Från stabschef till officer på åtta månader

von krosigk spegelvändvon krosigk(in english below) Det hade jag inte trott för ett par veckor sedan – att jag snart åter skulle vara anställd. Men nu är det klart, från och med idag den 1 mars har jag en halvtidstjänst som ”Information officer” inom det internationella samarbetsprojektet Art Line. De senaste dagarna har jag försökt sätta mig in i detta projekt, som har pågått ett par år redan, en utmaning som är riktigt stimulerande. Därmed har jag gått från stabschef på Boverket till information officer på endast åtta månader. Det är titlar som låter militäriska, men som i praktiken båda handlar om kommunikation.

Som egen företagare inom kultur- och kommunikationsområdena kan man inte räkna med att jobben kommer flygande, särskilt inte i en stad av Karlskronas storlek. Samtidigt kan det lilla formatet vara en fördel –  alla känner alla och som bekant är personliga kontakter viktiga när man söker jobb och letar nya medarbetare.

Den här gången var det Östersjölokala konstprojektet Art Line, med Blekinge museum som en viktig hörnpelare, som behövde en informatör, eller som det heter i projektet ”information officer”. Jag fick frågan för inte alltför många dagar sedan, men behövde egentligen inte så mycket betänketid, eftersom jag ser det som en enorm möjlighet att lära mer och vara med om det angelägna kulturutbytet i vår del av världen. Vi som är kulturintresserade i sydöstra Sverige har allt att vinna på att samverka med länder där kulturen har betydligt högre status än här (min personliga bild).

Art Line arbetar inte bara för samverkan konstnärer och institutioner emellan, det finns också en tilltalande tanke om hur den konst som skapas också ger en bättre och mera stimulerande livsmiljö som kommer såväl fastboende som turister till del. Vi är ju dessutom turister hos varandra, vi som bor i SB-regionen (South Baltic). Känner mig riktigt upprymd när jag läser i den ursprungliga ansökan till projektet som egentligen är inne på slutvarvet just nu. Hoppas att andan från Art Line lever vidare även efter 2013, det är något att sträva efter som ”information officer”.

Att jag sedan förstås också fortsätter jobba med mitt och Ola Hallqvists hjärteprojekt Rotbygd.se är självklart. Jag ser fram mot ett år med många spännande möten, många berättelser och full sysselsättning för Lönnbom media.

My new job

The notion that I could once again be an employee did not cross my mind since I left my job at the Swedish National Board of Housing Building and Planning (Boverket), eight months ago. But now, as from today, March 1, I have a part-time position as ”information officer” within the international project Art Line. The last few days I have tried to get on top of this project, which has been going on for a couple of years already. Taking it all in is of course an impossible challenge – but also very stimulating. Thus I have gone from chief of staff at the National Board to information officer in just eight months. Both titles sound military, but in practice both are all about communication.

As self-employed in the cultural and communication areas, one can not expect that jobs will be coming your way effortlessly, especially not in a city of Karlskrona’s size. On the other hand, the small size can also be an advantage – everyone knows everyone and it is notoriously known that personal contacts are so very important when looking for a job or looking for new employees.

This time it was the South Baltic art project Art Line, with Blekinge Museum as an important cornerstone, which needed an ”Information Officer”. I was asked not too many days ago, but did not really need much reflection, because I see it as a huge opportunity to learn more and to be part of the – in my mind – very much needed cultural exchange in our part of the world. We who are interested in culture in southeast Sweden has everything to gain by interacting with our neighboring countries where culture and fine arts has much higher status than in Sweden (my personal view).

Art Line works not only for collaboration between artists and institutions, there is also an appealing idea depicting ​​how the art which is created also gives a better and more stimulating environment that will benefit both permanent residents and tourists. We are also tourists in each other’s countries, we who live in the SB region (South Baltic). I feel really excited when I read in the original application for the project. I hope that the spirit of Art Line lives on even after 2013, that is something to strive for as ”information officer”.

Hans Gustafssons diktsamling heter inte Googles

Hans Gs diktsamling 007

Hans Gustafssons nya diktsamling, Tretton lögner och en förbannad dikt.

Nu har den kommit: Hans Gustafssons diktsamling ”Tretton lögner och en förbannad dikt”. Vi som följer denne statstjänsteman och författare på nätet har en aning om vad som väntar: absurditeter och sublimerad frustration (slå upp!). Det hela blir inte sämre av att Internet-jätten Google har haft ett finger med i spelet.

Karlskronabon Hans Gustafsson är till vardags anställd på Boverket, sjunger i Sandgrenska manskören, men Internet har gett honom möjlighet att förverkliga sina författarambitioner. Hans pågående projekt hangus.se ger oss som läsare möjlighet att följa tillkomsten av en roman – och helt i enlighet med pågående trender inom litteraturen så är detta en roman där man ständigt frågar sig: ”är det påhitt eller handlar det om författaren hela tiden?”

