Kategori: Blekinges historia
Blekinges ymnighetshorn mandelmusslan
Blekingemusslan 2016
Regler och anmälan till tävlingen om Blekinges bästa mandelmussla
Deltagare i tävlingen ”Blekingemusslan 2016” måste skicka in en förhandsanmälan med en kort beskrivning, bild, samt namn, på sin mandelmussla.
Dessutom ska den tävlandes namn adress och telefonnummer bifogas.
Förhandsanmälan görs med e-post till: bruksdagen@tigrib.se.
Bidrag kan sändas in mellan 1 mars och 1 maj 2016. Efter anmälningstidens utgång väljs 10 tävlingsbidrag ut, vilka går vidare till final på Bruksmiljödagen lördagen den 4 juni. Där provsmakas och bedöms bakverken av en jury som därefter utser bästa mandelmussla. Vinnaren får den ärofyllda titeln ”Blekingemusslan 2016” samt ett diplom.
Tävlingsbidragen lämnas i tre exemplar till Notarius Publicus på Bruksmiljödagen (ca 8 km norr om Nättraby) den 4 juni senast klockan 10.30. En lista upprättas där bidragen anonymiseras, ges ett nummer samt placeras i likadana kartonger. Den tävlande förblir anonym ända tills juryn fattat sitt beslut.
BRUKSMILJÖDAGEN Lördagen den 4 juni 2016 kl. 11-16, Björkeryds bruk, ca 1 mil norr om Nättraby http://www.bjorkerydsbruk.se Varje delmoment poängsätts mellan 1–5 och det bidrag som sammanlagt fått flest poäng utses till Blekingemusslan 2016. Anmälan till Blekingemusslan 2016
Följande uppgifter måste finnas med i anmälan: • Bidragets namn • Kort beskrivning • Bild • Tävlingsdeltagarens namn • Postadress • Ort • Postnummer • Telefon
Kriterier för bedömning: • Exteriör • Form • Skalets färg • Hur nyskapande är den? • Smakupplevelse • Skalet • Fyllningen • Allmänt intryck Anmälans sändes med e-post till bruksdagen@tigrib.se senast den 1 maj!
Något om Mandelmusslans historia
Mandelmusslan med sin mördegsbåt, med eller utan fyllning – nog tycker vi att den hör hemma i en sydskandinavisk tradition. Den är också förknippad med festliga tillfällen.
Exempelvis beskriver Fritiof Nilsson Piraten hur det alltid åts mandelmusslor vid ett traditionellt gåsagille. Från Skåne rapporteras vid mitten av 1800-talet också att mandelmusslor ingick i de medtagna matvaror (förning) som togs med vid begravningsgillena. Signaturen Lea (Josefina Wettergrund) växte upp i Ronneby och det är sannolikt ett minne därifrån hon beskriver i en novell som bland annat innehåller ett förlovningskalas i ett borgarhem, även det vid mitten av 1800-talet:
Sist kom supén — kl. 8 på slaget. — Köttbullar och gröna bönor, ölost och mandelmusslor med björnbärs-sylt — se der läckerheterna!
Kanske är emellertid den sydskandinaviska proveniensen en synvilla – det är nämligen så att man på andra håll bakar samma kaka, men kallar den “mandelform” eller “sandbakelse” , vilket ju inte låter på långa vägar lika aptitligt. I vilket fall som helst, räknas den ofta till de sju sorters kakor som förr i världen var obligatoriska på kaffebordet.
Hur långt tillbaka man kan följa mandelmusslan är svårt att veta utan omfattande undersökningar. Cajsa Wargs kokbok, som hör hemma i Mälardalen på 1700-talet, har recept på mandelmusslor.
Mandel-Musslor.
