Kategori: Tips
Sven Edvin Salje inspirerade Margareta Skantze
Margareta Skantze lockade en stor publik till biblioteket i Olofström.
Författaren, dramatikern, radioproducenten med mera, Margareta Skantze, fick nya impulser av sina möten med Sven Edvin Salje på 1980-talet. Då gjorde hon kulturprogram i lokalradion, hade nyss flyttat till Blekinge och kände till en början inte alls till Salje. Men mötet med Jämshögs-författaren fick igång ett intresse som följt Margareta Skantze hela livet – insikten att historien kan ses på andra sätt än det som finns i de officiella historieböckerna.
Margareta Skantze framträdde den 8 april på biblioteket i Olofström inför en stor publik vid ett arrangemang som ingick i hundraårsfirandet av författaren Sven Edvin Saljes födelse.
Det var 1979 som Margareta Skantze kom till Blekinge och ett av de första uppdragen hon fick som kulturreporter var att resa till Jämshög och intervjua Sven Edvin Salje. Under de här åren skrev han ”Hantverkargatan” och ”Genom lindens krona”. Bara det faktum att hon som välutbildad och läsande människa ändå inte kände till Salje tycker hon idag var en viktig lärdom, en aha-upplevelse.
Något som gjorde stort intryck var Saljes stora förmåga att berätta om historien på ett sätt som var levande. Saljes sätt att gå vetenskapligt till väga imponerade också. Exempelvis intervjuade hon honom om försvenskningen på 1600-talet och noterade hur Salje under ett helt år bodde i Kristianopel för att parallellt med forskningen och författande också uppleva årstidernas växlingar i den trakt där han sedan lät ”Kustridaren” utspela sig. Den romanen blev så småningom stor succé som sommarteater i Karlshamn, i regi av Ulf Fembro. Det var Margareta Skantze som förde samman Fembro och Salje, ett möte som alltså fick gott resultat. Hon passade denna kväll på att uppmana Saljesällskapet att bjuda in Fembro för att berätta om sitt arbete med Blekingeförfattaren.
Ju mer Margareta Skantze träffade Salje, desto mer intresserad blev hon av försvenskningsperioden, som hon beskriver som ett stort ingrepp i den lokala kulturen. Där finns enligt Skantze fortfarande ett spänningsfält i landskapet Blekinge på grund av detta, med långa rötter bakåt i tiden. Det är också en historia som inte återfinns i den officiella historieskrivningen, som enligt Skantze fortfarande bygger på en propaganda från centralmakten som har pågått i flera hundra år. Gustav Vasa och hans efterlevande var en katastrof för Blekinge, med Ronneby blodbad 1564 och massakern i Kristianopel 1611 som de mest tydliga exemplen.
Margareta Skantze gjorde också en intervju med Salje när han blev hedersdoktor vid Ultuna. Han var mycket glad över detta erkännande, men man kunde också ana en viss bitterhet att det inte var en historisk institution utan ett lantbruksuniversitet som belönade honom. Man kunde känna starkt att han hade önskat ett annat erkännande från det akademiska etablissemanget, berättade Margareta Skantze.
Margareta Skantze på Olofströms bibliotek.
Saljes stora betydelse för Margareta Skantze blev att han satte henne på spåret att se den svenska och nordiska historien ur ett annat perspektiv. Hon gick vidare och studerade vad exempelvis Vilhelm Moberg, Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Elisabeth Bergstrand Poulsen med flera har skrivit. Allt detta har gett resultat i en stor samling teaterpjäser, böcker och radioprogram.
