Han var med och skapade en av 1800-talets mest framgångsrika musik- och teaterverk, Värmlänningarna. Det sällskap som en gång bildades för att hans minne skulle hållas levande har stora svårigheter att leva vidare. Ramdala-sonen Andreas Randel är en del av Blekinges kulturarv.
Andreas Randel (1806–1864) är en av Blekinges genom tiderna mest framgångsrika kompositörer.
Det är tyvärr vanligt i dag att kulturföreningar tvingas lägga ner. En svårighet är att allt färre i dag är beredda att arbeta ideellt, en annan är ett allt snålare ekonomiskt klimat för kultur och folkbildning. Ett tecken på detta är exempelvis att det varje år är allt färre litterära sällskap som anser sig ha råd att vara representerade på Bokmässan i Göteborg.
När detta skrives har emellertid en arbetsgrupp bildats, för att Randelsällskapet ändå ska kunna leva vidare i någon form. Det ser ut som om Jändelsällskapet i Jämjö i så fall kan ta in Randelsällskapet i sin verksamhet. Exakt hur det ska gå till är inte bestämt.
Slutet för Randelsällskapet i sin nuvarande form ska manifesteras med någon form av högtidlighet, men inte heller där är tidpunkten fastställd.
Dick Claesson/Litteraturbanken, Birgitta Wistrand/DELS och Kristina Lundgren/DELS diskuterar de ständigt återkommande förslagen om en svensk litterär kanon.
Diskussionen om en svensk kulturkanon har kommit av sig. Kanske är idén om en lista på ett gemensamt kulturarv ointressant för en stor del av befolkningen.
Det kan också bero på att den man som leder utredningen om en sådan kanon förhåller sig mycket fritt till sitt uppdrag.
Eller så har själva tanken avfärdats på ett tidigt stadium av viktiga aktörer i sammanhanget?
Birgitta Wistrand, Dick Claesson och Kristina Lundgren på De litterära sällskapens scen. Kort klipp, hela diskussionen finns att lyssna på nedan!
Lyssna på hela diskussionen här, via Lönnboms poddradio.
Här samlar vi den senaste informationen om alla roliga och intressanta evenemangen under den utökade berättarveckan Berättarfest 2024. Surfa in här med jämna mellanrum och kolla också hemsidan https://www.berattarfest.se
För snart två veckor sedan lämnade jag in 50 brev adresserade till samtliga ledamöter inklusive ersättare i Karlskronas kommunstyrelse och i kultur- och fritidsnämnden. I dem försöker jag ge en så korrekt information som möjligt kring den pågående kulturtragedin med Läsesällskapets bibliotek.
Böckerna som tidigare skyddades av specialbyggda hyllor i Nordenskjöldska gården, står nu i öppna rullhyllor i Bibliotekets källare. Foto Ingemar Lönnbom.
Den (med få undantag) öronbedövande tystnad som har följt på mina och andras nödrop och förslag till lösning har fått mig att tro att en orsak till den är okunskap. För att dessa 50 beslutsfattare ska kunna avhjälpa den bristen, har jag mobiliserat några av mina vänner i kampen för ett återställande av biblioteket i dess rätta miljö.
Varför då skicka breven till kommunstyrelse och kultur- och fritidsnämnd? Jo, det är ks som har fått kommunfullmäktiges uppdrag att utreda det medborgarförslag som jag skickade in redan i mars och det är kultur- och fritidsnämnden som förvaltar och har ansvar för boksamlingen (även om det formellt är skolförvaltningen som äger den).
Här följer det brev som alltså de ansvariga politikerna fick i början av denna månad (under förutsättning att deras nämndsekreterare har distribuerat dem):
Karlskrona 3 juni 2024
Information till dig som är ledamot av kultur- och fritidsnämnden i Karlskrona
Som du kanske vet, har Karlskrona en kulturhistoriskt unik samling böcker som går under namnet Läsesällskapets bibliotek. Vi är ganska många, kommunmedborgare och andra, som är djupt oroade för denna samlings framtid.
Kommunen äger samlingen, som en gång skänktes till läroverket (det vi i dag benämner gymnasieskolan) och genom att den är en donation, har kommunen åtminstone en etisk skyldighet att ta vara på den på bästa sätt.