I väntan på detta Magnum Opus (slå upp) har han alltså tryckt en liten men naggande god samling lyrik. Och tro mig på mitt ord: halva samlingen är skriven av Google! Hans har nämligen skrivit dikterna på antingen svenska eller engelska och därefter låtit  Google Translate översätta automatiskt till det andra språket. Så varje dikt finns i två versioner, den ena automatiskt översatt och därför oftast ännu mer absurd än originalet. Titeln är alltså helt perfekt: ”Tretton lögner och en förbannad dikt”.

Nej nu måste jag fortsätta läsa. Det blir nog dikten ”Syftet med av man möta en kvinna” (tillhör dem som är översatta från engelska till svenska. Men det hade ni väl räknat ut.).

Fotnot: Nils Ferlin skrev diktsamlingen Goggles, den kopplingen var helt oemotståndlig!

Bokbussen kommer!

Det ljuder en trumpetsignal i Ödängla bygata – den ekar uppmuntrande mellan faluröda uthus och linoljemålade boningshus. Bokbussen har kommit på sin månadsvisa runda till den kustnära landsbygden i Mönsterås. Min mor, 70+, har en stor korg med böcker som hon ska lämna till chauffören och bibliotekarien Sten Torstensson. Han svarar genom att plocka fram en bok som mor har beställt, bästsäljaren Ved.

Mor och hennes grannar har därmed bättre service än många på landsbygden i min nuvarande hemkommun, Karlskrona. Det är många år sedan denna kommun, som är fyra gånger så stor vad gäller invånarantal, drog in servicen med bokbuss. Mönsterås har visserligen inte egen bokbuss, men köper tjänsten av Nybro kommun.
3000 böcker står uppställda i hyllorna. Det är skönlitteratur för alla åldrar, faktaböcker, generöst med barnböcker och ljudböcker.
– man lär sig så småningom vilka böcker låntagarna vill ha, säger Sten som är en av fyra bokbuss-bibliotekarier.

Det finns något mycket sympatiskt i detta med bokbussen. Nyss invigde traktens dotter, miljöminister Lena Ek, ett nytt bibliotek i Mönsterås. Trots denna storsatsning finns det plats för en bokbuss i kulturbudgeten. Den kör sina rundor precis som förr. Samtidigt som den ger kulturell stimulans och service till landsbygdens invånare, så talar den på sitt sätt om för dem att kommunen faktiskt tycker att även de är viktiga och värda en guldkant på tillvaron.

Nominera till ”Årets bibliotek 2013”!

Hallå Blekinge! Här har aldrig något bibliotek fått utmärkelsen ”Årets bibliotek” – en utmärkelse som har funnits sedan 1986. Nu är det väl ändå dags? Finns det inte något bibliotek i vårt vackra landskap som skulle platsa i den skaran? Jag menar, nu har faktiskt Olofström blivit årets kulturkommun! Kom igen, kulturblekinge!

Allvarligt talat: även om jag förstår att det kommer lite plötsligt, kan det väl ändå vara en rejäl sporre för er som bestämmer om kulturinvesteringar. Tänk att få stå på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg om några år och ta emot pris för att ni har tagit kulturellt och samhälleligt ansvar och skapat ett rasande fint bibliotek. Kanske ni inte hinner ens till valåret 2014, men det blir fler valår (får vi hoppas).

Sen kan jag tycka att själva utformningen av prissymbolen kunde vara lite mera publikfriande, men konst ska ju inte alltid stryka medhårs. Nils Hebo heter konstnären och hans verk kallas tydligen ”rostiga gubben”, men de enda jag vill kalla rostiga gubbar är de som inte satsar på biblioteken.

Kanske finns redan årets bibliotek i din närhet? I så fall ska du definitivt gå in på DIK:s hemsida och nominera. Kanske har våra fina bibliotek i Blekinge en chans i alla fall.

På resa i det exotiska Karlskrona

Artikel om läsecirkeln Tolfvan i tidningen Vi läser.Stockholmsmedierna behandlar ofta Sverige utanför huvudstaden som en exotisk kontinent till vilken man gör expeditioner och sedan med ett ironiskt leende i mungipan rapporterar till den egna, mera förfinade publiken. Alexander Skantzes reportage i senaste numret av Vi Läser är förvisso inte det grövsta exemplet på detta, tvärtom andas det en viss förståelse, när han porträtterar Sveriges äldsta läsecirkel.

På omslaget till tidningen lockar en rosa rubrik: ”Kvinnor nej tack!” ty den läsecirkel som omskrivs heter ”Tolfvan” och består sedan 1895 av tolv herrar. En gång om året, iklädda frack men för övrigt i uppsluppna former, samlas de för att diskutera 12 böcker som de under 12 månaders tid har plöjt.