Man tager 8 lod smör, och twättar det wäl, at all sältan går bort, 12 lod mandel och några bitter-mandlar ibland, som skalas och stötes wäl med litet watten, at de intet olja sig; men ej så mycket, at det blifwa för mycket wåta; desse stötas hel fina, och sedan 12 lod miöl och 12 lod såcker; alla desse delar arbetas wäl tilhopa; tag så med en liten sked, och stryk tunt in uti mussle-formar, som äro smorde med smör, dock så, at allekrusorne blifwa skylda: baka sedan i ugnen eller tårt-pannan med eld öfwer och under: när musslorna ärogräddade, slås de straxt utur sina former, och medan de då äro warma, läggas de på andra sidan påformen, til des de swalna, så behålla de sin skapnad; man kan ock kafla ut denna deg hel tunn, och skäraden i hwad façon man behagar; men när det är warmt, skal man lägga dem öfwer något, at de kunnakramas. Samma deg kan ock på lika sätt gräddas uti munk-pannan.
Brända Mandel-Musslor.
Hacka et halft skålpund skållad mandel hel fin, och blanda honom med et halft skålpund rifwit såcker, sättnågot smör på elden, som wäl skiras ifrån saltet, och häll en del af det skrida smöret uti en annan panna,som sättes på elden, lägg såckret och mandelen deruti, lät det wäl brynas, och häll mer smör uppå när dettorkar in: då det är nog, så wisar det sig, at smöret skiljer sig sjelf, då mandel-blandningen är hel seg; denlägges då i hast i mussel-formarne, hwilka förut äro smorde med skirt smör, och tryckes straxt til medden andra formen, på det sättet, at den ena lägges då uti den andra, så äro de färdige.
En förutsättning för mandelmusslan är förstås sockerbagarekonsten. Socker var länge en utpräglad lyxprodukt, så även om man kan hitta uppgifter om sockerbagare redan på medeltiden så var deras produkter knappast i var mans mun. I Malmö utfärdades den första skråordningen för sockerbagare som vi känner till år 1495.
Då Socker-Bagare Societeten bildades i Stockholm år 1767 var de vanligaste produkterna konfekt, bärsirap, sylter och glass samt bakverk som mandelsprits, mandelspån, bisquier, mandelformar, mandelstrutar, mandeltårtor, krokaner, färska och torra maränger m m. De bakverk som här kallas mandelformar torde vara identiska med våra mandelmusslor.
Ett skäl till att mandelmusslorna var populära på 1800-talet kan vara att de inte krävde att man hade köpt nymodigheten järnspis, utan de kunde bakas i de stora brödugnarna. Formarna ställdes in i den eftervärme som var kvar när matbrödet hade tagits ut. De blev alltså ett mycket energisnålt alternativ långt innan begreppet var uppfunnet.
Notis i Aftonbladet från juli år 2004
Gränum, Blekinge
När: 8 juli kl 14–15 samt från kl 19.
Vad: På eftermiddagen dukas ett traditionellt kaffebord upp i hembygdsgården med sju sorters kakor – mandelmusslor och ungkarlar är givna. På kvällen blir det kaffe och stenkakor spelade på 78-varvs grammofon. Men även ätbara kakor serveras.
En undersökning inför julen 2014 gav vid handen att sydsvenskarna fortfarande håller mandelmusslan högt i kurs, tillsammans med klenäter slår den ut praliner och marsipan på julbordet. Så nog lever mandelmusslan än!
Vem är godset Johannishus uppkallat efter?
Kommentar till skriften ”Blekinges byggnadsminnen”
Det är alltid lika spännande att följa utgivningen av en tryckt skrift. Länsstyrelsens ”Blekinges byggnadsminnen”, som jag fick hedersuppdraget att vara redaktör och huvudfotograf för, har fått många lovord och jag hoppas att det blir många utflykter framöver där blekingebor och andra njuter av våra vackra byggnader och kanske ännu mer än annars ”ser” vilka skatter vi har mitt framför oss.
Häromdagen fick jag en fråga om en hypotes som jag framför i notisen om Johannishus slott, nämligen att det är namngivet efter den första Hans Wachtmeister. Så här svarade jag:
När det gäller Johannishus, så pratade jag med nuvarande huvudmannen Hans G Wachtmeister under arbetets gång och han höll med mig om min hypotes att namnet kom av Johannis, Johannes som en längre variant av Hans. Hans G Wachtmeister är väl påläst om sin egen släkt och herresätets historia. Om jag nu minns rätt utan att ha tillgång till de skrifter jag satt med när jag författade texten, så gjordes en särskild framställan av den dåvarande huvudmannen någonstans i mitten av 1700-talet att få byta namn på godset. Då hade den Hans Wachtmeister som först hade förvärvat godset varit död i flera decennier. Det hette alltså aldrig Johannishus formellt under de första 60-70 åren i Wachtmeisters ägo. Vad man sade informellt vet vi förstås inte.