Vi är gemensamt skyldiga förfäderna som en gång genom ekonomiska uppoffringar och i idealistiskt nit införskaffade samlingen att vårda den väl. Vi är också skyldiga nutidens människor att använda allt det kulturarv vi har omkring oss på ett sätt som ger största möjliga nytta i dag. Vi är skyldiga framtidens medborgare att bevara kulturarvet på ett sätt så att de kan njuta av det i oförstört skick.
Det är uppenbart att många medborgare känner starkt för Läsesällskapets bibliotek. Mer än 1 000 personer anslöt sig till Facebooksidan “Rädda Läsesällskapets bibliotek. Nu.”
Det har varit anmärkningsvärt tyst från er politiker i den här frågan. Kultur- och fritidsnämndens ordförande gav sin syn på frågan i en radiodiskussion i slutet av april, i övrigt har inläggen varit mycket få.
Om orsaken till denna tystnad är att ni är osäkra om olika fakta kring samlingen, är det relativt lätt avklarat. Vi är flera personer som har kunskap om hur den här institutionen i stadens kulturliv en gång fick nytt liv då den efter 130 års törnrosasömn åter kom fram i ljuset i början av 1990-talet.
Eftersom det förekommer olika uppgifter om vad som har hänt och varför, vill vi gärna klargöra en del missförstånd och peka på motsägelser och otydligheter i den information som finns tillgänglig.
Boksamlingen och biblioteksinredningen är sedan invigningen 1991 en odelbar enhet och har tillsammans kommit att utgöra en kulturell mötesplats, ett besöksmål av nationellt intresse för författare, bokälskare och litteraturvänner, ett inredningsarkitektoniskt mästerverk som väcker beundran här och utomlands, en plats för lärande och en prestigefull sammanträdeslokal. Att man skulle kunna flytta inredningen till en annan lokal är en utopi, eftersom det skulle krävas att denna lokals innermått vore exakt desamma som finns på Nordenskjöldska gården. (Detta intygas av inredningsarkitekten själv, Åke Axelsson).
Den nuvarande fastighetsägaren och den ansvariga förvaltningschefen på kommunen har under de senaste åren signalerat helt olika viljor. Vi konstaterar med förvåning att det verkar vara fastighetsägaren som under åren varit den som varit mest intresserad av att bevara Läsesällskapets bibliotek i Nordenskjöldska gården. Vid flera tillfällen har fastighetsägaren i pressen uttryckt viljan att göra gården till ett besöksmål med Läsesällskapets bibliotek som en viktig del. Samtidigt har kulturförvaltningen missat chansen att hyra lokalerna på lång sikt, upp till tio år, bland annat genom långsam hantering, trots tidsnöd som uppstått på grund av ett tidigare ingånget kortvarigt hyresavtal. Från kommunen har man också hänvisat till ett alltför högt hyreskrav. Det är naturligtvis en bedömningsfråga, men i våra öron låter 125 000 kronor om året inte som en orimlig hyra för en så centralt belägen lokal.
Fastighetsägaren har inte krävt att böckerna skulle flyttas från den nuvarande lokalen. Det fanns alltså inte något skäl att flytta dem den 18 mars 2024. Nu står hyllorna tomma och böckerna har placerats i ett källarförråd som knappast är den ideala platsen för 9 000 böcker som är 200 år gamla. Det är i och med detta också juridiskt oklart om inredningen fortfarande skulle tillhöra kommunen, eftersom den är väggfast. En uppdelning av boksamlingen och hyllorna kan uppfattas som en taktisk miss om man en gång ändå skulle vilja montera ner hyllorna och placera dem någon annanstans (vilket alltså är en omöjlighet, enligt skaparen av denna miljö). Att som kulturförvaltningen påstå att man genom sitt agerande har “räddat” boksamlingen är inte korrekt. Den har inte varit hotad.
