Kategori: Medier
Dags för Revy-Richard igen!
Nu har det gått tio år sedan jag var med och instiftade Blekinges motsvarighet till Hollywoods Oscar, nämligen Revy-Richard. Häromdagen fick jag en glädjande inbjudan från min gamla uppdragsgivare, Sveriges Radio Blekinge, att åter träda in som bedömare av Blekinges revykonst. Den här gången är det inte årets, utan mera decenniets bästa som ska belönas. Gissa om det blir svårt!
Här följer radions eget pressmeddelande:
Revyhjälte prisas med jubileumspris
När RevyRichard fyller tio år kommer P4 Blekinge att dela ut ett jubileumspris.
RevyRichards jubileumspris ska gå till en eller flera personer som gjort en stor insats för revykulturen i Blekinge under RevyRichards tid.
Publiken kan nominera kandidater fram till den 13 jan. Juryn kan också nominera kandidater.
Fre den 18 jan kl 10.30 utses pristagaren i Nio till ett.
Syftet med RevyRichard är att uppmärksamma revykulturen i Blekinge. Därför väljer vi i år när RevyRichard fyller tio år att prisa en eller flera personer som betytt mycket för revykonsten.
Eftersom det bara är tre nyårsrevyer som vill vara med och tävla i år gör vi detta upplägg. Vi kommer under nästa år att ha en diskussion om RevyRichard med länets alla revyer för att se om vi kan hitta ett upplägg som passar alla.
Alla de som varit med och utsett pristagare i RevyRichard genom åren ingår i juryn: Martin Hult, Carina Henriksson, Ingemar Lönnbom och Bengt ”Mamma Bengt” Olsson.
Om RevyRichard
RevyRichard är P4 Blekinges revypris. Priset är döpt efter revyveteranen Richard Frigren (1913-2002) från Karlshamn.
Priset delas i år ut för tionde gången.
Revykulturen i Sverige har få priser. Därför är RevyRichard ett unikt pris.
Mer info:
Daniel Kjellander, projektledare för RevyRichard, 0455-36 68 34
Göran Eklund, kanalchef Sveriges Radio Blekinge, 0709-646 822
Till detta kan bara läggas att tyvärr saknas en av alla dem som har recenserat revyer i Blekinge under den tid jag har varit med, nämligen Björn Littorin, som avled för ett antal år sedan.
Effektivt tystad på Bokmässan i Göteborg
Det har talats mycket om yttrandefrihet den senaste tiden. Under årets bokmässa blev jag bestulen på denna rättighet – och det finns ingen jag kan klaga hos. Efter första dagen gav nämligen stämbanden upp. När jag försökte yttra mig kom bara en tunn väsning fram. Inte mycket att komma med i larmet på Bok- och biblioteksmässan. Därmed fanns ingen möjlighet att diskutera, nätverka, intervjua eller informera.
Jag omges av härliga och hängivna kamrater i Harry Martinson-sällskapets monter. Vi arbetar mycket bra tillsammans, men trots kamraternas glada tillrop blev denna Bokmässa en klar besvikelse. För vad är nyttan med att finnas på plats när man inte kan diskutera, informera, skämta, knyta kontakter, intervjua osv med hjälp av den egna rösten. Plötsligt är man en andra klassens invånare, ja, nästan som en invandrare som inte kan språket! En mycket nyttig erfarenhet, men inte så praktiskt för den som vill ta till sig ny information och få koll på vad som är på gång i litteraturen, biblioteken och bokbranschen. Väldigt mycket av det som var tänkt, gick helt enkelt inte att genomföra.
Innan rösten försvann helt, hann jag i alla fall göra ett gästspel hos Gunnel Carlson (känd från TV:s Gröna rum) och till min stora glädje få möjlighet att inte bara puffa för Harry Martinson utan också för Blekinge. Gunnel kommer ju härifrån och själv är jag övertygad om landskapets potential. Vi enades i alla fall om att Blekinge mycket väl kan betecknas som ”Sveriges trädgård”, ett begrepp som av någon anledning hamnat på undantag i de senaste årens marknadsföring. Nu finns det personer som mycket väl kan tänka sig att ta upp den tråden och använda begreppet. Gunnel och jag enades om att man borde kunna göra ännu mer. Får avvakta tills rösten har kommit tillbaka!
