Kategori: Blekinges historia

Kulturarvsdagen 2014 – samtal om krigen och kvinnorna

Kvinnorna har genom århundradena precis som männen tagit del i krigen, men kanske på annat sätt. Detta har ofta gjorts osynligt i historieskrivningen, där kvinnorna lätt blir sedda som passiva objekt. Men det är en bild som kan ifrågasättas. Johanna Parikka Altenstedt och jag samtalade kring detta, mot fonden av 450-årsminnet av Ronneby blodbad.

Detta filmade samtal spelades upp i Ronneby under Kulturarvsdagen 2014, den 14 september. Hoppas att du som ser detta tycker att det är intressant. Videon är producerad av Ola Hallqvist, AB Audiola. Allt skedde på uppdrag av Länsstyrelsen i Blekinge.

Blekinge, kvinnorna och krigen – ett inspirationssamtal from audiola / Ola Hallqvist on Vimeo.

2014 – commemorating war and peace

Från västfrontens skyttegravar. Photo: Flickr

Från västfrontens skyttegravar. Photo: Flickr

(in English below) I krigens spår är temat för Kulturarvsdagen 2014 läser vi på Riksantikvarieämbetets webbplats. Skälet är att det är jämna årtal sedan första och andra världskriget bröt ut (100 år respektive 75 år). Än så länge är inte så mycket bestämt om vad som ska ske detta år, men det kan finnas skäl att nämna ytterligare ett årtal, nämligen 1814. Det är nämligen det år då det som ibland kallas Sveriges senaste krig, besegrandet av Norge, slutfördes och vi fick freden i Kiel. Att vi har haft fred i 200 år är väl ett minst lika viktigt jubileum.

Jag minns hur min farfar beskrev tiden kring första världskrigets utbrott. Han hade själv varit något år för ung för att bli inkallad när det nästan blev krig med Norge i samband med unionsupplösningen 1905. Men det fanns andra moln på himlen än den snart nog avklarade konflikten med Norge: stormakterna i Europa rustade och i Sverige fruktade man ryssarna mer än något annat. Det fanns starka opinionsbildare som varnade för ryska spioner som vandrade kring i Sverige och påstod att de var skärslipare, alltså erbjöd sig att mot betalning vässa knivar och andra eggverktyg. Man lyckades skrämma upp befolkningen såpass att en insamling på rekordtid fick ihop pengar till ett nytt krigsfartyg, pansarbåten Sverige, trots att den sittande regeringen hade skjutit upp byggandet av fartyget. De som hade bidragit fick en minnespeng i pansarplåt (som naturligtvis rostade med tiden) och en sådan peng fanns i farfars ägo.

Kriget kom i alla fall och detta var ju en tid när telefonnätet inte var fullt utbyggt. Mobiliseringen av försvaret skedde därför (jag antar för sista gången) med hjälp av kyrkklockorna, som ringde dessa ödesmättade dagar. I likhet med år 1939 var nog Sveriges beredskap inte den allra bästa, bland annat inkallades en del helt outbildade mannar, den så kallade landstormen, som dock så småningom fick åka hem igen.

I krigens spår är väl utmärkt som rubrik, men just detta att vi genom större delen av 1800-talet och det eländigt konfliktfyllda 1900-talet trots allt fick leva i fred måste väl ändå ses som minst lika värt att uppmärksamma. Och att berätta om krigens spår blir väl i sig en hyllning till freden.

In the aftermath of the wars is the theme of the Swedish Heritage Day 2014 , reports the National Heritage Board website. The reason for this is the even 100 years since WWI and 75 years since WWII . So far, there is little more information about this commemoration but this. I believe we should also mention one more year, 1814. That is the year of what is sometimes called Sweden’s last war , the invasion of Norway, which lead to the Treaty of Kiel that same year. The 200 years of peace is an equally important anniversary.