Argumentet att boksamlingen genom flytten skulle bli mera tillgänglig är bara till en liten del sant. En verklig, praktisk tillgänglighet som riktar sig till allmänheten kräver nämligen en lots, en tolk, en person som kan samlingen utan och innan, helt enkelt en bibliotekarie med Läsesällskapet som viktig del av sina arbetsuppgifter. Någon sådan person finns för närvarande inte, eftersom den person som hade den rollen förlorade sin anställning i våras. Böckerna hade alltså kunnat fortsätta förvaras på det säkra sätt som inredningen i Nordenskjöldska gården erbjuder. Till detta kommer att en eventuell ny hyresgäst i lokalerna inte kommer att ha så stor nytta av hyllorna, det är få företag i dag som har 9 000 böcker på sitt kontor eller i sin sammanträdeslokal.
Kommunens svaga ekonomi är självklart något som ni politiker måste ta hänsyn till. Frågan är dock om det var ett ekonomiskt smart drag att flytta på böckerna. I själva verket ter sig hanteringen av Nordenskjöldska gården nu i efterhand som en lång räcka av olyckliga beslut och åtgärder, kortsiktigt lönsamma och långsiktigt katastrofala. Det första var att sälja bland annat Nordenskjöldska gården för att få pengar till byggandet av Arena Rosenholm. För Nordenskjöldska fick kommunen in pengar motsvarande en jumbotron, alltså en storbildstv för arenor av den här storleken. Det kan ifrågasättas om det verkligen var en god affär, med tanke på Nordenskjöldskas långsiktiga värde. När sedan Svenska kyrkan tvingades att sälja fastigheten, valde kommunen att inte köpa tillbaka den. Den nuvarande ägaren satte genast igång med en renovering av huset, något som naturligtvis höjde dess värde och därmed också priset vid en eventuell ny försäljning. Svenska kyrkans försäljning ter sig alltså i dag som en missad chans för kommunen.
Nu finns ett medborgarförslag, inlämnat av Ingemar Lönnbom och i efterhand understött av mer än 130 personer. Det går ut på att kommunen ska köpa tillbaka Nordenskjöldska gården, för att på så sätt verkligen rädda den kulturhistoriska skatt som huset, biblioteket och dess inredning utgör. En återkommande fråga från dem som intresserar sig för detta är: “men är fastigheten till salu?”. Om kommunen och ni politiker tar möjligheten att komma med medborgarförslag på allvar, bör detta naturligtvis utredas ordentligt. Vilka möjligheter att rädda denna odelbara helhet finns? Om fastighetsägaren vid flera tillfällen har uttalat att han vill bevara Läsesällskapets bibliotek i Nordenskjöldska, borde han väl vara intresserad av en förhandling? Kanske finns till och med en möjlighet att lösa detta utan att några penningsummor behöver tas fram ur en ansträngd kommunal budget? I en alltmer privatiserad värld, bör väl det privata näringslivet uppmanas att ta ett större ansvar för kulturen? Se bara på hur Förlagshuset Albinson och Sjöberg med sina museer och allt större aktivitet med utställningar och teaterföreställningar har blivit något av ett kulturhus. En annan möjlighet vore kanske en bytesaffär, där någon av kommunens fastigheter byttes mot Nordenskjöldska gården.
Tack för att du har läst så här långt! Om du har frågor som rör Carlskrona Läsesällskaps Bibliothek (som den ursprungliga stavningen lär ha varit), hör gärna av dig till oss!
Ingemar Lönnbom Tina Lindemalm Barbro Ingemansson Meta Ottosson Andreas Nilsson
Exempel på vad folk som stödjer medborgarförslaget har skrivit:
Vi har ett ansvar för att vårda och skydda vårt nationella kulturarv. Vår Karlskronahistoria måste skyddas för oss och kommande generationer.
Fantastisk miljö och fantastisk samling. Som bibliotekarie emeritus blev jag euforisk när jag var där
Som ordförande för Bokhistoriska Sällskapet har jag arrangerat utflykter till Karlskrona och Läsesällskapets biblioteket. Har därigenom insett att denna bibliotekspärla är en angelägenhet för bokintresserade från hela Sverige.
En unik samling som fortfarande finns kvar nära människorna i en liten stad. Viktigt när storstäderna vill ha monopol på allt.
Carlskrona Läsesällskapets Bibliothek kan med sin nuvarande utformning, placering och förtätade stämning betraktas som ett konstverk, vilket har skapats genom gemensamma krafter av karlskronabor från slutet av 1700-talet till i dag. Och det måste fortsätta.