Rädda socknarna – för demokratins skull
Det finns inga tunga skäl att avskaffa socknarna i folkbokföringen. Däremot finns det tunga skäl att bevara dem. Ett avskaffande skulle vara ännu ett bevis för alla dator-ovana och kulturarvsintresserade att datorer är kulturarvets fiende. Detta i en tid när vi på alla sätt behöver öka den digitala delaktigheten. Kontraproduktivt är bara förnamnet.
Förslaget kommer från Skatteverket, en myndighet som under ett antal år under förre generaldirektören Mats Sjöstrand har lyckats väcka respekt och höjt sitt anseende hos allmänheten högst avsevärt. Nu jobbar hans efterträdare Ingemar Hansson och dennes medarbetare oförtrutet på att rasera det förtroendet, särskilt hos dem som arbetar för och med det svenska kulturarvet, där sockenindelningen är en viktig grundsten.
Det är ekonomiska och ”rationella” skäl som ligger bakom förslaget. För oss som ser det låga intresset för datorer och Internet som en demokratisk fara är detta resonemang obegripligt. I själva verket är det ju så att datorsystem idag mycket väl kan hantera en administrativ nivå till utan att storkna. Min teori är dessutom att det sannolikt inte ens skulle behövas exempelvis postnummer idag. Kan datorprogrammet Google Earth hitta en adress i Iowa och en i Pajala på metern när och dessutom räkna ut det exakta avståndet mellan dem utan postnummer, så borde det gå att skicka brev mellan sagda destinationer utan dessa gammaldags datakoder från hålkortens sextiotal.
Varför blir jag då så frustrerad över detta förslag att avskaffa socknarna? Jo, för att jag och en kollega just nu arbetar på ett projekt för att ÖKA den digitala delaktigheten i de grupper som är intresserade av kulturarv – såväl i staden som på landsbygden. Vår hypotes är att alla invånare i detta land behöver vara med på nätet eftersom så mycket av det demokratiska samspelet i samhället idag sker där. Det gäller debatt, det gäller myndighetsinformation, det gäller möjligheten att göra sin röst hörd och skapa nätverk. Samma hypotes har tydligen exempelvis Internetfonden och projektet Digidel, som varje år satsar av våra gemensamma medel (insamlade av Skatteverket!) på att öka den digitala delaktigheten.
Den här beskrivna klåfingrigheten från Skatteverkets sida leder bara till att de människor som tidigare sett datoriseringen som ett hot mot kulturarvet får vatten på sin kvarn. De blir knappast mer intresserade av att bege sig ut på den digitala arenan. Heder åt Blekinge läns tidning som tar upp frågan idag. I skrivande stund kan jag tyvärr inte länka till just den artikeln, men det finns mycket klokt skrivet sedan tidigare:
Debattartikel i Svenska Dagbladet, skriven av 22 tunga namn inom svensk kulturhistoria.
Lönnbom media är nu officiellt
Nu heter mitt företag officiellt ”Lönnbom media”. Mitt gamla företagsnamn ”Journalist Ingemar Lönnbom” är alltför begränsat, det räcker med att titta på beskrivningen i vidstående officiella dokument från Bolagsverket för att inse detta. Den gångna veckan har varit minst lika intensiv som den föregående, med en ”långresa” till Växjö, projektdiskussioner och massor med trevliga kontakter inom medier, kultur och folkbildning.
Det mest glädjande för mig som företagare är kanske att jag tillsammans med en kompanjon nu har tagit hem ett jobb som vi ska leverera till årsskiftet och som har med miljöfrågor att göra. Det är närmare bestämt en broschyr och det innebär förstås en del kreativt tänkande och fotograferande. Jag får också användning för mina kunskaper om trycksaksframställning förstås.