”Den förste Hans” är tyvärr när jag tänker efter en något luddig bestämning eftersom släkten i Sverige börjar med farfadern till den Hans som var amiralgeneral och som var den förste Wachtmeister på Johannishus. När jag skrev, tänkte jag faktiskt inte på denne första ”svenska” Wachtmeister, men det är inte riktigt tydligt i texten. I min tanke var det den förste Hans W på Johannishus som borde vara den som apostroferades med denna attribution några decennier efter hans död 1714. Självklart kan man tänka sig att det skulle syfta på någon tidigare, eller någon senare Hans, men han var väl den mest namnkunnige. Det skulle naturligtvis vara trevligt att veta säkert, men det krävs nog en del arkivsökande för att bli säker, eller i sämsta fall att komma underfund om att vi aldrig kommer att veta!
God Jul önskar Lönnbom media – i samarbete med Länsstyrelsen!
Ingemar Lönnbom signerar. Foto Ola Hallqvist.
Blekinges byggnadsminnen har fått sin egen skrift.
En 144 sidors skrift om Blekinges alla enskilda byggnadsminnen lämnade tryckpressarna strax före jul. Varje byggnadsminne får en kort presentation och visas också i bild. Det är Länsstyrelsen Blekinge som har tagit fram skriften, layouten är gjord av Hans Andersson, Froarp. För text och större delen av bildmaterialet står Lönnbom media.
Visste du det här: Harry Martinson har inte bara gått i skola i Alltidhult, han har också suttit i häkte i Karlskrona. Det var starka kvinnor som styrde såväl Grevagården i Karlskrona som Forneboda i Kyrkhult. Tingshuset i Sölvesborg är världsberömt i arkitektkretsar. På konstnären Thure S Wahlströms hus i Karlshamn finns en vindflöjel som hans son en gång slöjdade. Om något av detta är nyheter för dig, kan jag rekommendera att läsa ”Blekinges byggnadsminnen”.
Det finns många intressanta hus i Blekinge. En del av dem har fått status som kulturhistoriska minnesmärken och har fått en bronsplatta fastskruvad på fasaden. Skriften ”Blekinges byggnadsminnen” lyfter fram just dessa byggnaders historia och sätter in dem i ett sammanhang. Den som vill göra utflykter och titta på byggnadsminnena kan i faktarutorna snabbt få reda på om de är privata, eller om det finns en chans att komma in och även se interiören.
Det har varit mycket roligt och lärorikt att resa runt och besöka dessa konkreta påminnelser om vår kulturhistoria. Jag har blivit väl mottagen överallt och träffat många eldsjälar som antagligen skulle vårda sina vackra hus lika hängivet även utan bronsplattan på väggen. Förteckningen över Blekinges byggnadsminnen innehåller allt från backstugor och fattighus till slott och herrgårdar. Som skribent och fotograf har jag haft nöjet att samarbeta med den skicklige layoutaren Hans Andersson, som har sporrat mig genom glada tillrop men också värdefulla tips exempelvis om vad som krävs av en bra bild.
Jag hoppas nu att skriften får den spridning den förtjänar, inte för att jag har skrivit den, utan för att innehållet förhoppningsvis är intressant. Länsstyrelsen tar inte betalt för skriften, utan delar ut den till alla som vill ha den och den kommer att finnas exempelvis på turistbyråerna i länet. Själv kommer jag att erbjuda föreläsning och berätta om arbetet och om de vackra och intressanta byggnaderna runt om i Blekinge.