12 juni 2024. Jändelsällskapets ordförande Bengt Grönblad till höger. Denna bloggs innehavare till vänster. Foto: Myrna Grönblad.
Jändelsällskapet håller ställningarna. Visserligen är föreningen inte en av landets största litterära sammanslutningar, men medlemsantalet ligger sedan något årtionde fast förankrat kring 70 stycken. Den som skriver dessa rader lyckades ändå få årsmötets deltagare att se lite chockade ut — detta genom att använda den nya teknik som kallas AI.
Det var alltså årsmöte vid Jändels barndomshem i Jämjö, Långamon närmare bestämt. Vi var inte fler än att vi hade fått plats i den grå, återuppbyggda stugan, men traditionen bjuder utomhusträff. Traditionen bjuder dessutom på varmkorv och kaffe med kaka. Såna trivselfaktorer avstår man inte ifrån om det inte är absolut nödvändigt.
Det var lite kyligt och blåsigt, men Jändelsällskapets kärntrupper låter sig inte avskräckas. Årsmötet leddes vant av ordföranden Bengt Grönblad. Ur årsberättelsen lyfte han särskilt fram hur eleverna från skolan i byn kom till stugan för den årliga informationen om denne egensinnige poet. Ragnar Jändel levde ett kort liv, 1895 – 1939, men var en av landets mest kända författare på sin tid.
Eleverna lyssnade uppmärksamt och en del av dem gick därifrån med böcker skrivna av Jändel och med hälsning från Bengt Grönblad och sällskapet i dem alla.
Det är alltid trevligt att få komma till Jändelsällskapets årsmöte, så enormt olika Martinson-sällskapets tredagars maraton. Här i Jämjö räcker det med att ordföranden berättar lite Jändel-fakta och läser några av hans dikter. Stugan som sällskapet återuppbyggt är i gott skick och ekonomin är under kontroll. Styrelsen sitter kvar. Antalet medlemmar ligger alltså på samma nivå sedan något decennium, kring 70, detta trots att det varje år är några som faller ifrån. Nya kommer till hela tiden, men det är svårt att vända kurvan uppåt igen.
Chocken då? Jo, efter årsmötet bad jag att få presentera en överraskning med Jändelanknytning. Under eftermiddagen hade jag nämligen experimenterat med ett AI-program som skapar musik. Där finns möjligheten att mata in en egen text och få den tonsatt. Jändel borde vara en omöjlighet i det sammanhanget, eftersom han sällan skriver som en visa.
Dock försökte jag med några olika dikter. En del versioner blev alldeles för bombastiska. Jändel var visserligen till en början en kampdiktare, men hans dikter är alldeles för jordnära för att sjunga på ett pretentiöst sätt. Det fick bli mera trubadurliknande upplägg i alla fall. Jag måste erkänna att jag själv blev förvånad över hur väl det fungerade. Visserligen hade AI-sångaren lite problem med en del ortnamn och med ordet ”innande” (ett lokalt förstärkningsord), men på det stora hela går det att lyssna på dessa nya Jändeltonsättningar.
Kanske kan de få flera att upptäcka denne nästan bortglömde blekingeskald? Lyssna själv och bedöm!
Lyssna på inslaget där vi berättar om några guldkorn under årets Berättarfest. Dessutom kan du ladda hem en pdf-fil med hela planeringen (förhandsinfo, kan ändras, kolla www.berattarfest.se om några dagar.
Det är hårda tider för folkbildningen. Statsbidragen till bildningsförbunden minskar med 30 procent och de ska dessutom utsättas för strängare granskning. Används skattepengarna rätt? Det är en fråga som ekar genom seklerna. Redan 1906 ifrågasattes folkbildningen av riksdagens revisorer.
Häromveckan var jag på en informationsträff om de nya villkoren för studieförbunden. De som ser med oblida ögon på dessa folkbildande institutioner har som bekant kunnat peka på oegentligheter i några fall. De skurkar som har nästlat sig in och fuskat till sig pengar kan komma att visa sig vara folkbildningens dödgrävare.
