Idag fick jag via tidningen Bas Blekinge reda på att min gamle rektor från Södertornsskolan i Oskarshamn, Herbert Pihl, har avlidit. Han bodde som gammal i Alingsås, men var född i Karlskrona 1915. Som elev hade man inte mycket med rektorn att göra och därför kan jag inte säga att jag har en särskilt tydlig bild av honom. Två saker kommer till ytan direkt, dels hur jag upplevde hans avsked till oss som lämnade skolan 1975 och dels den nyckelroman som kom ut samma år där han var en av de häcklade personerna.

Jag minns fortfarande hur jag ogillade hans ord i talet till oss som hade slutat våra gymnasiestudier. Han menade säkert väl, men det var ett märkligt budskap han förde fram. Han tecknade en bild av ett samhälle med många brister. Lösningarna på samtidens problem tyckte han var vår sak. Hans egen generation var förbrukad och kunde inte bättra sig. Däremot var det vi, ungdomarna, som skulle röja upp och ställa tillrätta. Konstigt att säga så till 19-åringar som i de flesta fall hade många års studier framför sig och därmed inskolning i det redan bestående. Vad som slår mig nu är dessutom att jag om ynka tre år är lika gammal som Pihl var när han yttrade sina avskedsord!

Den roman där rektor Pihl porträtterades som rektor Båhge heter ”Kröka rygg” och är antagligen den märkligaste bok som har producerats i Oskarshamn. Det är ett terapeutiskt vredesskri från en man som ansåg sig och sin dotter orättvist behandlad i en betygssättning och han hämnas genom att skriva denna lätt genomskådade nyckelroman som alltså kom ut 1975. Det intressanta för mig var att en del av de lärare som hans dotter blir orättvist behandlad av och som han tar heder och ära av även var mina lärare. 

Vad som dock är riktigt märkligt är att ”Kröka rygg” inte bara kom ut på ett av landets största bokförlag, den kom dessutom ut i en andra upplaga, vilket tyder på att den sålde på egna meriter, inte bara till den inre kretsen. Hur ovanligt allt detta var, fattade jag inte förrän senare. Om det är så att ungdomen idag verkar svår att imponera på, kanske det är just detta som är förklaringen: de har för liten erfarenhet för att begripa vad som är vardagsmat och vad som är riktigt ovanligt!