När jag får frågan om min favoritbok – egentligen en helt omöjlig valsituation – brukar jag svara ”Invasion på Mars” av Ray Bradbury. När jag nyss läste Svenska Dagbladets runa över Bradbury, som dog tidigare i år, stod där att Harry Martinson ansåg att denna bok var en av de viktigaste som hade kommit ut under 1950-talet.

Det gläder mig av flera skäl. Harry Martinson är mitt svar på den likaledes omöjliga frågan om ”favoritförfattare”. Som sekreterare i det litterära sällskap som vårdar Martinsons minne och verk motsvarar jag därmed bara förväntningar, men är likafullt helt sanningsenlig. 

”Invasion på Mars” är en samling berättelser om människans kolonisering av planeten Mars och kom ut 1950. Det finns paralleller till historien i Martinsons Aniara: jorden är på väg mot sin undergång i ett förödande atomkrig och människorna söker sig till Mars. I Martinsons epos kommer rymdskeppet ur kurs. När man läser Bradburys bok, inser man att det nog var bäst som skedde med Aniara. För människorna i Bradburys bok möter en befolkad planet med invånare som andligen står betydligt högre än krigarfolket från Jorden, som naturligtvis sätter igång med utrotning.

Precis som med Aniara är Invasion på Mars så mycket mer än ett rymdäventyr, det är en bok med stark inlevelse där författaren vill föra över en insikt på sina läsare. Båda understryker betydelsen av den andliga dimensionen hos oss människor utan att för den skull helt förkasta den tekniska utvecklingen. Kanske kan man säga att båda beskriver hur människan och den utveckling hon själv har satt igång har kommit i otakt.

Det är nog dags för ännu en omläsning av båda böckerna!

http://www.svd.se/kultur/understrecket/en-romantisk-haxmastare-har-gatt-ur-tiden_7260263.svd