I remember how my grandfather (1886-1974) described the period around the outbreak of the First World War. He had been a few years too young to be called up when Sweden almost went to war in Norway once again – now in connection with the dissolution of the union in 1905. Luckily, this war was avoided through diplomacy. There were other clouds in the sky : the Great Powers in Europe armed themselves and in Sweden people feared the Russians more than anything else. There were strong opinion leaders who warned of Russian spies wandering around in Sweden and claimed the migrant knife-grinders of Russian origin were a threat. They succeeded in scaring people so that the nation wide collection of money for the so called F-boat gathered enough money to buy this new armored warship, Sverige, even though the cabinet in power had postponed the construction of the vessel. Those who had contributed got a memory coin in armor plating and such a coin (rusty) was in grandfather’s possession.

The war came anyway and this was a time when the telephone network was not fully developed . The mobilization of the defense was therefore (I guess for the last time ) executed by means of church bells, which rang these fateful days. As in the year 1939 Sweden’s preparedness was not the very best, including the summon of some totally uneducated men, known as the Landstorm, which, however, eventually could return home again .

In the aftermath of the wars is well suited as a theme for 2014, but we should take the opportunity to commemorate war and celebrate peace.

Arkeologin fördjupar bilden av Blekinges historia

Mikael Henriksson, arkeolog i mediernas hetluft, sedan han varit med om att offentliggöra de nya fynden från Johannishusåsen.

Mikael Henriksson, arkeolog i mediernas hetluft, sedan han varit med om att offentliggöra de nya fynden från Johannishusåsen.

De sensationella arkeologiska fynd från Johannishusåsen som just nu rapporteras i medierna ger ny kunskap men orsakar också en mängd nya frågor. Om vi kommer att få svar på dem är delvis en ekonomisk fråga.

Arkeologi är inte bara att hitta föremål och visa upp dem. Det tidsödande konserveringsarbetet, systematisk litteraturgenomgång, jämförande forskning, tvärvetenskapliga skarpsinnigheter och annat vetenskapligt arbete är inget man kan trolla fram. Att få fram resurser är också en fråga om att skapa den respekt och de begrepp som gör att allmänheten/skattebetalarna vill stå för fiolerna. En mycket viktig utgångspunkt är därför att fortsätta vara glada över denna gåva vi har fått från förfäderna men att avstå från att genast betrakta föremålen enbart som grund för en besöksnäring.

Vill vi skapa något av bestående värde, handlar det om att gneta fram ny kunskap och inte gå direkt på ”upplevelser”. Upplevelser och känslor, menar jag, blir starkare och innerligare om de grundar sig på kunskap. Det känns som om arkeologerna som har tagit sig an Vång-grävningarna och fynden är kloka nog att ta ett steg i taget. Hoppas att alla andra aktörer i sammanhanget också agerar klokt. 

Tankar vid en ödegård

Häromdagen var jag ute och reste i Blekinges vackra och spännande skogsbygder. Men det är inte lätt att hitta med hjälp av GPS i en smart telefon, för lika tätt som det är med adresser i tätorterna, lika glest är det på landsbygden.

Det som stör mig allra mest, är att det verkar som om införandet av gatuadresser på landsbygden har börjat radera ut namnen på ”ställen”, det vill säga små gårdar och torp. Det hade naturligtvis gått att föra in dessa namn, precis på samma sätt som man för in namnen på större byar och samhällen. Men myndigheter och den kommersiella marknaden tycks inte så intresserad av detta. Lantmäteriet, som har en enorm ortnamnsskatt i sina arkiv, är till stora delar affärsdrivande, något som antagligen har lett till att det är glest med ortnamn på den smarta telefonens kartor. Gården på bilden har antagligen ett namn, men det framgår inte i den smarta telefonen och införandet av gatuadresser på landsbygden har lett till att den har en intetsägande adress som Södra Älmtavägen och så en siffra. Mycket trist och antagligen en tämligen onödig klåfingrighet.

