Många har bemött Athena Farrokhzads Sommar-program med ilska och hätska utfall. Jag tycker att det är fel sätt att bemöta en person som säkert själv besitter starka känslor och en stark övertygelse. Själv är jag mest sorgsen över både programmet och hur debatten efteråt har skötts. Det är inte den våldsbejakande musiken som spelades, eller alla felaktiga fakta i programmet som är det allvarliga.

Jag tog illa vid mig av programmet eftersom Athena Farrokhzad så tydligt visade att hon inte är intresserad av dialog. Som jag ser det måste vi kunna föra ett samtal i samhället även om vi har olika åsikter. Där tycker jag också att diskussionen efter hennes program har spårat ur. Vilken musik som spelades är mycket mindre intressant än att hon medvetet stänger dörren för en diskussion.

Hon har beskyllts för att vara okunnig. Det är helt okej att vara okunnig och föra fram felaktigheter – hon är ju inte journalist utan skönlitterär författare – men man måste vara beredd på att föra ett samtal och lyssna på argument. Eftersom hon utdefinierar mig och många andra i sin svartvita retorik, känns det som om jag aldrig kommer att få tillfälle att vare sig påverka henne eller bli övertygad av hennes argument.

De som svarat på hennes program med enbart vrede och anmälningar gör i mina ögon samma fel som hon. Soran Ismail framstår mer och mer som ett föredöme: han är både tydlig antirasist och för en dialog med motståndaren.