Kategori: Kultur i Blekinge
Min rapport från Akademien
Den 20 december genomför Svenska Akademien varje år sin högtidssammankomst, enligt regler som infördes av grundaren Gustav III. Koreografin är inte särskilt komplicerad, i varje fall inte för en betraktare. 2014 fick jag, tack vare Skrivarklubben i Blekinge och dess ordförande Sonja Johansson, möjlighet att närvara. Det var en stor upplevelse som naturligtvis väckte en mängd tankar. Jag återkommer strax till dessa.
Hur kan det då komma sig att Skrivarklubben i Blekinge kan sända en representant till denna förnämliga sammankomst? Svaret är att Skrivarklubben varje år utför arbete för Akademiens räkning och som tack får en biljett till högtidssammankomsten. Arbetet består i att vara en del av juryn för Kallebergerstipendiet. År 2014 beslutade Svenska Akademien tilldela Jenny Tunedal detta pris.
Stipendiet utgår ur Tekla Hanssons och Gösta Ronnströms donationsmedel, överlämnade till Akademien 1977, och skall utdelas för litterär verksamhet med företräde för lyrik. De senaste årens mottagare av stipendiet har varit 2010 Johannes Heldén, 2011 Ulf Karl Olov Nilsson, 2012 Lotta Olsson och 2013 Anna Hallberg. Prisbeloppet är på 50 000 kronor.
Svenska Akademien har de senaste åren visat goda bevis för att denna mer än 200 år gamla institution både äger engagemang och vitalitet. Kultur och bildning, humaniora på hög nivå tycks inte alltid vara någon självklarhet eller prioriteras i vårt land. Akademien har vid flera tillfällen stått upp till försvar när dessa värden har hotats. När året 2014 summerades under högtidssammankomsten den 20 december, förekom även här den bistra munterhet som uppstår när vältaliga akademiledamöter kommenterar samtidens dumheter. Det är underhållande, men också en smula oroande.
Hur hårt den här kritiken drabbar dem som hotar de kulturella värdena är svårt att veta. Om man tar åt sig beror naturligtvis delvis på om man ser Svenska Akademien som en kompetent och relevant aktör. Utan att vara expert på detta, vill jag ändå försöka förklara hur man kan betrakta Akademien i ett modernt sammanhang.
Svenska Akademien är alltså kunglig. Eftersom kungen är statsöverhuvud kan det vara lätt att tro att Akademien också är en statlig institution. Så är det inte. Den starka ställning Akademien har som rikslikare för språket (tänk SAOL) och värnare om en levande svensk litteratur (tänk klassikerutgivning, stipendier mm) har den uppnått genom kompetens, samverkan och klok delegering i stället för genom politik och byråkrati. Det är därför Akademien med sådan frimodighet och samtidigt tyngd kan gå till rätta med politikens snedsprång inom det egna intresseområdet.
Svenska Akademiens högtidssammankomst den 20 december 2014 var en lång rad av stimulerande doser kultur och espri. Redan vid ingången möttes mitt sällskap och jag av hovmarskalk Karolin A. Johansson som synnerligen varmt och hjärtligt hälsade oss. Vi känner varandra sedan länge, har växt upp i samma by, så det var mycket speciellt att få ett sådant mottagande i detta högtidliga sammanhang! Karolin A Johansson är idag chef för kronprinsessan Victorias hovstat. Det är uppenbart att duglighet uppskattas vid hovet.
Att vara på plats när Kjell Espmark sopade banan med dålig kulturkritik, Sara Danius berättade historien om Selma Lagerlöfs inträde i Akademien och få höra nyheten om att Peter Englund slutar som ständig sekreterare före alla medier var bara några av höjdpunkterna. Hela programmet finns utförligt beskrivet och dokumenterat på Svenska Akademiens webbplats, så jag kan här nöja mig med att plocka några russin ur kakan.
