Det är inte alltid man får njuta av ett brandtal för humaniora  och humanistisk vetenskap och jag måste erkänna att jag inte hade väntat mig ett sådant i Mönsterås. Men ett dylikt hölls verkligen på onsdagskvällen den 12 september 2012. Den som brandtalade var Stranda Hembygdsförenings egen historiker Jonny Nilsson som nu har erbjudit sig att leda en studiecirkel i Mönsterås historia.

Det är naturligtvis mycket fördomsfullt av mig att tro att humaniora sitter trångt i Mönsterås och ett 20-tal hembygdsintresserade mönsteråsare hade också verkligen kommit till hembygdsgården i Älgerum för att lyssna till Jonny Nilssons föredrag. Syftet med mötet var att de som skulle vilja delta i en studiecirkel nu skulle få inspiration och även en viss introduktion till vad det innebär att forska i den egna hembygden. Det fick man också, men Jonny Nilsson ville mer än så: han ville förklara för de blivande hembygdsforskarna att de också blir fanbärare för en del av vetenskapen som är skamligt undanskuffad i det svenska samhället, nämligen humaniora och enkannerligen där historia. Av forskningsmedlen går mindre än en halv promille till historisk forskning.

Så är läget och det blir sämre för varje ny högskolereform. Samtidigt sker en omvänd utveckling när det gäller det folkliga intresset för historia, inte minst den egna och lokala historien. Det finns alltså en tydlig diskrepans mellan vad ”framstegsinriktade” medelstilldelare gör och vad folket vill och är intresserat av. Det blir säkert en alldeles utmärkt studiecirkel av detta engagemang i Mönsterås. Det kan till och med bli mer än en, eftersom det enligt studieförbundets Vuxenskolans representant, Reidun Ullström, inte är lämpligt att ta in fler än tolv personer per cirkel om jag nu fattade rätt.

Sitter och tittar på min fars gamla presslegitimation från tidigt 1950-tal. Häromdagen blev jag påmind om att det numera är ganska få som känner till att han var på god väg att bli journalist på heltid. Naturligtvis är jag partisk, men jag är helt övertygad om att han hade kunnat bli inte bara journalist, utan även författare.

Den unge Eric Lönnbom skrev en vacker prosa – och på 1950-talet fanns det utrymme för detta även i en landsortstidning som Oskarshamns-Tidningen. Varför han hade denna drivkraft att ”skriva i tidningen” som det hette, vet jag inte. Han hade begåvningen och använde den. Han sålde artiklar till de tidningar som köpte. Under värnplikten i Kristianstad år 1950 skrev han för den numera avdöda Kristianstads läns tidning för att få lite extra pengar, då under pseudonymen Jens Odlare, vilket ju låter skånskt så det förslår. Stora pengar blev det inte, jag har för mig att det var 7 och ett halvt öre raden (räknat i den tryckta spalten).

Kanske hade han hellre velat bli skribent, vad vet jag. Drömmen hade i så fall möjlighet att gå i uppfyllelse när redaktören som har skrivit under legitimationen, Sven Sedvallsson, ägnade större delen av en dag åt att försöka övertala min far att låta sig anställas på OT. Han avböjde trots detta och fortsatte med tillfälliga skriverier. Hans livsval blev att fortsätta som lantbrukare med fiske vid sidan. Som jag förstår det, spelade det in att min farfar hade blivit sjuk och inte orkade ta huvudansvaret för gården längre – han hade dessutom åldern inne för folkpension. Så det kan mycket väl ha varit så att min far kände det som en plikt att ta över, ende sonen som han var.

Min farfar hade även han fått överge en möjlig framtidsbana i sin ungdom. Han hade tillsammans med en kamrat i Mönsterås drömmen att bli antagen vid skeppsgossekåren i Karlskrona. Han fick aldrig möjligheten, kanske därför att föräldrarna inte ville, kanske av andra skäl. Även han tog över gården efter sin far – fast i hans fall borde det inte ha varit så självklart, eftersom han hade en äldre bror. Denne broder valde emellertid att lämna Ödängla och köpa en annan gård. Men ännu när min farfar och jag i början av 1960-talet gick till Ödänglas norra strand (norre sin) och hägnade vattengård, spejade han ut mot Kalmarsund och berättade längtansfullt om hur han i sin barndom stått på samma plats och sett segelfartygen gå därute.

Man skulle kunna se det så att jag nu får möjlighet att sluta cirkeln. I Karlskrona finns inte längre några skeppsgossar kvar, men på min favorittröja med luva står devisen ”Rädda Jarramas” (skeppsgossefartyget) och iförd den sitter jag vid datorn och skriver texter för mitt levebröd. Gården på Ödängla finns kvar, men drivs av min bror som är mycket bättre lämpad.

MÖNSTERÅS Det är kanske inte alla som vet att den högsta tjänstemannen i Stockholms stad kommer från Vållö i Mönsterås kommun. På lördagen berättade i alla fall stadsdirektör Irene Svenonius om sina mödrars och fäders ö på hembygdsfesten i Mönsterås. Hon gav en spännande bild av hur Vållö har utvecklats från lotsö till dagens ålfiske. Men det var med bekymmer för framtiden hon avslutade sin historiska exposé: ” Om inte något görs kan de fem ålfiskarna på Vållö idag vara de sista” sade hon med tydlig adress till berörda myndigheter och till landsbygdsministern, som hon tycker behöver påminnas om att han också är fiskeminister.

Även om detta moderna problem inte var huvudinnehållet i Irene Svenonius föredrag, så var det tydligt att hon är allvarsamt bekymrad över framtiden för skärgårdskulturen vid våra kuster och inte minst för den ö där hon föddes. Hon tillbringar fortfarande all fritid hon kan uppbringa på Vållö. Hennes bekymmer gäller framför allt ålfisket, där det ju har införts kraftiga restriktioner och ett system med fiskelicenser som inte kan överlåtas. Det innebär alltså att en äldre fiskare som vill lämna över till den unga generationen inte kan göra detta. Oron gäller förstås alla skärgårdssamhällen där ålfisket är en vital del. Hon stöder därmed krav som fiskarbefolkningen tidigare har fört fram när det gäller åfisket.

Här kan du lyssna till en ljudfil med ett centralt avsnitt i Irene Svenonius’ resonemang.

Slutklämmen var att hon tycker att det vore oerhört tråkigt om den här typen av små samhällen förlorade fisket som ekonomisk grundval och att man i stället bara skulle få pittoreska turistidyller som saknar en levande näring en stor del av året.

Det var också intressant att höra Irene Svenonius’ tankar om vad från hennes uppväxt som har varit till nytta i arbetet som hög tjänsteman i en av landets största förvaltningar och med kontakter i alla nivåer av samhället. Hon pekade på den grundläggande insikten att man förvaltar egendom för att kommande generationer ska ha något att ta över och att man inte ska låta sig imponeras av fina titlar utan hellre se till den enskilda människans egenskaper.

Något sensationellt avslutade hon med att berätta att hon, som ända sedan ungdomen varit engagerad i politiken för moderaterna, har ett favoritcitat från en av socialdemokratins främsta företrädare genom tiderna, mångårige socialministern Gustav Möller: ”Varje bortslösad skattekrona är en stöld från den fattige”.

Flera delar ur Irene Svenonius’ föredrag på hembygdsdagen i Mönsterås kommer att läggas upp på min Youtube-kanal om några dagar.

Materialet i detta blogginlägg inklusive bilder är fritt att använda med angivande av källa: ”Ingemar Lönnbom” eller ”bloggen http://www.lonnbom.se”