I god tid före jul kom den – 2014 års upplaga av Asarumsdalen. Nu har jag gått igenom den och blir som vanligt glad över den flit och omsorg som redaktionen från Asarums hembygdsförening lägger ner på sin publikation. Det är en viktig kulturgärning, detta att dokumentera och sprida berättelserna om det nyss inträffade. Det är nämligen framförallt 1900-talet som nu beskrivs i Asarumsdalen.

När hembygdsrörelsen började frodas, kring förra sekelskiftet, var det med känslan av att den gamla landsbygdskulturen var på väg att försvinna. I själva verket hade såklart stora förändringar skett kontinuerligt under all den tid det har funnits människor. Jag läste en gång byskomakaren Jonas Stolts memoarer. Han dog på 1880-talet, alltså under den tid som vi idag ser som den typiska bonde-eran. Men redan han ger exempel efter exempel på hur – som han tycker –  hans generation har fått vara med om den mest storslagna förändringen under mänsklighetens tillvaro.

Det är därför det är så viktigt med vardagsbilder och vardagsberättelser från de senaste hundra åren. Vi får syn på oss själva och kan sätta våra liv i ett större perspektiv när vi tittar bakåt. Flera av tidigare publicerade berättelser från Asarumsdalen finns förresten på berättarsajten Rotbygd.se, kom gärna in där och botanisera!

Mera om årsskriften Asarumsdalen och hur man kommer över den, finns här!

Det är nu snart tio år sedan jag hade en praktikant på mitt dåvarande företag Journalist Ingemar Lönnbom, numera omdöpt till Lönnbom media. Praktikanten, vars namn framgår nedan, är numera anställd som processingenjör på en av södra Sveriges största industrier inom sin sektor. Det är otroligt hur fort tiden går! Sedan detta skrevs har jag själv hunnit med en vända på mer än sex år som statstjänsteman. Mina nuvarande kunder är av annat slag än för tio år sedan, men jag är åter min egen.

Så här beskrev min praktikant sin vecka hos mig – jag hade kontor på Arklimästaregatan i Karlskrona:

Jag har varit en vecka hos frilansjournalisten Ingemar Lönnbom, på min prao- vecka. Det är han som sagt till mej att skriva om vad som hänt mej den här veckan. 

Måndagen börjar med att Ingemar måste skriva en faktura till någon som beställt en bok. Ingemar har nämligen också skrivit böcker om Blekinge och han har även ett förlag. Det blev lite krångel med fakturan eftersom Ingemar glömde att skriva med frakten, så det tog en halv timme att skriva ut den istället för tio minuter.

Efter kollar vi upp konstutställningen soffor+konst på Internet, Ingemar ska göra intervjuer med två stycken som har med utställningen att göra. Väl framme vid båtsmanskasernen, där utställningen är, upptäcker Ingemar att batterierna i inspelaren är urladdade och att han dessutom glömt att ta med extrabatterier. Fast som tur var hade dom batterier i konsthallen. Första intervjun görs med en av dom nio konstnärerna, alla nio är kvinnliga. Hon berättar om vad hon har gjort med sin soffa och varför hon gjorde det. Sedan intervjuas en kompositör som skrivit en låt till en av konstverken, den enda man som smugit sig med.

Sedan kom den tråkiga delen av dagen, då vi var tvungna att åka till revisorn.

På tisdagen åker vi en tre timmars bilfärd till Linköping. Där höll Ingemar föredrag om Blekingemat, som kroppkakor. Jag själv fick också ett uppdrag där. Jag skulle gå runt och fotografera dom som kom och lyssnade. Bilderna jag tog kommer kanske med i en tidning. Klockan var halv två på natten när vi kom hem, efter ytterligare tre timmars bilfärd.

På onsdagen åker vi till en skola i Ronneby för att intervjua lärare och elever som håller på med 5D. Ett annat sätt att lära sig, med lek på lektionerna.

På torsdagen sitter vi och klipper till intervjun vi gjorde på måndagen om soffor+konst. Som vi sedan lämnar in till SR Blekinge, där får vi veta att den ska sändas dagen därpå (fredag).

På fredagen hjälper jag till att förbereda en intervju som Ingemar ska göra i helgen på konstnärer som är med i något som heter konstrundan. 