Att Akademien, etthundra år efter Selma Lagerlöfs inträde, nu får en kvinnlig ständig sekreterare i Sara Danius är glädjande. Men 1700-talet var i vissa hänseenden mindre fördomsfullt än 1800-talet då kvinnor hade varit helt otänkbara i denna krets. Såväl Anna Maria Lenngren som Hedvig Charlotta Nordenflycht föreslogs som ledamöter i Akademiens barndom, men den tidens formalia kring kvinnors myndighet satte käppar i hjulet. Lenngren räknades trots detta ibland som den nittonde ledamoten! Hedvig Charlotta Nordenflycht har viss blekingeanknytning, eftersom hon en tid bodde i Karlskrona, där hennes make var amiralitetspastor.
En annan rolig notering för mig som född på 1950-talet, var att min barndoms första favoritförfattare, Lennart Hellsing, erhöll Akademiens stora pris. Priset utdelas inte varje år och under 2000-talet har det bara skett två gånger tidigare. Lennart Hellsing passade på att tacka akademien för att den – precis som han själv – tar barnlitteraturen på allvar. Krakel Spektakel och Sjörövarboken känner de flesta till. Jag minns särskilt boken om den krångliga kråkan, som kan läsas som en biografi över någon som inte riktigt passar in någonstans. En slags ”fula ankungen” för 1900-talet. Välförtjänt är ett alltför svagt ord! Att Kjell Espmark i sina hyllningsord jämförde Hellsing med Karlfeldt – en annan av mina favoriter – gjorde inte saken sämre.
I Peter Englunds sista redogörelse för ett gånget år i Akademien fanns den för oss i Blekinge trevliga noteringen att en bok om den intressante Carl August Ehrensvärd kommer i nyutgåva. Ehrensvärd var både konstnär och sjömilitär och var tillsammans med af Chapman en tongivande person i Karlskrona under det sena 1700-talet.
Det kändes också bra att Peter Englund kunde redovisa flera tillfällen när akademien rutit till och tagit tydlig ställning. Han noterade med begriplig stolthet att vi nu får en ny upplaga av Svenska Akademiens ordlista och ännu ett band av Svenska Akademiens ordbok: ”Det är Akademiens oberoende som är garanten för dessa projekt: om de hade finansierats med statliga pengar skulle någon excelarksmatador i finansdepartmentet ha lagt ned dem för länge sedan.”
Kulturarvsdagen 2014 – samtal om krigen och kvinnorna
Kvinnorna har genom århundradena precis som männen tagit del i krigen, men kanske på annat sätt. Detta har ofta gjorts osynligt i historieskrivningen, där kvinnorna lätt blir sedda som passiva objekt. Men det är en bild som kan ifrågasättas. Johanna Parikka Altenstedt och jag samtalade kring detta, mot fonden av 450-årsminnet av Ronneby blodbad.
Detta filmade samtal spelades upp i Ronneby under Kulturarvsdagen 2014, den 14 september. Hoppas att du som ser detta tycker att det är intressant. Videon är producerad av Ola Hallqvist, AB Audiola. Allt skedde på uppdrag av Länsstyrelsen i Blekinge.
Blekinge, kvinnorna och krigen – ett inspirationssamtal from audiola / Ola Hallqvist on Vimeo.
Därför är kulturen en tillväxtfaktor
Det är något djupt provocerande i att Kulturrådet ser de regionala kulturplanerna som ett sätt att skapa arbetstillfällen för dem som är verksamma inom kultursektorn. Som jag ser det är detta ett helt bakvänt sätt att resonera. Alla dessa människor som är verksamma inom kulturen är snarare en outnyttjad resurs som kan göra ännu större nytta i samhället om de får möjlighet. Kulturen är inte ett fält för arbetsmarknadsåtgärder, kulturen är vårt gemensamma minne och skapar visionerna av framtiden.
Mina funderingar kommer efter det sista av fem möten i Blekinges kommuner där Region Blekinge bjudit in alla intresserade att diskutera fram prioriteringar inför den kommande nya kulturplanen. Jag har deltagit vid tre av tillfällena som representant för Sveriges Författarförbund. Förbundet har under senare år fått kämpa hårt för att litteraturen ska få sin rättmätiga plats i samma division som konst, teater, dans och så vidare. Det borde vara självklart: att värna litteraturen och läsandet är helt fundamentalt i ett samhälle där vi ser allt sämre resultat i mätningarna av kvaliteten i skolorna.
