande hur jag ogillade hans ord i talet till oss som hade slutat våra gymnasiestudier. Han menade säkert väl, men det var ett märkligt budskap han förde fram. Han tecknade en bild av ett samhälle med många brister. Lösningarna på samtidens problem tyckte han var vår sak. Hans egen generation var förbrukad och kunde inte bättra sig. Däremot var det vi, ungdomarna, som skulle röja upp och ställa tillrätta. Konstigt att säga så till 19-åringar som i de flesta fall hade många års studier framför sig och därmed inskolning i det redan bestående. Vad som slår mig nu är dessutom att jag om ynka tre år är lika gammal som Pihl var när han yttrade sina avskedsord!

Den roman där rektor Pihl porträtterades som rektor Båhge heter ”Kröka rygg” och är antagligen den märkligaste bok som har producerats i Oskarshamn. Det är ett terapeutiskt vredesskri från en man som ansåg sig och sin dotter orättvist behandlad i en betygssättning och han hämnas genom att skriva denna lätt genomskådade nyckelroman som alltså kom ut 1975. Det intressanta för mig var att en del av de lärare som hans dotter blir orättvist behandlad av och som han tar heder och ära av även var mina lärare. 

Vad som dock är riktigt märkligt är att ”Kröka rygg” inte bara kom ut på ett av landets största bokförlag, den kom dessutom ut i en andra upplaga, vilket tyder på att den sålde på egna meriter, inte bara till den inre kretsen. Hur ovanligt allt detta var, fattade jag inte förrän senare. Om det är så att ungdomen idag verkar svår att imponera på, kanske det är just detta som är förklaringen: de har för liten erfarenhet för att begripa vad som är vardagsmat och vad som är riktigt ovanligt!

Olle Möller – justitiemord eller rättvisa?

Olle Möller dömdes för mord två gånger. Han hävdade till sin död 1983 att han var oskyldig i båda fallen. Trots att det är mer än 50 år sedan sista domen avkunnades (1959) är hans öde fortfarande hett i medierna.

Nyligen publicerades en roman om Olle Möller och hans märkliga öde. Det är ”Mördaren i folkhemmet” av advokaterna Lena Ebervall och Per E. Samuelson.

Men Olle Möller skrev själv en memoarbok där han beskriver sin bild av händelserna som ledde till att han blev dömd. Den heter ”Jag är oskyldig”  och kom ut 1966. Då hade Olle Möller några år kvar innan han släpptes ut ur fängelset 1970.

De två rättegångarna väckte mycket stor uppmärksamhet, inte minst därför att Olle Möller var en ”kändis” redan innan han blev anklagad för mord. Precis som OJ Simpson i USA var han en känd idrottsman, i Möllers fall med flera svenska mästerskap i bland annat terränglöpning. Bokomslaget talar inte precis till Olle Möllers fördel, men innehållet är välskrivet och boken har sannolikt bidragit till att fallet aldrig riktigt har glömts bort.

Tvivlet finns fortfarande kvar om Möllers skuld och den senaste boken har till och med fått Leif GW Persson att tvivla på något som han har varit övertygad om i 40 år.

Olle Möllers egen bok ”Jag är oskyldig” kan du köpa av mig direkt för 50 kr plus porto. Det är en begagnad bok där ryggen är något skadad.Mejla mig på info@lonnbom.se
 

Vilken är din rotbygd?

Det finns en oro för att det nya livet med internet och sociala medier ska beröva oss en massa trevligheter som vi har vant oss vid. Skogspromenader, föreningsliv eller muntligt berättande och liknande aktiviteter som inte alls behöver involvera vare sig datorer eller smarta telefoner.

Man kan naturligtvis säga att det är vi själva som bestämmer hur vår tid används, men det är en sanning med modifikation. Internet blir alltmera integrerat i våra liv och dessutom ligger det i dess natur att vara socialt och därmed blir tiden vi lägger på nätet också beroende av andra människor.

Samtidigt är vi självklart fortfarande just människor. Våra grundläggande känslor och behov finns kvar. Datorn, läsplattan, den smarta telefonen och nätet är bara nya redskap. Många av oss bor någon annanstans än där vi växte upp. Jag tror att detta faktum bara förstärker vårt behov av sammanhang, en rotbygd. Ja, vårt flyttande kanske till och med har lett till att vi har fler än en rotbygd!

