I helgen hade jag glädjen att få vara med om Anna Jarnestad Kockums vernissage för utställningen ”Papiljotter och däremellan” på Karlskrona konsthall. Det var  fint och roligt trots den invigningshets som nästan alltid hindrar en från att verkligen ta in en konstutställning på öppningsdagen. Jag kommer inte att beskriva innehållet, för jag tycker att du som kan ska gå och se den. Men det finns ändå en del att säga kring denna konstupplevelse.

Nu är ju Anna Jarnestad Kockum en person med stor integritet och hon har inför den här utställningen uppenbarligen omgett sig med kärleksfullt införstådda medarbetare. Jag tolkar den noga regisserade vernissageföreställningen så att Anna i första hand vill tala genom konsten och därför överlåter åt andra att hålla låda. Hon var förvisso själv närvarande och deltagande, men utan att hålla något traditionellt vernissagetal.

Camilla Erlandsson, konstvetare och skriftställare, var den som fick göra en personlig reflektion över papiljotterna och vad de står för. Det var slående hur väl Camillas ord överensstämde med själva utställningens budskap och samtidigt gav någonting utöver den. Innan dess hade Anna och Birgitta Göransson, liksom Anna konstnär, genomfört en underfundig ”mini-pjäs” som gav en så fin bild av kommunikation mellan två människor.

 Anna Jefta spelade harpa som en riktig ängel!

Mitt intryck var att alla som kommit blev på gott humör. Det förstår jag, för där finns en stor livsglädje i Annas konst, av det slaget som tar vara på och respekterar människor och inte minst djur. Det är lätt att identifiera sig med denna konst, den betraktar utan att ta avstånd. Den är medkännande och har glimten i ögat. En del konstprojekt under senare år utgår från att människor är objekt som man kan manipulera och använda för egna syften. Anna Jarnestad Kockum har gjort tvärtom, med en varm famn inneslutit sina väninnor i konstutställningen.

Artikel i tidningen Sydöstran.