Margareta Skantze konstaterar att det fortfarande i stor utsträckning är Gustav Vasa som satt tonen i historieskrivningen. Den som i stället för honom borde välkomna besökarna på Nordiska museet är drottning Margareta, tycker hon. Unionsdrottningens visioner och praktiska politik vore värda mycket mera uppmärksamhet, anser Margareta Skantze. Själv har hon gjort en stor insats genom sin pjäs ”Kung Byxlös” som spelades i en stenlada på godset Johannishus år 2011. Hon tycker också att unionsdrottningen borde placeras som staty i Ronneby. Kanske kan det i alla fall bli en ny, mindre uppsättning av ”Kung Byxlös”. Margareta Skantze är flitigt verksam och arbetar också på ett fyrdelat historiskt verk, där hon vill sammanfatta de insikter hon har fått under alla år av historiska studier.
Art Line lever
Igår, den 31 mars, avslutades formellt det EU-finansierade Art Line-projektet. Art Lines resultat däremot lever i högsta grad. En 260 sidor tjock katalog som presenterar en stor del av allt det som hände under de drygt tre år som projektet pågått, flera generösa resurser på nätet och ett stort nätverk med konstnärer, utbildnings- och kulturinstitutioner med flera.
För oss som har jobbat med Art Line är det närmast en självklarhet att projektet lever vidare, men det är en kunskap som tål att spridas.
För det första alltså katalogen, som innehåller massor med bilder, artiklar och essäer av mer än 40 författare från konstens och utbildningens värld. I den version av katalogen som ligger på nätet kan man dessutom titta på videor, föreläsningar, dokumentärer och såklart konstverk. Undersök denna skattkista på www.artlinecatalogue.eu.
Det finns dessutom ett nätbaserat galleri med berättelser från länderna runt Östersjön, väl värt ett besök och ett intressant exempel på hur kreativiteten släpptes lös under Art Line-projektet. Dels genom att det egentligen inte alls var meningen att berättelserna skulle få denna centrala roll, i stället skulle de fungera som inspiration för konstnärerna i subprojektet ”Telling the Baltic”, del genom att den ”utställningslokal” som skapats på nätet är så innovativ och bra genomförd: www.ttb.artline-southbaltic.eu
För att få ett snabbt visuellt intryck av Art Lines fantastiska mångfald rekommenderar jag ett besök på projektets Flickr-sida: www.flickr.com/photos/art_line/sets/ Om bilderna används i samband med texter om Art Line och attribueras rätt, är de fria för användning.
2014 – commemorating war and peace
Från västfrontens skyttegravar. Photo: Flickr
(in English below) I krigens spår är temat för Kulturarvsdagen 2014 läser vi på Riksantikvarieämbetets webbplats. Skälet är att det är jämna årtal sedan första och andra världskriget bröt ut (100 år respektive 75 år). Än så länge är inte så mycket bestämt om vad som ska ske detta år, men det kan finnas skäl att nämna ytterligare ett årtal, nämligen 1814. Det är nämligen det år då det som ibland kallas Sveriges senaste krig, besegrandet av Norge, slutfördes och vi fick freden i Kiel. Att vi har haft fred i 200 år är väl ett minst lika viktigt jubileum.
Jag minns hur min farfar beskrev tiden kring första världskrigets utbrott. Han hade själv varit något år för ung för att bli inkallad när det nästan blev krig med Norge i samband med unionsupplösningen 1905. Men det fanns andra moln på himlen än den snart nog avklarade konflikten med Norge: stormakterna i Europa rustade och i Sverige fruktade man ryssarna mer än något annat. Det fanns starka opinionsbildare som varnade för ryska spioner som vandrade kring i Sverige och påstod att de var skärslipare, alltså erbjöd sig att mot betalning vässa knivar och andra eggverktyg. Man lyckades skrämma upp befolkningen såpass att en insamling på rekordtid fick ihop pengar till ett nytt krigsfartyg, pansarbåten Sverige, trots att den sittande regeringen hade skjutit upp byggandet av fartyget. De som hade bidragit fick en minnespeng i pansarplåt (som naturligtvis rostade med tiden) och en sådan peng fanns i farfars ägo.