Vidare har jag fått möjlighet att ge en offert på regelbundna webbtexer och foton till en utbildningsinsitution i Sydsverige, något som gläder mig mycket.
Samtidigt pågår arbete med flera olika projekt som olika kollegor till mig har initierat i samarbete med ”Lönnbom media”. Det är i samtliga fall mycket inspirerande och roliga idéer, som under den gångna veckan kommit närmare förverkliganden. Men man vet aldrig! Som egen företagare kan man aldrig ta något för givet, hur bra man än tycker att idén är.
Ett härligt möte i veckan hade jag med filmaren Mats Harrysson i Växjö. Vi har inte några konkreta samarbetsprojekt just nu, men man blir verkligen inspirerad av att träffa denne (ta inte illa upp nu, Mats) nestor inom dokumentärfilmning som inte har den minsta tanke på att lägga kameran på hyllan utan har en massa idéer och unik kunskap som han gerneröst erbjuder oss andra.
Vi arbetade ihop på 1990-talet när vi båda var pionjärer i den nystartade TV4-kanalen och gjorde lokal TV i sydost, han som filmande företagare, jag som vikarierande nyhetsredaktör.
Jag vet att Mats Harrysson har fått Ronneby kommuns kulturpris, men han vore värd ett större pris, typ guldbagge för lifetime achievment – eller åtminstone ett från Region Blekinge!
Regionteatern – så går det till på presskonferenserna
Äntligen kan jag berätta öppet hur presskonferenserna på Regionteatern Blekinge Kronoberg går till! Det man får se i TV, höra i radio eller läsa i tidningen, är naturligtvis bara ett urval ur all den information och intryck som flödar när en kulturinstitution står i startblocken inför en ny säsong. Eftersom jag numera inte jobbar åt någon annan än mig själv, tänkte jag att det var dags att avslöja lite om arbetet bakom kulisserna, inte minst mediernas kulisser.
(se en kort sekvens som jag filmade med min telefon)
För första gången sedan 2005 var jag alltså på en presskonferens på Regionteatern Blekinge Kronoberg. Det mesta var sig likt, men den dynamiske teaterchefen Magnus Holm har en helt annan framtoning än den drottlinglika Ingrid Kyrö eller den mera introverte Johan Bernander som jag tidigare mött. Här är det en teaterdirektör á la August Blanche, med frustande energi och säljande attityd. Man får i alla fall intryck av en person som har kul på jobbet!
Journalisterna sitter i kafeet på Ringsberg, medan ensemblen på teatern och övriga medarbetare står längs väggarna, när Magnus Holm hälsar välkommen. Någon journalist kommer försent, men det noteras bara med humor. En journalist som jag känner igen från forna dagars presskonferenser, ställer fortfarande samma typ av frågor som då, nämligen hur man stavar olika personers namn. Det känns lite onödigt, eftersom alla namn och relevanta faktauppgifter finns noterade i det utmärkta pressmaterial som alla har fått. Dessutom står det naturligtvis på nätet, men något säger mig att denne journalist bara med största motvilja har lämnat Haldan för datorn.
Så blir det dags att se några utsnitt ur teaterföreställningarna, det vill säga så som de ter sig just nu, kanske mer än en månad före premiär. Det blir med andra ord en del tappade repliker, bara delar av kostymer, inget teatersmink. Man får alltså ha en del fantasi. Men det har man så gärna, för det är faktiskt lite spännande att vara med en kort stund när föreställningarna fortfarande är i ett formande skede. Eftersom jag har varit med ett antal gånger och sett både dessa repetitioner med journalistpublik och sedan de färdiga föreställningarna kan jag konstatera att det händer något. En lätt förändring i pauseringen, en annorlunda betoning, just det där som behövs för att budskapet ska komma fram, för att spänningen ska stiga, skrattet komma. Man får respekt för skådespelarnas och regissörernas kunnande.