Jag som skriver heter Johanna Lönnbom.

Ingemar frågar Johanna:

– Skulle du kunna tänka dig att arbeta som frilansjournalist?

– Ja, men då måste jag nog jobba som vanlig journalist först.

– Vad verkar vara bäst med jobbet?

– Att man träffar mycket folk och att det är omväxlande. Man sitter och skriver eller klipper ibland, ibland är man ute och intervjuar.

– Vad verkar vara sämst?

– Att man måste jobba helger och att man måste bli färdig ganska snabbt med allting. Men som frilansjournalist kan man ju ta sovmorgon ibland.

År 2015 är det hela 15 år sedan ”Från Danmarks vedbod till Sveriges trädgård” publicerades. Min bok om Blekinges historia från stenåldern och framåt hade börjat som en artikelserie i tidningen Sydöstran 1994, vilket alltså är 20 år sedan.

Det var Sydöstrans färgstarke redaktör Donald Holmgren som hade gett mig uppdraget. Tio mittuppslag i Sydöstran sommaren 1994, ett av mina första frilansuppdrag efter att jag avslutat min anställning på Radio Blekinge. Det som sedan hände, var att Susanne Ström och jag skrev boken ”Med smak av Blekinge”, tryckt i november 1997. Med foton av Mats Kockum och förord av Jan-Öjvind Swahn blev boken en framgång för oss och för Blekinge museum som var förlag.

Framgången med matboken gjorde att Susanne Ström och jag startade bokförlag, Förlagshuset Galatea, som alltså gav ut ”Vedboden”. Vid den här tiden för 15 år sedan var arbetet med boken i full gång och jag fick förmånen att berätta om projektet vid en sammankomst i föreningen Norden. Läs hela föredraget här.

Vad har hon åstadkommit? Medierna rapporterade att den norska Nobelkommitténs val av fredspristagaren Malala Yousafzai orsakade kritiska frågor från medier i Pakistan och dess grannländer. Svensk forskning visar att just den attityden gentemot kvinnor och barn försämrar möjligheterna till fred.

Det är ingen nyhet för oss 230 personer som deltog i förra lördagens öppna konferens i Karlskrona ”Vem fixar freden?”. Där höll bland andra forskaren Magnus Öberg föredrag om tillståndet i världen. Han redovisade resultat, bland annat från Uppsala universitets institution för freds- och konfliktforskning, vilka tydligt visar att samhällen med människosyn som klassar ner kvinnor och barn har svårare att gå framåt, mot välstånd och fred.

Läs gärna det pressmeddelande som gick ut från Uppsala redan igår!

Magnus Öberg har berättat för mig att Erik Melander är pionjären inom det här området – alltså att studera kopplingen mellan jämlikhet och krig. Melander hade upptäckt metodfel i tidigare forskning och gick därför in med hypotesen att det inte fanns någon koppling mellan jämlikhet och fred. När han sedan gjorde sina studier, visade det sig att han fick revidera sin uppfattning ordentligt!

Magnus Öberg skriver i ett mejl till mig: ”Efter en del initialt motstånd har han och andra nu börjat övertyga resten av forskarsamhället också. Det visar sig att sambandet mellan jämlikhet och väpnade konflikter inte bara finns, det är starkare än något annat samband vi känner till. Tidskriften Science gjorde ett reportage om den här forskningen för ett par år sedan där de intervjuade Melander och den andra pionjären Mary Caprioli.” 

Här är Magnus Öbergs litteraturtips för den som vill gå djupare i frågan:

Bjarnegård, Elin, and Erik Melander. 2011. “Disentangling Democratization, Gender, and Peace: The Negative Effects of Militarized Masculinity”, Journal of Gender Studies 20(2):139-154.

Melander, Erik, 2005. ”Gender Equality and Intrastate Armed Conflict”, International Studies Quarterly 49(4): 695-714.

Melander, Erik, 2005. ”Political Gender Equality and State Human Rights Abuse”,Journal of Peace Research 42(2): 149-166.

Det borde inte förvåna, men forskningen visar också att låg tolerans och förståelse för HBTQ-frågor också är negativa faktorer för freden i världen.

