Kategori: Litteratur
Min rapport från Akademien
Den 20 december genomför Svenska Akademien varje år sin högtidssammankomst, enligt regler som infördes av grundaren Gustav III. Koreografin är inte särskilt komplicerad, i varje fall inte för en betraktare. 2014 fick jag, tack vare Skrivarklubben i Blekinge och dess ordförande Sonja Johansson, möjlighet att närvara. Det var en stor upplevelse som naturligtvis väckte en mängd tankar. Jag återkommer strax till dessa.
Hur kan det då komma sig att Skrivarklubben i Blekinge kan sända en representant till denna förnämliga sammankomst? Svaret är att Skrivarklubben varje år utför arbete för Akademiens räkning och som tack får en biljett till högtidssammankomsten. Arbetet består i att vara en del av juryn för Kallebergerstipendiet. År 2014 beslutade Svenska Akademien tilldela Jenny Tunedal detta pris.
Stipendiet utgår ur Tekla Hanssons och Gösta Ronnströms donationsmedel, överlämnade till Akademien 1977, och skall utdelas för litterär verksamhet med företräde för lyrik. De senaste årens mottagare av stipendiet har varit 2010 Johannes Heldén, 2011 Ulf Karl Olov Nilsson, 2012 Lotta Olsson och 2013 Anna Hallberg. Prisbeloppet är på 50 000 kronor.
Svenska Akademien har de senaste åren visat goda bevis för att denna mer än 200 år gamla institution både äger engagemang och vitalitet. Kultur och bildning, humaniora på hög nivå tycks inte alltid vara någon självklarhet eller prioriteras i vårt land. Akademien har vid flera tillfällen stått upp till försvar när dessa värden har hotats. När året 2014 summerades under högtidssammankomsten den 20 december, förekom även här den bistra munterhet som uppstår när vältaliga akademiledamöter kommenterar samtidens dumheter. Det är underhållande, men också en smula oroande.
Hur hårt den här kritiken drabbar dem som hotar de kulturella värdena är svårt att veta. Om man tar åt sig beror naturligtvis delvis på om man ser Svenska Akademien som en kompetent och relevant aktör. Utan att vara expert på detta, vill jag ändå försöka förklara hur man kan betrakta Akademien i ett modernt sammanhang.
Svenska Akademien är alltså kunglig. Eftersom kungen är statsöverhuvud kan det vara lätt att tro att Akademien också är en statlig institution. Så är det inte. Den starka ställning Akademien har som rikslikare för språket (tänk SAOL) och värnare om en levande svensk litteratur (tänk klassikerutgivning, stipendier mm) har den uppnått genom kompetens, samverkan och klok delegering i stället för genom politik och byråkrati. Det är därför Akademien med sådan frimodighet och samtidigt tyngd kan gå till rätta med politikens snedsprång inom det egna intresseområdet.
Svenska Akademiens högtidssammankomst den 20 december 2014 var en lång rad av stimulerande doser kultur och espri. Redan vid ingången möttes mitt sällskap och jag av hovmarskalk Karolin A. Johansson som synnerligen varmt och hjärtligt hälsade oss. Vi känner varandra sedan länge, har växt upp i samma by, så det var mycket speciellt att få ett sådant mottagande i detta högtidliga sammanhang! Karolin A Johansson är idag chef för kronprinsessan Victorias hovstat. Det är uppenbart att duglighet uppskattas vid hovet.
Att vara på plats när Kjell Espmark sopade banan med dålig kulturkritik, Sara Danius berättade historien om Selma Lagerlöfs inträde i Akademien och få höra nyheten om att Peter Englund slutar som ständig sekreterare före alla medier var bara några av höjdpunkterna. Hela programmet finns utförligt beskrivet och dokumenterat på Svenska Akademiens webbplats, så jag kan här nöja mig med att plocka några russin ur kakan.
Att Akademien, etthundra år efter Selma Lagerlöfs inträde, nu får en kvinnlig ständig sekreterare i Sara Danius är glädjande. Men 1700-talet var i vissa hänseenden mindre fördomsfullt än 1800-talet då kvinnor hade varit helt otänkbara i denna krets. Såväl Anna Maria Lenngren som Hedvig Charlotta Nordenflycht föreslogs som ledamöter i Akademiens barndom, men den tidens formalia kring kvinnors myndighet satte käppar i hjulet. Lenngren räknades trots detta ibland som den nittonde ledamoten! Hedvig Charlotta Nordenflycht har viss blekingeanknytning, eftersom hon en tid bodde i Karlskrona, där hennes make var amiralitetspastor.