Mycket som generellt kan sägas om kulturen är också giltigt för litteraturen. Som detta att vara vårt gemensamma minne. Hur ska vi förstå oss själva om vi inte har en susning om vad som rörde sig ens i våra far- och morföräldrars huvuden. Det slog mig häromdagen att många unga idag inte ens kan läsa ett handskrivet brev från första halvan av 1900-talet, en metafor så god som någon för den minnesförlust som vårt samhälle hotas av. Ja, jag tycker att den är ett hot och att kulturen har en viktig roll att skapa möten mellan generationerna. Vi kan inte ha ett samhälle där unga är rädda för gamla och gamla rädda för unga. Kulturen måste bestå av mångfald, men det fina är att kulturen kan lära oss att vara trygga i detta att vi är olika. Mångfald, olikhet, skillnader är inte ett hot i kulturens värld, de är en förutsättning för skapande och ett utbyte som får oss att växa som människor.
Men kulturen kan också fungera som ett sätt att förstå vad som händer just nu och skapa visioner av framtiden. Jag brukar säga att skrivandet är ett sätt att tänka: under tiden man skriver föds nya tankar och insikter. När man sedan ser sin text, kanske många år efter att den skrevs, kan man som författare bli förvånad: ”skrev jag verkligen det där?”, verket blir på något sätt större än människan, bara vi låter går in i skapandet på allvar, släpper spärrar och låter intuitionen tala.
Det här låter kanske idealistiskt i överkant. Men det viktiga är att när vi låter kulturen få ta plats, talar vi också om för människorna i samhället att de duger, att de är något värda, att deras erfarenheter har betydelse. Jag tror att det leder till större tillit, större trygghet och därmed också ett samhälle som utvecklas bättre. Det finns faktiskt forskning som visar just att tillit är en av de viktigaste tillväxtfaktorerna, om vi nu ska använda ett nationalekonomiskt begrepp.
Vad kom då fram under det sista av de fem mötena mellan Kultur-Blekinge och Region Blekinge? Som vanligt en ganska spretig bukett förslag om prioriteringar, dessutom på olika nivå, från väldigt konkreta till mera övergripande. Glädjande för mig var att en tanke jag fört fram vid tidigare möten, idag kom från en annan grupp, nämligen att vi i Blekinge borde gå samman och skapa en fristad för förföljda kulturarbetare. Om inte enskilda kommuner klarar detta kanske vi kan göra det tillsammans.
Större utbyte, mera kunskap om varandra inom Blekinge – och mera samarbete både geografiskt och mellan olika kulturformer var teman med variationer under kvällens gång. All den kultur som kommer ur det civila samhällets föreningsliv var också uppe till diskussion – hur skapar man förutsättningar när samtidigt det blir allt svårare att locka medlemmar till de traditionella föreningarna?
Lade ni märke till att jag inte skrev ett ord om ”besöksnäring” i den här texten?
Art Line lever
Igår, den 31 mars, avslutades formellt det EU-finansierade Art Line-projektet. Art Lines resultat däremot lever i högsta grad. En 260 sidor tjock katalog som presenterar en stor del av allt det som hände under de drygt tre år som projektet pågått, flera generösa resurser på nätet och ett stort nätverk med konstnärer, utbildnings- och kulturinstitutioner med flera.
För oss som har jobbat med Art Line är det närmast en självklarhet att projektet lever vidare, men det är en kunskap som tål att spridas.
För det första alltså katalogen, som innehåller massor med bilder, artiklar och essäer av mer än 40 författare från konstens och utbildningens värld. I den version av katalogen som ligger på nätet kan man dessutom titta på videor, föreläsningar, dokumentärer och såklart konstverk. Undersök denna skattkista på www.artlinecatalogue.eu.
Det finns dessutom ett nätbaserat galleri med berättelser från länderna runt Östersjön, väl värt ett besök och ett intressant exempel på hur kreativiteten släpptes lös under Art Line-projektet. Dels genom att det egentligen inte alls var meningen att berättelserna skulle få denna centrala roll, i stället skulle de fungera som inspiration för konstnärerna i subprojektet ”Telling the Baltic”, del genom att den ”utställningslokal” som skapats på nätet är så innovativ och bra genomförd: www.ttb.artline-southbaltic.eu
För att få ett snabbt visuellt intryck av Art Lines fantastiska mångfald rekommenderar jag ett besök på projektets Flickr-sida: www.flickr.com/photos/art_line/sets/ Om bilderna används i samband med texter om Art Line och attribueras rätt, är de fria för användning.