Kriget kom i alla fall och detta var ju en tid när telefonnätet inte var fullt utbyggt. Mobiliseringen av försvaret skedde därför (jag antar för sista gången) med hjälp av kyrkklockorna, som ringde dessa ödesmättade dagar. I likhet med år 1939 var nog Sveriges beredskap inte den allra bästa, bland annat inkallades en del helt outbildade mannar, den så kallade landstormen, som dock så småningom fick åka hem igen.
I krigens spår är väl utmärkt som rubrik, men just detta att vi genom större delen av 1800-talet och det eländigt konfliktfyllda 1900-talet trots allt fick leva i fred måste väl ändå ses som minst lika värt att uppmärksamma. Och att berätta om krigens spår blir väl i sig en hyllning till freden.
In the aftermath of the wars is the theme of the Swedish Heritage Day 2014 , reports the National Heritage Board website. The reason for this is the even 100 years since WWI and 75 years since WWII . So far, there is little more information about this commemoration but this. I believe we should also mention one more year, 1814. That is the year of what is sometimes called Sweden’s last war , the invasion of Norway, which lead to the Treaty of Kiel that same year. The 200 years of peace is an equally important anniversary.
I remember how my grandfather (1886-1974) described the period around the outbreak of the First World War. He had been a few years too young to be called up when Sweden almost went to war in Norway once again – now in connection with the dissolution of the union in 1905. Luckily, this war was avoided through diplomacy. There were other clouds in the sky : the Great Powers in Europe armed themselves and in Sweden people feared the Russians more than anything else. There were strong opinion leaders who warned of Russian spies wandering around in Sweden and claimed the migrant knife-grinders of Russian origin were a threat. They succeeded in scaring people so that the nation wide collection of money for the so called F-boat gathered enough money to buy this new armored warship, Sverige, even though the cabinet in power had postponed the construction of the vessel. Those who had contributed got a memory coin in armor plating and such a coin (rusty) was in grandfather’s possession.
The war came anyway and this was a time when the telephone network was not fully developed . The mobilization of the defense was therefore (I guess for the last time ) executed by means of church bells, which rang these fateful days. As in the year 1939 Sweden’s preparedness was not the very best, including the summon of some totally uneducated men, known as the Landstorm, which, however, eventually could return home again .
In the aftermath of the wars is well suited as a theme for 2014, but we should take the opportunity to commemorate war and celebrate peace.
En dröm blir verklighet NU! Dansfestival
NU! Blekinge Dansfestival 2013, för alla åldrar säger Emma Nordanfors, Anna Johansson, Rebecca Yates och Emelie Trossö. (Klicka på bilden för att få den större).
Nu är det mindre än en månad kvar till Blekinges (antagligen) allra första dansfestival. Den 16 – 22 september kommer dans och dansanknytna aktiviteter att ses över hela Blekinge. Festivalen riktar sig till alla åldrar, intresserade, nybörjare och proffs. Bakom festivalen står nybildade ”Dans i Blekinge” som inte är en institution utan består av ett antal personer som vill se mera nutida dans av god kvalitet i vår del av världen.
Närmare bestämt finns det tre viktiga skäl bakom dansfestivalen.
1) Att presentera dans som konstnärlig form
2) Att presentera dans som social mötesplats
3) Att presentera dans som kreativ plattform
Alla åldrar är alltså inbjudna och det är en stor bredd på det som bjuds: workshops, filmvisning, aktiviteter för professionella dansare – och en glad fest som avslutning på det hela.
Festivalens program ligger på nätet.
Den som riktigt vill frossa nu när det finns så mycket att uppleva kan köpa ett ”danspass” där det ingår inträde till alla publika evenemang. Är man fri i sinnet och vågar bjuda på sig själv, finns dessutom möjlighet att vinna ett danspass. Varje vecka fram till festivalen utses en vinnare bland dem som skickar in en bild på sig själva när de ”tokdansar”! Se festivalens facebook-sida för mera information.