Många har bemött Athena Farrokhzads Sommar-program med ilska och hätska utfall. Jag tycker att det är fel sätt att bemöta en person som säkert själv besitter starka känslor och en stark övertygelse. Själv är jag mest sorgsen över både programmet och hur debatten efteråt har skötts. Det är inte den våldsbejakande musiken som spelades, eller alla felaktiga fakta i programmet som är det allvarliga.

Jag tog illa vid mig av programmet eftersom Athena Farrokhzad så tydligt visade att hon inte är intresserad av dialog. Som jag ser det måste vi kunna föra ett samtal i samhället även om vi har olika åsikter. Där tycker jag också att diskussionen efter hennes program har spårat ur. Vilken musik som spelades är mycket mindre intressant än att hon medvetet stänger dörren för en diskussion.

Hon har beskyllts för att vara okunnig. Det är helt okej att vara okunnig och föra fram felaktigheter – hon är ju inte journalist utan skönlitterär författare – men man måste vara beredd på att föra ett samtal och lyssna på argument. Eftersom hon utdefinierar mig och många andra i sin svartvita retorik, känns det som om jag aldrig kommer att få tillfälle att vare sig påverka henne eller bli övertygad av hennes argument.

De som svarat på hennes program med enbart vrede och anmälningar gör i mina ögon samma fel som hon. Soran Ismail framstår mer och mer som ett föredöme: han är både tydlig antirasist och för en dialog med motståndaren.

En våg av missnöje sveper genom de sociala medierna i Sydöstra Sverige sedan TV aviserat att samtliga lokala nyhetsredaktioner i området kommer att läggas ner. Växjö, Kalmar och Karlskrona kommer helt att avlövas. Närmaste nyhetsbevakning från TV 4 kommer att finnas i Malmö och Jönköping. Frågan är nu om TV4 riskerar att förlora annonsintäkter på grund av sitt agerande.

Det finns inget skäl att hymla om detta: kommersiella medieföretag har en enkel affärsidé. Man ska leverera så stor publik som möjligt till sina verkliga uppdragsgivare, annonsörerna. Men under lång tid har det också funnits en bärande publicistisk idé, att förse medborgarna med information om viktiga samhällsfrågor, kanske också att bedriva opinionsarbete. TV4-beslutet känns som ännu en försvagning av denna ”samhällsnyttiga” aspekt på mediernas verksamhet. Tyvärr har jag inte kunnat finna några hårda fakta, men flera debattörer med insikt i mediebranschen misstänker att TV4 har sluppit ifrån de tidigare krav som har funnits just på att de ska leverera lokala nyheter. Det är i så fall är ett exempel på extremt dålig tajming av de politiska makthavarna att lätta på dessa tumskruvar just nu.

Det finns säkert olika tankar om vilket värde nyheter har i kommersiell TV. Vi har så småningom vant oss vid att de flesta kommersiella ”svenska” kanalerna inte har några nyhetssändningar alls. Men så sent som i mitten av 00-talet sände exempelvis TV3 nyheter. De var kanske inte de mest djuplodande eller de mest seriösa, poängen är dock att man till och med inom Stenbeck-sfären ansåg att nyheter var viktiga för att man skulle kunna attrahera annonsörer. Så verkar det inte vara idag, ens i TV4, åtminstone verkar en lokal bevakning vara alltför kostsam för en koncern som gör en vinst på 648 miljoner (om jag hörde rätt i P1:s direktsända debatt under torsdagsmorgonen). 

Självklart har man från TV4 gjort en kalkyl där ett eventuellt förlorat anseende i områdena utanför storstadsområdena vägs mot de kostnader som en fortsatt bevakning skulle föra med sig. Och hela Sverige blir inte nedsläckt, det kommer att finnas ett system som liknar det DN hade för många år sedan med ”riksredaktörer”, det vill säga journalister som är placerade på vissa platser runt om i landet. De uppgifter som har kommit ut om detta är dock mycket nedslående för alla som bor i den sydöstra hörnan. Karlskrona, Växjö och Kalmar blir utan och närmaste riksredaktörer finns i Malmö och Jönköping. Vem tror att dessa kommer att ha tid att åka till exempelvis Ronneby för att rapportera?