Till sist kan jag inte låta bli en reflektion kring höstens repertoarval, närmare bestämt att Regionteatern Blekinge Kronoberg kommer att spela MacBeth av Shakespeare. Jag minns nämligen som igår MacBeth i saligen avsomnade Blekingeteaterns regi, någon gång på 1980-talet. Som ni kanske vet, omgärdades förr denna pjäs av en aura av vidskepelse. Skådespelarna ville inte ens nämna den vid namn. För Blekingeteatern blev den mycket riktigt en katastrof. Scenografin var löst hängande sjok av vad som såg ut som säckväv. Dåvarande konstnärlige ledaren ställde sig på scenen efter att tidigare ha hållit sig därifrån, vilket visade sig vara ett dåligt beslut. En av mina journalistkollegor på den tiden orkade inte med att se hela pjäsen, utan gick i pausen. Det dröjde inte länge innan Blekingeteaterns saga var all. Lady MacBeth sågs senare som parkeringsvakt i Skärholmen. Jag hoppas vid fru Thalias mantel att något sådant inte kommer att inträffa nu, för vi behöver Regionteatern, den ger stöd och stadga åt teaterkulturen i vår del av Sverige.
Sveriges Radios reportage från denna pk.
Ny ungdomspjäs på Regionteatern – Wasteland
Tre unga människor vaknar till en ny skoldag, en regnig måndagmorgon. Något har hänt, något som berör dem alla tre, men vad? Så är anslaget i den repetition som Regionteatern Blekinge Kronoberg spelade upp av thrillern Wasteland under presskonferensen inför höstens program. Wasteland riktar sig till ungdomar, och regissör och ensemble utstrålar vilja att ta ungdomar och deras verklighet på allvar.
Jag fick möjlighet att tala med två av tre skådespelare i ensemblen och dessutom regissören Anna Sjövall. Här är först intervjun med henne:
Här några ord med skådespelaren Saskia Husberg och ett kort avsnitt ur repetitionen vi fick se:
För mig som kommer från Karlskrona var det extra roligt att träffa Gustav Berg, uppvuxen i Karlshamn och med ett förflutet i Teatersmedjan. Intervjun med honom är uppdelad i två avsnitt:
Copyright Ingemar Lönnbom 2012. Materialet får fritt användas under förutsättning att källan anges!
Vad gör du nu förtiden?
Det är ganska märkligt hur snabbt det har gått att återgå till verksamheten som egen företagare. Tiden på Boverket var intressant och givande, men att arbeta med sådant man själv väljer och hela tiden utmana den egna kreativiteten slår ändå det mesta. Att dessutom få verka i det mest praktiska av alla landskap är riktigt härligt.
Nu hör jag en och annan som undrar: vadå ”mest praktiska av alla landskap?”. Lugn, jag återkommer till det.
Den gångna veckan har varit full av intressanta möten, både planerade och oplanerade. I måndags rivstartade jag med en av mina nygamla samarbetspartner med ett möte på hög nivå inom Blekinges kulturadministration (ja, som ni märker är jag lite hemlighetsfull, men det beror på att ett viktigt konkurrensmedel för den egne företagaren är idéerna och kontakterna – samt rätt tajming!).
Tisdagen ägnades åt en kombinerad foto- och nätverksresa genom hela Blekinge, som toppades med ett besök hos min Facebook-kompis Nils-Åke Nielsen i Kyrkhult. Vi diskuterade olika sätt att göra den ovanliga diagnosen Marfans syndrom mera känd. Nils-Åke har en sällan skådad energi och har en massa idéer – dessutom bjuder han på sig själv. Mycket intressant och givande möte. Nu sitter jag och jobbar med att göra ett underlag så att vi kan argumentera vidare för någon form av publicering, som vi tänker det med utgångspunkt från Nils-Åkes egna erfarenheter. Som alltid finns behovet av pengar för att genomföra olika planer och där har vi idéer, men ännu inga konkreta löften.