Johnny Karlsson 70 år
Idag fyller Johnny Karlsson 70 år. Om ni inte gillar förbehållslösa hyllningar och tror att detta ska bli en sådan, sluta läs här. Jag har haft nöjet att träffa Johnny med ojämna mellanrum sedan 20 år och kan utan överdrift säga att de positiva upplevelserna överväger. Det var emellertid en fladdermusinvasion i Karlshamn som startade vår bekantskap.
Det roliga är att detta vårt första möte finns dokumenterat i form av ett för sin tid typiskt nyhetsinslag från Sydost-TV (TV4:s lokala sändningar)
Det är dock inte Johnny som jag ses intervjua här ovan, utan en polisman (vill ni se hela inslaget, klicka på bilden). Men det intressanta är, att Johnny enstämmigt pekades ut som västra Blekinges förnämsta fladdermusexpert. Det stämde säkert. Johnny Karlsson är nämligen kunnig på många områden, vilket kommer att bevisas i denna text.
Emellertid. När Ylva Haasum, då kultursekreterare på landstinget, fick den eminenta idén att återskapa en sedan länge avsomnad arbetsgrupp för Blekingelitteratur hamnade vi båda i denna grupp. Jag satt där på ett mandat som i huvudsak grundade sig på mitt ordförandeskap i Bibliotekets vänner i Karlskrona. Johnny och jag utbildade där en, som jag uppfattar det, fast och varaktig vänskap. Det som gjorde störst intryck på mig var den rätt ovanliga kombinationen av beläsenhet, rörligt intellekt och ett praktiskt sinne, rent av händighet. Detta skulle komma att visa sig komma väl till pass i vårt fortsatta umgänge.
På Johnnys initiativ blev nämligen den främsta följden av litteraturgruppen att Blekinge under några år var förnämligt representerat på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Där ställde vi ut föregående års hela utgivning i och om Blekinge. Ibland var det över 100 böcker som trängdes på utställningshyllorna, som Johnny naturligtvis fixade med hjälp av lite bräder, lister, gummiband (som jag fick av posttanterna i Svenska mässans postkontor) och skruvar. Allt var lågbudget och samtidigt mycket generöst. Vi bjöd på kaffe och härliga äpplen från Ryssbergets solsida, folk trivdes och Johnny Karlsson gick runt som en humoristisk, beläst värdshusvärd i det litterära Blekinges visthusbod. Typ.
En viktig kärna i denna stora, men billiga, Blekingemonter var förstås närvaron av de Blekingefödda stora författarnamnen, Harry Martinson och Sven Edvin Salje. Några år kunde vi också presentera Ragnar Jändel för en i stora delar ovetande publik.
Vi gav också plats åt länets levande författare, de fick utrymme för små program, signeringar, föredrag osv. i Blekingemontern. Författare som aldrig skulle ha haft råd att sätta upp en egen monter på Bok- och bibliotek fick därmed möjlighet att exponera sig och sitt arbete. Detta var en lycklig, men slitsam tid. När vi nuförtiden varje höst ”asar” boklådor till den betydligt mindre Martinson-Salje-montern på bokmässan, förundras vi över att vi orkade den gången. Men Johnny hade ett trick för att hålla sig igång: ”Det är märkligt” sade han ”hur man kan bli uppfriskad bara av att skölja ansiktet med friskt vatten”. Vill ni veta mer och uppleva lite av stämningen under dessa bokmässesejourer, klicka här och titta på mina korta filmer om Bok i Blekinge, som montern kallades.
