Kärlek i stora skopor öser ”Pinamackorna” och deras vänner över örlogsstaden Karlskrona. Men det är en kärlek som inte alltid är besvarad – ”du kan så mycket mer!” utropar regissören Emelie Trossö och utmanar därmed sin älskade hemstad under den dramatiserade stadsvandringen ”Vandrande stad – historier längs muren.

Lyckliga ni som verkligen har lyckats få biljetter till denna teaterupplevelse som ännu några timmar efter ”ridåfall” får mig att rysa lite av välbehag (för det är inte den kyliga julikvällen som har långtidsverkan, väl?). Det är inte någon vanlig stadsvandring och den är heller inte en sådan där man får se historiska tablåer med tydligt undervisningssyfte.

Nej ”Pinamackorna”, idégivare och producenter av detta lilla underverk, står för något annat. Min tolkning är att de har kommit fram till att Karlskrona som stad är lite vilsen, söker sin identitet. De är ute efter att vi som bor i Karlskrona ska få upp ögonen för att vi själva har makten att bestämma vilka vi är och vad som är stadens själ – och att den makten ligger hos en stads befolkning som helhet. Vi skriver själva vår historia, i stort och smått, och därmed finns egentligen inga begränsningar! Detta var en teaterföreställning som gjorde mig riktigt glad.

Scenografin bestod alltså av Karlskronas gator och gränder – och det fascinerande är att endast några få platser längs en axel från Bastion Aurora och bort till Västerudd användes. Det finns så många andra som skulle kunna nyttjas, men detta räckte mer än väl. Det fanns mer än tillräckligt med spelplatser med utrymme för en mängd roliga skrönor och vackra tablåer att njuta av och att ryckas med i.

Hela föreställningen karakteriserades av kreativ fantasi på många olika plan. Tal, dans, musik, uppsluppen humor och djupa tankar. Om bara ”Pinamackorna” fortsätter utveckla sitt konstnärskap, kommer vi att få se mera magi av detta slag. Kanske kan vi till och med skapa en teater i Karlskrona, en som är befolkad, så som det så längtansfullt uttrycks i pjäsen/stadsvandringen.

Denna sommar har vi sett minst tre teaterföreställningar utomhus i Karlskrona och det är ytterligare några i andra delar av kommunen. Vilja att skapa teaterupplevelser och publik som vill vara med finns alltså. Nu handlar det om att fundera över hur man vill definiera sig själv: som en kulturkommun eller något annat. Den definitionen kan alla som bor i Karlskrona påverka. Gärna samtidigt som man öser kärlek med skopor över staden – och visar respekt både för dem som gillar och för dem som inte gillar arkitektur från efter 1905 (det år då den sedermera rivna saluhallen byggdes).