Ronneby bokhandel säljer nu min gamla bästsäljare ”Från Danmarks vedbod till Sveriges trädgård” sedan jag levererade några böcker ur restupplagan. Jag gjorde också besök på ABF och Blekingearkivet, denna tisdag, samt träffade kompetenta grafikern Pernilla Larsson, Pernillas grafiska. Avslutade dagen med en uppfriskande litteraturdiskussion på Holje Bok i Olofström, där jag träffade en Wodehouse-entusiast som letade bortglömda svenska översättningar av sin författaridol.
Onsdagen inleddes med ett möte i Blekinge museums lokaler i Rosenholm, där jag presenterade en idé som än så länge är i formande-fasen. I övrigt blev det en del ideellt arbete både den dagen och andra, nu för Harry Martinson-sällskapet. Harry Martinson är ständigt aktuell och just nu finns förutsättningar för ytterligare intresse det närmaste året (tyvärr måste jag vara lite diskret här också!).
På torsdagen var det två viktiga, men rätt korta, möten. Det är ibland så att ju viktigare mötena är, desto kortare blir de! Båda mötena måste ses som framgångar, och de aktuella projekten går vidare. Det känns som om det är flyt just nu.
Enda motgången den här veckan var att Bolagsverket inte ville godta mitt förslag till nytt företagsnamn. Men det ska nog gå att komma rätt där också. Om nu SV-dagen i morgon lördag blir en succé så har veckan varit perfekt!
Just det, Blekinge som Sveriges mest praktiska landskap. Det handlar förstås om dess behändiga format. Som aktör på den blekingska kulturarenan behöver man sällan resa mer än någon timme för att komma till sin mest avlägsna destination. Det är också ett slags livskvalitet.
Rapport från Klafs i koven del 1
Solen sken, folket kom och Ungskärsborna bjöd på kulturfestival med den humoristiska rubriken ”Klafs i koven”. Det blev succé för denna kulturella kraftsamling som omfattade såväl lokal personhistoria som grönländsk maskdans. Dessutom lokal matkultur, slöjd av olika slag och dans i hamnen.
Radio- och filmproducenten Birgitta Lindström, som bor omväxlande på Ungskär och Luleå, är idégivare till festivalen, medan det är Lisbeth Johansson, Ungskärsbo med arbete på Karlskrona kulturkontor, som har kläckt festivalnamnet. Enligt vissa dialektforskare har ordet ”kove” med ”koja” att göra, i varje fall är det en liten avgränsad enhet och här får det förstås som en liten skyddad och grund vik, ungefär.
Det var alltså ett mycket späckat program som bjöds, där det blev stor uppmärksamhet för den i särklass mest långväga gästen, Elisabeth Heilmann Blind, som framförde en traditionell grönländsk maskdans. Den ägnas ett särskilt blogginlägg med bilder.
Ett bildspel med gamla bilder på Ungskär, traditionella arbetsuppgifter och befolkning i vardag och fest inledde dagen. Föreningen Gamla Carlscronas ordförande Göran Mårtensson visade gamla filmer, där det bland annat avslöjades att Prins Wilhelm (yngre bror till vår tidigare kung Gustav VI Adolf) hade filmat på Ungskär till en av sina dokumentärfilmer.
Det följde en rad föredrag med anknytning till skärgården, Ingemar Lönnbom om ortnamn, Michael Helgesson om vikingatiden och den vikingaby, Valshall, som nu tar form på Senoren, Marit Anglert berättade bland annat om starka kvinnor i skärgården och om snapphanetiden. Snapphanar fanns även i Torhamnsskärgården även om minnena av detta har bleknat. Marit Anglert kunde visa på dokumentation från tiden som väcker nya frågor om hur stort motståndet mot den svenska överheten i denna del av Blekinge var under tiden efter freden i Roskilde och det Skånska kriget. Bland annat omnämns i en källa en ”belägring av Karlskrona år 1681” som inte tidigare har varit allmänt känd.