Så har vi förstås haft nöjet att samarbeta i Harry Martinson-sällskapet, där Johnny Karlsson innehar posten som ”räntmästare”. Johnny har den för en penninghushållare den goda egenskapen att han inte ser förvaltandet av sällskapets kassa som ett egenvärde, utan hela tiden tänker på hur pengarna ska användas för att vi ska få ut maximal effekt av dem. Jag tror att sällskapets medlemmar har anledning att skicka en tacksam tanke till Johnny exempelvis varje gång det kommer en årsbok, alltid av hög klass, alltid framställd/framorganiserad på ett så ekonomiskt sätt som möjligt. Samma sak under Nässelfrossan eller på Bokmässan. Mer Martinson för mynten, alltså.
Johnny Karlsson har sina rötter i Olofström och har efter sin återkomst dit för cirka 20 år sedan utvecklat en enorm verksamhet som kulturell motor. Han har varit med och startat nya litterära sällskap, grundat museer, startat mässor, organiserat utställningar. Han skriver, håller föredrag, undervisar och underhåller. På samma gång är han en av Sveriges största antikvariatsbokhandlare på nätet, Karlssons bok med just nu 32 000 böcker till salu, samt driver en ”riktig” bokhandel i Olofström. Det märkliga är att man ändå inte får intryck av en människa som håller på att stressa ihjäl sig. Mer än en gång har vi haft goda och långa samtal i blandade ämnen bland de välfyllda hyllorna i Holje bok. Jag hoppas att det blir många fler.
Nu är arbetet på ny Kulturplan igång
Grupparbete i full gång, Lokstallarna i Karlshamn.
Region Blekinge anordnar fem möten, ett i varje kommun, inför den nya regionala kulturplan som ska antas under året. Det första hölls torsdagen den 13 februari i Lokstallarna i Karlshamn. Det är uppenbart att regionens kulturella tjänstemän, Malena Sandgren och Lisa Andersson, inte kommer att uppfinna hjulet på nytt. Den gamla planen ligger till grund för den nya och helst ska det bli lite enklare att prioritera i framtiden.
Det är i varje fall det intryck man får av det upplägg som det första mötet fick. Först redovisades den kulturella spelplanen, vilket sammanhang kulturplanen befinner sig i, nationellt och lokalt. Sedan fick de närvarande, främst verksamma i kulturen plus några politiker och några tjänstemän, arbeta i grupper där utgångspunkten var två framtidsscenarior: Ett Blekinge som är världsbäst på kultur och ett där kulturen är avskaffad eller motarbetas med alla krafter. De ”protokoll” som fördes i de små arbetsgrupperna samlades in och ska bilda underlag för arbetet med den nya kulturplanen.
Som representant för Sveriges Författarförbund gläder jag mig åt att i de grupper jag deltog i, såg man läsning och litteratur som mycket viktiga. I en av grupperna valde vi att välja Blekinges framgångsväg via internationella kontakter och internationellt samarbete. Tänk hur vi skulle kunna ändra bilden av Blekinge om vi öppnade regionen för förföljda författare från hela världen!
Mera information:
Ingemar Lönnbom telefon 0708 310392
Ladda hem bilder från: http://www.flickr.com/photos/62906264@N07/sets/72157640951507875/
Arkeologin fördjupar bilden av Blekinges historia
Mikael Henriksson, arkeolog i mediernas hetluft, sedan han varit med om att offentliggöra de nya fynden från Johannishusåsen.
De sensationella arkeologiska fynd från Johannishusåsen som just nu rapporteras i medierna ger ny kunskap men orsakar också en mängd nya frågor. Om vi kommer att få svar på dem är delvis en ekonomisk fråga.
Arkeologi är inte bara att hitta föremål och visa upp dem. Det tidsödande konserveringsarbetet, systematisk litteraturgenomgång, jämförande forskning, tvärvetenskapliga skarpsinnigheter och annat vetenskapligt arbete är inget man kan trolla fram. Att få fram resurser är också en fråga om att skapa den respekt och de begrepp som gör att allmänheten/skattebetalarna vill stå för fiolerna. En mycket viktig utgångspunkt är därför att fortsätta vara glada över denna gåva vi har fått från förfäderna men att avstå från att genast betrakta föremålen enbart som grund för en besöksnäring.