Ingemar Lönnbom
Byggnadsminne 45 Lindströmska gården
Just nu arbetar jag mycket med en broschyr som kommer ut om några månader och som handlar om Blekinges många byggnadsminnen. Det är en mycket lärorik arbetsuppgift. Ett av byggnadsminnena är Lindströmska gården i Karlskrona. I länsstyrelsens förteckning har den nummer 45. Sveriges Television intervjuade för en tid sedan Ivar Wenster som bland mycket annat är bebyggelsehistorisk konsult. Titta gärna på det trevliga reportaget! (Kommer att vara möjligt att se fram till sommaren 2016)
Kvinnohistoria från Karlskrona
Ni följer väl bloggen Kulturlandskapet i Östra Blekinge som drivs av Katarina Olsson? Där får man veta mycket om de oftast bortglömda kvinnor som kommit från Karlskrona och i olika sammanhang berett vägen för ett mera jämställt samhälle. Mycket intressant finns där att läsa.
Några exempel på kvinnor som porträtteras (med korta utdrag ur Katarina Olssons texter):
Ellen Kleman – med kvinnofrågor i centrum
Anna Kleman – med engagemang i kvinnofrågor och fredsarbete
Anna Kleman 1862-1940 Anna föddes i Karlskrona år 1862, och var av sjöofficerssläkt.
Ottilia Adelborg – en pionjär
Ottilia Adelborg 1855-1936 Ottilia Adelborg betraktas av många som skapare av den svenska barnbilderboken, och hon är född och uppvuxen i Karlskrona. Hon föddes år 1855 i Tygmästarebostället, Gröna gången.
Gertrud Holmberg – lärare för synskadade
Föddes i Karlskrona Gertrud föddes 1865 i Karlskrona. Hon var intresserad av pedagogik och läste till lärare – 1886 examinerades Gertrud vid folkskoleseminariet i Kalmar.
Marie Louise Gagner – kulturarbetare och pedagog
Marie Louise Gagner 1868-1933.
Anna Bergengren – kommissarie
Sofie Elkan 1853-1921, Författare Sofie Elkan var en berömd och hyllad författare kring förra sekelskiftet, känd främst för sina historiska romaner. Hon föddes i Göteborg, hennes föräldrar var Alexander Salomon och Henriette Abrahamson (född i Karlskrona), och hon växte upp i Göteborgs judiska köpmanssocietet.
Anna Fischerström, en tidig pedagog
Anna Fischerström föddes i Karlskrona år 1854 och var dotter till Louise Hubendick och hennes man. Som ung blev hon föreståndare för en privat flickskola 1876-81, och grundade sedermera Fischerströmska skolan i Karlskrona 1882.
Direktrapport från Kulturarvsforum Blekinge
Mer än 90 personer är samlade på Blekinge museum för att ta del av tankar och idéer om hur vi ska bevara vårt kulturarv. Ivar Wenster, som nu är ordförande i Region Blekinges kulturnämnd ska när detta skrivs precis inleda. Jag kommer att blogga här och lägga till nya stycken under dagens lopp.
Allra först välkomnar Marcus Sandekjer, Blekinge museums chef. Han berättar att detta forum blev fullbokat på fyra dagar, intresset är alltså stort.
Ivar Wenster inleder med att notera att han känner många, men är precis nytillträdd i kultur- och fritidsnämnden i Region Blekinge. Kulturarvsforum, grundtemat är två som hänger samman: utmaningen inför framtiden, hur ska vi tillgängliggöra kulturarvet under former som är under någon form av kontroll…
Ivar Wenster noterar att 40 000 människor i Blekinge har anslutit sig till sociala medier som behandlar kulturarvet. Där finns 20 000 bilder. Det är en utmaning, säger Ivar Wenster och visar på stort intresse och stor aktivitet. Det som skrivs i de sociala medierna är självrättande. Det finns alltid någon som vet bättre om man skriver fel.
Den andra delen av detta – det omvända. Vad finns det för bromseffekt i kulturarvet, funderar Ivar Wenster, hur ska man arbeta praktiskt för att synliggöra kulturarvet i det fysiska landskapet.
kl 9.12 börjar Jonas Eckerbom, fotoantikvarie på Blekinge museum, berättar nu om hur man startar ett digitaliseringsprojekt. Han vänder sig både till exempelvis föreningar och till enskilda personer.