Arrangörerna kommer inte bara att presentera ett generöst program, de vill också höra vad publiken tycker. De kommer att uppmana till återkoppling under parollen ”prata dans med oss!”. Modern dans upplevs som något nytt i Blekinge och intresset ökar. Den trenden kan nu förstärkas och dessutom kommer festivalen att särskilt bjuda in dem som arbetar med dans runt om i den här delen av landet. Fredag till söndag kommer detta nätverkande för professionella dansare att pågå.
Här är de som deltog i fredagens presskonferens:
Festivalen stöds och samverkar på flera håll:
Blekinge dansfestival – NU (i september)
Dans. Vad är det? Egentligen? Jag pratade om detta med en vän efter att ha sett ”Här ligger jag och duger” (se tidigare blogginlägg). Som med så mycket annan kultur handlar det väldigt mycket om att vara öppen för intryck. Om man stänger av alla filter (fördomar, förväntningar, uppfattningar) har man en mycket större möjlighet att få en spännande upplevelse. Min vän hade sett några av de dansare som nu ger sig på att skapa en dansfestival och tyckte att han för första gången hade förstått vad dans kan vara: Ett alldeles unikt sätt att uttrycka sig som i lyckliga stunder går rätt in i känslan utan att passera tidigare nämnda filter.
Det kan alltså bli riktigt spännande med en dansfestival i Blekinge. Mellan den 16 och 22 september är det meningen att detta ska ske. Rättare sagt: det är då det kommer att ske. Här är en första titt på affischen som ska marknadsföra och snart kommer information i tidningar och andra medier. Men titta gärna på webbsidan och facebook-sidan som berättar om detta unika evenemang. Unikt hittills i alla fall. I bästa fall blir det början på något nytt.
Det mest slående är hur mycket som kommer att kunna upplevas denna septembervecka och hur liten den kärntrupp av dansentusiaster är som ligger bakom. Eftersom jag vet att det är personer som sätter konstnärlig kvalitet mycket högt är jag övertygad om att ingen blir besviken.
Pressrelease om Björkeryds bruksmiljödag den 9 juni 2013
Pressrelease och inbjudan
inför Björkeryds bruksmiljödag 9 juni 2013
Tema: Händigt och hemgjort
Kolmila, repslageri, hantverk, lokalt producerad mat och naturligtvis massor med teknikhistoria: sågverk, traktorer, smedja – det är bara en bråkdel av allt som kommer att bjudas på söndag 9 juni i trakten norr om Nättraby. Platsen är bröderna Anders och Mats Fagerströms egenhändigt uppbyggda bruksmiljö i Björkeryd. Naturligtvis kommer också “Årets tändkula” att presenteras och få sitt pris. Vilken ung person med verksamhet på landsbygden som har befunnits värdig denna utmärkelse kommer att avslöjas först klockan 12 på söndag.
“Årets tändkula” belönar unga, driftiga entreprenörer på landsbygden i östra Blekinge. Arrangörerna vill lyfta fram alla dem som väljer att satsa på företagsamhet på landsbygden och som kanske inte alltid får den uppmärksamhet de förtjänar. Tändkulan har hittills delats ut två gånger. År 2011 gick priset till Emeli Nilsson, Skrävle, ombud för Smålandstraktor och utbildare i terrängkörning, och år 2012 till Per Ingerskog, Påtorps gård, skogsentreprenör och yrkesfiskare. Vid båda tillfällena har tjänstgörande landshövding delat ut priset som förutom äran och en smidd tändkula också innebär en inkomstförstärkning på 5 000 kronor till mottagaren.
För att komma ifråga för att få priset krävs att man är:
– ung företagare.