Man får glädja sig åt de skyltar som finns, exempelvis Blekingetrafikens hållplatser, som inte anger några gatuadresser, utan ”riktiga” ortnamn som det härintill – Avundstorp. Underbart. Även om det skulle vara en omtolkning av ett gammal Anundstorp, så är det härligt att se hur dessa språkliga fornminnen, våra ortnamn, lever kvar.

Rädda socknarna – för demokratins skull

Det finns inga tunga skäl att avskaffa socknarna i folkbokföringen. Däremot finns det tunga skäl att bevara dem. Ett avskaffande skulle vara ännu ett bevis för alla dator-ovana och kulturarvsintresserade att datorer är kulturarvets fiende. Detta i en tid när vi på alla sätt behöver öka den digitala delaktigheten. Kontraproduktivt är bara förnamnet.

Förslaget kommer från Skatteverket, en myndighet som under ett antal år under förre generaldirektören Mats Sjöstrand har lyckats väcka respekt och höjt sitt anseende hos allmänheten högst avsevärt. Nu jobbar hans efterträdare Ingemar Hansson och dennes medarbetare oförtrutet på att rasera det förtroendet, särskilt hos dem som arbetar för och med det svenska kulturarvet, där sockenindelningen är en viktig grundsten.

Det är ekonomiska och ”rationella” skäl som ligger bakom förslaget. För oss som ser det låga intresset för datorer och Internet som en demokratisk fara är detta resonemang obegripligt. I själva verket är det ju så att datorsystem idag mycket väl kan hantera en administrativ nivå till utan att storkna. Min teori är dessutom att det sannolikt inte ens skulle behövas exempelvis postnummer idag. Kan datorprogrammet Google Earth hitta en adress i Iowa och en i Pajala på metern när och dessutom räkna ut det exakta avståndet mellan dem utan postnummer, så borde det gå att skicka brev mellan sagda destinationer utan dessa gammaldags datakoder från hålkortens sextiotal.

Varför blir jag då så frustrerad över detta förslag att avskaffa socknarna? Jo, för att jag och en kollega just nu arbetar på ett projekt för att ÖKA den digitala delaktigheten i de grupper som är intresserade av kulturarv – såväl i staden som på landsbygden. Vår hypotes är att alla invånare i detta land behöver vara med på nätet eftersom så mycket av det demokratiska samspelet i samhället idag sker där. Det gäller debatt, det gäller myndighetsinformation, det gäller möjligheten att göra sin röst hörd och skapa nätverk. Samma hypotes har tydligen exempelvis Internetfonden och projektet Digidel, som varje år satsar av våra gemensamma medel (insamlade av Skatteverket!) på att öka den digitala delaktigheten.

Den här beskrivna klåfingrigheten från Skatteverkets sida leder bara till att de människor som tidigare sett datoriseringen som ett hot mot kulturarvet får vatten på sin kvarn. De blir knappast mer intresserade av att bege sig ut på den digitala arenan. Heder åt Blekinge läns tidning som tar upp frågan idag. I skrivande stund kan jag tyvärr inte länka till just den artikeln, men det finns mycket klokt skrivet sedan tidigare:

Debattartikel i Svenska Dagbladet, skriven av 22 tunga namn inom svensk kulturhistoria.

Ted Rosvall i GP

Webbtidningen Hela Gotland

Vad betyder ordet ”kove” egentligen?

Det var en härlig upplevelse att få möta skärgårdsbefolkningen och prata ortnamn den 28 juli, när jag deltog i kulturfestivalen ”Klafs i koven”. Att vrida och vända på olika ord och deras betydelse väckte många tankar och jag hoppas kunna fortsätta undersöka detta med de lokala namnen och de lokala orden på olika sätt. Nu tänkte jag berätta lite om hur jag tror att det kan komma sig att ordet kove som betyder ”litet rum” på danska har kommit att betyda ”rutten tång” i Blekinges östra skärgård.

Den ena betydelsen är naturligtvis lika rätt som den andra. Ord betyder det vi bestämmer att de ska betyda, språket är en överenskommelse och den överenskommelsen ser olika ut i olika tider och på olika platser, det är det som är så spännande med språk och ord.