Köp en bra skanner – åk inte till Elgiganten, säger han. De behöver inte vara dyra men det finns vissa grundkrav. Det finns olika sorter: flatbädds, Jonas Eckerbom visar på Epsons V800 som museet använder. Den kostar 6.500 kronor och det är mycket billigare än proffsskannrarna. Det finns också filmskannrar. Han visar Plustek OpticFilm 8100 för cirka 2500.
Man kan också köpa en skanningstjänst. Museet gör aldrig så, och är enkelt om man har en mindre samling bilder. Kostar mellan 4-10 kronor per bild.
Man kan också fotografera av ett foto. Det går fort men kräver viss noggrannhet.
Sedan behöver man ett bildredigeringsprogram. Photoshop är en favorit, men den är dyr. Man betalar cirka 4000 kronor per år och man får mycket avancerade funktioner som man inte behöver. Alternativen är Photoshop elements som innehåller mycket av originalprogrammet, kostar 800 kronor eller kommer med skannern. Enklare programvaror: acdsee (600 kr) som används för bearbetning, eller Faststone som är gratis och båda används av Blekinge museum.
Hur ska man sedan lagra dem så att de är säkrade för framtiden? Spara inte på cd eller dvd-skivor. Det är inte säkert. Däremot externa hårddiskar, som numera är billiga. Lagring i molnet, det vill säga att man köper lagring på nätet. Det ifrågasätts, vad händer om företaget går i konkurs? Men Jonas Eckerbom säger att det känns bäst just nu. Välj ett etablerat företag, Microsoft eller Google. Det är stora utrymmen som man kan använda gratis, behöver man mer får man betala.
Om man använder USB-minnen ska man ändå inte enbart använda sådana.
Jonas Eckerbom har gjort en kalkyl:
Dator 5.000
Skanner 6.500
Extern hårddisk 700
Photoshop elements 800
13.000 räcker långt.
Vad ska man då göra med bilderna? Tillgängliggöra på nätet. Exempelvis Facebook. Flickr. ger möjlighet att lagra bilder gratis. Men det är bara i jpg-format, Jonas vill helst att man sparar i okomprimerat format.
9.40 är det dags för Mölletorps byalag att berätta om hur man kan lyfta upp kulturarvet i en bygd. De har skapat en egen kulturstig. Lars Sjöstrand, Mölletorps byalag berättar om detta. Det är ett arbete som har pågått i två år. Området ligger norr om Lyckeby och har flera stora gårdar som har sitt ursprung i samband med att Karlskrona vara örlogsbas.
Lars Sjöstrand berättar om de kulturminnen som finns i området och om den vandringsled som byalaget har arbetat fram tillsammans med Lyckeby gille. Man har gjort en broschyr med information om områdets historia och sevärdheterna.
Kommunen har planer på att bygga i området. Det handlar om både flerfamiljshus och villor. Lars Sjöstrand redogör för detta och för de protester som har blivit följden.
10.40 intar Maria Casagrande från Skånes Hembygdsförbund scenen. Hon presenterar en smartphone-applikation som heter Tidsmaskinen. Med hjälp av den kan man skapa rundvandringar med valfritt innehåll.
11.10 berättar Mikael Kluge om applikationen Hi-Story. Han visar också en film om Slup- och barkasskjulet som jag har skrivit manus till. Speakern Katarina Ewerlöf gör verkligen historien rättvisa! Filmen är en del i en pilotproduktion som ska visa hur man kan använda modern teknik, bland annat drönar-kameror för att levandegöra historia och Karlskronas världsarv i synnerhet.
11.35 är det Per Lundins tur (Blekingearkivet). Jag har fått jobbet att dra ner stämningen genom att prata om risker, säger han. Behovet av backup är en sak, men det är i samband med publiceringen som det kan bli bekymmer. Hur ska vi hantera risken för stöld? Vi visar upp värdefulla saker som finns på exempelvis museer, hur skyddar man dem? Detta diskuteras just nu. Ett annat diskussionsämne är hur man ska hantera att en del personer använder dokument från kulturarvet i politiska syften. Där fick Per Lundin inte igång någon diskussion, antingen är ämnet för känsligt, eller så är det inte något problem? Han påpekar en helt annan sak, nämligen hur man ser till att kvaliteten på den information som hör till de digitaliserade dokumenten är fortsatt hög.
