Det är gott att se teatertraditionen föras vidare i Ronneby. Första gången jag såg en pjäs betitlad ”Ronneby blodbad” ingick en måltid i biljettpriset. Man fick då på 80-talet (?) som publik helt enkelt delta i det gästabud som Ronnebyborna anno 1564 firade trots att svenska trupper närmade sig stadens omgivningar. 

I sommarteatern ”Blodbadet, en helt ny historia” deltar publiken i stället genom att röra sig i den befintliga scenografin som samtidigt är den plats där det verkliga blodbadet utspelade sig. Vi uppmanas alla fly in i kyrkans (bedrägliga) säkerhet när en fruktansvärd övermakt i form av svenska och finska trupper är på väg att bryta igenom försvarslinjerna. Det greppet fungerar, liksom det mesta i denna föreställning som är väl värd att se oavsett om man är intresserad av historia eller ej. Nu är det inte många föreställningar kvar, men jag tror att det blir fullspikat bara vädret är lika gynnsamt som på torsdagsaftonen. Regnet kom först sedan vi alla tagit oss in i Heliga Kors Kyrka.

Det ligger i tiden att berätta den egna, den lokala historien, inte minst i sommarteateruppsättningarna. Om Blodbadet kan sägas att även om källorna är ganska få och knapphändiga kring denna tragedi som ju verkligen har inträffat, så har de uppenbarligen varit starkt inspirerande för manusförfattaren Magnus Bejmar. Hans manus och regissören Johan Westermarks bearbetning har utmynnat i en föreställning där spelstilarna växlar nästan scen för scen. Från nästan buskis till nästan Shakespeare om jämförelserna ursäktas.

Men det blir inte spretigt på ett dåligt sätt. Jag rördes både till tårar och lyftes till skratt av en ensemble som har gjort ett mycket bra jobb under inte helt optimala förutsättningar. Trots att torsdagskvällen bjöd på ett av de bästa vädren som upplevts denna sommar, så kunde Pluvius inte låta bli att med sina droppar hota den känsliga elektroniken, som alltså fick räddas samtidigt som avslutningen spelades inne i kyrkan.

Ronneby kyrka är alltså en av de viktigaste delarna i denna föreställning, man kan nästan säga att den är skådespelare med bärande roll. Dåtid och nutid blandas här på ett sätt som är väldigt speciellt och som inte någon annanstans hade kunnat bli så känslomässigt laddat som här i gränslandskapet Blekinge, mellan Danmark och Sverige.

Summan av Ronneby Folkteaters arbete blir en skröna som ibland är alltför sann. Som när förödelsen av staden redan är ett faktum och det börjar gå upp för de överlevande att så många av deras nära och kära har dött i blodbadet. Då kommer historien nära, och vi inser att det som hände i Ronneby 1564 bara är alltför likt det som hände exempelvis på Balkan på 90-talet och i Syrien nu. För en gångs skull störs jag inte av att regissören i programbladet gör sådan parallell (med Irak-kriget). Ofta är det både onödigt och klyschigt att försvara uppsättningen av en pjäs med att ”den hade kunnat vara skriven idag”. Dels är Blodbadet verkligen en helt ny pjäs, dels skriver den i inte publiken på näsan att sånt här händer även i våra dagar. Den reflektionen kommer av sig själv.