Maningsord till Kallinge arbetare:

Följ därför detta upprop och organisera er i en förening. Den strid som säkerligen stundar mellan arbetarklass och herreklass, blir hårdare än någonsin. Denna kamp mellan folkmakt och kungamakt, sekunderad av herremakt, kräver nog sina offer, men bättre att falla som hjälte än att leva som pultron. Välj därför sida!”

Man kan säkert tvista om vilken bygd som är allra rödast i det röda Blekinge, men Ronnebytrakten ligger bra till. Kallinges storhetstid som industriort är som bekant förbi, i varje fall för tillfället. Men så på mer än hundra års avstånd kan vi kanske förvånas över den sprakade revolutionsglöden i texten ovan. Den kom från ett upprop i den tidens socialdemokratiska tidning, Blekinge Folkblad, föregångare till Sydöstran, året var 1906 och månaden juni.

Det var en hetsig tid, Oscar den andres sista levnadsår, norrmännen hade året innan brutit sig loss från unionen med Sverige. Och i Kallinge liksom på många andra håll i landet smidde man planer på att bilda arbetarekommun, för snart skulle klasskampen bryta ut för fullt.

En av dom som glödde allra mest för tanken att bilda arbetarekommun var Blekinge Folkblads platsombud i Kallinge, Algot Gummesson. Han vädjade till den socialdemokratiska partistyrelsen om hjälp. Hjälp kom i form av partiagitatorn Frans Elof Elmgren som den 22 september höll ett möte i Kallinge. Två månader senare var Kallinge socialdemokratiska arbetarekommun bildad. Den hade från start 68 medlemmar.

Samtidigt pågick arbetet att organisera arbetarna i fackföreningar. Dessa fackföreningar kollektivanslöts till arbetarekommunerna på orten. I Ronneby fanns sedan tidigare en arbetarekommun och där kunde den tidens superkända agitatorer som Fredrik Thorsson eller Kata Dalström framträda.

1909 kom det till konfrontation mellan Kata Dalström och Ronneby stads borgmästare Flensburg. Han trädde in i lokalen där agitationsmötet skulle hållas eskorterad av ett par poliser. När fru Dalström börjat agitera mot det orättvisa samhällssystemet för allmän rösträtt och mot utsugning. Borgmästaren reste sig då och sade ”Jag är stadens borgmästare, jag förbjuder er att fortsätta med ert föredrag, vill ni lämna talarstolen.” Borgmästaren hävdade att hon skändat kungen och riksdagen. Efter en stunds munhuggning vände sig borgmästaren till sina poliser för att dom skulle avhysa den socialistiska agitatorn. Men i villervallan hade dom tagit det säkra för det osäkra och smitit ut ur lokalen. Och utan sina betjänter kunde inte ens borgmästare Flensburg stoppa agitationsmötet. Det hela hade kanske kunnat sluta illa för Flensburg, publiken var naturligtvis på Kata Dalströms sida. Men hon hjälpte borgmästaren genom att själv beordra arbetarna att lugnt och stilla upplösa mötet och lämna lokalen. Så skedde. Detta har hänt, enligt en artikel skriven av Helge Karlsson, mångårig riksdagsman från Ronneby. Den står att läsa i En bok om Ronneby från 1969.