Före Marit Anglerts föredrag hade ”Engångsorkestern” genomfört en bejublad konsert. Orkesterns mest namnkunniga medlem är författaren Katarina Mazetti som ju har anknytning såväl till Karlskrona som till Tjurkö. Katarina Mazetti och Marit Anglert hade också ett kort estradsamtal om olika historiska företeelser i skärgården och Karlskrona.En överraskning för alla var också att Cecilia Sörman De Rico, skådespelare med rötterna i Karlskrona men som numera bor i Los Angeles, kunde delta i festivalen genom en av henne författad och inläst berättelse om hur hon först mötte Ungskär som flicka – den hade på förmiddagen förts över från Kalifornien till Ungskär via Internet. Den som ville vistas ute i det vackra vädret kunde gå en tipspromenad med specialskrivna frågor, eller studera öns fågelliv tillsammans med ornitologen Hans Edenwall.
Hela tiden serverades kroppkakor i ett tält i hamnen och såldes olika typer av slöjdalster. Bland annat fanns här trasmattor som hade fått namn efter öns kvinnor. Det mesta hade en strykande åtgång eftersom det kom mer publik till Ungskär än någon hade kunnat ana.
På kvällen fortsatte det hela med grill- och danskväll i hamnen med musik under ledning av Staffan Appelqvist.
Arrangörerna var mycket nöjda och underströk att framgången var en följd av en gemensam kraftansträngning. Det enda smolket i glädjebägaren var att ett antal personer tvingades avstå från festivalen eftersom de helt enkelt var för många som ville ta den reguljära båten från Torhamn.
(Texten och bilderna får återges helt eller i delar med angivande av källan, dvs Ingemar Lönnboms blogg, lonnbom.se)
Sexton år på nätet
Du som läser bloggen lonnbom.se kan antingen vara en helt ny bekantskap, eller följt mina publiceringar på internet i upp till sexton år. Så länge sedan är det nämligen sedan den första ”Ingemar Lönnboms hemsida” tändes! Redan i mars 1996 lyckades jag med hjälp av Windows texteditor och rudimentära kunskaper i HTML-kod skapa en egen liten sajt.
Detta var så ovanligt att tidningen Mitt Karlskrona (som Vårt Karlskrona hette på den tiden) nr 2/97 uppmärksammade den konstiga journalisten som lade ut en massa material helt gratis.
Trots att det inte är så fruktansvärt länge sedan, är det en helt annan bild IT-användandet som tonar fram i artikeln. Ett exempel: inte ens alla kommuner hade ansett det nödvändigt med egen hemsida. Om jag minns rätt var det till och med så att Olofströms domän, olofstrom.se, hade inhandlats av några ungdomar som i praktiken avrådde folk från att flytta till kommunen!
Jag minns också ett möte vid den här tiden, då jag framförde åsikten till chefredaktören på länets största dagstidning att den nog borde satsa på internet-närvaro. ”Nej, internet är inget för dagstidningar” fick jag höra. Detta var cirka ett och ett halvt år efter det att Aftonbladet hade introducerat sin nyhetssajt, med hjälp av min numera bekant på nätet, visionären Joakim Jardenberg.
Chefredaktören hade antagligen goda skäl till sin skepsis. Ett skäl var säkert ekonomin. Väldigt mycket finns idag ”gratis” tillgängligt på nätet, även artiklar ur de stora dagstidningarna, som ofta publicerar med viss fördröjning. De tar betalt av papperskunderna för att de ska få läsa artiklarna först, kan man säga. Det som nu händer i Blekinge är dock intressant: båda dagstidningarna kämpar för att kunna ta betalt för det lokala materialet och lägger i princip bara ut ingresserna som gratisprover. Vi får se hur det går, jag är visserligen prenumerant, men har inte funnit det mödan värt att logga in. Mitt största intresse hade nämligen varit att länka till intressanta artiklar från min blogg och det går inte.