Vill vi skapa något av bestående värde, handlar det om att gneta fram ny kunskap och inte gå direkt på ”upplevelser”. Upplevelser och känslor, menar jag, blir starkare och innerligare om de grundar sig på kunskap. Det känns som om arkeologerna som har tagit sig an Vång-grävningarna och fynden är kloka nog att ta ett steg i taget. Hoppas att alla andra aktörer i sammanhanget också agerar klokt.
Med utsikt mot Strindbergs lår
Strindberg i Tegnerlunden från mitt hotellfönster.
Det är alltid spännande att komma till Stockholm. Man vet aldrig vad eller vem man kommer att bli överraskad av, för överraskad blir man. Just nu i hotellrummet på Hotell Tegnerlunden ser jag ut över en regnpiskad stadspark där en strålkastare sätter fokus på August Strindbergs lår och vader. Det passar bra att vara granne med honom, för idag ska jag ”hänga” med författar/översättarkollegor från hela landet.
Det är den nya kulturpolitiken, där regionerna har fått en större makt över pengarna, som har fått Sveriges Författarförbund att rekrytera regionala ombud. Författarna och litteraturen behöver personer som bevakar att författare/översättare och litteraturen inte kommer i strykklass när de regionala resurserna fördelas. Nu ser jag fram mot en heldag tillsammans med kollegorna från hela det litterära Sverige. Stimulans för hjärnan och sinnet!
Därför var BTH:s mediedesignare på Bokmässan
Roger Tónlist, projektledare, BTH.
För första gången deltog Blekinge Tekniska Högskolas sektion för planering och mediedesign (jobbar bland annat med dataspel) på Bokmässan i Göteborg. Där hade man en monter där berättandet stod i centrum. Lyssna på projektledaren Roger Tónlist när han berättar om detta för Ingemar Lönnbom (här i egenskap av författare och sekreterare i Harry Martinson-sällskapet, samt Blekingebo…)
Bokmässan 2013 Bildreportage
(Bilder och text för fri användning under förutsättning att källan anges) Blekinges närvaro på Bokmässan i Göteborg består mest av enstaka insatser i olika sammanhang. För cirka tio år sedan hade landskapet en egen monter fyra år i rad, men sedan Region Blekinge beslutade dra in sitt bidrag till detta har de litterära sällskapen kring Harry Martinson och Sven-Edvin Salje varit de tydligaste Blekinge-representanterna. De förlag och organisationer som är representerade på mässan har naturligtvis anställda och aktiva som har blekingeanknytning och Blekinge Tekniska Högskola fanns i år för första gången representerad på mässan.
Olofströms kommun har de senaste åren haft en självklar plats i Harry Martinson-sällskapets och Saljesällskapets kombinerade monter på Bokmässan. Det beror förstås på att de båda författarna var födda där, men också på den ambitiösa kulturveckan, Nässelfrossan, som genomförs varje år veckan efter midsommar. Nässelfrossan var också en av anledningarna till att Olofström blev årets kulturkommun 2013. Detta firades i år bland annat med en särskilt aktiv närvaro på mässan, med uppskattade inslag som bjudchoklad, välbehövliga kassar att bära böcker i, sittdynor för kulturkonsumenter och mycket annat.
Olofströms kulturchef Elisabeth Jonsson hälsade mässbesökarna välkomna till montern och till Olofström. Hon hade dessutom ett gott argument för att besöka Blekinge, nämligen den berättarfestival som kommer att genomföras i samverkan med Sölvesborgs kommun den 25-26 oktober.
De båda litterära sällskapen (Martinson och Salje) bedrev i vanlig ordning medlemsvärvning på mässan. Tillströmningen till de litterära sällskapen har minskat, även om det å andra sidan hela tiden tillkommer fler sällskap. Långtifrån alla finns med på mässan, exempelvis närvarar inte det största svenska litterära sällskapet, Fritiof Nilsson Piraten-sällskapet.
Redan efter mindre än en timme av mässans fyra dagar anmälde sig den första nya medlemmen till Harry Martinson-sällskapet, nämligen Peter Ewerlöf, som inte behövde lång stund för att bestämma sig. De preliminära siffrorna ger vid handen att Saljesällskapet fick 17 nya medlemmar och Harry Martinson-sällskapet 13.