Alexander Skantzes bror Valdemar blir vid den här skildrade sammankomsten upptagen i sammanslutningen. Det är kanske därför det inte bara blir en blinkning till läsarna, utan också en ganska rättvis bild av en stad som både har förtjänster och fel. Karlskronas litterära anor apostroferas, med Läsesällskapets bibliotek som juvel i kronan. Det hade förstås funnits skäl att nämna exempelvis Örlogsmannasällskapets bibliotek, men det hade kanske orsakat överdos av maskulin kultur.

På det stora hela blir man som Karlskronabo på gott humör av Alexander Skantzes nedslag i sin gamla hemstad. För tjugo år sedan, när han emigrerade, fanns det egentligen bara ett försonande drag med Karlskrona: möjligheten att flytta härifrån. Nu synes han ha gått från den positionen till en som mera liknar Horace Engdahls. Den tidigare akademisekreteraren är nämligen uppväxt här, och har skrivit att Karlskrona för honom är den verkligaste staden och därmed också den lyckligaste (artikel i antologin Röster från Blekinge 1994).

Jurist ska få bullret mellan myndigheterna att lägga sig

Buller i planeringen

Femårsjubilerande skrift om buller i planeringen.

Det är intressant att se hur politiken hanterar svåra samhällsfrågor. Buller i storstäder kan förvisso kallas ett i-landsproblem, men det är å ena sidan helt klart att buller orsakar hälso- och andra miljöproblem – å andra sidan är det en naturlig följd av att vi människor klumpar ihop oss i stora städer. Nu ska en jurist klara det som myndigheterna inte har fixat.

Under många år har buller varit en konfliktfråga mellan flera myndigheter med olika uppdrag. Boverket, Naturvårdsverket, Socialstyrelsen – alla har de utifrån sina respektive uppdrag haft synpunkter på hur man ska hantera bullerfrågan. Tonen i debatten har stundtals varit hög och det har hela tiden varit svårt att få till en gemensam hållning. Frustrerade kommunpolitiker som vill ge klartecken för nya byggen har skyllt förseningar på de statliga myndigheternas oförmåga att enas.

Medierna har också haft problem i sin rapportering. Jag minns när jag som pressansvarig på Boverket för ett halvt decennium sedan var i Stockholm med dåvarande chefen för Planenheten, Mårten Dunér, och några av hans medarbetare. Vi skulle presentera publikationen Buller i planeringen som bland annat innehåller så kallade allmänna råd. Till och med inom samma mediebolag blev bilden kluven! SVT gjorde dels ett inslag i riksnyheterna (Rapport/Aktuellt) som handlade mycket om hur skadligt bullret i storstäderna är, dels i lokalnyheterna (ABC) om att Boverket fixat att det äntligen skulle finnas möjlighet att bygga i centrala Stockholm (som jag minns det). Två helt olika inslag var det!

Nu har det alltså gått ett halvt decennium sen dess och många problem kvarstår, myndigheterna agerar så att exempelvis kommunerna får intrycket att staten inte har en klar linje när det gäller buller. Då gör bostadsminister Stefan Attefall det han måste, lyfter över frågan till en (hyfsat) utomstående part. Det blir juristen Anders Lillienau, rådman vid mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt, som får denna intrikata uppgift.

Men myndigheterna slipper inte undan: Boverket och Naturvårdsverket ska fram till den 31 augusti ta fram vägledande underlag vid planering för byggande av bostäder i områden som är utsatta för buller från hamnar, industrier och annan liknande verksamhet. Jag gissar att det finns fd kollegor på min tidigare arbetsplats Boverket som får ta kort semester i år. Men det finns ju fina resmål som är som bäst på hösten.

En annan lite rolig aspekt är att när Boverket för några år sedan frågade allmänheten vilken typ av buller som man störs mest av, visade det sig att det var – grannarna i minst lika hög grad som trafiken!

Berättelsens makt

Idag måste jag i all ödmjukhet berömma min tidigare chef, Janna Valik, generaldirektör på Boverket. Hon är en engagerad person, som dessutom har insett berättelsens möjlighet att göra världen lite bättre. Det bevisade hon senast i veckan som gick, då hon skrev ett blogginlägg som handlar om en dramatisk händelse i samband med ett nätverksmöte mellan Boverket och några av alla de många intressenter som myndigheten har i sin när- och omvärld. 