Det första dygnet efter avslöjandet av TV4:s planer har kritiken varit massiv i de sociala medierna. Mina vänner på Facebook har vältaligt beskrivit vad de tycker. Några noteringar kan vara värda en vidare spridning – förutom då detta att TV4 hänvisar till ekonomiska skäl, samtidigt som företaget går bra, inte minst enligt sina egna pressmeddelanden.

1) TV4 har haft lokala nyheter sedan 1993. I Växjö, säger en källa med insyn, var ekonomin dålig den gången, men idag skulle de intäkter som genereras i sydostregionen räcka till att driva en lokal TV-station. 

2) Hur intressant blir det för det lokala näringslivet i sydost att annonsera i ett TV4 utan lokala nyheter? Flera röster i de sociala medierna tycker helt enkelt att en bojkott från de lokala annonsörerna vore på sin plats.

3) Varför kommer detta besked nu, under ett valår, när den lokala bevakningen behövs mer än någonsin?

Medielandskapet förändras enormt snabbt just nu. Jag har själv den senaste tiden varit mest orolig för tidningarna, som ju också måste dra in annonser för att kunna överleva. Mitt intryck är att annonseringen i papperstidningar minskar kraftigt. Så lokaljournalistiken sitter antagligen pyrt till på flera håll. Men den behövs, frågan är i vilken kanal den kan överleva.

Region Blekinges turné genom Blekinge med ”After work”-träffar om kulturplanen nådde igår Olofström. Kulturen är angelägen i Olofström, det kom ett trettiotal personer, ungefär lika många som i Karlshamn (som ju är en dubbelt så stor kommun). Det blev en spänstig diskussion med många goda idéer och tankar, bland annat underströk olofströmarna vikten av en lättillgänglig kollektivtrafik, inte minst för att barn och ungdomar ska kunna ta del av kultur i olika former. Men även idéer som att göra Blekinge till en fristad för förföljda kulturutövare var uppe.

Regionens kulturchef Malena Sandgren hälsade välkommen och politikerna i regionen representerades av Asarumsbon och kristdemokraten Lennart Ung. Kristina Hedberg, sedan mindre än ett år ny länsbibliotekarie fick också presentera sig innan regionens Lisa Andersson gjorde sin inledande presentation. Hon blev mera avbruten i Olofström än i Karlshamn, intrycket jag fick var att Olofströmsborna är mera angelägna om att verkligen förstå det som sägs!

Själv hamnade jag först vid samma bord som Elisabeth Jonsson, kulturchef i kommunen, Hans Jonsson, Olofströms studiecentrum, Kristina Hedberg, chef på länsbibliotek Sydost och Johnny Karlsson, antikvariatsbokhandlare i Holje Bok. Idel litterärt bevandrade personer, alltså. Eftersom jag själv i detta sammanhang representerade Sveriges Författarförbund, kom vi direkt in på frågor om författares villkor, internationellt och interkulturellt arbete, hur vi ska främja läsandet hos unga och mycket annat.

Olofström har fått på litteraturen på sin lott när regionen har fördelat ansvaret för olika kultursektorer. Egentligen vet jag inte hur officiellt detta ansvar är, men Olofström har goda förutsättningar med sina välkända författare och en stark ställning för de litterära sällskap som har bildats kring Harry Martinson och hundraårsjubilaren Sven-Edvin Salje. Man tog också bollen genom att i höstas tillsammans med Sölvesborg anordna en litteratur- och berättarfestival som fick namnet Berättarkraft. Elisabeth Jonsson vill fortsätta på den inslagna vägen, men det är uppenbart att det behövs engagemang även från resten av Blekinge. 

Är blekingen värd bara en tredjedel av gotlänningen?

Resurser är viktigt, men bilden man får efter tre år med den nya kulturpolitiken är att det som skulle bli mera av regional makt över pengarna inte har inneburit några stora omprioriteringar. Det mesta lunkar på i gamla fotspår. Frågan är då om man skulle kunna påverka den nationella fördelningen av kulturpengarna. Blekinge ligger på två procent av den nationella kakan, lika mycket som Gotland som har en tredjedel så många invånare. Blekingen är alltså värd en tredjedel så mycket som gotlänningen? Nja, den synbarligen konstiga fördelningen beror antagligen på att det finns en eller annan penningslukande institution på Gotland, förmodades det på mötet i Olofström. Detta borde kanske undersökas mer – kanske kan vi argumentera för mera resurser med detta enkla rättviseargument.