Jag ser framför mig hur de nya reglerna för studieförbunden gör att det blir mycket svårare för dem att göra rätt. Det är nämligen mycket svårt att planera en verksamhet när man måste ange långt i förväg hur omfattande den ska vara och vad den ska innehålla. En av studieförbundens (och folkhögskolornas) styrkor har varit att de snabbt har kunnat anpassa sig till den aktuella verkligheten – exempelvis under flyktingkrisen.
Nu kommer alltså studieförbunden att utsättas för ett verkligt stresstest. Ska de kunna klara en så långsiktig planering utan att det blir fel och de därigenom blir straffade? Och kommer de krafter som vill folkbildningen illa att utnyttja situationen genom att öka kritiken mot de ”fuskande” förbunden som har gjort fel därför att reglerna blivit krångligare?
Det är lätt att säga att folkbildning är bra. Men den statliga överheten, läs högerkrafterna, vid 1900-talets början såg med oro på att de många nya föreläsningsföreningarna inte lärde ut rätt saker. Därför fick riksdagens revisorer uppdraget att undersöka saken. Som alltid när det gäller statlig verksamhet, delegerades själva arbetet neråt, så exempelvis tvingades ett antal föreläsningsföreningar i Blekinge att än en gång redovisa sin verksamhet.
Det är förstås en intressant läsning.
Ett exempel, här är Nättraby föreläsningsförenings program för år 1905:
H. Simmons: Fyra år med Sverdrup bortom Grönland. G. Geijer: Den musikaliska folksagan. B. Sjövall: Från faraonernas rike. W. Ekedahl: Hvari består det stora i Sveriges storhetstid? A. Herrlin: Andliga farsoter. C. Lemchen: Blekinge. E. Svensén: Kina. B. Forssell: Lapparnes nuvarande lefnadsförhållanden. G. Geijer: Vallskogens musik. F. Hjelmqvist: Jon Maclaren, en skotsk humorist och folklifsskildrare. P. Rosemus: Om lungsoten. C. L. Lohmander: Ur vår folkskolas tillkomst- och utvecklingshistoria
Exakt vad riksdagens revisorer tyckte om detta utbud får vi nog inte veta. Man kan dock ana det, med hjälp av det som tjänstemännen vid Blekinges länsstyrelse Josef Fröberg och Albert Lilja skriver i sin kommentar. Den är undergiven och ursäktande, men försvarar ändå mycket av det som lärdes ut.
Riksdagens revisorer hade antagligen brännmärkt E. Svenséns föredrag om Kina, eftersom det enligt dem var anmärkningsvärt att föreläsningar ”mycket ofta omfattat aflägse belägna länders natur och folk”. Däremot var det enligt revisorerna så att ”föreläsningar, afsedda att bland arbetarbefolkningen sprida kunskap om hvad vårt eget land eger af skönhet och utvecklingsmöjligheter, sparsamt förekommit, samt att ett afsevärdt antal föreläsningar varit af ringa praktiskt värde för arbetsklassen.”
Nej, vad skulle arbetarna använda kunskap om andra länder till? De kanske skulle finna det intressant att emigrera? Det tåget hade förresten redan gått, någon miljon svenskar fanns redan i Nordamerika!
”Föreläsningskursernas viktigaste uppgifter vore, enligt Revisorernes förmenande, ej mindre att väcka håg för själfbildning än äfven att sprida kännedom om och kärlek till fosterlandet…” Känns tongångarna igen?
Ja, det gällde även då att se till att det var rätt saker som lärdes ut till befolkningen. Nu ser jag att utbildningsminister Mats Persson (L) har tillsatt nutidens motsvarighet till dessa riksdagsrevisorer från anno 1907.
Ur ett pressmeddelande: ”För att säkerställa att statsbidraget till folkbildningen används korrekt har regeringen beslutat att förordna Pia Brundin som revisor i Folkbildningsrådet och Studieförbundet SISU Idrottsutbildarna till och med den 1 juni 2026.”