– bor och driver sin verksamhet på landsbygden i östra Blekinge (Karlskrona eller Ronneby kommun)
Musik till tändkulemotor
Som extra grädde på moset kommer musikern Niclas Höglind att spela (väl förberedda) improvisationer på åttasträngad gitarr till ljudet av en tändkulemotor – sannolikt första gången i Blekinge med den sättningen och i varje fall mycket ovanligt. Alla gillar det taktfasta dunket från en tändkulemotor, även Niclas Höglind:
– Jag åkte hit för att lyssna och blev fascinerad av den fina miljön, säger Niclas Höglind. För att kunna planera framträdandet spelade jag in ljudet och har använt det för att arbeta fram musiken.
Niclas kommer att spela vid två tillfällen under bruksmiljödagen.
(se intervju med Niclas Höglind på youtube)
Bröderna Fagerströms verk
Björkeryds bruksmiljö är en produkt av bröderna Anders och Mats Fagerströms intresse och händighet när det gäller gammal teknikhistoria. I en glänta i skogen har de byggt ett antal hus med olika funktion – smedja, sågverk, verkstad och så vidare – för att härbärgera en allt större samling av gamla maskiner som de mödosamt har satt i stånd. Den som gillar gamla traktorer har här mycket att titta på. Arbetet med bruksmiljön har pågått sedan mitten av 1990-talet och nu på söndag hälsar de allmänheten välkommen för sjätte gången.
Träräfsefabrik
I Björkeryd någon mil norr om Nättraby (se vägbeskrivning nedan)händer i år bland mycket annat följande:
Demonstration av mobil träräfsefabrik från 1850-talet, en kolmila är igång, Blekinge museums matutställning, repslageri, indianer och förstås massor med lokalt producerad mat och hantverk.
Bruksmiljödagen är en årlig folkfest i en unik miljö. Björkeryd ligger norr om Nättraby, i närheten av Fridlevstad, precis på gränsen mellan Karlskrona och Ronneby kommuner. Här har bröderna Mats och Anders Fagerström nyskapat en bruksmiljö i gammal stil, med gamla redskap, maskiner och verkstäder. Här tuffar tändkulemotorer och hantverksskicklighet och lokal tradition står högt i kurs. Varje år i början av juni bjuds allmänheten in till Bruksmiljödag i Björkeryd och det är i samband med den man delar ut Årets tändkula till en förtjänt ung person.
Vägbeskrivning:
videoklipp film om bruksmiljödagen med bilder från tidigare arrangemang.
ljud: Mats Fagerström om bruksmiljödagen.
ljud: Birgith Juel om bruksmiljödagen.
ljud: Bertil Andersson berättar om den stora blocksågen från Hasslö båtvarv, vilken nu har räddats av bröderna Fagerström. (från förra årets bruksmiljödag)
bild: https://fbcdn-sphotos-a-a.akamaihd.net/hphotos-ak-prn2/981691_10151619565422509_388173378_o.jpg Bildtext: Jan-Anders Swenson, Niclas Höglind, Mats Fagerström och Birgith Juel – vi ser alla fram emot Björkeryds bruksmiljödag nu på söndag!
Tid: Söndag den 9 juni, från 11.00, invigning klockan 12.00
Mera information:
Mats Fagerström 070-860 85 94
Jan Anders Swenson 070-345 76 96
Ingemar Lönnbom 0708 310392
Pianist i mästarklass på Karlskrona-besök
Har ni någonsin funderat över hur det skulle vara att sväva i luften över en stad med hundra kyrktorn där alla klockor ljuder? I går, lördag, upplevde jag en konsert som gav just en sådan känsla. Irina Turkicheva, pianist från St Petersburg, spelade i Musikens hus, Södra Kungsgatan i Karlskrona. För arrangemanget stod Music Masters, med Alexandra Gävert som primus motor.
På programmet stod ett enda verk, nämligen den ryske tonsättaren Modest Musorgskijs ”Tavlor på en utställning”, ett pianoverk som av sin samtid uppfattades som skiss till ett orkesterverk och därför har arrangerats om av åtskilliga andra tonsättare. Här spelade Irina Turkicheva originalet.
