Jag har varit på premiär som också var sista föreställningen. Det handlar om ”Här ligger jag och duger” av och med musikern Sara Jefta och dansarna Anna Johansson och Rebecca Yates. Visades upp onsdagskvällen den 5 juni.

Det är mycket synd om den inte kommer att kunna framföras fler gånger, för den var mycket bra. Och mycket ovanlig för att vara en dansföreställning i Karlskrona, åtminstone såvitt jag kan bedöma.

Så skönt att slippa pekpinnar – inte en mening yttrades. Men också friheten att tolka eller låta bli, att acceptera att här vill dansarna och musikern att vi ska vara med och skapa innehåll utifrån våra egna erfarenheter.

Jovisst, man skriver i förväg att det handlar om musik, dans och kvinnoroller. Men för mig kom det mycket att handla om vad det kan innebära att vara människa. Det fanns några enormt imponerande avsnitt, där de tre på scenen var så enormt samspelta att man inte kunde riktigt avgöra vem som var vem. Det fanns också avsnitt där tankarna vandrade till mera andliga upplevelser, som exempelvis när man känner mera än förstår att någon annan är där och stödjer en, alldeles osynligt men ändå på riktigt.

Så fanns det några komiska och ibland nästan övertydliga grimascher åt en kvinnoroll som har spårat ur. Det var roligt, men väckte också tankar.

Det är helt enkelt omöjligt att beskriva denna föreställning, så jag slutar här. Och hoppas att det inte var enda gången ”Här ligger jag och duger” kunde framföras. Det dög mer än väl!