Källor:
Rapporten från (bland annat) Blekinge om föreläsningarna i början av 1900-talet:
Jan Henrik Swahn är en mångfaldigt belönad författare och översättare, som har starka band till Karlskrona, trots att han växte upp i Köpenhamn. Det var nämligen här han tillbringade sina somrar, och han återvänder hit även nu. Som översättare har han gjort sig ett namn bland annat genom översättningarna av nobelpristagaren Olga Tokarczuks verk. Nyligen genomförde han också en nyöversättning av tegelstenen Quo Vadis av en annan nobelpristagare, nämligen Henryk Sienkiewicz.
Här berättar författaren om sina senaste böcker Vattenläkaren och Quo Vadis, den första hans egen roman och den andra alltså en översättning. Han ger också sin syn på översättarens yrke och dess framtid, samt om sitt besök i Nordenskjöldska gården i Karlskrona, där nyligen böckerna i Läsesällskapets bibliotek har avlägsnats och placerats i magasin i Stadsbibliotekets källare.
Svartingsskär 1952, foto Eric Lönnbom. Det är fotografen som har satt upp det enkla korset. Stenarna har dock funnits där tidigare.
Den 13 oktober detta år, 2023, är det 175 år sedan en engelsk snaubrigg strandade på Svartingsskär i Kalmarsund, öster om Ödängla. Enligt en sägen som levt länge i kustbyn, ska ett dråp ha skett i samband med strandningen och dessutom ska den dödade mannen ha begravts på ön. Sant eller skröna? Inte helt lätt att svara på, ska det visa sig!
Denna grundstötning var dramatisk, men berättelserna om vad som hände går isär – och har gjort så i 175 år.
Tidningen Barometern rapporterar nämligen den 18 oktober att ett större engelskt fartyg gått på grund i samband med stormen mellan torsdagen och fredagen. Platsen benämns Svartö, troligen alltså en feluppfattning av Svartingsskär. Fartyget är enligt Barometern vrak, hade en last av hampa och kom från Cronstadt, en rysk stad strax utanför S:t Petersburg.
Citat ur Barometern: ”När fartyget törnade på gick masten överbord och dödade i fallet skeppskaptenen. Besättningen som lärer dväljas ombord på vraket är underkastad noggrann karantänsbevakning.” Detta senare låter rimligt, eftersom man var rädd för koleran och inte ville att den skulle spridas till den svenska befolkningen.
Nu ska för tydlighetens skull skrivas att vare sig fartygets namn eller skeppstypen finns angiven i Brometerns notering. Dessutom återkommer inte den här uppgiften någonstans i någon annan tidning, trots att det var mycket vanligt att tidningarna tog notiser från varandra, ofta utan att ange källa.
Barometerns konkurrenttidning Calmarposten, som även den trycktes den 18 oktober, har en lista med fem strandningar i Kalmar län som har skett i samband med storm, regn och tjocka. Däribland finns ett fartyg som har strandat vid Svartingsskär den 13 oktober. Det nämns ingenting om en dödsolycka, vare sig där eller i någon annan av de tidningar som numera lätt kan läsas på nätet (Kungliga biblioteket, digitaliserade svenska dagstidningar).
Enligt en sägen, som länge har berättats på Ödängla, ska skeppet ha gått på grund i tjocka och efter felnavigering. Den som lagt ut kursen skulle ha varit kaptenen, medan styrmannen hävdat att kursen var fel. När man så gick på grund vid det strandparti som har kallats Alarna på norra Svartingsskär utbröt ett gräl männen emellan, ett gräl som slutade med att kaptenen tog en spelspak – andra uppgifter förekommer angående redskapet – och slog ihjäl styrmannen. Någon har bevarat ett namn på den som blev ihjälslagen, han skulle ha hetat Clemens Ray eller Ray Clemens.
Sägnen hävdar också att kaptenen blev oregerlig efter dråpet, men att en storväxt ödänglabo lugnade ner honom. De två ödänglabor som ska ha varit först på platsen var Gustaf Svensson (1825 – 1900) och Carl Svensson (1826 – 1910), 23 och 22 år gamla.
Sägnen berättar vidare att med stora svårigheter och hjälp av ortsbefolkningen lyckades besättningen få fartyget av grundet. Några bybor fick följa med till Kalmar för att man skulle kunna hålla pumparna igång hela tiden. I Kalmar reparerades fartyget och gick sedan vidare till England.
Ödänglasägnen hävdar att kaptenen skulle ha dömts för mord och hängts i England.