Det här är egentligen inte alls någon ”svår” musik, tvärtom är detta verk genom sin koppling till bildkonst om man så vill ganska enkel att förstå och påminner rätt ofta om filmmusik från 1940- och 50-talen. Det är dessutom fullt ös hela tiden – man får aldrig tråkigt i Musorgskijs sällskap. Till detta kommer att ett återkommande tema – promenad – i verket, är en melodislinga som sätter sig i huvudet första gången man hör den.
Det finns en mängd exempel på Youtube – och när jag nu har lyssnat på några av dem förstår jag hur många olika sätt att tolka stycket som finns. Man får också intrycket att Irina Turkicheva är en av få kvinnor som vågat framföra stycket – jag vet dock inte om det är korrekt.
Det var också ett magnifikt framförande vi som var på plats fick uppleva. Irina Turkicheva är ingen diva, känslan hon förmedlar är en djup kärlek till musiken och den behöver inga stora yttre former. Hon spelar kompromisslöst och man får en känsla av att flygeln har vuxit och blivit så mycket mer än det instrument vi är vara att se på konsertscenen. Det är kraftfullt och det är mycket känsla.
Naturligtvis fick konsertpianisten stående ovationer och hon spelade också ytterligare två stycken. Till den upplevelsen kom också en utställning med tavlor som inspirerats av musikstycket (som ju i sin tur var inspirerad av konstnären Hartmanns verk).
Läs en guide till Tavlor på en utställning, den gäller dock orkesterversionen arrangerad av Ravel.
Ravels orkestrering på Youtube.
in english:
Have you ever wondered how it would be to float in the air over a city with a hundred church bells ringing? Yesterday, Saturday, I experienced a concert that gave such a feeling. Irina Turkicheva , pianist from St. Petersburg, played in Musikens hus in Karlskrona. The event was hosted by Music Masters, with Alexandra Gävert as primus motor.
The program featured a single work, namely the Russian composer Modest Musorgskys ”Pictures at an Exhibition,”. This is not really complicated music, on the contrary, this work is easy to interpret through its connection to the visual arts. Moreover, you get full speed all the time – you will never get bored in Mussorgskijs company. The recurring theme – the promenade – is a melody that lingers on.
It was a magnificent performance, we got to experience. Irina Turkicheva is no diva, she express a feeling of deep love for music and do not need grand surroundings. She plays uncompromising and one gets the feeling that the piano has grown into so much more than the instrument we are used to from the concert stage. Great power and great feeling.
Needless to say the concert pianist got standing ovations and she also played two more numbers. To the experience was also added an exhibition of paintings inspired by the piece (which in turn was inspired by the artist Hartmann’s works).
Hans Gustafssons diktsamling heter inte Googles
Hans Gustafssons nya diktsamling, Tretton lögner och en förbannad dikt.
Nu har den kommit: Hans Gustafssons diktsamling ”Tretton lögner och en förbannad dikt”. Vi som följer denne statstjänsteman och författare på nätet har en aning om vad som väntar: absurditeter och sublimerad frustration (slå upp!). Det hela blir inte sämre av att Internet-jätten Google har haft ett finger med i spelet.
Karlskronabon Hans Gustafsson är till vardags anställd på Boverket, sjunger i Sandgrenska manskören, men Internet har gett honom möjlighet att förverkliga sina författarambitioner. Hans pågående projekt hangus.se ger oss som läsare möjlighet att följa tillkomsten av en roman – och helt i enlighet med pågående trender inom litteraturen så är detta en roman där man ständigt frågar sig: ”är det påhitt eller handlar det om författaren hela tiden?”
I väntan på detta Magnum Opus (slå upp) har han alltså tryckt en liten men naggande god samling lyrik. Och tro mig på mitt ord: halva samlingen är skriven av Google! Hans har nämligen skrivit dikterna på antingen svenska eller engelska och därefter låtit Google Translate översätta automatiskt till det andra språket. Så varje dikt finns i två versioner, den ena automatiskt översatt och därför oftast ännu mer absurd än originalet. Titeln är alltså helt perfekt: ”Tretton lögner och en förbannad dikt”.