Jag har redan för närmare 40 år sedan stött på ordet kove, när jag 1974 höll på med att samla in underlag till det som skulle bli min första skrift ”Ortnamnen på Ödängla” som kom ut först i en stencilupplaga och sedan publicerades i hembygdsföreningens årsskrift STRANDA. Kove betydde på Ödängla på 1800-talet en väl avgränsad del av en trädgård eller dylikt, kanske trädgårdsland, det som för ett par hundra år sedan allmänt kallades ”kålgård”.

I danska betyder det alltså litet rum och i skånskan har det också kommit att betyda ”koja” enligt en tolkning av ortnamnet Torekov, där kove synbarligen ingår som ett sista led. Litet rum och koja ligger ju ganska nära varandra i betydelse och dessutom kommer vi ganska nära innebörden i det engelska ordet ”cove” som betyder liten vik eller bukt. Samtliga dessa ord och deras betydelser syftar på något som är avgränsat och mer eller mindre skyddat och instängt.

Vad har då detta med ”rutten tång” att göra, som alltså är den nu gängse betydelsen av kove i Blekinges östra skärgård? Jo, det ligger väl nära till hands att tänka sig att små skyddade vikar kan ha kallats kove, men att betydelsen så småningom har förts över till det som ofta finns och ”frodas” i den skyddade viken, nämligen tång i mer eller mindre stark förruttnelse. Detta är naturligtvis svårt att leda i bevis, men det är en hypotes som inte är alltför djärv. Från Cove i England till Kove på Ungskär är inte så förfärligt långt. Och det finns ord som har färdats mycket längre än så: ordet kås som betyder en anordning för att förtöja båten som kan vara en stenbrygga, oftast i kombination med en i strandkanten uppgrävd ränna. Det har motsvarigheter i latinet och kan alltså sägas ha rest från Rom till den svenska kusten.

Ronneby blodbad – en alltför sann skröna

Det är gott att se teatertraditionen föras vidare i Ronneby. Första gången jag såg en pjäs betitlad ”Ronneby blodbad” ingick en måltid i biljettpriset. Man fick då på 80-talet (?) som publik helt enkelt delta i det gästabud som Ronnebyborna anno 1564 firade trots att svenska trupper närmade sig stadens omgivningar. 

I sommarteatern ”Blodbadet, en helt ny historia” deltar publiken i stället genom att röra sig i den befintliga scenografin som samtidigt är den plats där det verkliga blodbadet utspelade sig. Vi uppmanas alla fly in i kyrkans (bedrägliga) säkerhet när en fruktansvärd övermakt i form av svenska och finska trupper är på väg att bryta igenom försvarslinjerna. Det greppet fungerar, liksom det mesta i denna föreställning som är väl värd att se oavsett om man är intresserad av historia eller ej. Nu är det inte många föreställningar kvar, men jag tror att det blir fullspikat bara vädret är lika gynnsamt som på torsdagsaftonen. Regnet kom först sedan vi alla tagit oss in i Heliga Kors Kyrka.

Det ligger i tiden att berätta den egna, den lokala historien, inte minst i sommarteateruppsättningarna. Om Blodbadet kan sägas att även om källorna är ganska få och knapphändiga kring denna tragedi som ju verkligen har inträffat, så har de uppenbarligen varit starkt inspirerande för manusförfattaren Magnus Bejmar. Hans manus och regissören Johan Westermarks bearbetning har utmynnat i en föreställning där spelstilarna växlar nästan scen för scen. Från nästan buskis till nästan Shakespeare om jämförelserna ursäktas.

Men det blir inte spretigt på ett dåligt sätt. Jag rördes både till tårar och lyftes till skratt av en ensemble som har gjort ett mycket bra jobb under inte helt optimala förutsättningar. Trots att torsdagskvällen bjöd på ett av de bästa vädren som upplevts denna sommar, så kunde Pluvius inte låta bli att med sina droppar hota den känsliga elektroniken, som alltså fick räddas samtidigt som avslutningen spelades inne i kyrkan.