Den döde styrmannen – eller om det nu var kaptenen – ska enligt sägnen ha begravts ute på ön. På kullen lades spelspaken som spelat en så dramatisk roll i dramat. Graven vårdades av ödänglaborna fram emot 1900-talets början. Bertha Nordström, (jag har tyvärr inte hennes födelsedata) dotter till Gustav Erik Gustafsson, berättade att hon som flicka varit med sin mor ute på Svartingsskär och lagt blommor där.
Vi går vidare i källorna. Enligt förlisningsregistret kom Argyra från S:t Petersburg och var på väg till England med last av talg. Oavsett varifrån skeppet kom, Petersburg eller Cronstadt (vilket från Kalmars horisont kan kvitta lika) kan det verka förvånande att man valde vägen genom Kalmarsund.
Argyra var en snaubrigg, det vill säga ett fartyg med två ”normala” skeppsmaster försedda med råsegel och vid den aktre en extra, klenare mast med ett bomsegel (ursäkta en landkrabba om denna beskrivning stör de mera kunniga).
Chapmans ritning av en snaubrigg från år 1799. visar hur fartyget Argyra antagligen var riggat. Eftersom Argyra var ett lastfartyg, kan skrovets dimensioner förstås ha varit annorlunda. Sjöhistoriska museet.
Enligt de tidiga tidningsuppgifterna hette Argyras kapten Peter Riis, ett namn som inte verkar så särskilt engelskt. Stavningen Peter Ries förekommer också. Man får lätt associationer till Holland eller Tyskland. Men om man går in på försäkringsbolaget Lloyds skeppslistor vid den här tiden, även de tillgängliga på nätet, finner man att namnet i själva verket var Peter Rees. De svenska tidningarna har stavat så som det låter.
Argyra var byggd i Sunderland i nordöstra England 1839 och noteras för 282 ton i Lloyds register för 1848.
Målning av okänd konstnär vilken föreställer William Piles varv, North Sands, Sunderland vid ungefär den tid Argyra byggdes.
Hur var det med dråpet, eller dödsolyckan? Det nämns ingenting i tidningarna. Däremot framgår det att Peter Rees med besättning tillbringade ganska lång tid i Kalmar, antagligen för reparation av fartyget.
Besättningen hade ont om pengar och verkar ha tagit lån till höger och vänster, mot löfte om att deras kapten skulle betala. Peter Rees tvingades nämligen annonsera i Kalmartidningarna flera gånger om detta.
Argyras kapten Peter Rees fick annonsera i bland annat Barometern för att slippa ta ansvar för besättningens lån och köp på krita.
Jag är tyvärr inte helt klar över hur länge Argyra fick ligga kvar i Kalmar, men det kan vara så lång tid som till mars 1849, då Argyra utklareras från Kalmar (fast hon kan ju ha reparerats snabbare, gått till England och sedan gjort ytterligare en resa till Ryssland).
Ligger det en dräpt sjöman begraven på Svartingsskär? Har brottslingen i så fall kommit undan straff? Eller är den delen av historien ett utslag av Carl Svenssons omvittnat livliga fantasi, kanske uppeldad av ett felaktigt referat i Barometern den 18 oktober för 175 år sedan? Behöver vi egentligen veta?
Svartingsskär 1952. Den högre vegetationen längst till vänster på ön är ett albestånd på den nordliga udden på ön. De alarna dödades effektivt av en skarvkoloni som flyttade dit på 1990-talet. Till höger om träden skymtar man ett långt rev, Svartingsskärsrevet. Foto: Eric Lönnbom.
Stadra teater i Bergslagen har i sommar valt att för andra gången sätta upp en pjäs om den svenska psalmdiktningens superstjärna: Johan Olof Wallin. ”Jordens oro viker” är en historia om framgång, men även om grusade förhoppningar och det stora tvång som det innebär att leva i ett klassamhälle. Manus skrevs för ett kvartssekel sedan av Magnus Bejmar från Ronneby, så detta är en nyuppsättning till Stadra teaters 25-årsjubileum. Även om historien är densamma, är ensemblen mera fulltalig den här gången – enligt DN:s teaterskribent Leif Zern var det fyra personer på scenen år 1999, nu är de väl elva.