Nej nu måste jag fortsätta läsa. Det blir nog dikten ”Syftet med av man möta en kvinna” (tillhör dem som är översatta från engelska till svenska. Men det hade ni väl räknat ut.).
Fotnot: Nils Ferlin skrev diktsamlingen Goggles, den kopplingen var helt oemotståndlig!Nominera till ”Årets bibliotek 2013”!
Hallå Blekinge! Här har aldrig något bibliotek fått utmärkelsen ”Årets bibliotek” – en utmärkelse som har funnits sedan 1986. Nu är det väl ändå dags? Finns det inte något bibliotek i vårt vackra landskap som skulle platsa i den skaran? Jag menar, nu har faktiskt Olofström blivit årets kulturkommun! Kom igen, kulturblekinge!
Allvarligt talat: även om jag förstår att det kommer lite plötsligt, kan det väl ändå vara en rejäl sporre för er som bestämmer om kulturinvesteringar. Tänk att få stå på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg om några år och ta emot pris för att ni har tagit kulturellt och samhälleligt ansvar och skapat ett rasande fint bibliotek. Kanske ni inte hinner ens till valåret 2014, men det blir fler valår (får vi hoppas).
Sen kan jag tycka att själva utformningen av prissymbolen kunde vara lite mera publikfriande, men konst ska ju inte alltid stryka medhårs. Nils Hebo heter konstnären och hans verk kallas tydligen ”rostiga gubben”, men de enda jag vill kalla rostiga gubbar är de som inte satsar på biblioteken.
Kanske finns redan årets bibliotek i din närhet? I så fall ska du definitivt gå in på DIK:s hemsida och nominera. Kanske har våra fina bibliotek i Blekinge en chans i alla fall.
På resa i det exotiska Karlskrona
Stockholmsmedierna behandlar ofta Sverige utanför huvudstaden som en exotisk kontinent till vilken man gör expeditioner och sedan med ett ironiskt leende i mungipan rapporterar till den egna, mera förfinade publiken. Alexander Skantzes reportage i senaste numret av Vi Läser är förvisso inte det grövsta exemplet på detta, tvärtom andas det en viss förståelse, när han porträtterar Sveriges äldsta läsecirkel.
På omslaget till tidningen lockar en rosa rubrik: ”Kvinnor nej tack!” ty den läsecirkel som omskrivs heter ”Tolfvan” och består sedan 1895 av tolv herrar. En gång om året, iklädda frack men för övrigt i uppsluppna former, samlas de för att diskutera 12 böcker som de under 12 månaders tid har plöjt.
Alexander Skantzes bror Valdemar blir vid den här skildrade sammankomsten upptagen i sammanslutningen. Det är kanske därför det inte bara blir en blinkning till läsarna, utan också en ganska rättvis bild av en stad som både har förtjänster och fel. Karlskronas litterära anor apostroferas, med Läsesällskapets bibliotek som juvel i kronan. Det hade förstås funnits skäl att nämna exempelvis Örlogsmannasällskapets bibliotek, men det hade kanske orsakat överdos av maskulin kultur.
På det stora hela blir man som Karlskronabo på gott humör av Alexander Skantzes nedslag i sin gamla hemstad. För tjugo år sedan, när han emigrerade, fanns det egentligen bara ett försonande drag med Karlskrona: möjligheten att flytta härifrån. Nu synes han ha gått från den positionen till en som mera liknar Horace Engdahls. Den tidigare akademisekreteraren är nämligen uppväxt här, och har skrivit att Karlskrona för honom är den verkligaste staden och därmed också den lyckligaste (artikel i antologin Röster från Blekinge 1994).
Ingemar Lönnbom 
