Det var en härlig upplevelse att få möta skärgårdsbefolkningen och prata ortnamn den 28 juli, när jag deltog i kulturfestivalen ”Klafs i koven”. Att vrida och vända på olika ord och deras betydelse väckte många tankar och jag hoppas kunna fortsätta undersöka detta med de lokala namnen och de lokala orden på olika sätt. Nu tänkte jag berätta lite om hur jag tror att det kan komma sig att ordet kove som betyder ”litet rum” på danska har kommit att betyda ”rutten tång” i Blekinges östra skärgård.

Den ena betydelsen är naturligtvis lika rätt som den andra. Ord betyder det vi bestämmer att de ska betyda, språket är en överenskommelse och den överenskommelsen ser olika ut i olika tider och på olika platser, det är det som är så spännande med språk och ord.

Jag har redan för närmare 40 år sedan stött på ordet kove, när jag 1974 höll på med att samla in underlag till det som skulle bli min första skrift ”Ortnamnen på Ödängla” som kom ut först i en stencilupplaga och sedan publicerades i hembygdsföreningens årsskrift STRANDA. Kove betydde på Ödängla på 1800-talet en väl avgränsad del av en trädgård eller dylikt, kanske trädgårdsland, det som för ett par hundra år sedan allmänt kallades ”kålgård”.

I danska betyder det alltså litet rum och i skånskan har det också kommit att betyda ”koja” enligt en tolkning av ortnamnet Torekov, där kove synbarligen ingår som ett sista led. Litet rum och koja ligger ju ganska nära varandra i betydelse och dessutom kommer vi ganska nära innebörden i det engelska ordet ”cove” som betyder liten vik eller bukt. Samtliga dessa ord och deras betydelser syftar på något som är avgränsat och mer eller mindre skyddat och instängt.

Vad har då detta med ”rutten tång” att göra, som alltså är den nu gängse betydelsen av kove i Blekinges östra skärgård? Jo, det ligger väl nära till hands att tänka sig att små skyddade vikar kan ha kallats kove, men att betydelsen så småningom har förts över till det som ofta finns och ”frodas” i den skyddade viken, nämligen tång i mer eller mindre stark förruttnelse. Detta är naturligtvis svårt att leda i bevis, men det är en hypotes som inte är alltför djärv. Från Cove i England till Kove på Ungskär är inte så förfärligt långt. Och det finns ord som har färdats mycket längre än så: ordet kås som betyder en anordning för att förtöja båten som kan vara en stenbrygga, oftast i kombination med en i strandkanten uppgrävd ränna. Det har motsvarigheter i latinet och kan alltså sägas ha rest från Rom till den svenska kusten.