En annan rolig notering för mig som född på 1950-talet, var att min barndoms första favoritförfattare, Lennart Hellsing, erhöll Akademiens stora pris. Priset utdelas inte varje år och under 2000-talet har det bara skett två gånger tidigare. Lennart Hellsing passade på att tacka akademien för att den – precis som han själv – tar barnlitteraturen på allvar. Krakel Spektakel och Sjörövarboken känner de flesta till. Jag minns särskilt boken om den krångliga kråkan, som kan läsas som en biografi över någon som inte riktigt passar in någonstans. En slags ”fula ankungen” för 1900-talet. Välförtjänt är ett alltför svagt ord! Att Kjell Espmark i sina hyllningsord jämförde Hellsing med Karlfeldt – en annan av mina favoriter – gjorde inte saken sämre.
I Peter Englunds sista redogörelse för ett gånget år i Akademien fanns den för oss i Blekinge trevliga noteringen att en bok om den intressante Carl August Ehrensvärd kommer i nyutgåva. Ehrensvärd var både konstnär och sjömilitär och var tillsammans med af Chapman en tongivande person i Karlskrona under det sena 1700-talet.
Det kändes också bra att Peter Englund kunde redovisa flera tillfällen när akademien rutit till och tagit tydlig ställning. Han noterade med begriplig stolthet att vi nu får en ny upplaga av Svenska Akademiens ordlista och ännu ett band av Svenska Akademiens ordbok: ”Det är Akademiens oberoende som är garanten för dessa projekt: om de hade finansierats med statliga pengar skulle någon excelarksmatador i finansdepartmentet ha lagt ned dem för länge sedan.”
Sven Edvin Salje inspirerade Margareta Skantze
Margareta Skantze lockade en stor publik till biblioteket i Olofström.
Författaren, dramatikern, radioproducenten med mera, Margareta Skantze, fick nya impulser av sina möten med Sven Edvin Salje på 1980-talet. Då gjorde hon kulturprogram i lokalradion, hade nyss flyttat till Blekinge och kände till en början inte alls till Salje. Men mötet med Jämshögs-författaren fick igång ett intresse som följt Margareta Skantze hela livet – insikten att historien kan ses på andra sätt än det som finns i de officiella historieböckerna.
Margareta Skantze framträdde den 8 april på biblioteket i Olofström inför en stor publik vid ett arrangemang som ingick i hundraårsfirandet av författaren Sven Edvin Saljes födelse.
Det var 1979 som Margareta Skantze kom till Blekinge och ett av de första uppdragen hon fick som kulturreporter var att resa till Jämshög och intervjua Sven Edvin Salje. Under de här åren skrev han ”Hantverkargatan” och ”Genom lindens krona”. Bara det faktum att hon som välutbildad och läsande människa ändå inte kände till Salje tycker hon idag var en viktig lärdom, en aha-upplevelse.
Något som gjorde stort intryck var Saljes stora förmåga att berätta om historien på ett sätt som var levande. Saljes sätt att gå vetenskapligt till väga imponerade också. Exempelvis intervjuade hon honom om försvenskningen på 1600-talet och noterade hur Salje under ett helt år bodde i Kristianopel för att parallellt med forskningen och författande också uppleva årstidernas växlingar i den trakt där han sedan lät ”Kustridaren” utspela sig. Den romanen blev så småningom stor succé som sommarteater i Karlshamn, i regi av Ulf Fembro. Det var Margareta Skantze som förde samman Fembro och Salje, ett möte som alltså fick gott resultat. Hon passade denna kväll på att uppmana Saljesällskapet att bjuda in Fembro för att berätta om sitt arbete med Blekingeförfattaren.
Ju mer Margareta Skantze träffade Salje, desto mer intresserad blev hon av försvenskningsperioden, som hon beskriver som ett stort ingrepp i den lokala kulturen. Där finns enligt Skantze fortfarande ett spänningsfält i landskapet Blekinge på grund av detta, med långa rötter bakåt i tiden. Det är också en historia som inte återfinns i den officiella historieskrivningen, som enligt Skantze fortfarande bygger på en propaganda från centralmakten som har pågått i flera hundra år. Gustav Vasa och hans efterlevande var en katastrof för Blekinge, med Ronneby blodbad 1564 och massakern i Kristianopel 1611 som de mest tydliga exemplen.
Margareta Skantze gjorde också en intervju med Salje när han blev hedersdoktor vid Ultuna. Han var mycket glad över detta erkännande, men man kunde också ana en viss bitterhet att det inte var en historisk institution utan ett lantbruksuniversitet som belönade honom. Man kunde känna starkt att han hade önskat ett annat erkännande från det akademiska etablissemanget, berättade Margareta Skantze.