Ett annat sätt att få mer kulturpengar till Blekinge är att komma med riktigt bra idéer för framtiden. Och det var ju detta som mötet i Olofström egentligen handlade om.

Blekinge som fristad

Vid vårt bord kom vi på följande goda idéer för att lyfta Blekinges kulturliv:

• Blekinge blir fristad för förföljda kulturutövare (ett gemensamt ansvar för alla fem kommunerna)
• Författare får uppdraget att vara läsambassadörer i skolorna
• Skapande kultur – barn/unga
• Dra nytta av den digitala kompetensen på BTH och göra en helt ny presentation av Gribshunden – virtuell marinarkeologi för alla – ett digitalt äventyr.
• Bygga vidare på det litterära arvet på olika sätt

Johnny Karlsson satt också och funderade ut en viktig aspekt för att öka kulturarvsaktiviteten bland de unga: Se till att det blir lätt för skolbarnen att komma ut i verkligheten. Här nämndes Ire natur- och kulturskola som är en resurs som alla barn i hela Blekinge borde kunna utnyttja. En utredning kring detta med hur man kan använda den redan existerande kollektivtrafiken är på gång. Det ska bli intressant att se om det kan leda till en förbättring.

Nu återstår tre möten om kulturplanen. Det möte som skulle ha hållits i kväll i Ronneby är flyttat till den 12 mars, sedan är det Sölvesborgs tur den 19 mars och Karlskrona den 3 april.

Se bilder från evenemanget på mitt Flickr-konto (länk) – fria för användning! Ange gärna Foto: Ingemar Lönnbom vid vidarepublicering.

 

Som före detta Boverksanställd försöker jag följa myndighetens utveckling, något som inte är alldeles lätt. Den medieskugga som Boverket lätt hamnar i, verkar nu ha orsakat att miljöminister Lena Ek missat en viktig poäng: Boverket är en miljömyndighet. I Dagens Nyheter idag, berättar hon att nu ska miljömyndigheterna ses över – men i denna översyn finns inte två av de viktigaste aktörerna med.

Jag har inte kvar några band till Boverket, eftersom min nuvarande verksamhet inom kultursektorn inte överlappar myndighetens kompetensområde i någon större omfattning. Det kan därför finnas någon alldeles självklar anledning till att Boverket inte finns med i uppräkningen av miljömyndigheter som ska ses över. Men för mig som dels utomstående, dels med viss insyn i vad Boverket i praktiken arbetar med, så framstår det som kontraproduktivt att inte se och erkänna den stora roll myndigheten har för vår miljö.

Lena Ek nämner miljökvalitetsmålen, som ska bli lättare att uppnå när den nu beslutade översynen har genomförts. Boverket är av naturliga skäl huvudansvarig för ett av målen, nämligen God bebyggd miljö. Under den tid jag jobbade på Boverket imponerades jag av det grundliga arbete som utfördes inom ramen för detta ansvar – och blev ibland sorgsen över hur svagt genomslag myndighetens rön faktiskt fick. 

Boverket skriver byggreglerna – och är av denna anledning ständigt i skottgluggen med verkanseld från två håll: de som tycker att byggreglerna går för långt och de som tycker att de är för tama. Detta är emellertid precis som det ska vara, myndigheten har därmed oftast intagit en balanserad position, där hänsyn tagits både till miljö och till kraven på utveckling. Byggreglerna är i varje fall ett av vårt samhälles mest tydliga medel att påverka miljön och har exempelvis hjälpt till att minska energianvändningen och att göra det möjligt att bygga bostäder i bullriga storstäder. Detta har inte skett utan konflikter med andra myndigheter och det är väl ingen hemlighet att exempelvis Naturvårdsverket och Energimyndigheten – utifrån sina uppdrag – kastar lystna blickar på och gärna vill ta över Boverkets ansvar eller delar av det. 

Boverket är alltså helt klart en myndighet som har ansvar för och påverkar vår miljö – ett annat område är exempelvis planfrågorna som är intimt förknippade med klimatproblematiken. Energimyndigheten är också en miljömyndighet, enligt mitt sätt att se. Inte heller den sistnämnda är med i miljödepartementets översyn. 

