Kategori: Kultur i Blekinge
På resa i det exotiska Karlskrona
Stockholmsmedierna behandlar ofta Sverige utanför huvudstaden som en exotisk kontinent till vilken man gör expeditioner och sedan med ett ironiskt leende i mungipan rapporterar till den egna, mera förfinade publiken. Alexander Skantzes reportage i senaste numret av Vi Läser är förvisso inte det grövsta exemplet på detta, tvärtom andas det en viss förståelse, när han porträtterar Sveriges äldsta läsecirkel.
På omslaget till tidningen lockar en rosa rubrik: ”Kvinnor nej tack!” ty den läsecirkel som omskrivs heter ”Tolfvan” och består sedan 1895 av tolv herrar. En gång om året, iklädda frack men för övrigt i uppsluppna former, samlas de för att diskutera 12 böcker som de under 12 månaders tid har plöjt.
Alexander Skantzes bror Valdemar blir vid den här skildrade sammankomsten upptagen i sammanslutningen. Det är kanske därför det inte bara blir en blinkning till läsarna, utan också en ganska rättvis bild av en stad som både har förtjänster och fel. Karlskronas litterära anor apostroferas, med Läsesällskapets bibliotek som juvel i kronan. Det hade förstås funnits skäl att nämna exempelvis Örlogsmannasällskapets bibliotek, men det hade kanske orsakat överdos av maskulin kultur.
På det stora hela blir man som Karlskronabo på gott humör av Alexander Skantzes nedslag i sin gamla hemstad. För tjugo år sedan, när han emigrerade, fanns det egentligen bara ett försonande drag med Karlskrona: möjligheten att flytta härifrån. Nu synes han ha gått från den positionen till en som mera liknar Horace Engdahls. Den tidigare akademisekreteraren är nämligen uppväxt här, och har skrivit att Karlskrona för honom är den verkligaste staden och därmed också den lyckligaste (artikel i antologin Röster från Blekinge 1994).
Dags för Revy-Richard igen!
Nu har det gått tio år sedan jag var med och instiftade Blekinges motsvarighet till Hollywoods Oscar, nämligen Revy-Richard. Häromdagen fick jag en glädjande inbjudan från min gamla uppdragsgivare, Sveriges Radio Blekinge, att åter träda in som bedömare av Blekinges revykonst. Den här gången är det inte årets, utan mera decenniets bästa som ska belönas. Gissa om det blir svårt!
Här följer radions eget pressmeddelande:
Revyhjälte prisas med jubileumspris
När RevyRichard fyller tio år kommer P4 Blekinge att dela ut ett jubileumspris.
RevyRichards jubileumspris ska gå till en eller flera personer som gjort en stor insats för revykulturen i Blekinge under RevyRichards tid.
Publiken kan nominera kandidater fram till den 13 jan. Juryn kan också nominera kandidater.
Fre den 18 jan kl 10.30 utses pristagaren i Nio till ett.
Syftet med RevyRichard är att uppmärksamma revykulturen i Blekinge. Därför väljer vi i år när RevyRichard fyller tio år att prisa en eller flera personer som betytt mycket för revykonsten.
Eftersom det bara är tre nyårsrevyer som vill vara med och tävla i år gör vi detta upplägg. Vi kommer under nästa år att ha en diskussion om RevyRichard med länets alla revyer för att se om vi kan hitta ett upplägg som passar alla.
Alla de som varit med och utsett pristagare i RevyRichard genom åren ingår i juryn: Martin Hult, Carina Henriksson, Ingemar Lönnbom och Bengt ”Mamma Bengt” Olsson.
Om RevyRichard
RevyRichard är P4 Blekinges revypris. Priset är döpt efter revyveteranen Richard Frigren (1913-2002) från Karlshamn.
Priset delas i år ut för tionde gången.
Revykulturen i Sverige har få priser. Därför är RevyRichard ett unikt pris.
