(Ljud från evenemanget) magnus Fredriksson och Josef Pallas (se tidigare blogginlägg) kommer att älskas av medierna, särskilt vissa ledarskribenter, för deras forskning kan användas i populistiska syften. De forskar nämligen om myndigheters kommunikation, en verksamhet som självklart ska granskas, men som också omgärdas av en massa myter, till exempel att den är jättedyr.

Det har nyligen varit en massa snack om att Försvarsmakten lägger 745 000 kronor på att informera i Almedalen. Ursäkta, men hur skulle man annars nå så många – beslutsfattare, påverkare, allmänhet – på så kort tid? Och  745 000 är väl typ vad uttaxningen på banan med ett JAS-plan kostar?

Fråga stora svenska företag vad de lägger på PR så får ni veta! Nej visst nej, det får ni inte, för de har inte total öppenhet som myndigheterna.

Nu får jag säkert mothugg och jag erkänner genast att jag provocerar medvetet. men om man håller sig inom någotsånär vettiga ramar, så ser jag inget skäl till att myndígheter ska avhålla sig från att möta och föra dialog med politiker, påverkare och allmänhet. Och sådan verksamhet kostar pengar.

Ett utmärkt exempel är civil- och bostadsminister Stefan Attefalls statssekreterare Ulf Perbo, som förvisso vet vad man kan åstadkomma i Almedalen. Han har nämligen ett förflutet inom påverkarorganisationen BIL Sweden. Nu, som man i staten, är han visserligen närvarande i Visby, men sannolikt med en mycket lägre budget än i sitt tidigare jobb. I ett enkelt partytält i länsstyrelsens trädgård för han och socialdepartementet dialog med olika medparter i samhället. Praktiskt och effektivt, eftersom de andra ändå är på plats – och socialdepartementet har hand om länsstyrelserna så han har säkert låg tomthyra också!

(Ljud från evenemanget) Varför vill svenska myndigheter kommunicera? Hur rättfärdigar man de pengar man lägger på kommunikation? Det är frågor som två forskare vid Göteborgs respektive Uppsala universitet just nu söker svaren på. På torsdagskvällen framträdde magnus Fredriksson och Josef Pallas i Nowas trädgård, Visby, och berättade om sina rön.

Forskningen pågår och det var därför framför allt de iakttagelser som har gjorts under materialinsamlingen som nu kortfattat redovisades. Och vilken insamling det har varit! magnus Fredriksson vid JmG har läst igenom samtliga styrdokument som reglerar kommunikationen vid våra 260 nationella myndigheter. Det är om jag hörde rätt tio fulla ringpärmar med A4-dokument. Då är att märka att det ”bara” är 180 av de 260 som har den här typen av urkund.

Forskarna tycker sig se att myndigheterna främst stödjer sig på tre principer för att motivera sin kommunikation: den industriella (ordning och reda, kommunikationen ska stötta myndighetens verksamhet), den civila (ett led i den demokratiska processen), ryktbarhet (myndigheten ska ha ett gott anseende, synas).

Nu vill forskarna gå vidare. Josef Pallas från Uppsala universitet har den senaste veckan följt ett antal myndigheters kommunikationsverksamhet i Almedalen. Hur väl stämmer det man faktiskt gör med de styrande dokument som finns?

En mycket intressant teori, som jag själv med erfarenhet från sex och ett halvt år i en statlig myndighet, tror det ligger mycket i är denna: de styrande dokumenten kommer till för att höja statusen för kommunikationsarbetet inom myndigheten. myndighetsledningar och-eller informationsavdelningar inser att kommunikation är viktig, men det behövs en teoretisk bas för att få acceptans för detta hos myndighetens medarbetare.

Det är slående att många seminarier med intressant innehåll här i Visby den här veckan saknar viktiga ingångsvärden. Igår var det begreppet ”neutral kulturinstitution” som diskuterades livligt utan att någon först hade definerat vad det betyder. Idag onsdag bevittnade jag ett seminarium där begreppen ”kvalitetsmedier” användes, men även det utan att man fick någon entydig bild av vad det betyder.

Det var medieföretagen som bjöd in under rubriken ”Fria informationsflöden och förändrade medievanor – hotas kvalitetsmedierna?”. Efter ett inledande och mycket underhållande inlägg av amerikanen Robert Levine kom diskussionen att handla en hel del om huruvida det är möjligt för medieföretagen att ta betalt för innehållet på nätet.

Något som blev mycket tydligt var att det är stor skillnad mellan medierna i Sverige och i USA. Den största skillnaden är public service där SVT och SR har en stor del i att så mycket material av hög kvalitet finns tillgängligt utan avgift hos oss.

Det var emellertid också tydligt att även representanter för tryckta medier och forskare ser positivt på framtiden för kvalitetsmedier och kvalitetsjournalistik.

Robert Levine hävdade, med stöd av exempel från USA, att enda sättet att överleva som kvalitetsmedium är att tjäna pengar, och då måste man ta betalt även för det som finns på nätet. En effekt av detta är också att fler behåller sin prenumererade papperstidning.

Journalistförbundets ordförande, Jonas Nordling, kritiserade medieföretagens ägare för att de har för lågt självförtroende och därmed inte värderar innehållet i sina medier efter förtjänst (min tolkning av ett inlägg som gjordes på engelska).

Lennart Wiklund, ordförande för medieföretagen, var väl den som var mest pessimistisk. Han påpekade vikten av att man bevarar upphovsrätten, det är enda alternativet, sade han. medieindustrin har en knagglig väg framöver.

Så följde en trepartsdiskussion mellan Thomas Mattsson, chefredaktör, Expressen. Cilla Benkö, blivande VD för Sveriges Radio och Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga biblioteket. Det var här skillnaden mot förhållandena i USA blev tydliga, bland annat hävdade Cilla Benkö med kraft att det inte är möjligt att ta betalt för nyheter i Sverige.

Thomas mattsson passade på att dödförklara presstödet (något som har gjorts i många år, men nu kanske det är dags att snickra till kistan). Samtidigt konstaterade han att svenska medier är mycket mera produktutvecklade än motsvarande på andra håll i världen och att det beror på ett antal politiska beslut. Därmed klarar man också bättre av den nya mediesituationen.

Cilla Benkö gjorde reflektionen att det riktigt stora hotet är att den unga generationen över huvud taget inte konsumerar traditionella medier. Hennes recept på det är att släppa materialet fritt.

En annan intressant notering är att den övervägande majoriteten av publiken vid en handuppräckning visade sig anse att kvaliteten på journalistiken i svenska medier är högre idag än på 1980-talet.

Så småningom släpptes även Elsa Falk, chef för Plan produktion och tidigare kommersiell redaktionschef på Aftonbladet, Ingela Wadbring, professor i MKV, Mittuniversitetet och Bosse Svensson, Mktmedia & Stampen in i diskussionen. Totalt sett en intressant och angelägen diskussion.

Se evenemanget på Bambuser: http://bambuser.com/v/2802223