Ett seminarium om att översätta Harry Martinson, hur kul kan det vara? Jo det kan jag tala om: väldigt kul och framför allt är det något som sätter igång tankar om språk och vad det egentligen innebär att kommunicera.

För andra gången i världshistorien samlades idag, måndag, det som lite skämtsamt kallas Näbbeboda akademi. Det är egentligen ett seminarium, men det har egenheten att genomföras i en av de skolor där den blivande nobelpristagaren Harry Martinson fick sina första inblickar i världen utanför Jämshögs socken.

Det  var en dag som gick i ett huj, men så var det också en imponerande samling experter på svårigheterna med att översätta Harry Martinson. Jag hoppas att kunna presentera en del av materialet i kommande bloggar och på Harry Martinson-sällskapets sidor på nätet.

Det blev så många intressanta möten, men samtidigt alldeles för kort tid. Den blygsamme Maiping Chen, som har gjort det fantastiska arbetet att översätta Aniara till mandarin, Brita Green, som spirituellt och auktoritativt jämförde olika översättningar till engelska, Dorotea Liebel, som från en tysk-svensk utgångspunkt resonerade kring Martinsons nybildningar av ord och Ann-Marie Vinde, som med en imponerande språkkunskap jämförde hur samma översatta stycke kan variera beroende på vilket språk de översatts till och vilka val översättaren gjort. Tobias Theander, som haft en avgörande roll i översättningen av Aniara till vietnamesiska visade med sina exempel från den färdiga texten hur olika svårigheter att överföra nordiska egenheter till ett tropiskt klimat övervunnits. Göran Bäckstrand gav ett antal exempel på hur olika det kan gå till när en svensk författare översätts.

En upplevelse för mig personligen var att få träffa Allan Lundberg, skriftställare, som jag hade kontakt med senast 1979 på våren, då han var redaktör för Pressens Tidning. Idag är han 90 år gammal, men har så sent som 2011 publicerat en essä i tidskriften Horisont med titeln ”Aniara översatt”. Martinsons språk fascinerar gammal som ung. Bland de yngre denna dag var Ida Eriksson som representerade Folkuniversitetet som tillsammans med Harry Martinson-sällskapet stod bakom arrangemanget.