Mer info:
Daniel Kjellander, projektledare för RevyRichard, 0455-36 68 34
Göran Eklund, kanalchef Sveriges Radio Blekinge, 0709-646 822
Till detta kan bara läggas att tyvärr saknas en av alla dem som har recenserat revyer i Blekinge under den tid jag har varit med, nämligen Björn Littorin, som avled för ett antal år sedan.
Integritet och livsglädje
I helgen hade jag glädjen att få vara med om Anna Jarnestad Kockums vernissage för utställningen ”Papiljotter och däremellan” på Karlskrona konsthall. Det var fint och roligt trots den invigningshets som nästan alltid hindrar en från att verkligen ta in en konstutställning på öppningsdagen. Jag kommer inte att beskriva innehållet, för jag tycker att du som kan ska gå och se den. Men det finns ändå en del att säga kring denna konstupplevelse.
Nu är ju Anna Jarnestad Kockum en person med stor integritet och hon har inför den här utställningen uppenbarligen omgett sig med kärleksfullt införstådda medarbetare. Jag tolkar den noga regisserade vernissageföreställningen så att Anna i första hand vill tala genom konsten och därför överlåter åt andra att hålla låda. Hon var förvisso själv närvarande och deltagande, men utan att hålla något traditionellt vernissagetal.
Camilla Erlandsson, konstvetare och skriftställare, var den som fick göra en personlig reflektion över papiljotterna och vad de står för. Det var slående hur väl Camillas ord överensstämde med själva utställningens budskap och samtidigt gav någonting utöver den. Innan dess hade Anna och Birgitta Göransson, liksom Anna konstnär, genomfört en underfundig ”mini-pjäs” som gav en så fin bild av kommunikation mellan två människor.
Anna Jefta spelade harpa som en riktig ängel!
Mitt intryck var att alla som kommit blev på gott humör. Det förstår jag, för där finns en stor livsglädje i Annas konst, av det slaget som tar vara på och respekterar människor och inte minst djur. Det är lätt att identifiera sig med denna konst, den betraktar utan att ta avstånd. Den är medkännande och har glimten i ögat. En del konstprojekt under senare år utgår från att människor är objekt som man kan manipulera och använda för egna syften. Anna Jarnestad Kockum har gjort tvärtom, med en varm famn inneslutit sina väninnor i konstutställningen.
Så utvecklar man kulturutbudet på landsbygden (bildsida)
Studieförbundet Vuxenskolan och Blekinge bygdegårdsdistrikt anordnade på onsdagskvällen den 25 oktober en diskussion om kulturen på landsbygden. Boel Henckels utvärdering av det värmländska projektet Kultur på landsbygd och en diskussion om hur man ska utveckla kulturlivet på Blekinges landsbygd, med bygdegårdar och liknande lokaler som motorer, var de båda huvudämnena.
Du kan läsa ett direktreferat av kvällens föredrag och diskussion på min sidoblogg: Ingemar Lönnbom i detta nu.
Användning av referatet och kopiering av bilderna är tillåten med angivande av källa: ”Lönnbom media www.lonnbom.se”
Rädda socknarna – för demokratins skull
Det finns inga tunga skäl att avskaffa socknarna i folkbokföringen. Däremot finns det tunga skäl att bevara dem. Ett avskaffande skulle vara ännu ett bevis för alla dator-ovana och kulturarvsintresserade att datorer är kulturarvets fiende. Detta i en tid när vi på alla sätt behöver öka den digitala delaktigheten. Kontraproduktivt är bara förnamnet.
Förslaget kommer från Skatteverket, en myndighet som under ett antal år under förre generaldirektören Mats Sjöstrand har lyckats väcka respekt och höjt sitt anseende hos allmänheten högst avsevärt. Nu jobbar hans efterträdare Ingemar Hansson och dennes medarbetare oförtrutet på att rasera det förtroendet, särskilt hos dem som arbetar för och med det svenska kulturarvet, där sockenindelningen är en viktig grundsten.