Ronneby kyrka är alltså en av de viktigaste delarna i denna föreställning, man kan nästan säga att den är skådespelare med bärande roll. Dåtid och nutid blandas här på ett sätt som är väldigt speciellt och som inte någon annanstans hade kunnat bli så känslomässigt laddat som här i gränslandskapet Blekinge, mellan Danmark och Sverige.

Summan av Ronneby Folkteaters arbete blir en skröna som ibland är alltför sann. Som när förödelsen av staden redan är ett faktum och det börjar gå upp för de överlevande att så många av deras nära och kära har dött i blodbadet. Då kommer historien nära, och vi inser att det som hände i Ronneby 1564 bara är alltför likt det som hände exempelvis på Balkan på 90-talet och i Syrien nu. För en gångs skull störs jag inte av att regissören i programbladet gör sådan parallell (med Irak-kriget). Ofta är det både onödigt och klyschigt att försvara uppsättningen av en pjäs med att ”den hade kunnat vara skriven idag”. Dels är Blodbadet verkligen en helt ny pjäs, dels skriver den i inte publiken på näsan att sånt här händer även i våra dagar. Den reflektionen kommer av sig själv.

Lite om ortnamn i Blekinges skärgård del 2

Jag visste såklart att många ortnamn ger prov på en ganska grov humor. När jag bad läsare med anknytning till Ungskär att skicka in sina favorit-ortnamn så var Skitare-Pelles hallar det första om kom in. Här fortsätter min berättelse om ortnamn i Blekinges skärgård!

Skitare-Pelles Hallar finns upptecknat på registerkort redan år 1949 och betecknar ett rev som ligger öster om Ungskär. Typiskt grundstötningsnamn skriver jag utan att veta säkert. Hallar är dialekt för hällar, i  det här fallet ligger de alltså under vattnet och Skitarepellen är förstås beteckning på en person som säkert inte hette så i kyrkboken. Nu kompliceras det här förstås av att skitare är en numera utdöd benämning på en i skärgården inte så välsedd fågel, nämligen labb, som på grund av sin ekvilibristiska och bisarra vana att ibland fånga upp andra fåglars träck i luften har kallats just skitare. Om den stackars Pelle också blev uppkallad efter denna fågel vill jag låta vara osagt.

Sedan kom Tvegölja, öster om Öppenskär, som jag är lite osäker om hur det ska uttalas. Tve är förstås två, som i tvestjärt. Men gölja skulle teoretiskt kunna ha med göl att göra. Här får jag stödja mig på professor Ivar Modeer som var en av de främsta ortnamnsforskarna under 1900-talet, och dessutom seglade runt i denna skärgård så tidigt som 1929 och 1930 och upptecknade och noterade vad han såg. Tvågölja eller Tvegölja består av två klart åtskilda hällar, skriver han på registerkortet i ortnamnsarkivet i Uppsala.

Holländaren var en svårare nöt att knäcka. Det är ett skär som ligger i närheten av Hylteskär och det gör en ju inte klokare. Det finns ju en roman och en opera som heter Den flygande holländaren. Holländaren betyder i det här sammanhanget skeppet som kommer från Holland, precis som Tysken kunde betyda skeppet från Tyskland, Fransosen skeppet från Frankriken (fast fransosen också användes om könssjukdomar, men det ska vi inte gå in på nu). Om Holländaren möjligen är ännu ett grundstötningsnamn får jag lämna öppet. Men otroligt är det inte. Holländarna var ju under en tid stora intressenter när det gällde östersjöhandeln och här har säkert mer än ett holländskt skepp försökt navigera i smala farleder. Här finns ju också ett grund (?) som heter Engelsmannen.