Kulturarvsdagen 2014 – samtal om krigen och kvinnorna
Kvinnorna har genom århundradena precis som männen tagit del i krigen, men kanske på annat sätt. Detta har ofta gjorts osynligt i historieskrivningen, där kvinnorna lätt blir sedda som passiva objekt. Men det är en bild som kan ifrågasättas. Johanna Parikka Altenstedt och jag samtalade kring detta, mot fonden av 450-årsminnet av Ronneby blodbad.
Detta filmade samtal spelades upp i Ronneby under Kulturarvsdagen 2014, den 14 september. Hoppas att du som ser detta tycker att det är intressant. Videon är producerad av Ola Hallqvist, AB Audiola. Allt skedde på uppdrag av Länsstyrelsen i Blekinge.
Blekinge, kvinnorna och krigen – ett inspirationssamtal from audiola / Ola Hallqvist on Vimeo.
2014 – commemorating war and peace
Från västfrontens skyttegravar. Photo: Flickr
(in English below) I krigens spår är temat för Kulturarvsdagen 2014 läser vi på Riksantikvarieämbetets webbplats. Skälet är att det är jämna årtal sedan första och andra världskriget bröt ut (100 år respektive 75 år). Än så länge är inte så mycket bestämt om vad som ska ske detta år, men det kan finnas skäl att nämna ytterligare ett årtal, nämligen 1814. Det är nämligen det år då det som ibland kallas Sveriges senaste krig, besegrandet av Norge, slutfördes och vi fick freden i Kiel. Att vi har haft fred i 200 år är väl ett minst lika viktigt jubileum.
Jag minns hur min farfar beskrev tiden kring första världskrigets utbrott. Han hade själv varit något år för ung för att bli inkallad när det nästan blev krig med Norge i samband med unionsupplösningen 1905. Men det fanns andra moln på himlen än den snart nog avklarade konflikten med Norge: stormakterna i Europa rustade och i Sverige fruktade man ryssarna mer än något annat. Det fanns starka opinionsbildare som varnade för ryska spioner som vandrade kring i Sverige och påstod att de var skärslipare, alltså erbjöd sig att mot betalning vässa knivar och andra eggverktyg. Man lyckades skrämma upp befolkningen såpass att en insamling på rekordtid fick ihop pengar till ett nytt krigsfartyg, pansarbåten Sverige, trots att den sittande regeringen hade skjutit upp byggandet av fartyget. De som hade bidragit fick en minnespeng i pansarplåt (som naturligtvis rostade med tiden) och en sådan peng fanns i farfars ägo.
Kriget kom i alla fall och detta var ju en tid när telefonnätet inte var fullt utbyggt. Mobiliseringen av försvaret skedde därför (jag antar för sista gången) med hjälp av kyrkklockorna, som ringde dessa ödesmättade dagar. I likhet med år 1939 var nog Sveriges beredskap inte den allra bästa, bland annat inkallades en del helt outbildade mannar, den så kallade landstormen, som dock så småningom fick åka hem igen.
I krigens spår är väl utmärkt som rubrik, men just detta att vi genom större delen av 1800-talet och det eländigt konfliktfyllda 1900-talet trots allt fick leva i fred måste väl ändå ses som minst lika värt att uppmärksamma. Och att berätta om krigens spår blir väl i sig en hyllning till freden.
In the aftermath of the wars is the theme of the Swedish Heritage Day 2014 , reports the National Heritage Board website. The reason for this is the even 100 years since WWI and 75 years since WWII . So far, there is little more information about this commemoration but this. I believe we should also mention one more year, 1814. That is the year of what is sometimes called Sweden’s last war , the invasion of Norway, which lead to the Treaty of Kiel that same year. The 200 years of peace is an equally important anniversary.