En alltid återkommande funktionär i Martinson- och Salje-sammanhang är Kjell Andersson (t.h.), som också är flitig som spridare av de båda författarnas verk. Här tillsammans med Saljesällskapets ordförande Gustav Fredriksson.
Harry Martinson-sällskapet införde förra året en ny möjlighet för unga litteraturintresserade att komma till Bokmässan, nämligen ett slags stipendium där sällskapet står för deras vistelse. Ungdomarna får vara med i arbetet i montern och får ta del av Martinsons värld, samtidigt som de naturligtvis också kan bege sig ut i mässvimlet. Under torsdagen var det Siri Sewall som var sällskapets mässtipendiat. Hon kommer från Karlshamn och går på Folkhögskolan i Bräkne-Hoby. Hon var väl inläst på Harry Martinsons biografi redan när hon fick erbjudandet, och fick nu en inspiration att också läsa hans böcker. På bilden ses också Johnny Karlsson och Åke Widfeldt.
Den internationellt uppmärksammade textilkonstnären Annika Ekdahl från Kyrkhult, var en av besökarna på mässan. Hon har numera också Göteborgsanknytning eftersom hon innehar en gästprofessur vid Göteborgs universitet, institutionen för kulturvård.
Tidigare i år fick hon Norra Europas största textilpris, Nordic Award in Textiles med en prissumma på 250 000 kronor. Hon fick priset för ”sina storslagna gobelänger och sitt sätt att ge nytt liv åt en historisk genre”. Annika Ekdahl har arbetat med textilkonst i 35 år och är utbildad i textilkonst på HDK i Göteborg. Hon väver gobelänger i klassisk teknik, men i stor skala; varje gobeläng tar runt ett och halvt år att göra. Var och en som ser dessa jättevävar måste bli imponerad, men Annika Ekdahl vill gärna jämföra sig med dem som skapar litteratur:
– Ingen skulle fråga en författare hur lång tid det tar att skapa en berättelse, säger hon.
Ledningen för tryckeriet MIXI-print i Olofström var på plats i Göteborg för att visa upp några av de senaste alstren och för att få nya kontakter inom branschen. Produktionsledare Magnus Johansson, vd Sven-Eric Johansson och projektledare Kim Svanberg var mycket nöjda med resultatet. Nya order kan förväntas den närmaste tiden till tryckeriet, som redan tidigare har fått ett antal uppdrag med hög status. Den senaste är den mycket påkostade katalogen för utställningen ”Skagen – en skandinavisk konstnärskoloni” på Valdemarsudde i Stockholm. Att katalogen – som mera ser ut som en konstbok – till en av höstens mest omtalade utställningar trycks i Olofström säger något om kvaliteten på företagets produkter.
Elisabeth Rynell är en av många författare som har inspirerats av Harry Martinson och hon ställde välvilligt upp och berättade om sin senaste bok på De litterära sällskapens scen.
Maria Cristina Lombardi har översatt Aniara till italienska och är en trogen gäst i Martinson-montern, varje bokmässa. Hon gladdes åt nyheten att Aniara snart kommer på ytterligare ett romanskt språk, nämligen spanska.
Harry Martinsons diktning inspirerar många. En av dem är miljökämpen Stefan Edman, som också är ledamot i Martinson-sällskapets styrelse. Han genomdrev häromåret – förvisso utan något motstånd – ett nytryck av Harry Martinsons naturnära diktsamling Tuvor. Stefan Edman hade en vision av en bok med oöm utformning, som man kan ta med sig ut i naturen och plocka fram och därefter läsa en eller annan dikt, sittande på en stubbe. Nu finns den, i vackert grönt. Här samtalar han med styrelsekollegan Paulina Helgeson.
Medlemmen i Svenska Författarförbundet, Mats Thorell, Karlskrona.
Åke Widfeldt, ordförande i Harry Martinson-sällskapet, Patrik Sjöstedt ordförande i Olofströms kulturnämnd och Elisabeth Jonsson, kulturchef i Olofström.
Författaren Per Nilsson har under senare år varit mycket produktiv och kommit ut med ett par böcker om året. Den senaste sviten om sex böcker handlar om ängeln Extra och tar upp livets viktiga frågor. Han sammanstrålade på bokmässan bland annat med en körsångar-kompis från Sölvesborg, Berit Svahn. De sjunger båda i kören Malenka.