På tal om namn på olika nationaliteter så finns ett intressant sådant namn på Hasslö, nämligen Garpahamnen. När jag upptecknade namnen i min hemby i mitten på 1970-talet, vet jag att min far talade om en ö som han uttalade ungefär Galvskär. Hur skulle då detta förstås? Som vanligt fick man gå till de tidigaste skriftliga källorna. Där framgick att det tidigare uttalet antagligen var Garpskär. Alltså ett ortnamn med samma förled som Garpahamnen på Hasslö. Ivar Modeer har förklarat även detta, det är alltså så att garp betyder tysk. Det är alltså tyskar som har seglat vid våra kuster som har gett namn åt dessa platser. Garp har också efterhand kommit att betyda högljudd och skrytsam person, något som naturligtvis är djupt orättvist mot våra tyska gäster, särskilt mot dom som i alla ödmjukhet utnyttjar våra hotell och campingplatser.

Ringelöva är ytterligare ett skär med ett knepigt namn. Lövja är ett ord som har med trolldom och läkedom att göra. Om det är ett gammalt lövja vi har i detta ortnamn är det mycket intressant. Det finns också en version Ringelöt.

Attenöga, holme i Torhamns skärgård så skriven 1949. Även här får jag passa, men påpekar att attan som bekant betyder arton.

Pickeleran – finns inte noterad i ortnamnsarkivet, men är ett vattenområde som är grunt och svårnavigerat. Här fastnade bland annat ett fartyg som hette Constantia, även det ett grundstötningsnamn som finns kvar i våra dagar.

Karamassaflöt, skrivs Kajamassaflöt i ortnamnsregistret, senast 1949. Masse kan vara ett öknamn för Mats, Kajamasse kan alltså vara benämning på en person. Stenen ligger vid Kuggeskär.

Flickorna (vattenområde), finns inte heller förtecknat. Tror inte att det kan vara flickor i vår betydelse, flickor är ett ord som inte har varit så vanligt i Blekinge, det är ”däkor” i stället.

Gastahålan. Ortnamn med gast- förekommer på ett och annat ställe i skärgården. Det handlar förstås om att man där tyckt sig höra ljudet av osaliga andar, spöken, som där har skrikit och fört oväsen, gastat.

Käringahålet. Hål har man ofta kallat platser där vinden har fått tag, blåshål.

Ungskär – jag har aldrig sett någon tolkning av detta ortnamn. Den lokala dialekten gör att man ibland hör uttal som närmar sig Ongskär, eller Ångskär. Det är intressant eftersom ång- är ett mycket vanligt led i ortnamn, tänk på Ångermanland, Njutånger med flera. Ång med verbet änga betyder ”trång”. I vissa delar av sydsverige har man kunnat säga att en skjorta ängar, då den är för trång. Det är ju trångt på olika sätt både i farvattnen och på själva ön, varför man skulle kunna tänka sig en sådan tolkning.

Nämsterholm  – finns som Närmsteholm, alltså den närmaste holmen, ofta i förhållande till den närmaste bebyggelsen, vars invånare har gett namnet.

Drakerännan, kan vara en påminnelse om drakskepp eller gammal folktro.

Sjunkakrok. Finns ingen riktigt bra förklaring.

S​kvalflöten. Skvalp vid den flata hällen?.

Kassaflöten, möjligen efter kase, vårdkase eller efter en speciell fiskfångsapparat som bestod av burar och som kallades katse.

Böaflöt – böta?flöten. Om det är ett gammalt böta-flöten, så är det ännu ett bevis för att den här delen av blekingekusten har dominerats av svearna (så som Wulfstan antyder på 800-talet, när Blekinge nämns för första gången i skrift). Namnen på böt- har nämligen med det gamla sveaväldet att göra. Motsvarande platser där danerna hade vårdkasar heter något på båk-.

Böteskullen. Böte vårdkase eller tidig fyr-föregångare.

Hans Bribersör

Jakob och Ingemaria två stenar.

Bordskivan – likhetsnamn, flat häll.

Ensten, enstenen,stenar som ligger för sig själva.