Läs gärna texten om en incident som hade kunnat gå alldeles åt pepparn på generaldirektoren.se! En riktig rysare, som genast får en att inse att det är ett viktigt arbete som Boverket utför. Det är samtidigt lite märkligt att den här händelsen inte har lett till mer uppmärksamhet. Nyhetsveckan har varit lite för tuff, med jättekrockar, skenande tåg och Janne Josefsson i hetluften. Då är Boverkets byggregler avsnitt 5 Brand lågt prioriterat. Men den som läser Janna Valiks berättelse, glömmer inte. Det är också alldeles klart att hon är en generaldirektör som bryr sig om sina medmänniskor. Så det blir säkert fler tillfällen att berätta om det nödvändiga i att ha byggregler som följs.

 

 

Dags för Revy-Richard igen!

Nu har det gått tio år sedan jag var med och instiftade Blekinges motsvarighet till Hollywoods Oscar, nämligen Revy-Richard. Häromdagen fick jag en glädjande inbjudan från min gamla uppdragsgivare, Sveriges Radio Blekinge, att åter träda in som bedömare av Blekinges revykonst. Den här gången är det inte årets, utan mera decenniets bästa som ska belönas. Gissa om det blir svårt!

Här följer radions eget pressmeddelande:

Revyhjälte prisas med jubileumspris

När RevyRichard fyller tio år kommer P4 Blekinge att dela ut ett jubileumspris.

RevyRichards jubileumspris ska gå till en eller flera personer som gjort en stor insats för revykulturen i Blekinge under RevyRichards tid.

Publiken kan nominera kandidater fram till den 13 jan. Juryn kan också nominera kandidater.

Fre den 18 jan kl 10.30 utses pristagaren i Nio till ett.

Syftet med RevyRichard är att uppmärksamma revykulturen i Blekinge. Därför väljer vi i år när RevyRichard fyller tio år att prisa en eller flera personer som betytt mycket för revykonsten.

Eftersom det bara är tre nyårsrevyer som vill vara med och tävla i år gör vi detta upplägg. Vi kommer under nästa år att ha en diskussion om RevyRichard med länets alla revyer för att se om vi kan hitta ett upplägg som passar alla.

Alla de som varit med och utsett pristagare i RevyRichard genom åren ingår i juryn: Martin Hult, Carina Henriksson, Ingemar Lönnbom och Bengt ”Mamma Bengt” Olsson.

Om RevyRichard

RevyRichard är P4 Blekinges revypris. Priset är döpt efter revyveteranen Richard Frigren (1913-2002) från Karlshamn.

Priset delas i år ut för tionde gången.

Revykulturen i Sverige har få priser. Därför är RevyRichard ett unikt pris.

Mer info:

Daniel Kjellander, projektledare för RevyRichard, 0455-36 68 34

Göran Eklund, kanalchef Sveriges Radio Blekinge, 0709-646 822

Till detta kan bara läggas att tyvärr saknas en av alla dem som har recenserat revyer i Blekinge under den tid jag har varit med, nämligen Björn Littorin, som avled för ett antal år sedan.

Integritet och livsglädje

Annika Eklund, Anna Jarnestad Kockum och Camilla Erlandsson.I helgen hade jag glädjen att få vara med om Anna Jarnestad Kockums vernissage för utställningen ”Papiljotter och däremellan” på Karlskrona konsthall. Det var  fint och roligt trots den invigningshets som nästan alltid hindrar en från att verkligen ta in en konstutställning på öppningsdagen. Jag kommer inte att beskriva innehållet, för jag tycker att du som kan ska gå och se den. Men det finns ändå en del att säga kring denna konstupplevelse.

Nu är ju Anna Jarnestad Kockum en person med stor integritet och hon har inför den här utställningen uppenbarligen omgett sig med kärleksfullt införstådda medarbetare. Jag tolkar den noga regisserade vernissageföreställningen så att Anna i första hand vill tala genom konsten och därför överlåter åt andra att hålla låda. Hon var förvisso själv närvarande och deltagande, men utan att hålla något traditionellt vernissagetal.

Camilla Erlandsson, konstvetare och skriftställare, var den som fick göra en personlig reflektion över papiljotterna och vad de står för. Det var slående hur väl Camillas ord överensstämde med själva utställningens budskap och samtidigt gav någonting utöver den. Innan dess hade Anna och Birgitta Göransson, liksom Anna konstnär, genomfört en underfundig ”mini-pjäs” som gav en så fin bild av kommunikation mellan två människor.

 Anna Jefta spelade harpa som en riktig ängel!

Mitt intryck var att alla som kommit blev på gott humör. Det förstår jag, för där finns en stor livsglädje i Annas konst, av det slaget som tar vara på och respekterar människor och inte minst djur. Det är lätt att identifiera sig med denna konst, den betraktar utan att ta avstånd. Den är medkännande och har glimten i ögat. En del konstprojekt under senare år utgår från att människor är objekt som man kan manipulera och använda för egna syften. Anna Jarnestad Kockum har gjort tvärtom, med en varm famn inneslutit sina väninnor i konstutställningen.

Artikel i tidningen Sydöstran.