Vi har alla våra berättelser från vår rotbygd, och dem vill vi dela med andra precis på samma sätt som vi vill lyssna på, läsa eller se andras historier. Dessa grundläggande behov kan tillgodoses med de nya redskapen. Jag tror att vi kan stå inför ett genombrott för internetanvändandet, nämligen att det kommer att kunna bli intressant och attraktivt även för dem som idag är helt eller nästan helt ointresserade.

Det handlar bara om att göra det enkelt, spännande och givande att bli en aktör på denna nya arena. Vi som ligger bakom projektet rotbygd har en idé där allt detta vi kan associera till begreppet rotbygd är en förutsättning för en bredare användning av nätet. En annan bärande förutsättning är att gränssnitten nu blir så enkla att två- och treåringar kan använda plattor och smarta telefoner. Nu måste det vara möjligt att skapa gränssnitt som också passar äldre och andra som tvekat hittills.

Skogspromenaderna ska vi fortsätta med, föreningslivet kan bara bli mera givande med hjälp av sociala medier och behovet av skrönor och livserfarenheter kommer aldrig att försvinna. Skillnaden är att nu kan de nå fler – vi i projektet Rotbygd vill ge fler möjligheten att dela med sig av sin rotbygds berättelser!

Lär om projektet Rotbygd.se på http://blogg.rotbygd.se

Till humaniorans försvar på hembygdsgården i Mönsterås

Det är inte alltid man får njuta av ett brandtal för humaniora  och humanistisk vetenskap och jag måste erkänna att jag inte hade väntat mig ett sådant i Mönsterås. Men ett dylikt hölls verkligen på onsdagskvällen den 12 september 2012. Den som brandtalade var Stranda Hembygdsförenings egen historiker Jonny Nilsson som nu har erbjudit sig att leda en studiecirkel i Mönsterås historia.

Det är naturligtvis mycket fördomsfullt av mig att tro att humaniora sitter trångt i Mönsterås och ett 20-tal hembygdsintresserade mönsteråsare hade också verkligen kommit till hembygdsgården i Älgerum för att lyssna till Jonny Nilssons föredrag. Syftet med mötet var att de som skulle vilja delta i en studiecirkel nu skulle få inspiration och även en viss introduktion till vad det innebär att forska i den egna hembygden. Det fick man också, men Jonny Nilsson ville mer än så: han ville förklara för de blivande hembygdsforskarna att de också blir fanbärare för en del av vetenskapen som är skamligt undanskuffad i det svenska samhället, nämligen humaniora och enkannerligen där historia. Av forskningsmedlen går mindre än en halv promille till historisk forskning.

Så är läget och det blir sämre för varje ny högskolereform. Samtidigt sker en omvänd utveckling när det gäller det folkliga intresset för historia, inte minst den egna och lokala historien. Det finns alltså en tydlig diskrepans mellan vad ”framstegsinriktade” medelstilldelare gör och vad folket vill och är intresserat av. Det blir säkert en alldeles utmärkt studiecirkel av detta engagemang i Mönsterås. Det kan till och med bli mer än en, eftersom det enligt studieförbundets Vuxenskolans representant, Reidun Ullström, inte är lämpligt att ta in fler än tolv personer per cirkel om jag nu fattade rätt.

Att uppfylla drömmar

Sitter och tittar på min fars gamla presslegitimation från tidigt 1950-tal. Häromdagen blev jag påmind om att det numera är ganska få som känner till att han var på god väg att bli journalist på heltid. Naturligtvis är jag partisk, men jag är helt övertygad om att han hade kunnat bli inte bara journalist, utan även författare.

Den unge Eric Lönnbom skrev en vacker prosa – och på 1950-talet fanns det utrymme för detta även i en landsortstidning som Oskarshamns-Tidningen. Varför han hade denna drivkraft att ”skriva i tidningen” som det hette, vet jag inte. Han hade begåvningen och använde den. Han sålde artiklar till de tidningar som köpte. Under värnplikten i Kristianstad år 1950 skrev han för den numera avdöda Kristianstads läns tidning för att få lite extra pengar, då under pseudonymen Jens Odlare, vilket ju låter skånskt så det förslår. Stora pengar blev det inte, jag har för mig att det var 7 och ett halvt öre raden (räknat i den tryckta spalten).

Kanske hade han hellre velat bli skribent, vad vet jag. Drömmen hade i så fall möjlighet att gå i uppfyllelse när redaktören som har skrivit under legitimationen, Sven Sedvallsson, ägnade större delen av en dag åt att försöka övertala min far att låta sig anställas på OT. Han avböjde trots detta och fortsatte med tillfälliga skriverier. Hans livsval blev att fortsätta som lantbrukare med fiske vid sidan. Som jag förstår det, spelade det in att min farfar hade blivit sjuk och inte orkade ta huvudansvaret för gården längre – han hade dessutom åldern inne för folkpension. Så det kan mycket väl ha varit så att min far kände det som en plikt att ta över, ende sonen som han var.

