Att uppfylla drömmar

Sitter och tittar på min fars gamla presslegitimation från tidigt 1950-tal. Häromdagen blev jag påmind om att det numera är ganska få som känner till att han var på god väg att bli journalist på heltid. Naturligtvis är jag partisk, men jag är helt övertygad om att han hade kunnat bli inte bara journalist, utan även författare.

Den unge Eric Lönnbom skrev en vacker prosa – och på 1950-talet fanns det utrymme för detta även i en landsortstidning som Oskarshamns-Tidningen. Varför han hade denna drivkraft att ”skriva i tidningen” som det hette, vet jag inte. Han hade begåvningen och använde den. Han sålde artiklar till de tidningar som köpte. Under värnplikten i Kristianstad år 1950 skrev han för den numera avdöda Kristianstads läns tidning för att få lite extra pengar, då under pseudonymen Jens Odlare, vilket ju låter skånskt så det förslår. Stora pengar blev det inte, jag har för mig att det var 7 och ett halvt öre raden (räknat i den tryckta spalten).

Kanske hade han hellre velat bli skribent, vad vet jag. Drömmen hade i så fall möjlighet att gå i uppfyllelse när redaktören som har skrivit under legitimationen, Sven Sedvallsson, ägnade större delen av en dag åt att försöka övertala min far att låta sig anställas på OT. Han avböjde trots detta och fortsatte med tillfälliga skriverier. Hans livsval blev att fortsätta som lantbrukare med fiske vid sidan. Som jag förstår det, spelade det in att min farfar hade blivit sjuk och inte orkade ta huvudansvaret för gården längre – han hade dessutom åldern inne för folkpension. Så det kan mycket väl ha varit så att min far kände det som en plikt att ta över, ende sonen som han var.

Min farfar hade även han fått överge en möjlig framtidsbana i sin ungdom. Han hade tillsammans med en kamrat i Mönsterås drömmen att bli antagen vid skeppsgossekåren i Karlskrona. Han fick aldrig möjligheten, kanske därför att föräldrarna inte ville, kanske av andra skäl. Även han tog över gården efter sin far – fast i hans fall borde det inte ha varit så självklart, eftersom han hade en äldre bror. Denne broder valde emellertid att lämna Ödängla och köpa en annan gård. Men ännu när min farfar och jag i början av 1960-talet gick till Ödänglas norra strand (norre sin) och hägnade vattengård, spejade han ut mot Kalmarsund och berättade längtansfullt om hur han i sin barndom stått på samma plats och sett segelfartygen gå därute.

Man skulle kunna se det så att jag nu får möjlighet att sluta cirkeln. I Karlskrona finns inte längre några skeppsgossar kvar, men på min favorittröja med luva står devisen ”Rädda Jarramas” (skeppsgossefartyget) och iförd den sitter jag vid datorn och skriver texter för mitt levebröd. Gården på Ödängla finns kvar, men drivs av min bror som är mycket bättre lämpad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s