Kanske är det så att hela denna problematik är ett symptom på en alldeles föråldrad syn på miljöfrågorna, nämligen att de kan isoleras till en viss ”sektor” eller till vissa ”kvalitetsmål”. I själva verket kanske det är så att miljöfrågorna måste finnas med i alla departement och på alla myndigheter, oavsett vilka ”stuprör” de tillhör i den svenska statsförvaltningen.

Idag fick jag via tidningen Bas Blekinge reda på att min gamle rektor från Södertornsskolan i Oskarshamn, Herbert Pihl, har avlidit. Han bodde som gammal i Alingsås, men var född i Karlskrona 1915. Som elev hade man inte mycket med rektorn att göra och därför kan jag inte säga att jag har en särskilt tydlig bild av honom. Två saker kommer till ytan direkt, dels hur jag upplevde hans avsked till oss som lämnade skolan 1975 och dels den nyckelroman som kom ut samma år där han var en av de häcklade personerna.

Jag minns fortfarande hur jag ogillade hans ord i talet till oss som hade slutat våra gymnasiestudier. Han menade säkert väl, men det var ett märkligt budskap han förde fram. Han tecknade en bild av ett samhälle med många brister. Lösningarna på samtidens problem tyckte han var vår sak. Hans egen generation var förbrukad och kunde inte bättra sig. Däremot var det vi, ungdomarna, som skulle röja upp och ställa tillrätta. Konstigt att säga så till 19-åringar som i de flesta fall hade många års studier framför sig och därmed inskolning i det redan bestående. Vad som slår mig nu är dessutom att jag om ynka tre år är lika gammal som Pihl var när han yttrade sina avskedsord!

Den roman där rektor Pihl porträtterades som rektor Båhge heter ”Kröka rygg” och är antagligen den märkligaste bok som har producerats i Oskarshamn. Det är ett terapeutiskt vredesskri från en man som ansåg sig och sin dotter orättvist behandlad i en betygssättning och han hämnas genom att skriva denna lätt genomskådade nyckelroman som alltså kom ut 1975. Det intressanta för mig var att en del av de lärare som hans dotter blir orättvist behandlad av och som han tar heder och ära av även var mina lärare. 

Vad som dock är riktigt märkligt är att ”Kröka rygg” inte bara kom ut på ett av landets största bokförlag, den kom dessutom ut i en andra upplaga, vilket tyder på att den sålde på egna meriter, inte bara till den inre kretsen. Hur ovanligt allt detta var, fattade jag inte förrän senare. Om det är så att ungdomen idag verkar svår att imponera på, kanske det är just detta som är förklaringen: de har för liten erfarenhet för att begripa vad som är vardagsmat och vad som är riktigt ovanligt!

Olle Möller dömdes för mord två gånger. Han hävdade till sin död 1983 att han var oskyldig i båda fallen. Trots att det är mer än 50 år sedan sista domen avkunnades (1959) är hans öde fortfarande hett i medierna.

Nyligen publicerades en roman om Olle Möller och hans märkliga öde. Det är ”Mördaren i folkhemmet” av advokaterna Lena Ebervall och Per E. Samuelson.

Men Olle Möller skrev själv en memoarbok där han beskriver sin bild av händelserna som ledde till att han blev dömd. Den heter ”Jag är oskyldig”  och kom ut 1966. Då hade Olle Möller några år kvar innan han släpptes ut ur fängelset 1970.

De två rättegångarna väckte mycket stor uppmärksamhet, inte minst därför att Olle Möller var en ”kändis” redan innan han blev anklagad för mord. Precis som OJ Simpson i USA var han en känd idrottsman, i Möllers fall med flera svenska mästerskap i bland annat terränglöpning. Bokomslaget talar inte precis till Olle Möllers fördel, men innehållet är välskrivet och boken har sannolikt bidragit till att fallet aldrig riktigt har glömts bort.

Tvivlet finns fortfarande kvar om Möllers skuld och den senaste boken har till och med fått Leif GW Persson att tvivla på något som han har varit övertygad om i 40 år.

Olle Möllers egen bok ”Jag är oskyldig” kan du köpa av mig direkt för 50 kr plus porto. Det är en begagnad bok där ryggen är något skadad.Mejla mig på info@lonnbom.se