Det är ekonomiska och ”rationella” skäl som ligger bakom förslaget. För oss som ser det låga intresset för datorer och Internet som en demokratisk fara är detta resonemang obegripligt. I själva verket är det ju så att datorsystem idag mycket väl kan hantera en administrativ nivå till utan att storkna. Min teori är dessutom att det sannolikt inte ens skulle behövas exempelvis postnummer idag. Kan datorprogrammet Google Earth hitta en adress i Iowa och en i Pajala på metern när och dessutom räkna ut det exakta avståndet mellan dem utan postnummer, så borde det gå att skicka brev mellan sagda destinationer utan dessa gammaldags datakoder från hålkortens sextiotal.
Varför blir jag då så frustrerad över detta förslag att avskaffa socknarna? Jo, för att jag och en kollega just nu arbetar på ett projekt för att ÖKA den digitala delaktigheten i de grupper som är intresserade av kulturarv – såväl i staden som på landsbygden. Vår hypotes är att alla invånare i detta land behöver vara med på nätet eftersom så mycket av det demokratiska samspelet i samhället idag sker där. Det gäller debatt, det gäller myndighetsinformation, det gäller möjligheten att göra sin röst hörd och skapa nätverk. Samma hypotes har tydligen exempelvis Internetfonden och projektet Digidel, som varje år satsar av våra gemensamma medel (insamlade av Skatteverket!) på att öka den digitala delaktigheten.
Den här beskrivna klåfingrigheten från Skatteverkets sida leder bara till att de människor som tidigare sett datoriseringen som ett hot mot kulturarvet får vatten på sin kvarn. De blir knappast mer intresserade av att bege sig ut på den digitala arenan. Heder åt Blekinge läns tidning som tar upp frågan idag. I skrivande stund kan jag tyvärr inte länka till just den artikeln, men det finns mycket klokt skrivet sedan tidigare:
Debattartikel i Svenska Dagbladet, skriven av 22 tunga namn inom svensk kulturhistoria.
Regionteatern – så går det till på presskonferenserna
Äntligen kan jag berätta öppet hur presskonferenserna på Regionteatern Blekinge Kronoberg går till! Det man får se i TV, höra i radio eller läsa i tidningen, är naturligtvis bara ett urval ur all den information och intryck som flödar när en kulturinstitution står i startblocken inför en ny säsong. Eftersom jag numera inte jobbar åt någon annan än mig själv, tänkte jag att det var dags att avslöja lite om arbetet bakom kulisserna, inte minst mediernas kulisser.
(se en kort sekvens som jag filmade med min telefon)
För första gången sedan 2005 var jag alltså på en presskonferens på Regionteatern Blekinge Kronoberg. Det mesta var sig likt, men den dynamiske teaterchefen Magnus Holm har en helt annan framtoning än den drottlinglika Ingrid Kyrö eller den mera introverte Johan Bernander som jag tidigare mött. Här är det en teaterdirektör á la August Blanche, med frustande energi och säljande attityd. Man får i alla fall intryck av en person som har kul på jobbet!
Journalisterna sitter i kafeet på Ringsberg, medan ensemblen på teatern och övriga medarbetare står längs väggarna, när Magnus Holm hälsar välkommen. Någon journalist kommer försent, men det noteras bara med humor. En journalist som jag känner igen från forna dagars presskonferenser, ställer fortfarande samma typ av frågor som då, nämligen hur man stavar olika personers namn. Det känns lite onödigt, eftersom alla namn och relevanta faktauppgifter finns noterade i det utmärkta pressmaterial som alla har fått. Dessutom står det naturligtvis på nätet, men något säger mig att denne journalist bara med största motvilja har lämnat Haldan för datorn.
Så blir det dags att se några utsnitt ur teaterföreställningarna, det vill säga så som de ter sig just nu, kanske mer än en månad före premiär. Det blir med andra ord en del tappade repliker, bara delar av kostymer, inget teatersmink. Man får alltså ha en del fantasi. Men det har man så gärna, för det är faktiskt lite spännande att vara med en kort stund när föreställningarna fortfarande är i ett formande skede. Eftersom jag har varit med ett antal gånger och sett både dessa repetitioner med journalistpublik och sedan de färdiga föreställningarna kan jag konstatera att det händer något. En lätt förändring i pauseringen, en annorlunda betoning, just det där som behövs för att budskapet ska komma fram, för att spänningen ska stiga, skrattet komma. Man får respekt för skådespelarnas och regissörernas kunnande.