Hela (nästan) ensemblen utanför den före detta ladugård där Stadra teater har sin stora scen. Allsång med publiken före insläpp.
Det finns flera trådar till blekingsk teaterhistoria i den här uppsättningen: Stadra teater i Bergslagen drivs av Magnus Wetterholm, på 1980-taltet skådespelare i Blekingeteatern (ja, det fanns en sådan) och sedan i UDG-teaterns storsatsning musikalen ”Från här till hit”. Den nämnde Magnus Bejmar har stått på scenen i olika sammanhang, bland annat revyer i både Ronneby och Karlskrona. Den nutida musiken i föreställningen är skriven av Anders Ortman, som i dag är en av Sveriges främsta teatermusikkompositörer och som inledde sin bana i våra trakter.
Johan Olof Wallin är däremot fast förankrad i Svealand. Den blivande psalmgiganten var dalkarl och hamnade som ung på Stadra herrgård som informatör, därav intresset från den 1998 alldeles nyskapade Stadra teater.
Teatern är i hög grad Magnus Wetterholms skapelse. Det började med ett fallfärdigt uthus, underbart vackert beläget nere vid sjön Grecken, vilket med viss möda gjordes om till teaterlokal. Lite längre fram skapades också den stora scenen i den gamla rappade ladugårdslängan. Stor och stor, det är fortfarande en tämligen intim teaterupplevelse att se Stadra teaters föreställningar.
Applådtack på Stadra teater.
Det tar nästan sex timmar att köra bil från Blekinge till denna del av Bergslagen, ett par mil från deckarförfattaren Maria Langs ”Skoga”, det vill säga verklighetens Nora. Det är med andra ord att rekommendera att ordna med övernattning någonstans på vägen om man ska vara tillräckligt skärpt för en helafton tillbaka i, som det står i programmet, Jane Austens tid.
Det kan tyckas som ett publikfriande trick, att antyda att det finns någon likhet mellan den här historien och det tidiga 1800-talets nu så populära relationsdramer i engelsk miljö. Men vi som har läst exempelvis historikern Eva Marie Ulvros’ beskrivningar av kvinnornas villkor i det tidiga 1800-talets svenska borgerskap känner igen det stenhårda klassamhället.
I pjäsen ”Jordens oro viker” får vi bland annat se hur den unge Johan Olof av dessa oskrivna regler tvingas avstå från de kärlekar han själv vill ha. Han är begåvad och har lärt sig att arbeta hårt. På scenen ser vi samtidigt den unge uppåtsträvande ynglingen och den gamle psalmdiktaren och ärkebiskopen. Deras dialog fungerar alldeles utmärkt och gör att pjäsen undviker att bli alltför sentimental.
Det är också bra att exempelvis en annan av tidens superkändisar, Fredrika Bremer, får debattera med Wallin och därmed peka ut en riktning mot ett mera jämlikt och bättre samhälle – både för män och kvinnor.
Manusförfattaren har uppenbart läst sin svenska historia och drar nytta av tidens turbulens, med statskupp och allt större strävanden mot demokrati efter den snöpliga förlusten av Finland 1809.
Den moderna musiken, av Anders Ortman, är mycket väl inpassad i skådespelet. Dessutom får Johan Olof Wallin med visst nöje konstatera att vi ännu på 2000-talet faktiskt kan några av hans hundratals psalmverser utantill. ”Var hälsad sköna morgonstund…” är en av hans. Dessutom lade han ner stort arbete på att modernisera de 200 år gamla hymnerna, exempelvis ”Den blomstertid nu kommer…” som både är begripligare och språkligt vackrare i Wallins omarbetning. Det är roligt att få se hur han och hans hustru, duktig sångerska i verkligheten, kämpar med Israel Kolmodins ålderdomliga text.
Det hade funnits mycket mer att säga om detta skådespel, men jag vill bara avsluta med att tycka att vi skulle kunna ha många fler historiska pjäser om händelser och personer i Blekinge. Här saknas inte verklig dramatik genom århundradena!
Magnus Wetterholm (i vit rock) hälsar välkommen till Stadra teater.
Ingemar Lönnbom 