I remember how my grandfather (1886-1974) described the period around the outbreak of the First World War. He had been a few years too young to be called up when Sweden almost went to war in Norway once again – now in connection with the dissolution of the union in 1905. Luckily, this war was avoided through diplomacy. There were other clouds in the sky : the Great Powers in Europe armed themselves and in Sweden people feared the Russians more than anything else. There were strong opinion leaders who warned of Russian spies wandering around in Sweden and claimed the migrant knife-grinders of Russian origin were a threat. They succeeded in scaring people so that the nation wide collection of money for the so called F-boat gathered enough money to buy this new armored warship, Sverige, even though the cabinet in power had postponed the construction of the vessel. Those who had contributed got a memory coin in armor plating and such a coin (rusty) was in grandfather’s possession.
The war came anyway and this was a time when the telephone network was not fully developed . The mobilization of the defense was therefore (I guess for the last time ) executed by means of church bells, which rang these fateful days. As in the year 1939 Sweden’s preparedness was not the very best, including the summon of some totally uneducated men, known as the Landstorm, which, however, eventually could return home again .
In the aftermath of the wars is well suited as a theme for 2014, but we should take the opportunity to commemorate war and celebrate peace.
Arkeologin fördjupar bilden av Blekinges historia
Mikael Henriksson, arkeolog i mediernas hetluft, sedan han varit med om att offentliggöra de nya fynden från Johannishusåsen.
De sensationella arkeologiska fynd från Johannishusåsen som just nu rapporteras i medierna ger ny kunskap men orsakar också en mängd nya frågor. Om vi kommer att få svar på dem är delvis en ekonomisk fråga.
Arkeologi är inte bara att hitta föremål och visa upp dem. Det tidsödande konserveringsarbetet, systematisk litteraturgenomgång, jämförande forskning, tvärvetenskapliga skarpsinnigheter och annat vetenskapligt arbete är inget man kan trolla fram. Att få fram resurser är också en fråga om att skapa den respekt och de begrepp som gör att allmänheten/skattebetalarna vill stå för fiolerna. En mycket viktig utgångspunkt är därför att fortsätta vara glada över denna gåva vi har fått från förfäderna men att avstå från att genast betrakta föremålen enbart som grund för en besöksnäring.
Vill vi skapa något av bestående värde, handlar det om att gneta fram ny kunskap och inte gå direkt på ”upplevelser”. Upplevelser och känslor, menar jag, blir starkare och innerligare om de grundar sig på kunskap. Det känns som om arkeologerna som har tagit sig an Vång-grävningarna och fynden är kloka nog att ta ett steg i taget. Hoppas att alla andra aktörer i sammanhanget också agerar klokt.
Tankar vid en ödegård
Häromdagen var jag ute och reste i Blekinges vackra och spännande skogsbygder. Men det är inte lätt att hitta med hjälp av GPS i en smart telefon, för lika tätt som det är med adresser i tätorterna, lika glest är det på landsbygden.
Det som stör mig allra mest, är att det verkar som om införandet av gatuadresser på landsbygden har börjat radera ut namnen på ”ställen”, det vill säga små gårdar och torp. Det hade naturligtvis gått att föra in dessa namn, precis på samma sätt som man för in namnen på större byar och samhällen. Men myndigheter och den kommersiella marknaden tycks inte så intresserad av detta. Lantmäteriet, som har en enorm ortnamnsskatt i sina arkiv, är till stora delar affärsdrivande, något som antagligen har lett till att det är glest med ortnamn på den smarta telefonens kartor. Gården på bilden har antagligen ett namn, men det framgår inte i den smarta telefonen och införandet av gatuadresser på landsbygden har lett till att den har en intetsägande adress som Södra Älmtavägen och så en siffra. Mycket trist och antagligen en tämligen onödig klåfingrighet.
Man får glädja sig åt de skyltar som finns, exempelvis Blekingetrafikens hållplatser, som inte anger några gatuadresser, utan ”riktiga” ortnamn som det härintill – Avundstorp. Underbart. Även om det skulle vara en omtolkning av ett gammal Anundstorp, så är det härligt att se hur dessa språkliga fornminnen, våra ortnamn, lever kvar.
Ingemar Lönnbom 