Margareta Skantze på Olofströms bibliotek.
Saljes stora betydelse för Margareta Skantze blev att han satte henne på spåret att se den svenska och nordiska historien ur ett annat perspektiv. Hon gick vidare och studerade vad exempelvis Vilhelm Moberg, Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Elisabeth Bergstrand Poulsen med flera har skrivit. Allt detta har gett resultat i en stor samling teaterpjäser, böcker och radioprogram.
Margareta Skantze konstaterar att det fortfarande i stor utsträckning är Gustav Vasa som satt tonen i historieskrivningen. Den som i stället för honom borde välkomna besökarna på Nordiska museet är drottning Margareta, tycker hon. Unionsdrottningens visioner och praktiska politik vore värda mycket mera uppmärksamhet, anser Margareta Skantze. Själv har hon gjort en stor insats genom sin pjäs ”Kung Byxlös” som spelades i en stenlada på godset Johannishus år 2011. Hon tycker också att unionsdrottningen borde placeras som staty i Ronneby. Kanske kan det i alla fall bli en ny, mindre uppsättning av ”Kung Byxlös”. Margareta Skantze är flitigt verksam och arbetar också på ett fyrdelat historiskt verk, där hon vill sammanfatta de insikter hon har fått under alla år av historiska studier.
Därför är kulturen en tillväxtfaktor
Det är något djupt provocerande i att Kulturrådet ser de regionala kulturplanerna som ett sätt att skapa arbetstillfällen för dem som är verksamma inom kultursektorn. Som jag ser det är detta ett helt bakvänt sätt att resonera. Alla dessa människor som är verksamma inom kulturen är snarare en outnyttjad resurs som kan göra ännu större nytta i samhället om de får möjlighet. Kulturen är inte ett fält för arbetsmarknadsåtgärder, kulturen är vårt gemensamma minne och skapar visionerna av framtiden.
Mina funderingar kommer efter det sista av fem möten i Blekinges kommuner där Region Blekinge bjudit in alla intresserade att diskutera fram prioriteringar inför den kommande nya kulturplanen. Jag har deltagit vid tre av tillfällena som representant för Sveriges Författarförbund. Förbundet har under senare år fått kämpa hårt för att litteraturen ska få sin rättmätiga plats i samma division som konst, teater, dans och så vidare. Det borde vara självklart: att värna litteraturen och läsandet är helt fundamentalt i ett samhälle där vi ser allt sämre resultat i mätningarna av kvaliteten i skolorna.
Mycket som generellt kan sägas om kulturen är också giltigt för litteraturen. Som detta att vara vårt gemensamma minne. Hur ska vi förstå oss själva om vi inte har en susning om vad som rörde sig ens i våra far- och morföräldrars huvuden. Det slog mig häromdagen att många unga idag inte ens kan läsa ett handskrivet brev från första halvan av 1900-talet, en metafor så god som någon för den minnesförlust som vårt samhälle hotas av. Ja, jag tycker att den är ett hot och att kulturen har en viktig roll att skapa möten mellan generationerna. Vi kan inte ha ett samhälle där unga är rädda för gamla och gamla rädda för unga. Kulturen måste bestå av mångfald, men det fina är att kulturen kan lära oss att vara trygga i detta att vi är olika. Mångfald, olikhet, skillnader är inte ett hot i kulturens värld, de är en förutsättning för skapande och ett utbyte som får oss att växa som människor.
Men kulturen kan också fungera som ett sätt att förstå vad som händer just nu och skapa visioner av framtiden. Jag brukar säga att skrivandet är ett sätt att tänka: under tiden man skriver föds nya tankar och insikter. När man sedan ser sin text, kanske många år efter att den skrevs, kan man som författare bli förvånad: ”skrev jag verkligen det där?”, verket blir på något sätt större än människan, bara vi låter går in i skapandet på allvar, släpper spärrar och låter intuitionen tala.
Det här låter kanske idealistiskt i överkant. Men det viktiga är att när vi låter kulturen få ta plats, talar vi också om för människorna i samhället att de duger, att de är något värda, att deras erfarenheter har betydelse. Jag tror att det leder till större tillit, större trygghet och därmed också ett samhälle som utvecklas bättre. Det finns faktiskt forskning som visar just att tillit är en av de viktigaste tillväxtfaktorerna, om vi nu ska använda ett nationalekonomiskt begrepp.