Ja, så var det Öppenskär som tidigare har kallats Öppenjävel. Där anser jag att ortnamnstolkarna inte jobbat tillräckligt grundligt hittills. I standardverket ”Ortnamnen i Blekinge” tas det för givet att den ursprungliga formen har med jävul att göra. Men det är inte alls säkert. Tyvärr finns inga riktigt gamla skriftliga former. Det råder stor förvirring redan på 1600-talet.

  • Ypengiefla på 1680-talet
  • Open gofvel 1684
  • Opengiewel 1750
  • Öppengafwel 1790

Så vad är förleden? Öppen, yppen, åpen? Åpen betyder självisk, glupsk, hungrig.

Och efterleden – kan det vara gavel? Det är inte okänt att man har liknat öar vid hus och därmed kunnat kalla en sida av en ö för gavel. På den yttersta ön tillhörig min gamla hemby Ödängla vilken heter Svartingsskär, finns ett gammalt håmmställe som heter Gaveln. Jag kan inte göra en definitiv tolkning, men det finns en mängd intressanta möjligheter. Än så länge får vi leva i ovisshet!

Om du eller styrelsen i din förening vill ha en rolig och intressant stund där vi pratar om ortnamnen i din trakt, så hör av er till mig på telefon 0708 310392, så fixar vi en tid! Kanske lämplig underhållning till årsmötet i vår?

Lite om ortnamn i Blekinges skärgård del 1

Mitt enkla bidrag till Klafs i koven, kulturfestivalen på Ungskär var en stunds berättande kring ortnamn i skärgården. Eftersom jag kommer att arbeta vidare med ortnamnen, kanske i form av något skriftligt och i varje fall i ett antal föredrag framöver, så tänkte jag här bara ge några smakprov och tipsa om hur man kan bli sin egen ortnamnsforskare!

Det sista – att bli sin egen forskare – är egentligen lättast och roligast: att forska om ortnamn börjar med att man pratar med folk i den trakt man är intresserad av. Och att prata med folk – och det är inte bara män, utan även kvinnor, glöm inte det – är ju roligt för det mesta. Man lyssnar av vilka ortnamn som finns. Det är inte säkert att de namn man då får tag på även finns på kartor eller i officiella sammanhang. Ofta stämmer inte heller det lokala uttalet med den officiella skriftformen.Men notera alltid hur ordet uttalas, det har stort värde.

Sedan blir det lite knepigare. Man ska ta reda på de äldsta skriftliga beläggen för ortnamnen. Eftersom  Blekinge låg i utkanten av det danska riket, är det ofta ont om riktigt gamla belägg. Men från 1600-talet och framåt brukar det gå att hitta skriftformer av ganska små lokaler (grund, skär, holmar). Kartor är naturligtvis guld värda i detta arbete.

Därefter handlar det om att sätta in ortnamnen i sammanhang, studera terrängen, ta reda på olika dialektala specialord och specialuttryck,läsa Svenska akademiens ordbok, ja, varhelst den kan finnas leta kunskap som kan lösa ortnamnens gåta. Ofta är det ganska lätt att förstå vad ortnamnen betyder, men ibland kan det finnas dolda budskap i dessa språkliga fornminnen. Många ortnamn, särskilt de på stora öar, åar och sjöar, härstammar från medeltiden eller kanske ännu längre tillbaka!

Får du tag på boken Ortnamn i Blekinge av Göran Hallberg från 1990 så kan du skatta dig lycklig. Den är sedan länge slut i bokhandeln och har inte tryckts i ny upplaga.

Inför Klafs i koven uppmanade jag folk med anknytning till Ungskär att skicka in sina favorit-ortnamn. Jag fick verkligen några riktigt svåra nötter att knäcka. Skitarepelles hallar var den första nöten. Men den tänkte jag återkomma till i nästa blogg om ortnamn.

Om du eller styrelsen i din förening vill ha en rolig och intressant stund där vi pratar om ortnamnen i din trakt, så hör av er till mig på telefon 0708 310392, så fixar vi en tid! Kanske lämplig underhållning till årsmötet i vår?