Katarina Vastamäki från Karlskrona är författare, skrivpedagog och lektör, det vill säga att hon läser och bedömer manus. Hon har bland annat gett ut boken ”Min pappa : ett krigsbarn” år 2009. Här tillsammans med författarkollegan Carola Högberg (Oskuldens ögon) i Vulkans monter på bokmässan.
Även Blekinge tekniska högskola fanns på plats på bokmässan, här representerade av Måns Billing universitetsadjunkt vid Sektionen för planering och mediedesign i Karlshamn och studenten Sofia Pripp Lundmark som studerar och är ljuddesigner. Det var första gången BTH var representerade på det här sättet och man tar många värdefulla erfarenheter med sig hem. Tanken är att närvaron på bokmässan ska få en fortsättning.
Saljeveteranen och tidigare folkhögskoleläraren Birger Johnsson sammanstrålade med Patrik Sjöstedt, kulturnämndsordförande i kulturkommunen Olofström. Birger Johnsson skämtade och kallade Patrik Sjöstedt för kulturchef, men denne ville inte göra Elisbeth Jonsson rangen stridig. Däremot är Patrik Sjöstedt antagligen en av dem som är bäst på att följa kulturlivet i Blekinge, eftersom han är en flitig användare av sociala medier och ständigt är uppdaterad om vad som händer, även så långt borta som i Karlskrona.
Författaren Björn Ranelid är en stor beundrare av Harry Martinson. Nu besökte han montern för att fylla på med några av Martinsons böcker i den inbundna utgåvan från åren kring senaste sekelskiftet.
Professor Björn Larsson är en av de främsta Martinson-ambassadörerna i landet. Han höll ett mycket uppskattande föredrag om Harry Martinson på bokmässan och underströk hur långt före sin tid författaren var. Mycket av det som uppfattades som bakåtsträvande civilisationskritik har visat sig vara framsynthet. Martinson är i många stycken aktuellare idag än någonsin.
Kjell Jonasson, präst i Svenska kyrkan och under många år verksam i Mellanöstern, har anknytning till Hasslö. Han har många gånger hörts i radioprogram, där han har kunnat ge en nyanserad bild av konflikten mellan Israel och dess grannar. Nu är han hemma i Sverige och besöker Blekinge och Hasslö då och då. Han berättade att han gärna skulle vilja författa något om öns store son, Fabian Månsson, som idag är tämligen bortglömd.
Nils Ingmar Thorell, Ronneby, var prisutdelare i Studieförbundet Vuxenskolans monter. Han är 1:e vice ordförande i SV:s styrelse och som bekant även ordförande i kommunfullmäktige samt i fritid- och kulturnämnden i hemkommunen samt landstingsledamot.
Tidvis var det en stor trängsel i de litterära sällskapens avdelning. Antalet besökare nådde inte upp till rekordnivåerna från förr, men strax under 100 000 personer klarar ändå av att orsaka trängsel i Svenska Mässans lokaler vid Korsvägen i Göteborg.
Intresset för Harry Martinsons och Sven Edvin Saljes böcker är fortfarande stort. Martinsons rymdepos Aniara sålde slut på hela bokmässan. Den fanns inte att få tag i, vare sig i de senare utgåvorna eller antikvariskt. Den kom senast ut som pocket i samband med hundraårsminnet av författarens födelse, men den hittar ständigt nya läsare.
Ny ordförande i Dan Andersson-sällskapet är Jimmy Ginsby. Han passade på att hälsa på hos sin ordförandekollega Åke Widfeldt i Martinson-sällskapet.
Karlshamnsbon, författaren och hemspråksläraren mm Rizah Sheqiri demonstrerade sin nya metod att introducera Harry Martinson för de unga läsarna. Han låter dem dra ett papper ur ett kuvert och på så sätt får de en slumpvis utvald dikt att läsa och att redovisa sina tankar och känslor kring. Turkan och Gülüzar Tuna från Göteborg gillade både Harry Martinson och det ovanliga sättet att närma sig litteraturen.
Ingemar Lönnbom 