Vad kom då fram under det sista av de fem mötena mellan Kultur-Blekinge och Region Blekinge? Som vanligt en ganska spretig bukett förslag om prioriteringar, dessutom på olika nivå, från väldigt konkreta till mera övergripande. Glädjande för mig var att en tanke jag fört fram vid tidigare möten, idag kom från en annan grupp, nämligen att vi i Blekinge borde gå samman och skapa en fristad för förföljda kulturarbetare. Om inte enskilda kommuner klarar detta kanske vi kan göra det tillsammans.
Större utbyte, mera kunskap om varandra inom Blekinge – och mera samarbete både geografiskt och mellan olika kulturformer var teman med variationer under kvällens gång. All den kultur som kommer ur det civila samhällets föreningsliv var också uppe till diskussion – hur skapar man förutsättningar när samtidigt det blir allt svårare att locka medlemmar till de traditionella föreningarna?
Lade ni märke till att jag inte skrev ett ord om ”besöksnäring” i den här texten?
Med utsikt mot Strindbergs lår
Strindberg i Tegnerlunden från mitt hotellfönster.
Det är alltid spännande att komma till Stockholm. Man vet aldrig vad eller vem man kommer att bli överraskad av, för överraskad blir man. Just nu i hotellrummet på Hotell Tegnerlunden ser jag ut över en regnpiskad stadspark där en strålkastare sätter fokus på August Strindbergs lår och vader. Det passar bra att vara granne med honom, för idag ska jag ”hänga” med författar/översättarkollegor från hela landet.
Det är den nya kulturpolitiken, där regionerna har fått en större makt över pengarna, som har fått Sveriges Författarförbund att rekrytera regionala ombud. Författarna och litteraturen behöver personer som bevakar att författare/översättare och litteraturen inte kommer i strykklass när de regionala resurserna fördelas. Nu ser jag fram mot en heldag tillsammans med kollegorna från hela det litterära Sverige. Stimulans för hjärnan och sinnet!
Bokmässan 2013 Bildreportage
(Bilder och text för fri användning under förutsättning att källan anges) Blekinges närvaro på Bokmässan i Göteborg består mest av enstaka insatser i olika sammanhang. För cirka tio år sedan hade landskapet en egen monter fyra år i rad, men sedan Region Blekinge beslutade dra in sitt bidrag till detta har de litterära sällskapen kring Harry Martinson och Sven-Edvin Salje varit de tydligaste Blekinge-representanterna. De förlag och organisationer som är representerade på mässan har naturligtvis anställda och aktiva som har blekingeanknytning och Blekinge Tekniska Högskola fanns i år för första gången representerad på mässan.
Olofströms kommun har de senaste åren haft en självklar plats i Harry Martinson-sällskapets och Saljesällskapets kombinerade monter på Bokmässan. Det beror förstås på att de båda författarna var födda där, men också på den ambitiösa kulturveckan, Nässelfrossan, som genomförs varje år veckan efter midsommar. Nässelfrossan var också en av anledningarna till att Olofström blev årets kulturkommun 2013. Detta firades i år bland annat med en särskilt aktiv närvaro på mässan, med uppskattade inslag som bjudchoklad, välbehövliga kassar att bära böcker i, sittdynor för kulturkonsumenter och mycket annat.
Olofströms kulturchef Elisabeth Jonsson hälsade mässbesökarna välkomna till montern och till Olofström. Hon hade dessutom ett gott argument för att besöka Blekinge, nämligen den berättarfestival som kommer att genomföras i samverkan med Sölvesborgs kommun den 25-26 oktober.
De båda litterära sällskapen (Martinson och Salje) bedrev i vanlig ordning medlemsvärvning på mässan. Tillströmningen till de litterära sällskapen har minskat, även om det å andra sidan hela tiden tillkommer fler sällskap. Långtifrån alla finns med på mässan, exempelvis närvarar inte det största svenska litterära sällskapet, Fritiof Nilsson Piraten-sällskapet.
Redan efter mindre än en timme av mässans fyra dagar anmälde sig den första nya medlemmen till Harry Martinson-sällskapet, nämligen Peter Ewerlöf, som inte behövde lång stund för att bestämma sig. De preliminära siffrorna ger vid handen att Saljesällskapet fick 17 nya medlemmar och Harry Martinson-sällskapet 13.
En alltid återkommande funktionär i Martinson- och Salje-sammanhang är Kjell Andersson (t.h.), som också är flitig som spridare av de båda författarnas verk. Här tillsammans med Saljesällskapets ordförande Gustav Fredriksson.