Till sist kan jag inte låta bli en reflektion kring höstens repertoarval, närmare bestämt att Regionteatern Blekinge Kronoberg kommer att spela MacBeth av Shakespeare. Jag minns nämligen som igår MacBeth i saligen avsomnade Blekingeteaterns regi, någon gång på 1980-talet. Som ni kanske vet, omgärdades förr denna pjäs av en aura av vidskepelse. Skådespelarna ville inte ens nämna den vid namn. För Blekingeteatern blev den mycket riktigt en katastrof. Scenografin var löst hängande sjok av vad som såg ut som säckväv. Dåvarande konstnärlige ledaren ställde sig på scenen efter att tidigare ha hållit sig därifrån, vilket visade sig vara ett dåligt beslut. En av mina journalistkollegor på den tiden orkade inte med att se hela pjäsen, utan gick i pausen. Det dröjde inte länge innan Blekingeteaterns saga var all. Lady MacBeth sågs senare som parkeringsvakt i Skärholmen. Jag hoppas vid fru Thalias mantel att något sådant inte kommer att inträffa nu, för vi behöver Regionteatern, den ger stöd och stadga åt teaterkulturen i vår del av Sverige.
Sveriges Radios reportage från denna pk.
Ny ungdomspjäs på Regionteatern – Wasteland
Tre unga människor vaknar till en ny skoldag, en regnig måndagmorgon. Något har hänt, något som berör dem alla tre, men vad? Så är anslaget i den repetition som Regionteatern Blekinge Kronoberg spelade upp av thrillern Wasteland under presskonferensen inför höstens program. Wasteland riktar sig till ungdomar, och regissör och ensemble utstrålar vilja att ta ungdomar och deras verklighet på allvar.
Jag fick möjlighet att tala med två av tre skådespelare i ensemblen och dessutom regissören Anna Sjövall. Här är först intervjun med henne:
Här några ord med skådespelaren Saskia Husberg och ett kort avsnitt ur repetitionen vi fick se:
För mig som kommer från Karlskrona var det extra roligt att träffa Gustav Berg, uppvuxen i Karlshamn och med ett förflutet i Teatersmedjan. Intervjun med honom är uppdelad i två avsnitt:
Copyright Ingemar Lönnbom 2012. Materialet får fritt användas under förutsättning att källan anges!
Regionteatern visar sitt höstprogram
VÄXJÖ onsdag. Det var helt underbart att efter sju år vara tillbaka på Regionteatern Blekinge Kronoberg och få ta del av höstens utbud. Jag gjorde en del intervjuer som ni kan höra på bloggen efterhand.
Det ser ut att kunna bli flera spännande produktioner, även om det är svårt att bedöma något som är knappt halvfärdigt. För de pjäser vi från den samlade pressen (och författaren av denna blogg) fick se utdrag ur var bara några veckor in i repetitionerna.
Den stora turnépjäsen i år blir Macbeth i regi av Öllegård Groundstroem. Hon har nyligen vidareutbildat sig och berättar i en intervju om hur hon har tänkt kring att placera Shakespeare i vår nutid och med en del modern musik. Lyssna här:
Vi fick också se inledningen till en thriller för högstadiet, som jag gärna skulle se, nämligen ”Wasteland”. Jag fick en intervju med Gustav Berg, skådespelare i pjäsen, som även den kommer senare här på bloggen.
En föreställning som alla bör hålla ögonen öppna för, är sensationen Fröken Julie som Pekingopera, ett gästspel från Shanghai. Den föreställningen dyker upp i Karlskrona den 11 oktober, Kalmar den 15 oktober och Växjö den 17 oktober. Ett unikt tillfälle.
Jag återkommer alltså inom kort med mera material från onsdagens presskonferens.
Copyright: Ingemar Lönnbom. Ljud och text får fritt återges med angivande av källa.