Kommunal demokrati – något att vara stolt över

(In English below) För elva år sedan träffade jag en före detta rysk ubåtsofficer vid namn Vassilij Besedin. Vi hade båda anlitats för att på olika sätt hjälpa Marinmuseum i Karlskrona med utställningarna som markerade att det var 20 år sedan U 137 gick på grund i Gåsefjärden. Men den numera högst civile Besedin, ville egentligen inte alls prata om sina upplevelser i den blekingska skärgården, utan passade på att fråga ut mig om den svenska kommunala demokratin.

Den berättade jag gärna om, för är det något jag gärna ser att vi exporterar till andra länder, så är det den typ av demokrati nära medborgarna som vi i våra bästa stunder ser i Sverige.

Faktum är att jag redan tre år tidigare hade författat en kort föreläsning på engelska om de svenska valen 1998. När jag läser den så här i efterhand, framstår den som en smula naiv. Men samtidigt är det kanske så att vi måste tro på detta system med tillit och förtröstan att hederlighet alltid vinner i längden. Vissa fakta har förändrats sedan 1998, men annat som jag den gången formulerade känns fortfarande aktuellt. Inte minst detta att vi alla olika aktörer i samhället har olika roller och behöver ha respekt för varandra i det samspel med maktdelning som är nödvändigt.

Det var roligt att berätta om svensk demokrati för den vetgirige Vassilij Besedin, som 2001 arbetade för Baltisjks kommun om jag förstod saken rätt, som någon form av kommunal tjänsteman. Samarbete över Östersjön är viktigt! Ju mer av den varan vi har, oavsett om länderna tillhör EU eller inte, desto bättre. Vi behöver demokratiska länder med fungerande rättsväsen och trygga medborgare.

Människan är av naturen egoistisk, om man har goda affärer med sina grannar finns starka skäl för att inte bekämpa dem. Den sortens själviskhet kan vi gott dra nytta av.

Det är också mycket glädjande med det samarbete över Östersjön som denna sommar manifesteras bland annat i det omfattande projektet och utställningen Telling the Baltic. Kultur gör sig bättre som brobyggare än murbyggare. Tillsammans med väl fungerande demokratiska strukturer på lokal, regional och gränsöverskridande nivå blir resultatet en säkrare värld – men också roligare!

Eleven years ago I met the former Russian submarine officer Vasili Besedin. We both helped the Naval Museum with the exhibition that highlighted that two decades had passed since the submarine U 137 ran aground in Gåsefjärden, near the naval base Karlskrona. But now the former military man Besedin, did not really wanted to talk about his experiences in the Blekinge archipelago, instead he took the opportunity to question me about Swedish local democracy.

I was happy to enlighten him, because local democracy is something I would like to see us exporting to other countries. In fact, three years earlier I had written a short lecture in English about the Swedish elections in 1998, aimed at a Lithuanian audience . As I read it in retrospect, it appears as a bit naive. Still, I think we have to believe in this system of trust and confidence and that honesty always wins in the long run. Certain facts have changed since 1998, but much in the lecture still feels current. Not least that we all are social actors in society and have different roles to play and need to have respect for each other in the interaction – where the separation of powers is necessary.

It was fun to talk about Swedish democracy with the inquisitive Vasili Besedin, who in 2001 worked for Baltisjks municipality, if I understood him correctly, as some form of local government official.

Cooperation around the Baltic Sea is important! The more of it we have the better, no matter if the countries belong to the EU or not. We need democratic countries with functioning judicial systems and safe citizens.

Man is by nature selfish, if you have good business with your neighbors there are strong reasons not to fight them. That kind of selfishness is something we can take advantage of. I am also very pleased with the cooperation in cultural matters manifested in the story telling project  and exhibition Telling the Baltic. Culture is better put to work when building bridges than building fences. Along with well-functioning democratic structures at local, regional and transnational levels, the result is a safer but also a more vivid and fun world!