Harry Martinson-sällskapet införde förra året en ny möjlighet för unga litteraturintresserade att komma till Bokmässan, nämligen ett slags stipendium där sällskapet står för deras vistelse. Ungdomarna får vara med i arbetet i montern och får ta del av Martinsons värld, samtidigt som de naturligtvis också kan bege sig ut i mässvimlet. Under torsdagen var det Siri Sewall som var sällskapets mässtipendiat. Hon kommer från Karlshamn och går på Folkhögskolan i Bräkne-Hoby. Hon var väl inläst på Harry Martinsons biografi redan när hon fick erbjudandet, och fick nu en inspiration att också läsa hans böcker. På bilden ses också Johnny Karlsson och Åke Widfeldt.
Den internationellt uppmärksammade textilkonstnären Annika Ekdahl från Kyrkhult, var en av besökarna på mässan. Hon har numera också Göteborgsanknytning eftersom hon innehar en gästprofessur vid Göteborgs universitet, institutionen för kulturvård.
Tidigare i år fick hon Norra Europas största textilpris, Nordic Award in Textiles med en prissumma på 250 000 kronor. Hon fick priset för ”sina storslagna gobelänger och sitt sätt att ge nytt liv åt en historisk genre”. Annika Ekdahl har arbetat med textilkonst i 35 år och är utbildad i textilkonst på HDK i Göteborg. Hon väver gobelänger i klassisk teknik, men i stor skala; varje gobeläng tar runt ett och halvt år att göra. Var och en som ser dessa jättevävar måste bli imponerad, men Annika Ekdahl vill gärna jämföra sig med dem som skapar litteratur:
– Ingen skulle fråga en författare hur lång tid det tar att skapa en berättelse, säger hon.
Ledningen för tryckeriet MIXI-print i Olofström var på plats i Göteborg för att visa upp några av de senaste alstren och för att få nya kontakter inom branschen. Produktionsledare Magnus Johansson, vd Sven-Eric Johansson och projektledare Kim Svanberg var mycket nöjda med resultatet. Nya order kan förväntas den närmaste tiden till tryckeriet, som redan tidigare har fått ett antal uppdrag med hög status. Den senaste är den mycket påkostade katalogen för utställningen ”Skagen – en skandinavisk konstnärskoloni” på Valdemarsudde i Stockholm. Att katalogen – som mera ser ut som en konstbok – till en av höstens mest omtalade utställningar trycks i Olofström säger något om kvaliteten på företagets produkter.
Elisabeth Rynell är en av många författare som har inspirerats av Harry Martinson och hon ställde välvilligt upp och berättade om sin senaste bok på De litterära sällskapens scen.
Maria Cristina Lombardi har översatt Aniara till italienska och är en trogen gäst i Martinson-montern, varje bokmässa. Hon gladdes åt nyheten att Aniara snart kommer på ytterligare ett romanskt språk, nämligen spanska.
Harry Martinsons diktning inspirerar många. En av dem är miljökämpen Stefan Edman, som också är ledamot i Martinson-sällskapets styrelse. Han genomdrev häromåret – förvisso utan något motstånd – ett nytryck av Harry Martinsons naturnära diktsamling Tuvor. Stefan Edman hade en vision av en bok med oöm utformning, som man kan ta med sig ut i naturen och plocka fram och därefter läsa en eller annan dikt, sittande på en stubbe. Nu finns den, i vackert grönt. Här samtalar han med styrelsekollegan Paulina Helgeson.
Medlemmen i Svenska Författarförbundet, Mats Thorell, Karlskrona.
Åke Widfeldt, ordförande i Harry Martinson-sällskapet, Patrik Sjöstedt ordförande i Olofströms kulturnämnd och Elisabeth Jonsson, kulturchef i Olofström.
Författaren Per Nilsson har under senare år varit mycket produktiv och kommit ut med ett par böcker om året. Den senaste sviten om sex böcker handlar om ängeln Extra och tar upp livets viktiga frågor. Han sammanstrålade på bokmässan bland annat med en körsångar-kompis från Sölvesborg, Berit Svahn. De sjunger båda i kören Malenka.
Katarina Vastamäki från Karlskrona är författare, skrivpedagog och lektör, det vill säga att hon läser och bedömer manus. Hon har bland annat gett ut boken ”Min pappa : ett krigsbarn” år 2009. Här tillsammans med författarkollegan Carola Högberg (Oskuldens ögon) i Vulkans monter på bokmässan.
Även Blekinge tekniska högskola fanns på plats på bokmässan, här representerade av Måns Billing universitetsadjunkt vid Sektionen för planering och mediedesign i Karlshamn och studenten Sofia Pripp Lundmark som studerar och är ljuddesigner. Det var första gången BTH var representerade på det här sättet och man tar många värdefulla erfarenheter med sig hem. Tanken är att närvaron på bokmässan ska få en fortsättning.