Kommunal demokrati – något att vara stolt över
(In English below) För elva år sedan träffade jag en före detta rysk ubåtsofficer vid namn Vassilij Besedin. Vi hade båda anlitats för att på olika sätt hjälpa Marinmuseum i Karlskrona med utställningarna som markerade att det var 20 år sedan U 137 gick på grund i Gåsefjärden. Men den numera högst civile Besedin, ville egentligen inte alls prata om sina upplevelser i den blekingska skärgården, utan passade på att fråga ut mig om den svenska kommunala demokratin.
Den berättade jag gärna om, för är det något jag gärna ser att vi exporterar till andra länder, så är det den typ av demokrati nära medborgarna som vi i våra bästa stunder ser i Sverige.
Faktum är att jag redan tre år tidigare hade författat en kort föreläsning på engelska om de svenska valen 1998. När jag läser den så här i efterhand, framstår den som en smula naiv. Men samtidigt är det kanske så att vi måste tro på detta system med tillit och förtröstan att hederlighet alltid vinner i längden. Vissa fakta har förändrats sedan 1998, men annat som jag den gången formulerade känns fortfarande aktuellt. Inte minst detta att vi alla olika aktörer i samhället har olika roller och behöver ha respekt för varandra i det samspel med maktdelning som är nödvändigt.
Det var roligt att berätta om svensk demokrati för den vetgirige Vassilij Besedin, som 2001 arbetade för Baltisjks kommun om jag förstod saken rätt, som någon form av kommunal tjänsteman. Samarbete över Östersjön är viktigt! Ju mer av den varan vi har, oavsett om länderna tillhör EU eller inte, desto bättre. Vi behöver demokratiska länder med fungerande rättsväsen och trygga medborgare.
Människan är av naturen egoistisk, om man har goda affärer med sina grannar finns starka skäl för att inte bekämpa dem. Den sortens själviskhet kan vi gott dra nytta av.
Det är också mycket glädjande med det samarbete över Östersjön som denna sommar manifesteras bland annat i det omfattande projektet och utställningen Telling the Baltic. Kultur gör sig bättre som brobyggare än murbyggare. Tillsammans med väl fungerande demokratiska strukturer på lokal, regional och gränsöverskridande nivå blir resultatet en säkrare värld – men också roligare!
Eleven years ago I met the former Russian submarine officer Vasili Besedin. We both helped the Naval Museum with the exhibition that highlighted that two decades had passed since the submarine U 137 ran aground in Gåsefjärden, near the naval base Karlskrona. But now the former military man Besedin, did not really wanted to talk about his experiences in the Blekinge archipelago, instead he took the opportunity to question me about Swedish local democracy.
I was happy to enlighten him, because local democracy is something I would like to see us exporting to other countries. In fact, three years earlier I had written a short lecture in English about the Swedish elections in 1998, aimed at a Lithuanian audience . As I read it in retrospect, it appears as a bit naive. Still, I think we have to believe in this system of trust and confidence and that honesty always wins in the long run. Certain facts have changed since 1998, but much in the lecture still feels current. Not least that we all are social actors in society and have different roles to play and need to have respect for each other in the interaction – where the separation of powers is necessary.
It was fun to talk about Swedish democracy with the inquisitive Vasili Besedin, who in 2001 worked for Baltisjks municipality, if I understood him correctly, as some form of local government official.
Cooperation around the Baltic Sea is important! The more of it we have the better, no matter if the countries belong to the EU or not. We need democratic countries with functioning judicial systems and safe citizens.
Man is by nature selfish, if you have good business with your neighbors there are strong reasons not to fight them. That kind of selfishness is something we can take advantage of. I am also very pleased with the cooperation in cultural matters manifested in the story telling project and exhibition Telling the Baltic. Culture is better put to work when building bridges than building fences. Along with well-functioning democratic structures at local, regional and transnational levels, the result is a safer but also a more vivid and fun world!
Ingemar Lönnbom 