Ur föredrag hållet hösten 2000 för Inner Wheel, inför publiceringen av boken ”Från Danmarks vedbod till Sveriges trädgård”.

Visste ni att Blekinge och Skåne även före freden i Roskilde under en längre period lydde under den svenske kungen?

Danmark var i början av 1300-talet ett mycket splittrat rike. Misslyckade krig hade slukat stora penningsummor och kung Kristoffer II tvingades ta upp lån hos sina släktingar, grevarna av Holstein i norra Tyskland. Grevarna fick stora landområden som pant för lånen och kungen fick mindre och mindre makt.

Den holsteinske greven Johan ”den milde” var halvbror till den danske kungen Erik Menved (död 1319). Johan hade genom diverse affärer med pantbrev fått makten över Blekinge, Skåne, delar av Själland samt Lolland. Men han överlät i sin tur beskattningsrätten till andra tyska adelsmän, som mycket hårdhänt drev in skatter av skåningar och blekingar. Missnöjet ökade i de båda landskapen, men befolkningen hade inte någon stark dansk kung att vända sig till. Därför riktades blickarna mot Sverige, som en räddare i nöden.

Sverige var vid den här tiden i union med Norge och kung Magnus Eriksson hade just blivit myndig. Han såg möjligheten att utvidga sitt rike genom att överta skånelandskapen. Missnöjet med de hårda skatterna ledde till att representanter för kyrkan, adeln och städerna i Skåne och Blekinge begärde hjälp mot de holsteinska grevarna. Magnus Eriksson lovade detta och blev som tack hyllad som kung över Skåne, Blekinge, Lister och Ven. Greve Johan av Holstein skulle som ersättning för landskapen få en penningsumma motsvarande nästan åtta ton silver.

Anarkin fortsatte i resten av Danmark. Hösten 1332 hade upplösningen gått så långt att man inte valde någon ny kung när Kristoffer II dog. Danmark var utan kung ända fram till 1340 då Valdemar Atterdag steg upp på tronen. Han var den förste med kungatiteln på sju år. Magnus Eriksson kontrade med att genom ett fördrag med skåningar och blekingar knyta de båda landskapen till Sverige ”för evärdelig tid”.

Men snart utbröt strider mellan Sveriges kung Magnus och Danmarks Valdemar. Magnus lyckades inta Köpenhamn och därmed avsluta kriget. Vid freden i Varberg 1343 bekräftades än en gång att skånelandskapen var under svensk överhöghet. Vid den här tiden fick Blekinge den svenske riddaren Knut Folkesson Grip som länsherre. Han ”hyrde” Blekinge av kung Magnus och fick därmed rätt att ta upp skatt. Varje år betalade han 500 mark i skånska penningar för skatterätten. Summan motsvarar kanske det dåtida värdet av 50-60 ton råg.

1360 lyckades Valdemar Atterdag äntligen ena det som var kvar av det danska riket såpass att han kunde återerövra skånelandskapen.

Valdemar Atterdag visade sitt mästerskap som politiker och militär när han återställde Blekinge och Skåne till Danmark. Det började med att svenske kung Magnus son, Erik, gjorde uppror mot sin egen far och tvingade till sig Skåne, Blekinge, Listerlandet, södra Halland och det mesta av Skåne som eget kungarike. Magnus tog då kontakt med Valdemar i Danmark. Valdemar lovade att ställa upp med krigsfolk och återerövra skånelandskapen åt den svenske kungen. Magnus tog emot erbjudandet.

Till en början höll Valdemar sitt löfte. Han kom med trupper till Skåne, intog flera obefästa platser och Sölvesborgs slott och gjorde helt klart att han gjorde detta i den svenske kungens namn.

Men Erik Magnusson, den svenske kungasonen kom tillbaka. Han samlade trupper och anföll Skåne och Blekinge norrifrån och lyckades snart ta tillbaka alltihop. Men eftersom han strax därefter dog kunde hans far kung Magnus än en gång ta tillbaka skånelandskapen. Sommaren 1360 kom Valdemar åter och lyckades den här gången göra området danskt. Nu var det den svenska statskassan som var tom och Magnus Eriksson kunde inte föra ett effektivt krig utan pengar.

Skåningar och blekingar tycks ha hälsat återknytningen till Danmark med glädje. De enda som inte var positiva var enligt danska historieskrivare nordhallänningarna.

Förlusten av Skåne och Blekinge fick svåra följder för den svenske kungen Magnus Eriksson. Han anklagades nu på hemmaplan för förräderi. Den heliga Birgitta kallade honom ”en krönt åsna”. Valdemar Atterdag lyckades erövra Öland och därefter Gotland – alla har sett historiemålningen ”Valdemar Atterdag brandskattar Visby”. Men den händelsen bör främst bli ihågkommen därför att Gotlands bönder försökte försvara sin ö mot danskarna medan stadsbefolkningen i Visby stod bakom sin ringmur och såg på. 1.800 gotlänningar slaktades av Valdemars välutrustade här. Nu skulle Gotland förbli danskt i flera hundra år.

Även Blekinge skulle som bekant vara danskt ända till 1658, men de svenska försöken att erövra skånelandskapen var många, ett par krigståg gjordes redan på 1380-talet av den svenske kungen Albrekt av Mecklenburg.

Ekonomiskt uppsving

Åren med svensk kung kom att bli betydelsefulla för blekingarna, inte minst politiskt. Minnet levde kvar länge och användes av svenska kungar som argument när de ville ta skånelandskapen från Danmark. De svenska herrarna försökte under de här 30 åren medvetet minska betydelsen av landskapsgränsen. Växjöbiskopen och andra svenska stormän köpte gårdar på båda sidor om gränsen. Det finns också tecken på ett ekonomiskt uppsving för Blekinge och Värend i Småland, som hade omfattande handelsförbindelser. Det var exempelvis under den här perioden, närmare bestämt år 1342, som Värends centralort Växjö fick sina första stadsprivilegier. Ronneby kan tillfälligt ha stagnerat som handelsstad eftersom flera småhamnar blommade upp under den här tiden, men växte åter på 1400-talet.

En av de viktigaste följderna av kung Magnus tid som kung över Skåne och Blekinge var nog ändå att den visat på möjligheten till större ”samarbetsprojekt”. Vid 1300-talets slut förenades de nordiska rikena i det som kallas Kalmarunionen av drottning Margareta och hon kan delvis ha fått idén från den tidigare unionen. Vi vet att hon besökt Blekinge, åtminstone år 1402, då hon samlade till ett stort möte på Sölvesborgs slott.