Vad gör du nu förtiden?
Det är ganska märkligt hur snabbt det har gått att återgå till verksamheten som egen företagare. Tiden på Boverket var intressant och givande, men att arbeta med sådant man själv väljer och hela tiden utmana den egna kreativiteten slår ändå det mesta. Att dessutom få verka i det mest praktiska av alla landskap är riktigt härligt.
Nu hör jag en och annan som undrar: vadå ”mest praktiska av alla landskap?”. Lugn, jag återkommer till det.
Den gångna veckan har varit full av intressanta möten, både planerade och oplanerade. I måndags rivstartade jag med en av mina nygamla samarbetspartner med ett möte på hög nivå inom Blekinges kulturadministration (ja, som ni märker är jag lite hemlighetsfull, men det beror på att ett viktigt konkurrensmedel för den egne företagaren är idéerna och kontakterna – samt rätt tajming!).
Tisdagen ägnades åt en kombinerad foto- och nätverksresa genom hela Blekinge, som toppades med ett besök hos min Facebook-kompis Nils-Åke Nielsen i Kyrkhult. Vi diskuterade olika sätt att göra den ovanliga diagnosen Marfans syndrom mera känd. Nils-Åke har en sällan skådad energi och har en massa idéer – dessutom bjuder han på sig själv. Mycket intressant och givande möte. Nu sitter jag och jobbar med att göra ett underlag så att vi kan argumentera vidare för någon form av publicering, som vi tänker det med utgångspunkt från Nils-Åkes egna erfarenheter. Som alltid finns behovet av pengar för att genomföra olika planer och där har vi idéer, men ännu inga konkreta löften.
Ronneby bokhandel säljer nu min gamla bästsäljare ”Från Danmarks vedbod till Sveriges trädgård” sedan jag levererade några böcker ur restupplagan. Jag gjorde också besök på ABF och Blekingearkivet, denna tisdag, samt träffade kompetenta grafikern Pernilla Larsson, Pernillas grafiska. Avslutade dagen med en uppfriskande litteraturdiskussion på Holje Bok i Olofström, där jag träffade en Wodehouse-entusiast som letade bortglömda svenska översättningar av sin författaridol.
Onsdagen inleddes med ett möte i Blekinge museums lokaler i Rosenholm, där jag presenterade en idé som än så länge är i formande-fasen. I övrigt blev det en del ideellt arbete både den dagen och andra, nu för Harry Martinson-sällskapet. Harry Martinson är ständigt aktuell och just nu finns förutsättningar för ytterligare intresse det närmaste året (tyvärr måste jag vara lite diskret här också!).
På torsdagen var det två viktiga, men rätt korta, möten. Det är ibland så att ju viktigare mötena är, desto kortare blir de! Båda mötena måste ses som framgångar, och de aktuella projekten går vidare. Det känns som om det är flyt just nu.
Enda motgången den här veckan var att Bolagsverket inte ville godta mitt förslag till nytt företagsnamn. Men det ska nog gå att komma rätt där också. Om nu SV-dagen i morgon lördag blir en succé så har veckan varit perfekt!
Just det, Blekinge som Sveriges mest praktiska landskap. Det handlar förstås om dess behändiga format. Som aktör på den blekingska kulturarenan behöver man sällan resa mer än någon timme för att komma till sin mest avlägsna destination. Det är också ett slags livskvalitet.
Skrivarklubben i Blekinge
Veckans föredrag höll jag för Skrivarklubben i Blekinge. Vi var ett tjugotal personer som gemensamt tog oss till Skomakartorpet i Harkniven, norr om Bräkne-Hoby. Vilket vackert ställe och perfekt inramning för denna relativt lilla men livaktiga skara klubbmedlemmar.
Här är ett album med bilder!
Fiolspelarna, gitarristerna och sångerskorna Anna Magnusson och My Bejmar underhöll, bland annat med Gånglåt från Äppelbo!
Här kan du höra ett kort avsnitt från inledningen av mina 50 minuters berättelse om min väg till litteraturen – andras och egen:
Ingemar Lönnbom 