Rapport från Klafs i koven del 2

Det inslag i Klafs i koven, kulturfestival på Ungskär, som gjorde störst intryck på mig var den grönländska maskdans som utfördes av skådespelaren Elisabeth Heilmann Blind. Denna strålande vackra blekingska skärgårdseftermiddag befann sig publiken mitt uppe i en grönländsk traditionell dansföreställning, inte bara som åskådare utan också som deltagare.

Elisabeth Heilmann Blind har en intressant bakgrund, grönländska i botten och därmed dansk medborgare, men dessutom med starka band till en annan minoritetskultur, nämligen den samiska, genom sin make och verksamhet i den samiska kultursfären.

Den grönländska maskdansen är alltså en traditionell dans, som utföres både av män och kvinnor. Nu må det ursäktas om jag inte har begripit allt i denna livsbejakande och kanske också skrämmande uttrycksform, men man måste kanske inte förstå allt…

Elisabeth Heilmann Blind inledde med att sminka sig till oigenkännlighet och samtidigt berätta om sin kultur och därmed sätta in dansen i ett sammanhang. Jag uppfattade här ett underliggande budskap att när man lever i en omvärld där man ibland tangerar gränsen till vad den mänskliga kroppen kan uthärda, då måste man hela tiden göra det som är klokast för att överleva. Exempelvis är det då inte alltid klokt att försöka skydda barnen från allt som är farligt och skrämmande. För om man har lärt sig hantera sin egen skräck grips man inte av panik när det verkligen blir farligt.

Maskdans innebär alltså först och främst att den som dansar ska ”spöka ut sig” som vi smålänningar kan uttrycka det. Om åskådarna inte kan gissa vem det är som dansar, är det bara desto bättre. Detta ger också en möjlighet för män och kvinnor att överskrida sina kulturellt givna könsidentiteter. Männen kan ju i sin iver att lura åskådarna bli mera feminina och kvinnorna anta ett mera maskulint uttryck. Här ger alltså dansen en möjlighet till en slags mental säkerhetsventil.

När så dansen kommer igång, är det sexuella en del av uttrycket. Men Elisabeth Heilmann Blind underströk också att detta är ett sätt att skratta åt sexualiteten och att avdramatisera den (om jag nu fattade rätt). Omväxlande med dessa komiska delar så kom utbrott av häftig energi, groteska miner och hotfulla gester. Redan sminkningen gör att dansaren kan uppfattas som skrämmande, de explosiva utbrotten gör naturligtvis mera därtill!

Det fina var nu att festivaldeltagarna på Ungskär var helt med på noterna efter den korta introduktionen. De levde med i dansen. Det var säkert en smula skrämmande för några av barnen, men Elisabeth Heilmann Blind har rutin att hålla sig precis på rätt nivå – och hon hade ju sminkat sig i allas åsyn och alla som ville fick efteråt komma och titta på henne hur hon såg ut utan denna mask. Det var flera barn som sökte upp henne efteråt och fick se att hon faktiskt ser helt ”normal” ut!

Kanske lärde några barn och vuxna lite mer om att hantera det som är farligt och skrämmande, denna soliga sommardag i Blekinges skärgård.

(Fritt att publicera hela eller delar av denna text, med angivande av källa ”Ingemar Lönnboms blogg” eller www.lonnbom.se! Gäller även bilder.)

Annonser

One comment

  1. Pingback: Rapport från Klafs i koven del 1 « lonnbom.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s