Saljeveteranen och tidigare folkhögskoleläraren Birger Johnsson sammanstrålade med Patrik Sjöstedt, kulturnämndsordförande i kulturkommunen Olofström. Birger Johnsson skämtade och kallade Patrik Sjöstedt för kulturchef, men denne ville inte göra Elisbeth Jonsson rangen stridig. Däremot är Patrik Sjöstedt antagligen en av dem som är bäst på att följa kulturlivet i Blekinge, eftersom han är en flitig användare av sociala medier och ständigt är uppdaterad om vad som händer, även så långt borta som i Karlskrona.
Författaren Björn Ranelid är en stor beundrare av Harry Martinson. Nu besökte han montern för att fylla på med några av Martinsons böcker i den inbundna utgåvan från åren kring senaste sekelskiftet.
Professor Björn Larsson är en av de främsta Martinson-ambassadörerna i landet. Han höll ett mycket uppskattande föredrag om Harry Martinson på bokmässan och underströk hur långt före sin tid författaren var. Mycket av det som uppfattades som bakåtsträvande civilisationskritik har visat sig vara framsynthet. Martinson är i många stycken aktuellare idag än någonsin.
Kjell Jonasson, präst i Svenska kyrkan och under många år verksam i Mellanöstern, har anknytning till Hasslö. Han har många gånger hörts i radioprogram, där han har kunnat ge en nyanserad bild av konflikten mellan Israel och dess grannar. Nu är han hemma i Sverige och besöker Blekinge och Hasslö då och då. Han berättade att han gärna skulle vilja författa något om öns store son, Fabian Månsson, som idag är tämligen bortglömd.
Nils Ingmar Thorell, Ronneby, var prisutdelare i Studieförbundet Vuxenskolans monter. Han är 1:e vice ordförande i SV:s styrelse och som bekant även ordförande i kommunfullmäktige samt i fritid- och kulturnämnden i hemkommunen samt landstingsledamot.
Tidvis var det en stor trängsel i de litterära sällskapens avdelning. Antalet besökare nådde inte upp till rekordnivåerna från förr, men strax under 100 000 personer klarar ändå av att orsaka trängsel i Svenska Mässans lokaler vid Korsvägen i Göteborg.
Intresset för Harry Martinsons och Sven Edvin Saljes böcker är fortfarande stort. Martinsons rymdepos Aniara sålde slut på hela bokmässan. Den fanns inte att få tag i, vare sig i de senare utgåvorna eller antikvariskt. Den kom senast ut som pocket i samband med hundraårsminnet av författarens födelse, men den hittar ständigt nya läsare.
Ny ordförande i Dan Andersson-sällskapet är Jimmy Ginsby. Han passade på att hälsa på hos sin ordförandekollega Åke Widfeldt i Martinson-sällskapet.
Karlshamnsbon, författaren och hemspråksläraren mm Rizah Sheqiri demonstrerade sin nya metod att introducera Harry Martinson för de unga läsarna. Han låter dem dra ett papper ur ett kuvert och på så sätt får de en slumpvis utvald dikt att läsa och att redovisa sina tankar och känslor kring. Turkan och Gülüzar Tuna från Göteborg gillade både Harry Martinson och det ovanliga sättet att närma sig litteraturen.
Hans Gustafssons diktsamling heter inte Googles
Hans Gustafssons nya diktsamling, Tretton lögner och en förbannad dikt.
Nu har den kommit: Hans Gustafssons diktsamling ”Tretton lögner och en förbannad dikt”. Vi som följer denne statstjänsteman och författare på nätet har en aning om vad som väntar: absurditeter och sublimerad frustration (slå upp!). Det hela blir inte sämre av att Internet-jätten Google har haft ett finger med i spelet.
Karlskronabon Hans Gustafsson är till vardags anställd på Boverket, sjunger i Sandgrenska manskören, men Internet har gett honom möjlighet att förverkliga sina författarambitioner. Hans pågående projekt hangus.se ger oss som läsare möjlighet att följa tillkomsten av en roman – och helt i enlighet med pågående trender inom litteraturen så är detta en roman där man ständigt frågar sig: ”är det påhitt eller handlar det om författaren hela tiden?”
I väntan på detta Magnum Opus (slå upp) har han alltså tryckt en liten men naggande god samling lyrik. Och tro mig på mitt ord: halva samlingen är skriven av Google! Hans har nämligen skrivit dikterna på antingen svenska eller engelska och därefter låtit Google Translate översätta automatiskt till det andra språket. Så varje dikt finns i två versioner, den ena automatiskt översatt och därför oftast ännu mer absurd än originalet. Titeln är alltså helt perfekt: ”Tretton lögner och en förbannad dikt”.