Min farfar hade även han fått överge en möjlig framtidsbana i sin ungdom. Han hade tillsammans med en kamrat i Mönsterås drömmen att bli antagen vid skeppsgossekåren i Karlskrona. Han fick aldrig möjligheten, kanske därför att föräldrarna inte ville, kanske av andra skäl. Även han tog över gården efter sin far – fast i hans fall borde det inte ha varit så självklart, eftersom han hade en äldre bror. Denne broder valde emellertid att lämna Ödängla och köpa en annan gård. Men ännu när min farfar och jag i början av 1960-talet gick till Ödänglas norra strand (norre sin) och hägnade vattengård, spejade han ut mot Kalmarsund och berättade längtansfullt om hur han i sin barndom stått på samma plats och sett segelfartygen gå därute.

Man skulle kunna se det så att jag nu får möjlighet att sluta cirkeln. I Karlskrona finns inte längre några skeppsgossar kvar, men på min favorittröja med luva står devisen ”Rädda Jarramas” (skeppsgossefartyget) och iförd den sitter jag vid datorn och skriver texter för mitt levebröd. Gården på Ödängla finns kvar, men drivs av min bror som är mycket bättre lämpad.

Irene Svenonius orolig för skärgårdskulturens framtid

MÖNSTERÅS Det är kanske inte alla som vet att den högsta tjänstemannen i Stockholms stad kommer från Vållö i Mönsterås kommun. På lördagen berättade i alla fall stadsdirektör Irene Svenonius om sina mödrars och fäders ö på hembygdsfesten i Mönsterås. Hon gav en spännande bild av hur Vållö har utvecklats från lotsö till dagens ålfiske. Men det var med bekymmer för framtiden hon avslutade sin historiska exposé: ” Om inte något görs kan de fem ålfiskarna på Vållö idag vara de sista” sade hon med tydlig adress till berörda myndigheter och till landsbygdsministern, som hon tycker behöver påminnas om att han också är fiskeminister.

Även om detta moderna problem inte var huvudinnehållet i Irene Svenonius föredrag, så var det tydligt att hon är allvarsamt bekymrad över framtiden för skärgårdskulturen vid våra kuster och inte minst för den ö där hon föddes. Hon tillbringar fortfarande all fritid hon kan uppbringa på Vållö. Hennes bekymmer gäller framför allt ålfisket, där det ju har införts kraftiga restriktioner och ett system med fiskelicenser som inte kan överlåtas. Det innebär alltså att en äldre fiskare som vill lämna över till den unga generationen inte kan göra detta. Oron gäller förstås alla skärgårdssamhällen där ålfisket är en vital del. Hon stöder därmed krav som fiskarbefolkningen tidigare har fört fram när det gäller åfisket.

Här kan du lyssna till en ljudfil med ett centralt avsnitt i Irene Svenonius’ resonemang.

Slutklämmen var att hon tycker att det vore oerhört tråkigt om den här typen av små samhällen förlorade fisket som ekonomisk grundval och att man i stället bara skulle få pittoreska turistidyller som saknar en levande näring en stor del av året.

Det var också intressant att höra Irene Svenonius’ tankar om vad från hennes uppväxt som har varit till nytta i arbetet som hög tjänsteman i en av landets största förvaltningar och med kontakter i alla nivåer av samhället. Hon pekade på den grundläggande insikten att man förvaltar egendom för att kommande generationer ska ha något att ta över och att man inte ska låta sig imponeras av fina titlar utan hellre se till den enskilda människans egenskaper.

Något sensationellt avslutade hon med att berätta att hon, som ända sedan ungdomen varit engagerad i politiken för moderaterna, har ett favoritcitat från en av socialdemokratins främsta företrädare genom tiderna, mångårige socialministern Gustav Möller: ”Varje bortslösad skattekrona är en stöld från den fattige”.

Flera delar ur Irene Svenonius’ föredrag på hembygdsdagen i Mönsterås kommer att läggas upp på min Youtube-kanal om några dagar.

Materialet i detta blogginlägg inklusive bilder är fritt att använda med angivande av källa: ”Ingemar Lönnbom” eller ”bloggen http://www.lonnbom.se”