Nej nu måste jag fortsätta läsa. Det blir nog dikten ”Syftet med av man möta en kvinna” (tillhör dem som är översatta från engelska till svenska. Men det hade ni väl räknat ut.).
Fotnot: Nils Ferlin skrev diktsamlingen Goggles, den kopplingen var helt oemotståndlig!Nominera till ”Årets bibliotek 2013”!
Hallå Blekinge! Här har aldrig något bibliotek fått utmärkelsen ”Årets bibliotek” – en utmärkelse som har funnits sedan 1986. Nu är det väl ändå dags? Finns det inte något bibliotek i vårt vackra landskap som skulle platsa i den skaran? Jag menar, nu har faktiskt Olofström blivit årets kulturkommun! Kom igen, kulturblekinge!
Allvarligt talat: även om jag förstår att det kommer lite plötsligt, kan det väl ändå vara en rejäl sporre för er som bestämmer om kulturinvesteringar. Tänk att få stå på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg om några år och ta emot pris för att ni har tagit kulturellt och samhälleligt ansvar och skapat ett rasande fint bibliotek. Kanske ni inte hinner ens till valåret 2014, men det blir fler valår (får vi hoppas).
Sen kan jag tycka att själva utformningen av prissymbolen kunde vara lite mera publikfriande, men konst ska ju inte alltid stryka medhårs. Nils Hebo heter konstnären och hans verk kallas tydligen ”rostiga gubben”, men de enda jag vill kalla rostiga gubbar är de som inte satsar på biblioteken.
Kanske finns redan årets bibliotek i din närhet? I så fall ska du definitivt gå in på DIK:s hemsida och nominera. Kanske har våra fina bibliotek i Blekinge en chans i alla fall.
På resa i det exotiska Karlskrona
Stockholmsmedierna behandlar ofta Sverige utanför huvudstaden som en exotisk kontinent till vilken man gör expeditioner och sedan med ett ironiskt leende i mungipan rapporterar till den egna, mera förfinade publiken. Alexander Skantzes reportage i senaste numret av Vi Läser är förvisso inte det grövsta exemplet på detta, tvärtom andas det en viss förståelse, när han porträtterar Sveriges äldsta läsecirkel.
På omslaget till tidningen lockar en rosa rubrik: ”Kvinnor nej tack!” ty den läsecirkel som omskrivs heter ”Tolfvan” och består sedan 1895 av tolv herrar. En gång om året, iklädda frack men för övrigt i uppsluppna former, samlas de för att diskutera 12 böcker som de under 12 månaders tid har plöjt.
Alexander Skantzes bror Valdemar blir vid den här skildrade sammankomsten upptagen i sammanslutningen. Det är kanske därför det inte bara blir en blinkning till läsarna, utan också en ganska rättvis bild av en stad som både har förtjänster och fel. Karlskronas litterära anor apostroferas, med Läsesällskapets bibliotek som juvel i kronan. Det hade förstås funnits skäl att nämna exempelvis Örlogsmannasällskapets bibliotek, men det hade kanske orsakat överdos av maskulin kultur.
På det stora hela blir man som Karlskronabo på gott humör av Alexander Skantzes nedslag i sin gamla hemstad. För tjugo år sedan, när han emigrerade, fanns det egentligen bara ett försonande drag med Karlskrona: möjligheten att flytta härifrån. Nu synes han ha gått från den positionen till en som mera liknar Horace Engdahls. Den tidigare akademisekreteraren är nämligen uppväxt här, och har skrivit att Karlskrona för honom är den verkligaste staden och därmed också den lyckligaste (artikel i antologin Röster från Blekinge 1994).
Effektivt tystad på Bokmässan i Göteborg
Det har talats mycket om yttrandefrihet den senaste tiden. Under årets bokmässa blev jag bestulen på denna rättighet – och det finns ingen jag kan klaga hos. Efter första dagen gav nämligen stämbanden upp. När jag försökte yttra mig kom bara en tunn väsning fram. Inte mycket att komma med i larmet på Bok- och biblioteksmässan. Därmed fanns ingen möjlighet att diskutera, nätverka, intervjua eller informera.
Jag omges av härliga och hängivna kamrater i Harry Martinson-sällskapets monter. Vi arbetar mycket bra tillsammans, men trots kamraternas glada tillrop blev denna Bokmässa en klar besvikelse. För vad är nyttan med att finnas på plats när man inte kan diskutera, informera, skämta, knyta kontakter, intervjua osv med hjälp av den egna rösten. Plötsligt är man en andra klassens invånare, ja, nästan som en invandrare som inte kan språket! En mycket nyttig erfarenhet, men inte så praktiskt för den som vill ta till sig ny information och få koll på vad som är på gång i litteraturen, biblioteken och bokbranschen. Väldigt mycket av det som var tänkt, gick helt enkelt inte att genomföra.
Innan rösten försvann helt, hann jag i alla fall göra ett gästspel hos Gunnel Carlson (känd från TV:s Gröna rum) och till min stora glädje få möjlighet att inte bara puffa för Harry Martinson utan också för Blekinge. Gunnel kommer ju härifrån och själv är jag övertygad om landskapets potential. Vi enades i alla fall om att Blekinge mycket väl kan betecknas som ”Sveriges trädgård”, ett begrepp som av någon anledning hamnat på undantag i de senaste årens marknadsföring. Nu finns det personer som mycket väl kan tänka sig att ta upp den tråden och använda begreppet. Gunnel och jag enades om att man borde kunna göra ännu mer. Får avvakta tills rösten har kommit tillbaka!
Vad gör du nu förtiden?
Det är ganska märkligt hur snabbt det har gått att återgå till verksamheten som egen företagare. Tiden på Boverket var intressant och givande, men att arbeta med sådant man själv väljer och hela tiden utmana den egna kreativiteten slår ändå det mesta. Att dessutom få verka i det mest praktiska av alla landskap är riktigt härligt.
Nu hör jag en och annan som undrar: vadå ”mest praktiska av alla landskap?”. Lugn, jag återkommer till det.
Den gångna veckan har varit full av intressanta möten, både planerade och oplanerade. I måndags rivstartade jag med en av mina nygamla samarbetspartner med ett möte på hög nivå inom Blekinges kulturadministration (ja, som ni märker är jag lite hemlighetsfull, men det beror på att ett viktigt konkurrensmedel för den egne företagaren är idéerna och kontakterna – samt rätt tajming!).
Tisdagen ägnades åt en kombinerad foto- och nätverksresa genom hela Blekinge, som toppades med ett besök hos min Facebook-kompis Nils-Åke Nielsen i Kyrkhult. Vi diskuterade olika sätt att göra den ovanliga diagnosen Marfans syndrom mera känd. Nils-Åke har en sällan skådad energi och har en massa idéer – dessutom bjuder han på sig själv. Mycket intressant och givande möte. Nu sitter jag och jobbar med att göra ett underlag så att vi kan argumentera vidare för någon form av publicering, som vi tänker det med utgångspunkt från Nils-Åkes egna erfarenheter. Som alltid finns behovet av pengar för att genomföra olika planer och där har vi idéer, men ännu inga konkreta löften.
Ronneby bokhandel säljer nu min gamla bästsäljare ”Från Danmarks vedbod till Sveriges trädgård” sedan jag levererade några böcker ur restupplagan. Jag gjorde också besök på ABF och Blekingearkivet, denna tisdag, samt träffade kompetenta grafikern Pernilla Larsson, Pernillas grafiska. Avslutade dagen med en uppfriskande litteraturdiskussion på Holje Bok i Olofström, där jag träffade en Wodehouse-entusiast som letade bortglömda svenska översättningar av sin författaridol.
Onsdagen inleddes med ett möte i Blekinge museums lokaler i Rosenholm, där jag presenterade en idé som än så länge är i formande-fasen. I övrigt blev det en del ideellt arbete både den dagen och andra, nu för Harry Martinson-sällskapet. Harry Martinson är ständigt aktuell och just nu finns förutsättningar för ytterligare intresse det närmaste året (tyvärr måste jag vara lite diskret här också!).
På torsdagen var det två viktiga, men rätt korta, möten. Det är ibland så att ju viktigare mötena är, desto kortare blir de! Båda mötena måste ses som framgångar, och de aktuella projekten går vidare. Det känns som om det är flyt just nu.
Enda motgången den här veckan var att Bolagsverket inte ville godta mitt förslag till nytt företagsnamn. Men det ska nog gå att komma rätt där också. Om nu SV-dagen i morgon lördag blir en succé så har veckan varit perfekt!
Just det, Blekinge som Sveriges mest praktiska landskap. Det handlar förstås om dess behändiga format. Som aktör på den blekingska kulturarenan behöver man sällan resa mer än någon timme för att komma till sin mest avlägsna destination. Det är också ett slags livskvalitet.
Ingemar Lönnbom 